Jag kan inte förklara

Det känns som det händer sååå mycket och ingenting på samma gång. Och såfort nånting verkar gå bra så blir nåt annar jätte dåligt. Och ja jag vet att alla säger att det kommer bli bättre och så men det kan man ju inte veta. För det KAN ju bli att det aldrig blir bättre också det VET man ju inte. Och att allt känns så onödigt om jag ska göra saker bara för att göra nånting liksom. Som typ jag måste äta exakt allt alla måltider och mellis. För att jag ska få göra mer saker och sånt. Och jag måste göra aktiviteter så jag inte bara ligger och gör ingenting. Och allt alla säger är att när kroppen mår bättre så kommer det kännas bättre. Och när jag mår bättre så kommer jag kunna tänka normalt. Och massa sånt. Men samtidigt så är det att jag ska komma på saker jag vill göra och förklara hur jag tänker och sånt som inte GÅR. För om jag tillexempel inte tänker nånting så kan jag inte förklara det. Eller om jag bara känner mig jätte irriterad och arg men vet inte varför så vill jag inte försöka få ner det i text när jag inte ens kan tänka för mig själv. Och allting ska jag göra bara för att jag måste liksom för det gör inget bra för MIG.
Och mina föräldrar tycker att jag ska ha permison och komma på nåt som jag vill göra då men saken är att jag vill inte göra NÅNTING. Och vet inte om jag får ha permison eller om jag vill ens. För personalen vet typ inte hur jag tänker och sånt för säger inte det till dom så då sa dom iallafall igår att dom inte vet om dom vågar ge mig permison. Men det spelar ändå ingen roll för jag vet inte om jag vill ha det ändå. Men mamma och pappa vill ju.
Men ja har inte så mycket att skriva egentligen nu men ville bara få ur mig om dethär. Men annars så är ingenting nån skillnad från igår känns det som och dethär med att jag berättade lite om äckel gubben är också bara onödigt för nu är det typ att alla vet om det men dom vet inte detaljer. Så ingen gör nåt liksom. Jag vill typ att nånting ska HÄNDA men vill ändå inte. Som att anorexi monstret ska ta över allt igen eller att nån ska bli jätte arg på mig eller bara NÅNTING så nånting känns och inte bara är tomt och att jag inte kan tänka. Men händer INGENTING.

 

[Motacilla]

Jo jag förstår! Jag kan tänka mig att det är väldigt jobbigt för dig just nu.
Det måste vara väldigt frustrerande också att inte få bestämma något, jag förstår att det är irriterande.

Det bästa är antagligen att bara planera olika pyssel, poddar och serier för att gilla läget just nu. Så mycket annat hjälper inte. Tids nog blir det bättre, men jag tror att du mår bättre om du accepterar att JUST NU är din tillvaro pyssel och poddar.

 

[Motacilla]

Såg den här på nätet och tyckte den var väldigt söt!

 

[LiviaFilippa]

Jo jag förstår! Jag kan tänka mig att det är väldigt jobbigt för dig just nu.
Det måste vara väldigt frustrerande också att inte få bestämma något, jag förstår att det är irriterande.

Det bästa är antagligen att bara planera olika pyssel, poddar och serier för att gilla läget just nu. Så mycket annat hjälper inte. Tids nog blir det bättre, men jag tror att du mår bättre om du accepterar att JUST NU är din tillvaro pyssel och poddar.

Ja exakt och så att jag inte vet hur länge det ska vara såhär. Liksom vad gör dom om jag aldrig blir så jag VILL bli frisk och allt? Ska andra bestämma allt resten av mitt liv då eller?
Och ja jag försöker att tänka att just nu är det såhär men inte alltid det hjälper så bra. Och är svårt att komma på saker som känns som det har nån mening att jag gör det liksom.

 

[Motacilla]

Även om det inte känns så nu, så kommer det inte att vara så här resten av ditt liv! Tänk hur mycket som hinner hända på ett halvår, eller ett år!

Jag kan inte tänka att jag t.ex ska jobba på mitt jobb resten av mitt arbetsliv, då blir jag jättestressad. Men om jag tänker att jag jobbar den här veckan och den här månaden, då går det bra. Och jag tror att jag inte är ensam om att behöva spjälka upp tiden i kortare, mer hanterliga portioner.

