Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Karro-Lina]

En vecka har passerat sedan operation. Det mesta har förflutit okej fram till igår när bröstet kändes svullet och spänt. Fick komma in till sjukhuset och de tömde ut en halvliter vätska. Inte så konstigt att det kändes lite ömt. Ska dit imorgon igen och eventuellt får jag tömma lite till, då sköterskan inte riktigt trodde hon fick ut allt. Jag höll på att svimma mitt i så vi fick avbryta och sätta en ny nål, och efter det ville inte bröstet riktigt samarbeta. Jag höll på att svimma flera gånger igår. Inte på grund av vätskan i bröstet tror jag, utan på grund av något annat. Eventuellt sömnbristen. Hästen ska föla vilken dag som helst och härom kvällen fick jag göra utryckning till stallet på kvällen för hon var väldigt orolig. Trodde hon skulle föla men det var bara falsklarm. Kunde åka hem 2h senare och vakade resten av natten på kameran så det blev inte mycket sömn. Idag känns det lite bättre även om jag inte sovit några längre stunder. Min bäst vän som hjälper mig otroligt mycket med hästarna nu blev ju olyckligt nog rejält sjuk, så henne har jag inte velat tvinga fölvaka på natten. Jag hoppas vi båda hinner pigga på oss innan fölet tänker titta ut.

Bara för att cellgifterna är över så är inte biverkningarna från dem borta. Under det andra cellgiftet jag fick blev mina fingrar och naglar påverkade. De gjorde ont och har blivit missfärgade. Vissa naglar har synliga blödningar under. Nu har flera börjat släppa. Känns så tråkigt. Jag hade hoppats att slippa det, och jag har försökt ha nagelstärkare på hela tiden och smörja med nagelolja minst en gång om dagen. Ändå sviker kroppen än en gång. Nu känns det väldigt knöligt när de börjat lossna och jag är rädd för att tappa dem helt. De gör åtminstone mindre ont, för att tänka något positivt. Håret har börjat växa i alla fall och jag har vågat byta ut mössan mot en keps. Känner mig inte helt bekväm, men jag försöker vänja mig, och blir glad när jag märker att folk inte glor. Jag känner mig så ful och annorlunda. Ögonfransarna och ögonbrynen har också börjat gro, men det går väldigt långsamt, och på ena sidan är det betydligt mindre än den andra. Längtar efter ögonfransarna!

Följt tråden i det tysta, vill egentligen bara skicka en varm kramoch ett erbjudande om att vaka på din häst lite nattetid om du skulle vilja ha hjälp med det. Skicka mig ett pm isf så löser vi det.

 

[Marty]

Ytterligare en vecka har gått sedan operationen. De två första veckorna med förbud att lyfta är över, vilket är så skönt. Nu vågar jag lyfta min dotter igen, och jag kan börja avlasta sambon i föräldraskapet igen. Jag har inte vågat ta nattningen än, men det kan jag nog göra snart också. Jag vår göra allt nu så länge det inte gör ont. Jag är stel i armen och har svårt med rörelser över huvudhöjd, men jag stretchar och jobbar på rörligheten. Idag lyckades jag med nöd och näppe tränsa unghästen när stallkompisen skulle rida.

Jag har fått gå och tömma bröstet på vätska två gånger till. Mängden minskar något, men det lär nog bli ett par gånger till dessvärre. Lite drygt, men det gör inte speciellt ont. I övrigt inväntar vi provsvaren från operationen så allt är lite i dvala nu. När provsvaren kommer ska jag få en läkartid. Jag hoppas innerligt att det blir bra nyheter denna gång.

Imorgon ska jag prova en annan kurator. Jag ska ge det en chans. Jag tog mod till mig att få prata med en annan än den jag träffade när jag fick beskedet. Det kändes jobbigt, men jag klarade inte att prata med henne. Vi får se om det går bättre med den nya kuratorn, men det är inte säkert. Det är dock första gången i mitt liv som jag ber att få prata med någon, och inte blir tvingad till det. Jag vet egentligen inte vad jag kan förvänta mig, men det kan väl inte bli värre än vad det är.

