Jag kan inte förklara

Det känns som det händer sååå mycket och ingenting på samma gång. Och såfort nånting verkar gå bra så blir nåt annar jätte dåligt. Och ja jag vet att alla säger att det kommer bli bättre och så men det kan man ju inte veta. För det KAN ju bli att det aldrig blir bättre också det VET man ju inte. Och att allt känns så onödigt om jag ska göra saker bara för att göra nånting liksom. Som typ jag måste äta exakt allt alla måltider och mellis. För att jag ska få göra mer saker och sånt. Och jag måste göra aktiviteter så jag inte bara ligger och gör ingenting. Och allt alla säger är att när kroppen mår bättre så kommer det kännas bättre. Och när jag mår bättre så kommer jag kunna tänka normalt. Och massa sånt. Men samtidigt så är det att jag ska komma på saker jag vill göra och förklara hur jag tänker och sånt som inte GÅR. För om jag tillexempel inte tänker nånting så kan jag inte förklara det. Eller om jag bara känner mig jätte irriterad och arg men vet inte varför så vill jag inte försöka få ner det i text när jag inte ens kan tänka för mig själv. Och allting ska jag göra bara för att jag måste liksom för det gör inget bra för MIG.
Och mina föräldrar tycker att jag ska ha permison och komma på nåt som jag vill göra då men saken är att jag vill inte göra NÅNTING. Och vet inte om jag får ha permison eller om jag vill ens. För personalen vet typ inte hur jag tänker och sånt för säger inte det till dom så då sa dom iallafall igår att dom inte vet om dom vågar ge mig permison. Men det spelar ändå ingen roll för jag vet inte om jag vill ha det ändå. Men mamma och pappa vill ju.
Men ja har inte så mycket att skriva egentligen nu men ville bara få ur mig om dethär. Men annars så är ingenting nån skillnad från igår känns det som och dethär med att jag berättade lite om äckel gubben är också bara onödigt för nu är det typ att alla vet om det men dom vet inte detaljer. Så ingen gör nåt liksom. Jag vill typ att nånting ska HÄNDA men vill ändå inte. Som att anorexi monstret ska ta över allt igen eller att nån ska bli jätte arg på mig eller bara NÅNTING så nånting känns och inte bara är tomt och att jag inte kan tänka. Men händer INGENTING.

 

[Sleepy]

Imorgon är planen att jag ska ha permison på förmiddagen och åka till stallet. Så ska äta förmiddags melliset hemma och det känns mycket svårare än eftermiddags. Men vet inte varför för är egentligen typ ingen skillnad. Men ja imorgon ska jag träffa både C och O då ifall jag har permison som planen är. Och det är liksom att jag både vill och inte vill. Men alla tycker att jag ska så då kan jag väl åka dit. Men bara hoppas att det inte blir jätte jobbigt liksom och jag får massa jobbiga tankar och jobbiga känslor och sånt. Men får se imorgon men är redan lite nervös för det också.

Förstår att det känns lite nervöst. Det blir nog både roligt och jobbigt, som du säger. Men det är ju så det är just nu. För varje gång du tar dig igenom något svårt bygger du på din inre styrka. Så småningom blir det lättare och lättare. C och O kommer bli så glada, vad roligt för dig.

 

[LiviaFilippa]

Det är ändå ett jättestort framsteg att du börjat äta som personalen vill! Tänk på när du hade sond. Då kändes det garanterat avlägset att tänka sig att du skulle äta så som du gör nu. Jättebra jobbat av dig att kämpa på, även om det är jobbigt!

Även om det känns jobbigt att äta enligt schema så inser du ju med förnuftet att det är så du måste göra. Och ju mer du gör så som du förnuftsmässigt inser att det är bäst - oavsett hur det känns — desto bättre blir det på lång sikt.

Jag har insett att för att man ska må bra på lång sikt måste man ibland gå emot det som känns bra i stunden. Men det är något alla måste lära sig själva, och du är i den åldern att du lär dig sånt.