Kan du tänka dig att du är kvar på avdelningen i augusti? Känns det bra?
Och när augusti är slut sätter du upp ett nytt delmål, t.ex mitten av september.

 

[Flixon]

Jag kan inte liksom tänka att det kommer bli bättre. Eller såklart jag vet att det brukar bli bättre för dom flesta. Och alla här tillexempel som har berättat om sig att dom har kommit genom tillexempel anorexi eller andra jobbiga sjukdomar och sånt så vet att det BRUKAR vara så. Men tänker ändå att tänk om det INTE blir bättre? Liksom hur länge kan jag vara här om det inte blir bättre och vad gör dom då ifall dom märker att det inte gör nån skillnad? Och att jag vet inte hur jag ska klara det om det bara fortsätter och fortsätter lika. För som det är nu så känns nästan varje dag som att egentligen orkar jag inte göra det jag måste men har inget val så jag MÅSTE. Men känns alltid som den dagen är sista dagen jag kommer orka. Så nån dag kommer ju vara att jag verkligen verkligen inte orkar. Så vad händer då liksom?
Och sen en till sak med skolan. Jag VET varför jag inte får vara i skolan som vanligt och så nu men ändå jätte jobbigt och det känns också som att varje dag jag inte är där så kommer det bli svårare om jag nånsin ska tillbaka. Och allt sånt blir som det gör allt jobbigare och jobbigare bara. Som att det aldrig kan bli bättre för varje dag som går så blir det större och större saker som stoppar det liksom. Om nån fattar vad jag försöker förklara. Vet att det nog är väldigt otydligt så förlåt för det.

Det känns som bra frågor att ta upp vid nästa läkarsamtal, din oro för vad som kommer hända om du inte blir bättre.

Ang att du inte känner att du orkar, tänk om det istället för att bli så att du en dag inte orkar alls, så kanske du orkar lite lite mer en dag? Och kanske lite till några dagar senare?

Du behöver inte be om ursäkt för om något är otydligt, du skriver jättebra och klokt och jag tror alla här förstår att det är enormt mycket känslor och tankar du får ner i skrift!

 

[Lovisaleonora]

Ja men man kan ju inte gå hela livet och bara överleva för att man måste det liksom. Det verkar sååå onödigt bara.

Det känns som hela livet nu. Men redan om en timme kan något hända som vänder hela skutan, som får dig att hitta en helt ny känsla. Det har livet lärt mig. Allt kan hända. Mitt favoritordspråk just nu är

"When nothing is certain, everything is possible" vilket för mig innebär att om jag har ett öppet sinne kan jag se vägar som inte tidigare funnits på kartan ens.

Du måste hitta vägar att bli frisk. Du kan inte låtsas vara frisk för att komma ut och fortsätta som innan. Då hamnar du ju bara där igen. Ja, just nu handlar det om att äta och vila så kroppen får återhämta sig. Har du inte din kropp har du väldigt lite kvar. Strejkar hjärtat blir väldigt mycket väldigt omständigt och tråkigt.

Innan du har fått ordning på mat och sömn, tror jag det kan vara svårt att på allvar gå in för terapi för att få rätt på ångesten. Du kommer kanske inte att orka terapi om du inte har rätt fysiska förutsättningar (återhämtning).

 

[Sleepy]

jag kan inte bara tänka okej jag har anorexi och så är det okej att allt är som det är. Utan det blir ändå bara mer jobbigt.

Ja det förstår jag. Så enkelt är det ju inte. Utan även om du förstår att det är så, så kommer det ta lite tid innan det landar inom dig. Det kommer att växa fram en insikt så småningom, där du mer och mer förstår vad som har hänt och får lite distans till allt och kan se det i nytt ljus. Där du får en ny syn på vad som är lagom och hälsosamt, få hjälp att hitta andra sätt att hantera tillvaron när det händer jobbiga saker omkring dig. En ny syn på dig själv och ditt eget värde.