 

[Tualma]

Ytterligare en vecka har gått sedan operationen. De två första veckorna med förbud att lyfta är över, vilket är så skönt. Nu vågar jag lyfta min dotter igen, och jag kan börja avlasta sambon i föräldraskapet igen. Jag har inte vågat ta nattningen än, men det kan jag nog göra snart också. Jag vår göra allt nu så länge det inte gör ont. Jag är stel i armen och har svårt med rörelser över huvudhöjd, men jag stretchar och jobbar på rörligheten. Idag lyckades jag med nöd och näppe tränsa unghästen när stallkompisen skulle rida.

Jag har fått gå och tömma bröstet på vätska två gånger till. Mängden minskar något, men det lär nog bli ett par gånger till dessvärre. Lite drygt, men det gör inte speciellt ont. I övrigt inväntar vi provsvaren från operationen så allt är lite i dvala nu. När provsvaren kommer ska jag få en läkartid. Jag hoppas innerligt att det blir bra nyheter denna gång.

Imorgon ska jag prova en annan kurator. Jag ska ge det en chans. Jag tog mod till mig att få prata med en annan än den jag träffade när jag fick beskedet. Det kändes jobbigt, men jag klarade inte att prata med henne. Vi får se om det går bättre med den nya kuratorn, men det är inte säkert. Det är dock första gången i mitt liv som jag ber att få prata med någon, och inte blir tvingad till det. Jag vet egentligen inte vad jag kan förvänta mig, men det kan väl inte bli värre än vad det är.

Det är svårt att prata med någon. Men finns det rätt kemi är det lättare. Hoppas att det funkar med den nya. Håller tummarna för goda besked gällande provsvaren. Kram.

 

[Nepenthe]

Ytterligare en vecka har gått sedan operationen. De två första veckorna med förbud att lyfta är över, vilket är så skönt. Nu vågar jag lyfta min dotter igen, och jag kan börja avlasta sambon i föräldraskapet igen. Jag har inte vågat ta nattningen än, men det kan jag nog göra snart också. Jag vår göra allt nu så länge det inte gör ont. Jag är stel i armen och har svårt med rörelser över huvudhöjd, men jag stretchar och jobbar på rörligheten. Idag lyckades jag med nöd och näppe tränsa unghästen när stallkompisen skulle rida.

Jag har fått gå och tömma bröstet på vätska två gånger till. Mängden minskar något, men det lär nog bli ett par gånger till dessvärre. Lite drygt, men det gör inte speciellt ont. I övrigt inväntar vi provsvaren från operationen så allt är lite i dvala nu. När provsvaren kommer ska jag få en läkartid. Jag hoppas innerligt att det blir bra nyheter denna gång.

Imorgon ska jag prova en annan kurator. Jag ska ge det en chans. Jag tog mod till mig att få prata med en annan än den jag träffade när jag fick beskedet. Det kändes jobbigt, men jag klarade inte att prata med henne. Vi får se om det går bättre med den nya kuratorn, men det är inte säkert. Det är dock första gången i mitt liv som jag ber att få prata med någon, och inte blir tvingad till det. Jag vet egentligen inte vad jag kan förvänta mig, men det kan väl inte bli värre än vad det är.

Va bra att du våga prova en ny kurator
Det är inte lätt att bli personlig med en främling men om det blir bra kommer det underlätta massor

 

[sunday]

Ytterligare en vecka har gått sedan operationen. De två första veckorna med förbud att lyfta är över, vilket är så skönt. Nu vågar jag lyfta min dotter igen, och jag kan börja avlasta sambon i föräldraskapet igen. Jag har inte vågat ta nattningen än, men det kan jag nog göra snart också. Jag vår göra allt nu så länge det inte gör ont. Jag är stel i armen och har svårt med rörelser över huvudhöjd, men jag stretchar och jobbar på rörligheten. Idag lyckades jag med nöd och näppe tränsa unghästen när stallkompisen skulle rida.

