Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[villhöver]

Tänker också på dig idag

 

[Nepenthe]

 

[monster1]

 

[Gimlan]

 

[Hoarfrost]

 

[pepp]

 

[godisklubba]

Jag tänker också på dig idag @Marty

 

[SaraXX]

 

[Lingon]

 

[quarterranchen]

 

[lingonben]

 

[MidnightSoul]

 

[animalasia]

 

[Exit]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Tänker på dig idag @Marty ❤

Det måste vara jättejobbigt att se så stora förändringar med sin kropp, förändringar som man inte vill ha eller önskat.

Jag håller tummarna för att du så småningom kan se de fysiska förändringarna som ständiga bevis på hur stark du är och som bevis på vilken fantastisk kropp du har. Tänk att denna kropp lyckats kämpa sig igenom allt detta, tänk att den fortfarande finns kvar för din dotter. En kropp och en människa som hon kommer att se upp till och älska under hela sin uppväxt. Jag ser framför mig en vacker blomma i en skogsglänta. Plötsligt kommer en brand och kvar blir bara kol och aska. En lång tid är det svart och mörkt men så plötsligt en dag spirar nåt grönt på marken. Det är blomman som kämpar sig fram igen, inte samma och ännu lite svag och skör. Men den gav inte upp!

Sörj du din "gamla" kropp så länge du behöver. Hoppas också att du hittar någon som du vill och vågar säga allt detta åt. Kämpa!❣

 

[Tualma]

❤

 

[Viva]

 

[Sleepan]

 

[Inte_Ung]

 

[Praeterea]

 

[tuaphua]