 

[LiviaFilippa]

Idag har igen varit en ganska jobbig dag än så länge. Inte som igår men ändå jobbig. Och det är allting det att det nästan bara är anorexin som är viktig så det är bara hur jag ska bli av med den som allt handlar om. Eller egentligen inte ens bli av med den för som med maten så det enda dom bryr sig om är att jag äter upp allt. Men om jag gör det för jag har börjat få monstret svagare eller om det är för att jag har kommit överens med monstret att äta JUST NU det verkar liksom inte spela nån roll. Utan enda dom säger är att jag måste äta och varje gång jag gör det är en liten seger mot monstret. Och ja jag VET att jag behöver vara ärlig och berätta om sånt men känns ändå inte som dom bryr sig och det inte spelar nån roll. För dom vill bara att jag går upp i vikt och SEN KANSKE dom tycker att jag behöver nån annan hjälp. Kanske är orättvis nu men är bara sååå sååå trött på att exakt ALLT handlar mat och sånt HELA tiden.
En annan sak är att jag har inte skrivit till äckel gubben men varje gång jag får en notis i telefonen så får jag typ en mini panik attack för är rädd att det är han och nåt hot eller nåt sånt. Även fast jag har blockat han. Så nu har jag stängt av nästan alla såna notiser men då känns det istället typ som ingen bryr sig om mig och jag är heeeelt ensam för märker ju inget då istället. Så det är också en sån sak att det bara är två dåliga val som typ ALLT i mitt liv känns det som.

 

[Sleepy]

det enda dom bryr sig om är att jag äter upp allt. Men om jag gör det för jag har börjat få monstret svagare eller om det är för att jag har kommit överens med monstret att äta JUST NU det verkar liksom inte spela nån roll.

De vet. Jag skulle tro att varenda annan tjej som de hjälper med anorexi också lite säger en sak men tänker en annan i början. Det är en del av sjukdomen. Det är så svårt, helt enkelt. Svårt att tänka om. Det tar tid.

känns det istället typ som ingen bryr sig om mig och jag är heeeelt ensam för märker ju inget då istället.

Du är inte ensam. Vi är många här på buke som bryr oss om dig och undrar hur du mår. Jag är så glad för att du har hittat hit. Bara skriv när du vill och orkar. Inga krav eller förväntningar. Det får bli rörigt eller argt eller hur som. Vi förstår ändå.

 

[Motacilla]

Har du frågat läkaren om hur viktighetsordningen för hur de tänker ta hand om dig ser ut?

För mig verkar det som att läkaren och sköterskorna tänker att det är viktigast att du först och främst får ordning på ätandet.
Jag förstår att det ur ditt perspektiv känns tjatigt eftersom du skulle vilja gå vidare och inte bara fokusera på maten.

Jag kan inte säga vad som är det rätta, men jag tycker du ska försöka prata med läkaren om det här. Försök ge din syn och lyssna även på hur läkaren argumenterar för sin syn. Försök hålla dig lugn även om du blir ledsen eller irriterad, försök tänka att det inte är för att bestämma över dig som läkaren säger som hon gör.

Jag förstår absolut att du blev nervös när det plingade till i telefonen. Det tar oftast ett tag att komma över sådana här negativa erfarenheter.
Hur mycket har du pratat med din pappa om gubben? Kanske du kan prata mer för att bli lite tryggare när det gäller att använda telefonen?
Ett alternativ är förstås att byta telefonnummer, men det ska du prata med dina föräldrar om.

 

[sorbifolia]

Idag har igen varit en ganska jobbig dag än så länge. Inte som igår men ändå jobbig. Och det är allting det att det nästan bara är anorexin som är viktig så det är bara hur jag ska bli av med den som allt handlar om. Eller egentligen inte ens bli av med den för som med maten så det enda dom bryr sig om är att jag äter upp allt. Men om jag gör det för jag har börjat få monstret svagare eller om det är för att jag har kommit överens med monstret att äta JUST NU det verkar liksom inte spela nån roll. Utan enda dom säger är att jag måste äta och varje gång jag gör det är en liten seger mot monstret. Och ja jag VET att jag behöver vara ärlig och berätta om sånt men känns ändå inte som dom bryr sig och det inte spelar nån roll. För dom vill bara att jag går upp i vikt och SEN KANSKE dom tycker att jag behöver nån annan hjälp. Kanske är orättvis nu men är bara sååå sååå trött på att exakt ALLT handlar mat och sånt HELA tiden.
En annan sak är att jag har inte skrivit till äckel gubben men varje gång jag får en notis i telefonen så får jag typ en mini panik attack för är rädd att det är han och nåt hot eller nåt sånt. Även fast jag har blockat han. Så nu har jag stängt av nästan alla såna notiser men då känns det istället typ som ingen bryr sig om mig och jag är heeeelt ensam för märker ju inget då istället. Så det är också en sån sak att det bara är två dåliga val som typ ALLT i mitt liv känns det som.

