Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Askur2017]

 

[McFlurry]

 

[Liten]

heart

 

[Marty]

Ni är så omtänksamma allihop! Stort tack för omtanken

Operationen har gått enligt plan och jag är hemma igen. Omvälvande dag psykiskt såklart. Än har jag inte speciellt ont, men jag är också fullproppad av mediciner och bedövning fortfarande. Jag känner mig klar i huvudet men lite bakis i kroppen fortfarande.

Jag grät en skvätt precis innan de skulle söva mig. Allt blev så otroligt verkligt och på ett sätt kändes det som mina sista sekunder i livet. Jag vet att det inte kommer bli som innan, och jag vet inte vad som väntar mig.

Nu är det bara att hålla alla tummar för att kirurgen fick bort all cancer. Svaret dröjer ett par veckor. Det skickas till patologen som akut, och svärmor som jobbar där har redan innan förberett läkarna på att mina prover kommer. Därmed går det väl så fort som det går, även om det inte känns som det också är en evighet.

Nu ska jag försöka läka både fysiskt och psykiskt efter operationen. Det kan bli tufft. Just nu har jag dessutom ett mysigt dränage i armhålan. Går allt som det ska slipper jag det på fredag. Tills dess är jag lite extra rörelsehindrad.

 

[kamomillo]

@Marty
Jag skickar all styrka jag har till dej.
Jag vill också berätta att jag just idag för ett år sedan, skrev ett standard Grattis till en barndomsvän på 55 årsdagen och hoppades att hon hade det bra.
Fick till svar att hon just fått beskedet om att hon fått bröstcancer. Jag följde henne på avstånd förra sommaren och vi träffades också en gång. Och det har gått så bra!!!
Idag skrev jag och grattade, och frågade hur hon mår nu. Hon svarade TOPPEN! Trots att hon genomgått strålning, cellgifter, operationer, piller i massor, och en massa funderingar över hur hennes kropp förändrats. Så mår hon fantastiskt.
Bröstet växer ju aldrig ut, men jag minns faktiskt inte om hon hade något fejkbröst då vi sågs, eller om hon var utan? De var inte viktigt hon är ju min vän Anna-K hur som helst!
Jag håller alla tummar och tår att du läker på alla sätt och vis.

* Jenny *

 

[sunday]

Ni är så omtänksamma allihop! Stort tack för omtanken

Operationen har gått enligt plan och jag är hemma igen. Omvälvande dag psykiskt såklart. Än har jag inte speciellt ont, men jag är också fullproppad av mediciner och bedövning fortfarande. Jag känner mig klar i huvudet men lite bakis i kroppen fortfarande.

Jag grät en skvätt precis innan de skulle söva mig. Allt blev så otroligt verkligt och på ett sätt kändes det som mina sista sekunder i livet. Jag vet att det inte kommer bli som innan, och jag vet inte vad som väntar mig.

Nu är det bara att hålla alla tummar för att kirurgen fick bort all cancer. Svaret dröjer ett par veckor. Det skickas till patologen som akut, och svärmor som jobbar där har redan innan förberett läkarna på att mina prover kommer. Därmed går det väl så fort som det går, även om det inte känns som det också är en evighet.

Nu ska jag försöka läka både fysiskt och psykiskt efter operationen. Det kan bli tufft. Just nu har jag dessutom ett mysigt dränage i armhålan. Går allt som det ska slipper jag det på fredag. Tills dess är jag lite extra rörelsehindrad.

Glad att höra att du är hemma och att allt gick enligt plan.
Har tänkt på dig mycket idag.
Säger inte att det är samma för dig för alla är olika men jag upplevde att tiden innan är värst. Innan operationen, innan cellgifter, innan strålning, innan återbesök. När man väl är där blir det konstigt nog lättare.

Du är stark, en fighter och en överlevare
Nu håller vi alla tummar, tassar och tår för att dom fick med allt

Ta hand om dig, vila och bli ompysslad

 

[Luff]

❤

 

[Asko]

 

[Marty]

Glad att höra att du är hemma och att allt gick enligt plan.
Har tänkt på dig mycket idag.
Säger inte att det är samma för dig för alla är olika men jag upplevde att tiden innan är värst. Innan operationen, innan cellgifter, innan strålning, innan återbesök. När man väl är där blir det konstigt nog lättare.