Jag har fått gå och tömma bröstet på vätska två gånger till. Mängden minskar något, men det lär nog bli ett par gånger till dessvärre. Lite drygt, men det gör inte speciellt ont. I övrigt inväntar vi provsvaren från operationen så allt är lite i dvala nu. När provsvaren kommer ska jag få en läkartid. Jag hoppas innerligt att det blir bra nyheter denna gång.

Imorgon ska jag prova en annan kurator. Jag ska ge det en chans. Jag tog mod till mig att få prata med en annan än den jag träffade när jag fick beskedet. Det kändes jobbigt, men jag klarade inte att prata med henne. Vi får se om det går bättre med den nya kuratorn, men det är inte säkert. Det är dock första gången i mitt liv som jag ber att få prata med någon, och inte blir tvingad till det. Jag vet egentligen inte vad jag kan förvänta mig, men det kan väl inte bli värre än vad det är.

Gott att allt verkar läka som det skall Tömning av vätska är ju väldigt vanligt att det behövs flera gånger tyvärr. Klart det är stelt och obekvämt men du är duktig som stretchar försök att hålla i det. Jag slarvade och det märks nu ett år senare

Modigt av dig att våga prova en annan kurator! Jag håller tummarna för att det skall kännas bra och att alla provsvar efter op är bra

Så himla stark du är!

 

[MayGrace]

Har/och följer din tråd i tysthet men vill bara säga vilken kämpe du är Hoppas det blir bra med en ny kurator, det är nog bra att få prata med någon som står utanför och ser med andra ögon.

 

[Marty]

När man trodde att man nått botten och var på väg uppåt så kraschar världen helt.

En fölning som inte alls gick sådär smärtfritt som den borde. Ändå kom det ut en så vacker och underbar hingst. Han var så himla fin! Nu är han död. Självklart kunde det inte gå som det skulle. Hans mamma, min älskade Kimbi, står på Strömsholm med skador och infektion i kroppen. Just nu ser det väldigt mörkt ut. Jag anklagar mig själv för att jag var dum nog att betäcka om henne. Nu kanske jag kommer förlora min allra bästa vän. Hon som funnits där i vått och torrt sedan nästan 15 år tillbaka. Om inre läget vänder snart finns det inte mycket att göra. Jag vill göra allt jag kan för henne, men jag vet också att det varken går eller jag har råd att kämpa hur länge som helst. Jag är totalt handlingsförlamad och väntar bara på det där samtalet man inte vill ha.

Samtidigt fick jag idag reda på att de vill ge mig ännu mer cellgift. Det räckte tydligen inte med de 4 månader jag npat mig igenom. Nu är det cellgifter i nästan ett halvår i tablettform som drar igång efter strålningen. Hela migg jävla liv är ett helvete! Lagom tills kroppen rent fysiskt börjar återhämta sig så smått ska man utsätta den för ännu mer skit. Det tar verkligen aldrig slut. Jag kan inte ens vara glad över att de tror sig ha fått bort allt i bröstet, och bara en lymfkörtel var sjuk. Det är ytterligare ett halvår av mitt liv som jag ska få kämpa. Det är så jävla orättvist. Jag hade bara behövt lite flyt. Inte förlora mina hästar och mer tuffa behandlingar. Det måste vara okej att känna att man vill ge upp nu?

 

[Asko]

När man trodde att man nått botten och var på väg uppåt så kraschar världen helt.

En fölning som inte alls gick sådär smärtfritt som den borde. Ändå kom det ut en så vacker och underbar hingst. Han var så himla fin! Nu är han död. Självklart kunde det inte gå som det skulle. Hans mamma, min älskade Kimbi, står på Strömsholm med skador och infektion i kroppen. Just nu ser det väldigt mörkt ut. Jag anklagar mig själv för att jag var dum nog att betäcka om henne. Nu kanske jag kommer förlora min allra bästa vän. Hon som funnits där i vått och torrt sedan nästan 15 år tillbaka. Om inre läget vänder snart finns det inte mycket att göra. Jag vill göra allt jag kan för henne, men jag vet också att det varken går eller jag har råd att kämpa hur länge som helst. Jag är totalt handlingsförlamad och väntar bara på det där samtalet man inte vill ha.