Det låter ju inte så bra att du får panik när du får notiser, jag känner igen det lite om jag är rädd för att få "skäll" från någon, men inte så illa som du beskriver förstås. Men det måste finnas någon bättre lösning på just det problemet - vad om du till exempel lägger en plan på vad du ska göra om han skulle kontakta dig på något vis och komma med hot. Kan du prata med din pappa då och kanske pappa kan svara honom istället så du slipper ha någonting med äckelgubben att göra OM han skulle ta kontakt? Jag tror att det skulle kunna minska ångesten lite, om du planerade i förväg hur ni eventuelt kan hantera äckelgubben, och att du inte behöver vara ensam om det dyker upp sådana hot. F.ö. så är det mycket osannolikt att han skulle hota dig, men vore säkert skönt att ha en plan ändå.

 

[LiviaFilippa]

De vet. Jag skulle tro att varenda annan tjej som de hjälper med anorexi också lite säger en sak men tänker en annan i början. Det är en del av sjukdomen. Det är så svårt, helt enkelt. Svårt att tänka om. Det tar tid.

Du är inte ensam. Vi är många här på buke som bryr oss om dig och undrar hur du mår. Jag är så glad för att du har hittat hit. Bara skriv när du vill och orkar. Inga krav eller förväntningar. Det får bli rörigt eller argt eller hur som. Vi förstår ändå.

Tack

 

[LiviaFilippa]

Har du frågat läkaren om hur viktighetsordningen för hur de tänker ta hand om dig ser ut?

För mig verkar det som att läkaren och sköterskorna tänker att det är viktigast att du först och främst får ordning på ätandet.
Jag förstår att det ur ditt perspektiv känns tjatigt eftersom du skulle vilja gå vidare och inte bara fokusera på maten.

Jag kan inte säga vad som är det rätta, men jag tycker du ska försöka prata med läkaren om det här. Försök ge din syn och lyssna även på hur läkaren argumenterar för sin syn. Försök hålla dig lugn även om du blir ledsen eller irriterad, försök tänka att det inte är för att bestämma över dig som läkaren säger som hon gör.

Jag förstår absolut att du blev nervös när det plingade till i telefonen. Det tar oftast ett tag att komma över sådana här negativa erfarenheter.
Hur mycket har du pratat med din pappa om gubben? Kanske du kan prata mer för att bli lite tryggare när det gäller att använda telefonen?
Ett alternativ är förstås att byta telefonnummer, men det ska du prata med dina föräldrar om.

Jag har inte frågat om det rakt på liksom men vi har pratat lite om det liksom. Och det som är är att man alltid måste ha maten och det som viktigast och SEN när man har gått upp till en vikt som dom har bestämt DÅ kan man börja kolla på andra saker. Förutom då dom två gånger som dom räknar som självmords försök för då har det varit viktigare just då liksom. Men att annars så är det först gå upp till deras vikt gräns eller hur man ska säga och sen annat om man har andra problem.
Och sen det med att prata med läkaren så jag vet att det nog går bäst om jag är lugn och så men det går bara inte om det inte verkar som det spelar nån roll vad jag säger. Liksom om hon ändå har bestämt sitt sätt vad jag än säger och det märks så kan jag inte hålla tillbaka och vara lugn om jag blir jätte arg eller ledsen. Även fast det kanske vore bäst om jag kunde det.

