Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Marty]

Imorgon inleder jag en ny kortisonkur inför cellgifterna på onsdag. Efter att jag mådde så dåligt av kortisonet förra gången så känner jag mig inte alls peppad. 16 tabletter imorgon bitti, 16 imorgon kväll, 16 onsdag morgon och lika många onsdag kväll. Jag blir illamående av att ens tänka på det.

Om allting går som det ska är det bara en månad tills sista omgången cellgifter är tagen. Då har jag klarat av fas 1 av denna vidriga resa. Sedan förra omgång äen cellgifter har flera av mina naglar börjat ömma. Jag hoppas att jag inte tappar dem som jag läst att man kan göra. De får gärna överleva alla cellgifter. Värken i kroppen har varit överkomlig annars, och ömhet en i munnen försvann efter några dagar. Jag har orkat rida ungefär som vanligt och känt mig förhållandevis pigg de flesta dagarna. Det som stör mig mest är att slemhinnorna i näsan blivit sköra så jsg snyter ut blod i mängder och har rinnsnuva så fort jag går ut. Jag har fått hem lite näsolja nu som jag hoppas ska hjälpa. Det är inte så glamoröst med cancer.

Något som jag fortfarande kämpar med är känslan av att känna mig så ful utan mitt hår. Oftast har jag peruken när jag rör mig offentligt, men jag vill knappt visa mig utan den ens för mina närmsta vänner. Det känns jobbigt att det snart kommer en vår och sommar när peruken antagligen kommer kännas för varm, och håret inte ännu hunnit växa ut. Jag kan ana att vissa hårstrån är på väg, men det är nog långt kvar innan jag har något hår att tala om. Några bra mössor som är tunna har jag konstaterat är svårt att hitta. Jag har lite turbaner men inte heller dem känner jag mig bekväm i. Snart börjar det bli för varmt för mina stora tjocka mössor.

 

[åke]

Imorgon inleder jag en ny kortisonkur inför cellgifterna på onsdag. Efter att jag mådde så dåligt av kortisonet förra gången så känner jag mig inte alls peppad. 16 tabletter imorgon bitti, 16 imorgon kväll, 16 onsdag morgon och lika många onsdag kväll. Jag blir illamående av att ens tänka på det.

Om allting går som det ska är det bara en månad tills sista omgången cellgifter är tagen. Då har jag klarat av fas 1 av denna vidriga resa. Sedan förra omgång äen cellgifter har flera av mina naglar börjat ömma. Jag hoppas att jag inte tappar dem som jag läst att man kan göra. De får gärna överleva alla cellgifter. Värken i kroppen har varit överkomlig annars, och ömhet en i munnen försvann efter några dagar. Jag har orkat rida ungefär som vanligt och känt mig förhållandevis pigg de flesta dagarna. Det som stör mig mest är att slemhinnorna i näsan blivit sköra så jsg snyter ut blod i mängder och har rinnsnuva så fort jag går ut. Jag har fått hem lite näsolja nu som jag hoppas ska hjälpa. Det är inte så glamoröst med cancer.

Något som jag fortfarande kämpar med är känslan av att känna mig så ful utan mitt hår. Oftast har jag peruken när jag rör mig offentligt, men jag vill knappt visa mig utan den ens för mina närmsta vänner. Det känns jobbigt att det snart kommer en vår och sommar när peruken antagligen kommer kännas för varm, och håret inte ännu hunnit växa ut. Jag kan ana att vissa hårstrån är på väg, men det är nog långt kvar innan jag har något hår att tala om. Några bra mössor som är tunna har jag konstaterat är svårt att hitta. Jag har lite turbaner men inte heller dem känner jag mig bekväm i. Snart börjar det bli för varmt för mina stora tjocka mössor.

Men fy så jobbigt med allt kortison. Vet några som bara tar 1*16 tre dagar. Dom har det jobbigt nog. Och så tar du det dubbla. Hoppas du får hjälp med någon bra tablett mot ditt illamående. Kolla med @Trott om hon kan hjälpa dig sy en tunn mössa. Hon har väldigt fina mössor.
Lycka till.