Och du har dessutom fått metoder att lugna tankarna för stunden: färgläggning, pyssel, korsord och sånt verkar ju funka åtminstone litegrann för dig? Det är också ett framsteg tycker jag! Allt som hjälper dig på vägen räknas!

Ändrat: stavfel.

Det med vad som är bäst på lång sikt så är det svårt att förklara men ja jag vet ju såklart att schemat är för att man ska bli frisk och sånt. Men det är inte därför jag försöker följa det så bra jag kan utan för det är det minst jobbiga valet JUST NU. Men monstret blir ju inte mindre så är ganska säker på att såfort jag får en chans så kommer monstret ta över igen. Även fast jag på ett sätt VET att det är dåligt och att jag måste äta som schemat och allt sånt men jag bryr mig typ inte om ifall det är enda sättet att bli frisk på lång sikt.
Och ja jag har ju några saker som brukar hjälpa lite om det inte är FÖR mycket ångest. Men det är lite samma sak att det är bara minst jobbigt exakt då men sen kommer ju ångesten och allting vara kvar ändå.

 

[LiviaFilippa]

Vad är du mest rädd för angående att åka till stallet?

Och är det lättare att äta om du lyssnar på något eller tittar på tv samtidigt?

Mest att det ska bli för mycket bara jobbiga känslor och så. För nu innan jag var och kollade på träningen så hade jag inte träffat nån av ponnysarna på jätte länge. Och hade typ slutat tänka på dom och bestämt att sluta rida. Så då kunde jag trycka bort att tänka på dom liksom och sakna dom och så. Och jag VILL inte börja sakna dom och ångra mig om ridningen och sånt men är typ sånt jag är rädd för ändå. Och att jag kanske börjar tänka massa och få massa skuld känslor och sånt. Och så är jag rädd för att träffa andra i stallet och att dom har massa frågor men därför vi ska åka dit på förmiddan när det nog inte är nån annan där. Men man vet ju aldrig.
Och det om äta så nej det spelar nog inte nån roll om jag tittar på tv eller nåt.

 

[LiviaFilippa]

Förstår att det känns lite nervöst. Det blir nog både roligt och jobbigt, som du säger. Men det är ju så det är just nu. För varje gång du tar dig igenom något svårt bygger du på din inre styrka. Så småningom blir det lättare och lättare. C och O kommer bli så glada, vad roligt för dig.

Ja alltså jag vet att man inte ska oroa sig i förväg men vet ju ändå att innan så har det varit jobbigt efter jag har gjort mer saker på permisonen. Så oroar mig för det också men jag vet att jag inte borde det. För det kan ju vara som du skriver också att det blir lättare.

 

[Motacilla]

Mest att det ska bli för mycket bara jobbiga känslor och så. För nu innan jag var och kollade på träningen så hade jag inte träffat nån av ponnysarna på jätte länge. Och hade typ slutat tänka på dom och bestämt att sluta rida. Så då kunde jag trycka bort att tänka på dom liksom och sakna dom och så. Och jag VILL inte börja sakna dom och ångra mig om ridningen och sånt men är typ sånt jag är rädd för ändå. Och att jag kanske börjar tänka massa och få massa skuld känslor och sånt. Och så är jag rädd för att träffa andra i stallet och att dom har massa frågor men därför vi ska åka dit på förmiddan när det nog inte är nån annan där. Men man vet ju aldrig.
Och det om äta så nej det spelar nog inte nån roll om jag tittar på tv eller nåt.

Var inte rädd för starka känslor. Jag förstår att du är det, men försök tänka på att du tar ett problem i taget.

Du behöver inte fatta några beslut om ridningen just nu. Det är helt okej att inte veta just nu.

Saknad är alltid svårt. Men alla svåra känslor går om förr eller senare, men man måste låta sig känna dem. Känslan kan inte skada en, även om det kan vara jobbigt att sakna någon jättemycket! Men ångesten uppstår oftare när man är rädd för en känsla, istället för att känna själva känslan.