Samtidigt fick jag idag reda på att de vill ge mig ännu mer cellgift. Det räckte tydligen inte med de 4 månader jag npat mig igenom. Nu är det cellgifter i nästan ett halvår i tablettform som drar igång efter strålningen. Hela migg jävla liv är ett helvete! Lagom tills kroppen rent fysiskt börjar återhämta sig så smått ska man utsätta den för ännu mer skit. Det tar verkligen aldrig slut. Jag kan inte ens vara glad över att de tror sig ha fått bort allt i bröstet, och bara en lymfkörtel var sjuk. Det är ytterligare ett halvår av mitt liv som jag ska få kämpa. Det är så jävla orättvist. Jag hade bara behövt lite flyt. Inte förlora mina hästar och mer tuffa behandlingar. Det måste vara okej att känna att man vill ge upp nu?

Man får bryta ihop om man behöver det, jag är så ledsen för dig massor med kramar om det är okej för dig

 

[cambodia]

Men jag kopplade inte att det var ditt föl
Jag vet inte vad jag ska säga

 

[Luff]

Finns inte mycket att säga mer än att en önskar en kunde göra något.

 

[Unafraid]

När man trodde att man nått botten och var på väg uppåt så kraschar världen helt.

En fölning som inte alls gick sådär smärtfritt som den borde. Ändå kom det ut en så vacker och underbar hingst. Han var så himla fin! Nu är han död. Självklart kunde det inte gå som det skulle. Hans mamma, min älskade Kimbi, står på Strömsholm med skador och infektion i kroppen. Just nu ser det väldigt mörkt ut. Jag anklagar mig själv för att jag var dum nog att betäcka om henne. Nu kanske jag kommer förlora min allra bästa vän. Hon som funnits där i vått och torrt sedan nästan 15 år tillbaka. Om inre läget vänder snart finns det inte mycket att göra. Jag vill göra allt jag kan för henne, men jag vet också att det varken går eller jag har råd att kämpa hur länge som helst. Jag är totalt handlingsförlamad och väntar bara på det där samtalet man inte vill ha.

Samtidigt fick jag idag reda på att de vill ge mig ännu mer cellgift. Det räckte tydligen inte med de 4 månader jag npat mig igenom. Nu är det cellgifter i nästan ett halvår i tablettform som drar igång efter strålningen. Hela migg jävla liv är ett helvete! Lagom tills kroppen rent fysiskt börjar återhämta sig så smått ska man utsätta den för ännu mer skit. Det tar verkligen aldrig slut. Jag kan inte ens vara glad över att de tror sig ha fått bort allt i bröstet, och bara en lymfkörtel var sjuk. Det är ytterligare ett halvår av mitt liv som jag ska få kämpa. Det är så jävla orättvist. Jag hade bara behövt lite flyt. Inte förlora mina hästar och mer tuffa behandlingar. Det måste vara okej att känna att man vill ge upp nu?

Livet är så oerhört orättvist ibland. Lider med dig

 

[Nepenthe]

fyfan så jävla orättvist

 

[TeamLundVer]

Kram

 

[athena_arabians]

När man trodde att man nått botten och var på väg uppåt så kraschar världen helt.