 

[svea]

Imorgon inleder jag en ny kortisonkur inför cellgifterna på onsdag. Efter att jag mådde så dåligt av kortisonet förra gången så känner jag mig inte alls peppad. 16 tabletter imorgon bitti, 16 imorgon kväll, 16 onsdag morgon och lika många onsdag kväll. Jag blir illamående av att ens tänka på det.

Om allting går som det ska är det bara en månad tills sista omgången cellgifter är tagen. Då har jag klarat av fas 1 av denna vidriga resa. Sedan förra omgång äen cellgifter har flera av mina naglar börjat ömma. Jag hoppas att jag inte tappar dem som jag läst att man kan göra. De får gärna överleva alla cellgifter. Värken i kroppen har varit överkomlig annars, och ömhet en i munnen försvann efter några dagar. Jag har orkat rida ungefär som vanligt och känt mig förhållandevis pigg de flesta dagarna. Det som stör mig mest är att slemhinnorna i näsan blivit sköra så jsg snyter ut blod i mängder och har rinnsnuva så fort jag går ut. Jag har fått hem lite näsolja nu som jag hoppas ska hjälpa. Det är inte så glamoröst med cancer.

Något som jag fortfarande kämpar med är känslan av att känna mig så ful utan mitt hår. Oftast har jag peruken när jag rör mig offentligt, men jag vill knappt visa mig utan den ens för mina närmsta vänner. Det känns jobbigt att det snart kommer en vår och sommar när peruken antagligen kommer kännas för varm, och håret inte ännu hunnit växa ut. Jag kan ana att vissa hårstrån är på väg, men det är nog långt kvar innan jag har något hår att tala om. Några bra mössor som är tunna har jag konstaterat är svårt att hitta. Jag har lite turbaner men inte heller dem känner jag mig bekväm i. Snart börjar det bli för varmt för mina stora tjocka mössor.

Kan tipsa om Röyks tunna mössor. Eplaros har världens finaste tuber. Och jag kommer ihåg att när Thina som var på Buke förlorade sitt hår hittade hon rätt mycket resurser hur man kan knyta scarves på fina sätt. Scarves kan ju kännas mer somrigt och funkar att kombinera med fina solhattar.

 

[Marty]

Tack för alla tips!

Jag känner att cellgifterna börjar ta på mig mer och mer fysiskt. När jag har ont eller känner mig trött blir dessutom humöret påverkat. Tålamodet finns inte där som vanligt, och tårarna rinner ofta nedför kinderna. Tårarna rinner i frustration över att inte orka, och att inte känna mig tillräckligt. Jag klarar inte av att tillåta mig vara svag, för då känner jag mig dålig. Även om kroppen strejkar så mockar jag en kärra i hagen, eller fixar i trädgården. Inte för att jag måste, men jag måste på något sätt bevisa för mig själv att jag ändå duger och att jag inte är svag.

De nya cellgifterna ger mig mer värk. Det känns oftast bättre efter lite Alvedon, men försöker att inte ta för mycket för att skona magen så mycket som möjligt. Jag fick nya kortisontabletter efter senaste cellgifterna, men då hade ju magen redan hunnit protestera och illamåendet kommit, så jag har svårt att utvärdera det ännu.

Nu är det trots allt bara två rundor med cellgifter kvar. Jag har gjort 6 av 8. Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva gå igenom något liknande igen. Det är så läskigt att förgifta kroppen på detta sätt. Den första typen cellgift var framtaget från senapsgas, och den jag får nu från Idegran. Härliga grejer att förgifta kroppen med!

På lördag ska jag på ny skiktröntgen. Då får vi se vad det blivit av de där prickarna i lungorna. Är det metastaser? Är det något ofarligt? Sjukt ångestframkallande. Jag antar att jag får vänta tills nästa läkarbesök innan jag får resultatet. Innan dess ska jag även på ny mammografi och magnetröntgen. Det är mycket undersökningar som ska göras.

 

[åke]

Tack för alla tips!

Jag känner att cellgifterna börjar ta på mig mer och mer fysiskt. När jag har ont eller känner mig trött blir dessutom humöret påverkat. Tålamodet finns inte där som vanligt, och tårarna rinner ofta nedför kinderna. Tårarna rinner i frustration över att inte orka, och att inte känna mig tillräckligt. Jag klarar inte av att tillåta mig vara svag, för då känner jag mig dålig. Även om kroppen strejkar så mockar jag en kärra i hagen, eller fixar i trädgården. Inte för att jag måste, men jag måste på något sätt bevisa för mig själv att jag ändå duger och att jag inte är svag.