Låt dig själv känna alla känslor, både glada, ledsna, arga och alla andra känslor. De går om tids nog! Det är omöjligt att känna en viss känsla en speciellt lång tid.

Synd att du inte kan distrahera dig när du äter, jag hade hoppats på att det fanns nåt knep som du skulle kunna lura dig själv med för att det skulle kännas lite lättare att äta.

 

[Sleepy]

Ja alltså jag vet att man inte ska oroa sig i förväg men vet ju ändå att innan så har det varit jobbigt efter jag har gjort mer saker på permisonen. Så oroar mig för det också men jag vet att jag inte borde det. För det kan ju vara som du skriver också att det blir lättare.

Det går bra ska du se. Och det kommer säkert dyka upp en massa känslor och tankar. Så är det ju. Men det blir bra med det också. Försök fokusera på det roliga. Hoppas du får sova gott i natt.

 

[Motacilla]

Ja alltså jag vet att man inte ska oroa sig i förväg men vet ju ändå att innan så har det varit jobbigt efter jag har gjort mer saker på permisonen. Så oroar mig för det också men jag vet att jag inte borde det. För det kan ju vara som du skriver också att det blir lättare.

Kanske det har känts jobbigt för att det varit många intryck under en del permissioner, och det helt enkelt har blivit lite väl mycket för dig tidigare?

Nu vet du ju om det här, och kan säga till dina föräldrar att du t.ex behöver vila dig och inte vara igång under hela permissionen.

Jag förstår absolut att du vill göra mycket när du har permissionen, men kanske det är en idé att skynda långsamt och planera in tid för återhämtning också?

Jag tycker det är en bra idé att träffa hästarna, tror det blir mycket bättre än du tänker dig!

 

[Motacilla]

Och för att lätta upp stämningen får du den här bilden på whippetar i mössor innan du ska sova.
God natt!

Tillägger att jag inte vet vems konto det här är. Tycker bara att det är en söt bild.

 

[tuaphua]

Det med vad som är bäst på lång sikt så är det svårt att förklara men ja jag vet ju såklart att schemat är för att man ska bli frisk och sånt. Men det är inte därför jag försöker följa det så bra jag kan utan för det är det minst jobbiga valet JUST NU. Men monstret blir ju inte mindre så är ganska säker på att såfort jag får en chans så kommer monstret ta över igen. Även fast jag på ett sätt VET att det är dåligt och att jag måste äta som schemat och allt sånt men jag bryr mig typ inte om ifall det är enda sättet att bli frisk på lång sikt.
Och ja jag har ju några saker som brukar hjälpa lite om det inte är FÖR mycket ångest. Men det är lite samma sak att det är bara minst jobbigt exakt då men sen kommer ju ångesten och allting vara kvar ändå.

Har du haft besvär som ångest, depression, stress, prestations-ångest/-krav etc innan anorexin?

Ofta är det ju så att man utvecklar anorexi för att ha kontroll över ngt när annat är kaos. Det är vanligt att man är perfektionist, har kontrollbehov etc.
Jag vet inte om du vet vad copingstrategier är. Kortfattat så är det de beteenden man har för att hantera tex ångest.
Vid anorexi är det vanligt att man väljer en undvikande copingstrategi istället för en konfronterande. Med undvikande så försöker man tex intala sig att det inte är någon fara att inte äta några mål. Med konfronterande så stirrar man monstret i vitögat och säger ”Fuck you! Jag ska äta för att bli frisk!”
Jag tänker på det här med att du inte ser att du gör framsteg och att vårdplanen är fel IOM att du mår sämre mentalt.

Det är alltså jättevanligt att man väljer att tex äta nu med vården vakande men ändå tänker mer fuck off gentemot vården och sen tänker lyda monstret. För det är enklare att undvika konfrontation med monstret. Det tillhör anorexins sjukdomsbild och är jättevanligt. Och eftersom monstret är så läskigt och samtidigt ger en känsla av falsk kontroll blir man arg på de som man upplever försöker ta ifrån en kontrollen, vården/familj etc och inte på monstret som är det som faktiskt styr.