En fölning som inte alls gick sådär smärtfritt som den borde. Ändå kom det ut en så vacker och underbar hingst. Han var så himla fin! Nu är han död. Självklart kunde det inte gå som det skulle. Hans mamma, min älskade Kimbi, står på Strömsholm med skador och infektion i kroppen. Just nu ser det väldigt mörkt ut. Jag anklagar mig själv för att jag var dum nog att betäcka om henne. Nu kanske jag kommer förlora min allra bästa vän. Hon som funnits där i vått och torrt sedan nästan 15 år tillbaka. Om inre läget vänder snart finns det inte mycket att göra. Jag vill göra allt jag kan för henne, men jag vet också att det varken går eller jag har råd att kämpa hur länge som helst. Jag är totalt handlingsförlamad och väntar bara på det där samtalet man inte vill ha.

Samtidigt fick jag idag reda på att de vill ge mig ännu mer cellgift. Det räckte tydligen inte med de 4 månader jag npat mig igenom. Nu är det cellgifter i nästan ett halvår i tablettform som drar igång efter strålningen. Hela migg jävla liv är ett helvete! Lagom tills kroppen rent fysiskt börjar återhämta sig så smått ska man utsätta den för ännu mer skit. Det tar verkligen aldrig slut. Jag kan inte ens vara glad över att de tror sig ha fått bort allt i bröstet, och bara en lymfkörtel var sjuk. Det är ytterligare ett halvår av mitt liv som jag ska få kämpa. Det är så jävla orättvist. Jag hade bara behövt lite flyt. Inte förlora mina hästar och mer tuffa behandlingar. Det måste vara okej att känna att man vill ge upp nu?

Ibland suger livet totalt och det är helt ok att bryta ihop lite

Du behöver inte svara men har du fått veta något om cellgifterna du ska ta? Det finns ju grader i helvetet menar jag, jag tar och har tagit milda cellgifter i tablettform i många år nu (mot Crohns sjukdom). De är inte utan biverkningar men de är i mitt fall fullt hanterbara

 

[Marty]

Ibland suger livet totalt och det är helt ok att bryta ihop lite

Du behöver inte svara men har du fått veta något om cellgifterna du ska ta? Det finns ju grader i helvetet menar jag, jag tar och har tagit milda cellgifter i tablettform i många år nu (mot Crohns sjukdom). De är inte utan biverkningar men de är i mitt fall fullt hanterbara

Jag vet vilken typ det blir. De är ju snällare än de intravenösa, men de har ju också sina biverkningar. Känns just nu sådär lockande med ännu mer illamående, trötthet och smakförändringar, flagnande hud på händer och fötter. De allra flesta klarar dock av att jobba under tiden så vi får väl se om jag ändå kan börja jobba så smått i augusti. Det känns bara som det aldrig tar slut. Jag trodde liksom att jag snart var klar med behandlingen, men nu är jag plötsligt bara halvvägs.

 

[Fjordfrälst]

Åh...Försöker sända styrka till dig

 

[sassiball]

Styrka Vi är många som känner med dig. Hoppas Kimbi och du blir bra nu.

 

[yamyam]

Men så fruktansvärt! Må du få lite flyt snart

 

[Saija]

Jag vet vilken typ det blir. De är ju snällare än de intravenösa, men de har ju också sina biverkningar. Känns just nu sådär lockande med ännu mer illamående, trötthet och smakförändringar, flagnande hud på händer och fötter. De allra flesta klarar dock av att jobba under tiden så vi får väl se om jag ändå kan börja jobba så smått i augusti. Det känns bara som det aldrig tar slut. Jag trodde liksom att jag snart var klar med behandlingen, men nu är jag plötsligt bara halvvägs.

Har du blivit erbjuden immunterapi? (Du behöver naturligtvis inte svara på det om du inte vill.)
Har en vän med diagnosen trippelnegativ bröstcancer och där hemmasjukhuset inte hade många alternativ att erbjuda, de ville inte ens operera pga dålig prognos. Hon sökte en 2nd opinion på UAS och fick där erbjudande om komma med i ett försöksprojekt. Hon ses idag som frisk, dock har inte tillräckligt tid hunnit gå än för att bli friskförklarad.
Det är nu inte längre ett försöksprojekt, utan sen mitten av maj en godkänd behandling.

 

[Kilauea]

Vill bara skicka en varm kram