De nya cellgifterna ger mig mer värk. Det känns oftast bättre efter lite Alvedon, men försöker att inte ta för mycket för att skona magen så mycket som möjligt. Jag fick nya kortisontabletter efter senaste cellgifterna, men då hade ju magen redan hunnit protestera och illamåendet kommit, så jag har svårt att utvärdera det ännu.

Nu är det trots allt bara två rundor med cellgifter kvar. Jag har gjort 6 av 8. Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva gå igenom något liknande igen. Det är så läskigt att förgifta kroppen på detta sätt. Den första typen cellgift var framtaget från senapsgas, och den jag får nu från Idegran. Härliga grejer att förgifta kroppen med!

På lördag ska jag på ny skiktröntgen. Då får vi se vad det blivit av de där prickarna i lungorna. Är det metastaser? Är det något ofarligt? Sjukt ångestframkallande. Jag antar att jag får vänta tills nästa läkarbesök innan jag får resultatet. Innan dess ska jag även på ny mammografi och magnetröntgen. Det är mycket undersökningar som ska göras.

Vilken kortison äter du nu?
Hoppas du slipper fler behandlingar nu. Var rädd om dig, du behöver inte bevisa något för någon.

 

[Marty]

Vilken kortison äter du nu?
Hoppas du slipper fler behandlingar nu. Var rädd om dig, du behöver inte bevisa något för någon.

Tack
Nu får jag Prednisolon istället för Betametason som jag fick innan. Läkarna verkar tycka att jag är väldigt konstig som reagerar på kortisonet. Det är tydligen mycket ovanligt enligt dem, men min kontaktsköterska pratade med sina kollegor och då lät det inte som det var lika ovanligt.

Största fördelen med Prednisolon är att det inte är sådana man ska lösa i vatten. Sista gångerna med Betametason höll jag på att inte få ned dem. De vände i magen direkt. Det är som om min kropp börjat protestera mot sådant jag inte mår bra av. Men vanliga tabletter går bra hittills.

 

[åke]

Tack
Nu får jag Prednisolon istället för Betametason som jag fick innan. Läkarna verkar tycka att jag är väldigt konstig som reagerar på kortisonet. Det är tydligen mycket ovanligt enligt dem, men min kontaktsköterska pratade med sina kollegor och då lät det inte som det var lika ovanligt.

Största fördelen med Prednisolon är att det inte är sådana man ska lösa i vatten. Sista gångerna med Betametason höll jag på att inte få ned dem. De vände i magen direkt. Det är som om min kropp börjat protestera mot sådant jag inte mår bra av. Men vanliga tabletter går bra hittills.

Dom man löser i vatten är hemska.

 

[Marty]

Var på skiktröntgen igår och rädslan för vad de där prickarna på lungorna är har sköljt över mig senaste dagarna. Har kunnat ha fokus på cellgifterna tidigare men nu kan jag inte tänka på annat än de potentiella metastaserna. Googlar fast jag inte borde. Antagligen får jag inget veta om resultatet förrän nästa läkarbesök som är den 7e. Ska ändå fråga min sköterska på onsdag tänkte jag. Det känns som månader till den 7e, även fast det bara är en vecka längre.

Annars har jag känt mig pigg senaste dagarna. I helgen har jag både hunnit med att vara med dottern hos min bästa kompis och en brunch på stan utan barn men med sambo. Allt det här tär såklart på vår relation så vi får försöka ta små stunder för oss själva och fokusera på annat än cancern. Jag hoppas att inte cancern ska lyckas förstöra vår kärlek och relation, men vissa dagar känns det som om risken finns. Det skrämmer mig.

 

[Marty]

Om två veckor har jag förhoppningsvis de här biverkningarna för sista gången. Biverkningarna är tunga. De börjar slita på kroppen. Jag vet att det lättar om några dagar ändå. Det är inte för evigt. Det känns ändå bra att tänka på att det bara är en dos kvar, om nu läkaren ger grönt ljus i veckan.