Det är också jättevanligt att inte vilja bli frisk. Oftast ser den som har anorexi det som att de har kontroll när ingen lägger sig i. Men för alla andra så syns det att de är helt styrda av sina monster. När man blir frisk kan man se det sen.

När jag fick axeln ur led skulle jag efter viss tids vila göra sjukgymnastik. Det gjorde så jäkla ont i ett bra tag. Men jag behövde gå igenom smärtan för att bli frisk.
Det är samma för dig nu. Det känns värre IOM att du öppnat upp kring saker du tryckt ner och för att du inte får använda din copingstrategi med undvikande(genom svält och överdriven rörelse tex). Men du måste igenom det smärtsamma för att bli frisk.

Och det fixar du!
Hoppas det blir en bra permission imorgon!

 

[LiviaFilippa]

Kanske det har känts jobbigt för att det varit många intryck under en del permissioner, och det helt enkelt har blivit lite väl mycket för dig tidigare?

Nu vet du ju om det här, och kan säga till dina föräldrar att du t.ex behöver vila dig och inte vara igång under hela permissionen.

Jag förstår absolut att du vill göra mycket när du har permissionen, men kanske det är en idé att skynda långsamt och planera in tid för återhämtning också?

Jag tycker det är en bra idé att träffa hästarna, tror det blir mycket bättre än du tänker dig!

Ja så kan det nog kanske vara. För jag vill ju ändå passa på och göra saker. Som när jag var hemma och nästan bara sov och låg och gosade med hundarna. Visst det var mysigt att vara med dom men kändes ändå så onödigt att jag inte tog chansen och gjorde nåt. Och idag om jag ska till stallet och hem en liten stund så kommer jag nog inte hinna så jätte mycket mer iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Har du haft besvär som ångest, depression, stress, prestations-ångest/-krav etc innan anorexin?

Ofta är det ju så att man utvecklar anorexi för att ha kontroll över ngt när annat är kaos. Det är vanligt att man är perfektionist, har kontrollbehov etc.
Jag vet inte om du vet vad copingstrategier är. Kortfattat så är det de beteenden man har för att hantera tex ångest.
Vid anorexi är det vanligt att man väljer en undvikande copingstrategi istället för en konfronterande. Med undvikande så försöker man tex intala sig att det inte är någon fara att inte äta några mål. Med konfronterande så stirrar man monstret i vitögat och säger ”Fuck you! Jag ska äta för att bli frisk!”
Jag tänker på det här med att du inte ser att du gör framsteg och att vårdplanen är fel IOM att du mår sämre mentalt.

Det är alltså jättevanligt att man väljer att tex äta nu med vården vakande men ändå tänker mer fuck off gentemot vården och sen tänker lyda monstret. För det är enklare att undvika konfrontation med monstret. Det tillhör anorexins sjukdomsbild och är jättevanligt. Och eftersom monstret är så läskigt och samtidigt ger en känsla av falsk kontroll blir man arg på de som man upplever försöker ta ifrån en kontrollen, vården/familj etc och inte på monstret som är det som faktiskt styr.

Det är också jättevanligt att inte vilja bli frisk. Oftast ser den som har anorexi det som att de har kontroll när ingen lägger sig i. Men för alla andra så syns det att de är helt styrda av sina monster. När man blir frisk kan man se det sen.

När jag fick axeln ur led skulle jag efter viss tids vila göra sjukgymnastik. Det gjorde så jäkla ont i ett bra tag. Men jag behövde gå igenom smärtan för att bli frisk.
Det är samma för dig nu. Det känns värre IOM att du öppnat upp kring saker du tryckt ner och för att du inte får använda din copingstrategi med undvikande(genom svält och överdriven rörelse tex). Men du måste igenom det smärtsamma för att bli frisk.

Och det fixar du!
Hoppas det blir en bra permission imorgon!