 

[LiviaFilippa]

Det låter ju inte så bra att du får panik när du får notiser, jag känner igen det lite om jag är rädd för att få "skäll" från någon, men inte så illa som du beskriver förstås. Men det måste finnas någon bättre lösning på just det problemet - vad om du till exempel lägger en plan på vad du ska göra om han skulle kontakta dig på något vis och komma med hot. Kan du prata med din pappa då och kanske pappa kan svara honom istället så du slipper ha någonting med äckelgubben att göra OM han skulle ta kontakt? Jag tror att det skulle kunna minska ångesten lite, om du planerade i förväg hur ni eventuelt kan hantera äckelgubben, och att du inte behöver vara ensam om det dyker upp sådana hot. F.ö. så är det mycket osannolikt att han skulle hota dig, men vore säkert skönt att ha en plan ändå.

Ja jag har redan lovat pappa att OM han skriver eller försöker ta kontakt på nåt sätt så ska jag berätta för pappa. Så har redan typ en plan för det. Men OM han skulle göra nåt så skulle det för det första vara jätte jobbigt iallafall. Då skulle det ju inte hjälpa att pappa vet. Och OM han skulle typ sprida nåt eller göra nåt annat så skulle det bli anmält så då skulle det ju bli massa sånt. Men ja jag fattar att såna gubbar oftast inte gör nåt utan bara hotar men jag vet ju inte helt säkert ifall han skulle.

 

[Gimlan]

Ja jag har redan lovat pappa att OM han skriver eller försöker ta kontakt på nåt sätt så ska jag berätta för pappa. Så har redan typ en plan för det. Men OM han skulle göra nåt så skulle det för det första vara jätte jobbigt iallafall. Då skulle det ju inte hjälpa att pappa vet. Och OM han skulle typ sprida nåt eller göra nåt annat så skulle det bli anmält så då skulle det ju bli massa sånt. Men ja jag fattar att såna gubbar oftast inte gör nåt utan bara hotar men jag vet ju inte helt säkert ifall han skulle.

Fint att du kan ta stöd av din pappa i detta

 

[Motacilla]

Jag har inte frågat om det rakt på liksom men vi har pratat lite om det liksom. Och det som är är att man alltid måste ha maten och det som viktigast och SEN när man har gått upp till en vikt som dom har bestämt DÅ kan man börja kolla på andra saker. Förutom då dom två gånger som dom räknar som självmords försök för då har det varit viktigare just då liksom. Men att annars så är det först gå upp till deras vikt gräns eller hur man ska säga och sen annat om man har andra problem.
Och sen det med att prata med läkaren så jag vet att det nog går bäst om jag är lugn och så men det går bara inte om det inte verkar som det spelar nån roll vad jag säger. Liksom om hon ändå har bestämt sitt sätt vad jag än säger och det märks så kan jag inte hålla tillbaka och vara lugn om jag blir jätte arg eller ledsen. Även fast det kanske vore bäst om jag kunde det.

Jag tror att allt det här med ätandet och vikten och det kommer från att de har erfarenhet av andra patienter, och vet vid vilka vikter hjärnan brukar börja bli mer mottaglig för att jobba med samtal igen.

Just nu känns det som att du simmar mot vågorna, du gör framsteg men det är fortfarande ganska jobbigt, eller hur?

När det blir bättre med sömnen och kosten, dvs de två grunderna till all hälsa, kommer din hjärna och dina tankar också att orka bättre. Då kommer det inte att kännas lika jobbigt och då blir du inte lika arg när t.ex läkaren har en annan åsikt än du.

Ilska finns av en orsak — att skydda oss. Men ibland riktas den fel. Istället för att rikta den mot monstret så riktar du den mot trygga personer som hjälper dig nu. Men det är okej, jag tror alla runtomkring dig förstår att det ÄR jobbigt att ha en sjukdom som kräver en massa anpassning från dig. Då får man vara arg då och då.

Jag tror inte heller att gubben kommer att höra av sig eller läcka ut något. Jag tror att HAN är rädd för att din pappa ska höra av sig till honom.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att allt det här med ätandet och vikten och det kommer från att de har erfarenhet av andra patienter, och vet vid vilka vikter hjärnan brukar börja bli mer mottaglig för att jobba med samtal igen.