Rent mentalt har jag redan börjat gå in i nästa fas. Operationen som kommer ca 4 veckor efter cellgifterna har de sagt. Jag vill veta allt vad det innebär. Jag vill skapa mig kontroll, men än så länge vet jag ingenting. Jag vet inte när det blir, jag vet inte hur stor operation det blir och jag vet inte hur det kommer bli efteråt. Jag hoppas att jag kan få lite info i veckan, även om jag bara ska träffa onkologläkaren och inte någon kirurg. Hur jag ska klara av operationsfasen med en nybliven 1-åring samt förväntad fölning precis då återstår att se.

Jag har nu överlevt 3 månader och 7 doser cellgifter. Jag hoppas att den 8e dosen ska vara tillräcklig för att ta död på skiten. Jag har träffat kvinnor på mina besök på onkologen med olika historier. Jag vet att det inte alltid finns ett "efter" cancern. Jag vet att det kan vara en livslång kamp. Det här är en jävla skitsjukdom! Jag har fortfarande inte träffat någon som är yngre än jag, men oavsett ålder borde ingen behöva gå igenom detta. Härom dagen träffade jag en kroniker vars högsta önskan är att få se sin son börja skolan. Hon blev sjuk när han var 3,5 månader och hon har levt med cancern i 1,5 år nu. Jag är så rädd att jag ska behöva känna så. Ingen ska behöva känna så.

 

[Marty]

Idag har hjärnspöken varit många och ångesten varit stor. Trots att UL-läkaren sa i måndags att tumörerna minskat så målar spökena upp så många skräckscenarion. Sedan senaste cellgifterna har jag varit lite öm i lymfkörtlarna i armhålan, och det enda jag kan tänka på är att det är cancern som växer.

Imorgon är det dags för läkarbesök igen. Jag hoppas att jag får positiva besked och chans att få svar på en del frågor. Jag önskar att jag kunde snabbspola tiden nu. Har loggat in på 1177 ungefär 10 gånger idag, men där finns ingen ny info. Jag känner mig tröstande efter info.

Idag har det varit en jobbig dag. Jag tog sista sprutan för benmärgen (för denna cykel) igår och idag har benmärgssmärtan varit hemsk. Bara att resa sig har gjort ont. Smärtan brukar släppa efter någon dag så imorgon räknar jag med att må bättre. Näsan är kruttorr och täppt stundtals så den vaknar jag av tidigt om morgnarna. Nässpray torkar ur ännu mer så jag försöker med olja och koksalt. Det fungerar på kvällen, men på morgonen är det hopplöst. Då rinner blodet ur näsan och man fräser ur blodklumpar. Inte speciellt glamoröst liv det här med alla biverkningarna. Snart är det över.

 

[ameo]

Näsan är kruttorr och täppt stundtals så den vaknar jag av tidigt om morgnarna. Nässpray torkar ur ännu mer så jag försöker med olja och koksalt. Det fungerar på kvällen, men på morgonen är det hopplöst. Då rinner blodet ur näsan och man fräser ur blodklumpar. Inte speciellt glamoröst liv det här med alla biverkningarna. Snart är det över.

Tips!
Komplettera näsoljan med "återfuktande nässpray", som går att hitta på några av apoteken (inte alla dock)

Både den och näsoljan går att använda i den omfattning du tycker du behöver.

 

[Marty]

Tips!
Komplettera näsoljan med "återfuktande nässpray", som går att hitta på några av apoteken (inte alla dock)

Både den och näsoljan går att använda i den omfattning du tycker du behöver.

Tack för tipset. Ska genast läggas till alla andra preparat jag beställt pga biverkningarna. Är en stammiskund på nätapoteken just nu . Kommer få gå med en hel kasse medicin till apoteket när det här är klart, för bara en bråkdel fungerar som tänkt för mig. Men just en nässpray kan nog gå åt oavsett

 

[Daff]

Tack för tipset. Ska genast läggas till alla andra preparat jag beställt pga biverkningarna. Är en stammiskund på nätapoteken just nu . Kommer få gå med en hel kasse medicin till apoteket när det här är klart, för bara en bråkdel fungerar som tänkt för mig. Men just en nässpray kan nog gå åt oavsett

Jag kan tipsa om Nässalva också, den är som vaselin så man kan lägga ett lager som håller ett tag. Jag brukar ta den på en tops för att komma åt ordentligt. Men jag har inte provat näsolja så egentligen vet jag inte vilken som är bättre men jag får för mig att den här är lite rejälare.