Men man blir ju inte frisk bara för man inte får göra som man är van. För ja allt du skriver känner jag igen från mig själv. Och om jag äter och sköter mig perfekt med allt sånt nu så försvinner ju ändå inte monstret. Så hur gör man så man ens vill få bort monstret? Och när börjar man isåfall vilja det? För som både du skriver och andra säger att när jag blir frisk så kommer jag förstå hur sjuk jag har varit och att det är monstret som har kontrollen och allt sånt. Men jag fattar inte hur det ska gå från såhär som allt är nu till det.
Och ja om det ifall jag haft olika problem innan så vissa saker som prestations ångest och att jag vill ha kontroll på allt och göra allt perfekt så har jag alltid varit så. Men sen tillexempel ångest så vet jag inte riktigt. Jag hade ju anorexi när jag var yngre också och då hade jag ångest ibland iallafall men kommer inte ihåg om jag hade det innan det eller om det började då. Men det var stor skillnad då mot för nu ändå så vet inte om man kan jämföra så mycket med då heller. För då var det verkligen som att jag hade tappat kontrollen så då var det nästan bara skönt när det upptäcktes liksom och mamma och pappa började ha koll på att jag åt och så. Så då var det nästan bara att när det blev upptäckt och jag skulle börja äta efter ett schema och allt så var det som att då fick jag äta igen liksom när dom tog över och bestämde eller hur man ska säga. Så då var det aldrig såhär jobbigt med massa tankar och monstret och allt sånt som gör att jag har massa ångest.

 

[nullo-modo]

Men man blir ju inte frisk bara för man inte får göra som man är van. För ja allt du skriver känner jag igen från mig själv. Och om jag äter och sköter mig perfekt med allt sånt nu så försvinner ju ändå inte monstret. Så hur gör man så man ens vill få bort monstret? Och när börjar man isåfall vilja det? För som både du skriver och andra säger att när jag blir frisk så kommer jag förstå hur sjuk jag har varit och att det är monstret som har kontrollen och allt sånt. Men jag fattar inte hur det ska gå från såhär som allt är nu till det.
Och ja om det ifall jag haft olika problem innan så vissa saker som prestations ångest och att jag vill ha kontroll på allt och göra allt perfekt så har jag alltid varit så. Men sen tillexempel ångest så vet jag inte riktigt. Jag hade ju anorexi när jag var yngre också och då hade jag ångest ibland iallafall men kommer inte ihåg om jag hade det innan det eller om det började då. Men det var stor skillnad då mot för nu ändå så vet inte om man kan jämföra så mycket med då heller. För då var det verkligen som att jag hade tappat kontrollen så då var det nästan bara skönt när det upptäcktes liksom och mamma och pappa började ha koll på att jag åt och så. Så då var det nästan bara att när det blev upptäckt och jag skulle börja äta efter ett schema och allt så var det som att då fick jag äta igen liksom när dom tog över och bestämde eller hur man ska säga. Så då var det aldrig såhär jobbigt med massa tankar och monstret och allt sånt som gör att jag har massa ångest.

Just den första meningen. Att göra som du är van vid är det som du INTE ska tillbaka till för då är du tillbaka på ruta 1 och kommer tillbaka till där du är nu.

 

[Motacilla]

Men kanske det här med att äta och sköta kroppen blir det nya normala för dig, bara du får öva tillräckligt länge?

Det går att förändra sättet man tänker, men oftast tar det lite tid. Om man vill göra det går det fortare, och om man måste — t.ex för att man drabbas av svår sjukdom eller så, då tar det oftast lite längre.

Försök tänka på att just nu är din viktigaste uppgift att lära dig tänka på ett nytt sätt, och acceptera att det väcker jobbiga och motstridiga känslor inne i dig.

 

[Fjordfrälst]

Förstår att det känns lite nervöst. Det blir nog både roligt och jobbigt, som du säger. Men det är ju så det är just nu. För varje gång du tar dig igenom något svårt bygger du på din inre styrka. Så småningom blir det lättare och lättare. C och O kommer bli så glada, vad roligt för dig.