Du är stark, en fighter och en överlevare
Nu håller vi alla tummar, tassar och tår för att dom fick med allt

Ta hand om dig, vila och bli ompysslad

Tack
Jag tycker också alltid att det känts värre innan. Nu känns fortfarande allt efter operationen väldigt främmande. Det är så oåterkalleligt. Cellgifterna har man vetat att varit främst övergående symptom. Nu har jag inget bröst, punkt. Det är min nya verklighet som kommer vara svår att förhålla sig till. Det var ju dock ofrånkomligt så på det sättet är det skönt att det är klart. Nu kan jag fokusera på resten.

 

[sunday]

Tack
Jag tycker också alltid att det känts värre innan. Nu känns fortfarande allt efter operationen väldigt främmande. Det är så oåterkalleligt. Cellgifterna har man vetat att varit främst övergående symptom. Nu har jag inget bröst, punkt. Det är min nya verklighet som kommer vara svår att förhålla sig till. Det var ju dock ofrånkomligt så på det sättet är det skönt att det är klart. Nu kan jag fokusera på resten.

Sant, klart att det är är stor skillnad eftersom det inte är övergående.
Jag skall villigt erkänna att det tog lång tid innan jag kunde ”förlika” mig med det som är kvar av mitt bröst och då syns det inte så stor skillnad med bh.

Har du fått någon information om möjligheten för rekonstruktion?

 

[Marty]

Sant, klart att det är är stor skillnad eftersom det inte är övergående.
Jag skall villigt erkänna att det tog lång tid innan jag kunde ”förlika” mig med det som är kvar av mitt bröst och då syns det inte så stor skillnad med bh.

Har du fått någon information om möjligheten för rekonstruktion?

Rekonstruktion först efter 2 år, för de vill se att jag inte får något återfall först. Det är lättare att upptäcka om man inte har något bröst. Direktrekonstruktion vid operationen ville de inte göra då resultatet brukar bli dåligt när man ska strålas efter. 2 år känns som en oändlighet i sammanhanget.

 

[Eurydome]

Rekonstruktion först efter 2 år, för de vill se att jag inte får något återfall först. Det är lättare att upptäcka om man inte har något bröst. Direktrekonstruktion vid operationen ville de inte göra då resultatet brukar bli dåligt när man ska strålas efter. 2 år känns som en oändlighet i sammanhanget.

 

[sunday]

Håller tummarna att allt går åt rätt håll och du får ta bort dränaget imorgon

 

[Marty]

Nu har det gått några dagar sedan operationen. Smärtan är inte så farlig utan jag har klarat mig på Alvedon sista dagarna. Jag har mindre känsel på undersidan av armen och i vissa rörelser sticker det och typ "bubblar" i armen. Oklart om det beror på skadade nerver eller om det är dränaget som trycker på någon nerv. Det har runnit en del i dränet så i morse kändes det som liten chans att bli av med dränet imorgon. Idag har det däremot knappt kommit något så jag håller hoppet uppe för att jag kan bli av med det som tänkt imorgon.

Det känns väldigt overkligt att jag nu bara har ett bröst. Med alla bandage, vaddprotes och special-bh så har jag fortfarande inte sett mig i spegeln med bara ett bröst. Det är inget jag längtar efter just nu.

Hemma klättrar jag på väggarna av att inte kunna göra något. Med ett dränage hängandes har jag inte rört mig utanför hemmet mer än för några kortare promenader. Samtidigt börjar mitt sto få lite känningar inför fölning, och jag kan inte ens vara i stallet. Det är jobbigt och frustrerande. Dygn 316 idag. Blir jag av med dränet imorgon hoppas jag att jag åtminstone kan ta mig dit och klappa henne. Fölet får gärna hålla sig inne i magen ett tag till, men bara det är friskt så löser sig nog resten

 

[Marty]