 

[Marty]

Jag kan andas ut. Lite, för stunden. Läkaren hade bara positiva ord att säga idag. Alla slutsvar hade inte kommit, men man kan se att tumörerna fortsätter att minska. Utvecklingen såg fantastisk ut enligt min otroligt positiva läkare. Jag önskar att fler läkare kunde vara som honom, med lite social kompetens.

De ska diskutera mitt fall på konferens nästa vecka för att lägga upp en plan inför kommande operation. För min del så innebär det att jag fården åttonde och sista dosen cellgift på onsdag. Därefter väntar operation 3-4 veckor senare. Läkaren idag trodde att det utifrån resultatet av cellgifterna räcker med att operera bort en del av bröstet och ett antal lymfkörtlar. Jag får invänta en tid till kirurgen för att få reda på mer.

Ömheten i lymfkörtlarna som jag känt sista veckan berodde troligen på att lymfkörtlarna minskar, så det var positivt trodde läkaren. Prickarna man såg på skiktröntgen hade också minskat. De tror inte prickarna är cancer då de inte ser ut som det, men ny skiktröntgen om 3 månader. De är "tyvärr" för små för att prova, så de får fortsätta hålla koll bara.

Då kan jag andas ut för stunden. Jag ska försöka unna mig att må bra fram till onsdag nu när de flesta biverkningarna gett med sig. Vi ska fira påsk en vecka för tidigt med min bästa vän och hennes familj. När det är påsk vet jag att jag kommer må dåligt av cellgifterna och inte tycka mat smakar gott, så vi ska njuta av ett minipåskbord i helgen istället.

 

[Tualma]

Härliga nyheter, @Marty!

 

[Fruentimber]

Jag kan andas ut. Lite, för stunden. Läkaren hade bara positiva ord att säga idag. Alla slutsvar hade inte kommit, men man kan se att tumörerna fortsätter att minska. Utvecklingen såg fantastisk ut enligt min otroligt positiva läkare. Jag önskar att fler läkare kunde vara som honom, med lite social kompetens.

De ska diskutera mitt fall på konferens nästa vecka för att lägga upp en plan inför kommande operation. För min del så innebär det att jag fården åttonde och sista dosen cellgift på onsdag. Därefter väntar operation 3-4 veckor senare. Läkaren idag trodde att det utifrån resultatet av cellgifterna räcker med att operera bort en del av bröstet och ett antal lymfkörtlar. Jag får invänta en tid till kirurgen för att få reda på mer.

Ömheten i lymfkörtlarna som jag känt sista veckan berodde troligen på att lymfkörtlarna minskar, så det var positivt trodde läkaren. Prickarna man såg på skiktröntgen hade också minskat. De tror inte prickarna är cancer då de inte ser ut som det, men ny skiktröntgen om 3 månader. De är "tyvärr" för små för att prova, så de får fortsätta hålla koll bara.

Då kan jag andas ut för stunden. Jag ska försöka unna mig att må bra fram till onsdag nu när de flesta biverkningarna gett med sig. Vi ska fira påsk en vecka för tidigt med min bästa vän och hennes familj. När det är påsk vet jag att jag kommer må dåligt av cellgifterna och inte tycka mat smakar gott, så vi ska njuta av ett minipåskbord i helgen istället.

Så härligt att höra!

 

[sunday]

Underbart att höra Så glad för din skull!
Njut allt du kan nu och sen är det SISTA dosen (vilken kan vara den tuffaste bara för att man vet att det är klart sen av någon konstig anledning)
Blir så glad att höra att du har en bra läkare. Det är så mycket värt. till hen.
Operationen och tiden efter kommer bli tuff men att vakna upp och läkaren säger att den är borta är värt allt.
Nu är det ju ett tag kvar men be om många extra bandage och minst en extra av den snygga bh-n man får på sig efteråt.