Den stämmer såå bra! Innan jag utvecklade ångest pga stress så hade jag aldrig nånsin kunnat tro att jag en dag skulle få ångestattacker av att gå i en affär! I alla fall blev det så och det var så jävla jobbigt rent ut sagt de första gångerna, det var många gånger jag hade så hög ångest att jag hade kunnat lämna varorna på kassabandet och sticka. Men nej. För varje gång har ju såklart ångesten minskat och idag handlar jag återigen helt normalt, som före skiten. Ångestkurvan går till slut från en hög topp till att plattas ut! .

 

[LiviaFilippa]

Men kanske det här med att äta och sköta kroppen blir det nya normala för dig, bara du får öva tillräckligt länge?

Det går att förändra sättet man tänker, men oftast tar det lite tid. Om man vill göra det går det fortare, och om man måste — t.ex för att man drabbas av svår sjukdom eller så, då tar det oftast lite längre.

Försök tänka på att just nu är din viktigaste uppgift att lära dig tänka på ett nytt sätt, och acceptera att det väcker jobbiga och motstridiga känslor inne i dig.

Ja men det är just det som är grejen att jag tänker ju inte annorlunda för att jag måste äta som dom bestämmer liksom. Och jag kan inte få bort alla såna tankar själv så enda som händer blir ju att jag går upp i vikt men det ändrar inte hur jag tänker ändå.

 

[Motacilla]

Ja men det är just det som är grejen att jag tänker ju inte annorlunda för att jag måste äta som dom bestämmer liksom. Och jag kan inte få bort alla såna tankar själv så enda som händer blir ju att jag går upp i vikt men det ändrar inte hur jag tänker ändå.

Tids nog kommer det att bli annorlunda.

Du har tänkt på ett sätt så länge så du måste ha tålamod och acceptera att det tar lång tid att vänja sig vid att tänka på ett nytt sätt. Och det här vet vårdpersonalen! Det är därför de är så noga också, även om du blir arg och vill göra på ditt sätt. Men de låter dig inte halka ner i det dåliga sättet att äta (alltså inte äta) igen. För kroppen måste få mat.

 

[LiviaFilippa]

Tids nog kommer det att bli annorlunda.

Du har tänkt på ett sätt så länge så du måste ha tålamod och acceptera att det tar lång tid att vänja sig vid att tänka på ett nytt sätt. Och det här vet vårdpersonalen! Det är därför de är så noga också, även om du blir arg och vill göra på ditt sätt. Men de låter dig inte halka ner i det dåliga sättet att äta (alltså inte äta) igen. För kroppen måste få mat.

Jag vet inte hur jag ska förklara dethär. För på ett sätt så vet jag ju såklart att jag måste äta som dom bestämmer och så. Och att jag borde ju inte vilja ha anorexi föralltid och jag VET iallafall att jag inte vill vara på sjukhus för alltid.
Men ändå så som jag VILL så vill jag inte bli som dom kallar frisk. För jag kommer aldrig kunna ha en helt normal syn på mat och sånt utan kommer alltid ha massa tankar om det och vad jag får och inte får äta och när och sånt. Så ifall jag får vara hemma som vanligt sen så kommer monstret ändå vara kvar och jag vill typ inte gå mot det då. Utan gör bara det nu för jag inte har nåt val. Men jag kan inte ändra tankarna som jag ändå har.

 

[Sleepy]

Jag vet inte hur jag ska förklara dethär. För på ett sätt så vet jag ju såklart att jag måste äta som dom bestämmer och så. Och att jag borde ju inte vilja ha anorexi föralltid och jag VET iallafall att jag inte vill vara på sjukhus för alltid.
Men ändå så som jag VILL så vill jag inte bli som dom kallar frisk. För jag kommer aldrig kunna ha en helt normal syn på mat och sånt utan kommer alltid ha massa tankar om det och vad jag får och inte får äta och när och sånt. Så ifall jag får vara hemma som vanligt sen så kommer monstret ändå vara kvar och jag vill typ inte gå mot det då. Utan gör bara det nu för jag inte har nåt val. Men jag kan inte ändra tankarna som jag ändå har.

