Den korta versionen: Jag har inte tagit gynekologiskt cellprov på 8 år och har nu drabbats av dödsångest.
Den längre versionen: Jag kom på i början av året att jag inte tagit cellprov på väldigt många år. Min sjuksköterskevän uppmanade mig att göra detta omgående, så jag började kolla upp var jag kunde gå. En del vänner sa att de inte behövt någon kallelse utan enbart gått på drop in, men en annan vän hade blivit nekad två besök i rad just av anledningen att hon inte haft med sig någon kallelse. Jag tänkte att det är bäst att få tag på en ny för egen del, så jag slipper avsätta tid och bli nekad, så jag ringde regionalt cancercentrum i slutet av februari. Fick prata med en inte så värst hjälpsam dam, men hon sa i alla fall att det kommer att gå ut en ny kallelse till mig i samband med min födelsedag i mars och att jag skulle invänta denna. Samtidigt så överhörde min jämnåriga kollega samtalet och erkände att hon heller inte gjort cellprov på lika länge, så jag uppmanade henne att ringa till cancercentrum direkt. Det är bäst att bara få det gjort. Så hon ringde och fick prata med samma dam som menade att hon bör leta upp sin kallelse. Trots att hon flyttat sedan denna gått ut, men den skulle hon tydligen hitta och damen ville inte skicka en ny.
Tiden gick och kallelsen kom först i mitten av maj med en tid då jag var bortrest på semester i juni. Det stod att om jag missar tiden så kan jag gå på drop-in. Jag bestämde mig för att gå en dag innan resan, men kunde inte då jag hade mens. I samma veva var det mycket skriverier om en känd kvinna som hastigt gått bort i en aggressiv livmoderhalscancer. Jag kände att det börjar bli riktigt jobbigt, men lovade mig själv att gå direkt efter semestern. Denna vecka var det äntligen dags, och jag frågade min kollega ifall hon kommit iväg. Det hade hon, och hon hade cellförändringar som hon nu ska operera bort. Jag fick världens klump i magen, samtidigt som jag är så glad att hon överhörde mitt samtal så jag kunde uppmana henne att ta tag i att gå. Barnmorskan hon hade träffat hade dessutom sagt att det oftast är lugnt om man går och kollar regelbundet, att de som drabbas av sådan allvarlig cancer att de går bort oftast är de som inte går och tar proverna. Det knöt sig i magen ännu mer.
När jag kommer till mottagningen i morse så visar det sig att de inte gör cellprov på hela sommaren. Jag frågade barnmorskan om det finns någon mottagning som jag kan gå till, hon svarade att under sommaren har samtliga stängt för detta. Jag reagerade orimligt starkt på att detta skjuts upp ytterligare och nu sitter jag här med världens dödsångest. Jag har fått för mig, fram och tillbaks under våren, att jag sannolikt kommer ha fått cancer nu bara för att jag har varit så dum och inte kollat. Att jag kommer gå bort nu när jag är som lyckligast och har så mycket bra saker framför mig. Jag vet om att det är helt mitt eget fel att jag inte kommit iväg tidigare, och jag vet om att det är väldigt onödigt att måla upp de värsta av scenarion. Men jag kan inte hjälpa det. Den här oron har grott lite i magen det senaste halvåret och nu när jag inte får ta provet på ytterligare två månader så vällde det liksom över mig. Nu är jag orolig för att jag kommer gå och ha dödsångest över detta hela sommaren.
Vad ska jag göra, hur ska jag tänka? Är min oro helt obefogad?
Den längre versionen: Jag kom på i början av året att jag inte tagit cellprov på väldigt många år. Min sjuksköterskevän uppmanade mig att göra detta omgående, så jag började kolla upp var jag kunde gå. En del vänner sa att de inte behövt någon kallelse utan enbart gått på drop in, men en annan vän hade blivit nekad två besök i rad just av anledningen att hon inte haft med sig någon kallelse. Jag tänkte att det är bäst att få tag på en ny för egen del, så jag slipper avsätta tid och bli nekad, så jag ringde regionalt cancercentrum i slutet av februari. Fick prata med en inte så värst hjälpsam dam, men hon sa i alla fall att det kommer att gå ut en ny kallelse till mig i samband med min födelsedag i mars och att jag skulle invänta denna. Samtidigt så överhörde min jämnåriga kollega samtalet och erkände att hon heller inte gjort cellprov på lika länge, så jag uppmanade henne att ringa till cancercentrum direkt. Det är bäst att bara få det gjort. Så hon ringde och fick prata med samma dam som menade att hon bör leta upp sin kallelse. Trots att hon flyttat sedan denna gått ut, men den skulle hon tydligen hitta och damen ville inte skicka en ny.
Tiden gick och kallelsen kom först i mitten av maj med en tid då jag var bortrest på semester i juni. Det stod att om jag missar tiden så kan jag gå på drop-in. Jag bestämde mig för att gå en dag innan resan, men kunde inte då jag hade mens. I samma veva var det mycket skriverier om en känd kvinna som hastigt gått bort i en aggressiv livmoderhalscancer. Jag kände att det börjar bli riktigt jobbigt, men lovade mig själv att gå direkt efter semestern. Denna vecka var det äntligen dags, och jag frågade min kollega ifall hon kommit iväg. Det hade hon, och hon hade cellförändringar som hon nu ska operera bort. Jag fick världens klump i magen, samtidigt som jag är så glad att hon överhörde mitt samtal så jag kunde uppmana henne att ta tag i att gå. Barnmorskan hon hade träffat hade dessutom sagt att det oftast är lugnt om man går och kollar regelbundet, att de som drabbas av sådan allvarlig cancer att de går bort oftast är de som inte går och tar proverna. Det knöt sig i magen ännu mer.
När jag kommer till mottagningen i morse så visar det sig att de inte gör cellprov på hela sommaren. Jag frågade barnmorskan om det finns någon mottagning som jag kan gå till, hon svarade att under sommaren har samtliga stängt för detta. Jag reagerade orimligt starkt på att detta skjuts upp ytterligare och nu sitter jag här med världens dödsångest. Jag har fått för mig, fram och tillbaks under våren, att jag sannolikt kommer ha fått cancer nu bara för att jag har varit så dum och inte kollat. Att jag kommer gå bort nu när jag är som lyckligast och har så mycket bra saker framför mig. Jag vet om att det är helt mitt eget fel att jag inte kommit iväg tidigare, och jag vet om att det är väldigt onödigt att måla upp de värsta av scenarion. Men jag kan inte hjälpa det. Den här oron har grott lite i magen det senaste halvåret och nu när jag inte får ta provet på ytterligare två månader så vällde det liksom över mig. Nu är jag orolig för att jag kommer gå och ha dödsångest över detta hela sommaren.
Vad ska jag göra, hur ska jag tänka? Är min oro helt obefogad?