 

[athena_arabians]

Härligt att höra @Marty Vi fortsätter hålla tummar, tår och tassar för dig

 

[Marty]

Underbart att höra Så glad för din skull!
Njut allt du kan nu och sen är det SISTA dosen (vilken kan vara den tuffaste bara för att man vet att det är klart sen av någon konstig anledning)
Blir så glad att höra att du har en bra läkare. Det är så mycket värt. till hen.
Operationen och tiden efter kommer bli tuff men att vakna upp och läkaren säger att den är borta är värt allt.
Nu är det ju ett tag kvar men be om många extra bandage och minst en extra av den snygga bh-n man får på sig efteråt.

Såhär en dryg vecka efter sista dosen kan jag bara hålla med om att det nog varit bland de tuffare gångerna. Det har nog att göra med att kroppen redan är låg efter tidigare 7 omgångar, men också att man är Ivrig att bli helt klar. Klar känner man sig ju inte förrän kroppen börjar återgå lite mer till det normala efter cellgifterna.

Tack för tipsen inför operationen! Jag hoppas inte tiden efter blir alltför tuff. Jag ska ju förlösa föl då är ju planen

 

[Marty]

I förrgår tog jag den sista sprutan som ska boosta benmärgen efter cellgifterna, och därmed är cellgiftsbehandlingen officiellt avslutad! Än mer verkligt och definitivt kändes det idag när de ringde och bokade in mig för borttagning av min venport nästa vecka. Jag har lite känslan "är ni verkligen säkra?" men jag väljer att försöka känna det positiva i det. Porten har varit väldigt skön att ha, men när dottern sätter en hand eller fot rakt på den är det inte superskönt. Jag tackade gladeligen ja att bli av med den.

Nästa vecka har jag också första läkarbesöket med kirurgen. Då hoppas jag att jag till slut ska få mer info inför kommande operation. Nu vill jag bara ha den gjord så snart som möjligt, så att jag kanske hinner återhämta mig något innan Kimbi tänker föla. Det känns lite som en kapplöpning, med 40 dagar kvar till beräknad fölning.

En helt annan sak. Genom min cellgiftsbehandling har jag haft människor runt mig som varit otroligt hjälpsamma och förstående. Min bästa vän har kunnat dra ut mig även de sämsta dagarna bara för att kunna leka med dottern en stund, så jag kunnat ta det lite lugnt men ändå få lite stimulans. Jag har också gamla vänner som jag tyvärr bor en bit ifrån som både skickat peppade blommor och hört av sig mer ofta än de gjort på många år. Jag har däremot andra personer som jag trott stått mig nära, som knappt hört av sig under den här tiden. Det kan jag känna en viss besvikelse över. Jag hade behövt dem mer än någonsin, och det vet de om. Ändå väljer de att gå åt andra hållet, och tror att allt ska vara som vanligt de få gånger som man hörs eller ses. Jag tror den här resan verkligen sållar bland människorna i mitt liv. Jag upptäcker vilka som faktiskt är. Värda att lägga energi på, och vilka som kanske inte bidrar till den positiva energi man behöver.

Innan... allt mer eller mindre, planerade jag och min sambo att gifta oss. Vi skulle gift oss i maj 2020. Då kom en pandemi i vägen och vi fick sent ställa in. Sedan kom en graviditet och världens bästa dotter i vägen, och nu även cancer. Jag fick frågan härom dagen om hur vi tänkte kring bröllopet. Jag vill så gärna gifta mig med mannen jag älskar, men just nu känns det väldigt långt bort. Jag tänker en del på det dock, och det jag vet är att när jag ska gifta mig kommer jag bara ha vänner och släkt där som verkligen betyder något i mitt liv. Tidigare ville jag ha en stor fest och det var prio. Men varför ska jag ha "Gustav" där som jag inte pratat med på 3 år, bara för att vi hängde mycket i samma gäng för 7 år sedan? Jag har verkligen släppt prestigen i ett stort bröllop. Det är inte antalet som är där som är viktigt, utan helt enkelt vilka som är där. Det kommer nog ta ett tag innan jag är beredd att gifta mig dock. Jag måste bli bekväm med mig själv och mitt utseende igen efter att jag förhoppningsvis kommit ut på andra sidan om den här resan.