Just nu känns det som att du simmar mot vågorna, du gör framsteg men det är fortfarande ganska jobbigt, eller hur?

När det blir bättre med sömnen och kosten, dvs de två grunderna till all hälsa, kommer din hjärna och dina tankar också att orka bättre. Då kommer det inte att kännas lika jobbigt och då blir du inte lika arg när t.ex läkaren har en annan åsikt än du.

Ilska finns av en orsak — att skydda oss. Men ibland riktas den fel. Istället för att rikta den mot monstret så riktar du den mot trygga personer som hjälper dig nu. Men det är okej, jag tror alla runtomkring dig förstår att det ÄR jobbigt att ha en sjukdom som kräver en massa anpassning från dig. Då får man vara arg då och då.

Jag tror inte heller att gubben kommer att höra av sig eller läcka ut något. Jag tror att HAN är rädd för att din pappa ska höra av sig till honom.

Ja det är väldigt jobbigt fortfarande. Och jag känner det inte som jag gör framsteg. Fattar att det kanske verkar som det för nu äter jag oftast som dom bestämmer och var ju inte såå länge sen som jag inte kunde alls och hade sond. Så det kan man ju på ett sätt säga att det är ett framsteg men det är inte att monstret är tystare eller nåt sånt utan att jag inte KAN välja bort det ändå. Så det är att jag har inget val ändå så spelar ingen roll hur argt monstret är så måste jag iallafall. Men blir ju inte friskare bara för det. Och att jag borde bli arg på monstret kanske är sant. Men det här är kanske konstigt men det känns som det enda som JAG kan välja. Fast vet att egentligen så väljer inte jag monstret utan det är det som bestämmer över mig då. Men det KÄNNS iallafall som mitt val att jag väljer att inte bli arg på monstret liksom.

 

[LiviaFilippa]

Imorgon är planen att jag ska ha permison på förmiddagen och åka till stallet. Så ska äta förmiddags melliset hemma och det känns mycket svårare än eftermiddags. Men vet inte varför för är egentligen typ ingen skillnad. Men ja imorgon ska jag träffa både C och O då ifall jag har permison som planen är. Och det är liksom att jag både vill och inte vill. Men alla tycker att jag ska så då kan jag väl åka dit. Men bara hoppas att det inte blir jätte jobbigt liksom och jag får massa jobbiga tankar och jobbiga känslor och sånt. Men får se imorgon men är redan lite nervös för det också.

 

[Motacilla]

Det är ändå ett jättestort framsteg att du börjat äta som personalen vill! Tänk på när du hade sond. Då kändes det garanterat avlägset att tänka sig att du skulle äta så som du gör nu. Jättebra jobbat av dig att kämpa på, även om det är jobbigt!

Även om det känns jobbigt att äta enligt schema så inser du ju med förnuftet att det är så du måste göra. Och ju mer du gör så som du förnuftsmässigt inser att det är bäst - oavsett hur det känns — desto bättre blir det på lång sikt.

Jag har insett att för att man ska må bra på lång sikt måste man ibland gå emot det som känns bra i stunden. Men det är något alla måste lära sig själva, och du är i den åldern att du lär dig sånt.

Och du har dessutom fått metoder att lugna tankarna för stunden: färgläggning, pyssel, korsord och sånt verkar ju funka åtminstone litegrann för dig? Det är också ett framsteg tycker jag! Allt som hjälper dig på vägen räknas!

Ändrat: stavfel.

 

[Motacilla]

Imorgon är planen att jag ska ha permison på förmiddagen och åka till stallet. Så ska äta förmiddags melliset hemma och det känns mycket svårare än eftermiddags. Men vet inte varför för är egentligen typ ingen skillnad. Men ja imorgon ska jag träffa både C och O då ifall jag har permison som planen är. Och det är liksom att jag både vill och inte vill. Men alla tycker att jag ska så då kan jag väl åka dit. Men bara hoppas att det inte blir jätte jobbigt liksom och jag får massa jobbiga tankar och jobbiga känslor och sånt. Men får se imorgon men är redan lite nervös för det också.

Vad är du mest rädd för angående att åka till stallet?

Och är det lättare att äta om du lyssnar på något eller tittar på tv samtidigt?