Det är ingen som förväntar sig att du ska kunna besegra monstret alldeles själv. För det är ju som du säger, att skulle de bara se till att du går upp i vikt och att du sen fick åka hem så skulle monstret ta över igen. Så är det.

Du behöver hjälp med att hitta nya sätt att tänka och se på dig själv och sätt att hantera jobbiga situationer i livet. Den hjälpen kommer du att få. Jag tror det vore jättebra om du kunde fråga läkaren lite om det. Om du kommer att få gå på samtal och så och när det blir.

Ha en jättebra dag idag.

 

[Lovisaleonora]

Ja men det är just det som är grejen att jag tänker ju inte annorlunda för att jag måste äta som dom bestämmer liksom. Och jag kan inte få bort alla såna tankar själv så enda som händer blir ju att jag går upp i vikt men det ändrar inte hur jag tänker ändå.

Du kommer att hitta verktyg för att hantera tankarna, och du kommer med tid att ha gjort ett så bra arbete att de där tankarna inte får samma utrymme och därmed inte övertaget i striden över vad du gör eller inte gör.

Jag vet inte hur jag ska förklara dethär. För på ett sätt så vet jag ju såklart att jag måste äta som dom bestämmer och så. Och att jag borde ju inte vilja ha anorexi föralltid och jag VET iallafall att jag inte vill vara på sjukhus för alltid.
Men ändå så som jag VILL så vill jag inte bli som dom kallar frisk. För jag kommer aldrig kunna ha en helt normal syn på mat och sånt utan kommer alltid ha massa tankar om det och vad jag får och inte får äta och när och sånt. Så ifall jag får vara hemma som vanligt sen så kommer monstret ändå vara kvar och jag vill typ inte gå mot det då. Utan gör bara det nu för jag inte har nåt val. Men jag kan inte ändra tankarna som jag ändå har.

Anorexi är det du känner till, och det du har valt. Du måste vilja välja annorlunda för att bli frisk. Och för att du ska vilja välja annorlunda måste du ju se fördelarna med att leva hälsosamt och sunt. DET är det stora jobbet. Och att inte låta alla mörka tankar falla tillbaka över dig.

Du ska inte vara rädd för monstret. Det är en del av dig. Däremot ska du lära känna ditt monster så du kan tämja det. Du får nog leva med att det bor kvar, men det ska vara ett tamt monster som du kan säga åt "gå i korgen, lägg dig" när det fula monstertrynet sticker upp och vill bestämma att den mackan eller den kakan kommer att förstöra allt och att du inte är värd något om du inte kan stå emot. Du får jämföra med en vanskött hund som svarar med att bli aggressiv ibland. Det är inte gjort på en förmiddag att få den hunden tam och sällskaplig. Det tar jätte långt tid att bygga upp förtroende. Det kommer att ta tid för dig att lära känna och hantera ditt monster. Till slut hittar ni med tid en balans, där du och dina sunda tankar får ta största platsen. Monstret får ligga i sin korg och muttra. Det är inte en lätt sak att tämja ett monster, och det kräver mycket jobb.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag varit på permison iallafall. Så både varit i stallet och träffat ponnysarna och hemma en liten stund. Och det gick väl okej. Jag kände liksom INGENTING när jag träffade ponnysarna. Så var inte glad att se dom men det var inte jobbigt heller liksom. Utan mer bara jaha nu har jag träffat dom som vissa har tjatat om men det ändrar ju INGENTING.
Jag ska iallafall ha läkar samtal nån gång efter lunch så ska kanske fråga om vissa saker som jag har skrivit om här då. Men beror på hur hon är också. Men ja annars så är jag jätte trött så kanske ska försöka sova ett tag iallafall efter lunchen. Om jag får för förr tyckte dom ju inte att jag skulle sova på dagen men ett tag borde jag få iallafall tycker jag.
Sen om det att man måste vilja bli frisk så är väl det problemet för mig för jag är som inte mottiverad till det. Och jag vet inte vad jag har för andledning så jag ska VILJA bli frisk liksom.