En vecka har passerat sedan operation. Det mesta har förflutit okej fram till igår när bröstet kändes svullet och spänt. Fick komma in till sjukhuset och de tömde ut en halvliter vätska. Inte så konstigt att det kändes lite ömt. Ska dit imorgon igen och eventuellt får jag tömma lite till, då sköterskan inte riktigt trodde hon fick ut allt. Jag höll på att svimma mitt i så vi fick avbryta och sätta en ny nål, och efter det ville inte bröstet riktigt samarbeta. Jag höll på att svimma flera gånger igår. Inte på grund av vätskan i bröstet tror jag, utan på grund av något annat. Eventuellt sömnbristen. Hästen ska föla vilken dag som helst och härom kvällen fick jag göra utryckning till stallet på kvällen för hon var väldigt orolig. Trodde hon skulle föla men det var bara falsklarm. Kunde åka hem 2h senare och vakade resten av natten på kameran så det blev inte mycket sömn. Idag känns det lite bättre även om jag inte sovit några längre stunder. Min bäst vän som hjälper mig otroligt mycket med hästarna nu blev ju olyckligt nog rejält sjuk, så henne har jag inte velat tvinga fölvaka på natten. Jag hoppas vi båda hinner pigga på oss innan fölet tänker titta ut.

Bara för att cellgifterna är över så är inte biverkningarna från dem borta. Under det andra cellgiftet jag fick blev mina fingrar och naglar påverkade. De gjorde ont och har blivit missfärgade. Vissa naglar har synliga blödningar under. Nu har flera börjat släppa. Känns så tråkigt. Jag hade hoppats att slippa det, och jag har försökt ha nagelstärkare på hela tiden och smörja med nagelolja minst en gång om dagen. Ändå sviker kroppen än en gång. Nu känns det väldigt knöligt när de börjat lossna och jag är rädd för att tappa dem helt. De gör åtminstone mindre ont, för att tänka något positivt. Håret har börjat växa i alla fall och jag har vågat byta ut mössan mot en keps. Känner mig inte helt bekväm, men jag försöker vänja mig, och blir glad när jag märker att folk inte glor. Jag känner mig så ful och annorlunda. Ögonfransarna och ögonbrynen har också börjat gro, men det går väldigt långsamt, och på ena sidan är det betydligt mindre än den andra. Längtar efter ögonfransarna!

 

[Unafraid]

En vecka har passerat sedan operation. Det mesta har förflutit okej fram till igår när bröstet kändes svullet och spänt. Fick komma in till sjukhuset och de tömde ut en halvliter vätska. Inte så konstigt att det kändes lite ömt. Ska dit imorgon igen och eventuellt får jag tömma lite till, då sköterskan inte riktigt trodde hon fick ut allt. Jag höll på att svimma mitt i så vi fick avbryta och sätta en ny nål, och efter det ville inte bröstet riktigt samarbeta. Jag höll på att svimma flera gånger igår. Inte på grund av vätskan i bröstet tror jag, utan på grund av något annat. Eventuellt sömnbristen. Hästen ska föla vilken dag som helst och härom kvällen fick jag göra utryckning till stallet på kvällen för hon var väldigt orolig. Trodde hon skulle föla men det var bara falsklarm. Kunde åka hem 2h senare och vakade resten av natten på kameran så det blev inte mycket sömn. Idag känns det lite bättre även om jag inte sovit några längre stunder. Min bäst vän som hjälper mig otroligt mycket med hästarna nu blev ju olyckligt nog rejält sjuk, så henne har jag inte velat tvinga fölvaka på natten. Jag hoppas vi båda hinner pigga på oss innan fölet tänker titta ut.

Bara för att cellgifterna är över så är inte biverkningarna från dem borta. Under det andra cellgiftet jag fick blev mina fingrar och naglar påverkade. De gjorde ont och har blivit missfärgade. Vissa naglar har synliga blödningar under. Nu har flera börjat släppa. Känns så tråkigt. Jag hade hoppats att slippa det, och jag har försökt ha nagelstärkare på hela tiden och smörja med nagelolja minst en gång om dagen. Ändå sviker kroppen än en gång. Nu känns det väldigt knöligt när de börjat lossna och jag är rädd för att tappa dem helt. De gör åtminstone mindre ont, för att tänka något positivt. Håret har börjat växa i alla fall och jag har vågat byta ut mössan mot en keps. Känner mig inte helt bekväm, men jag försöker vänja mig, och blir glad när jag märker att folk inte glor. Jag känner mig så ful och annorlunda. Ögonfransarna och ögonbrynen har också börjat gro, men det går väldigt långsamt, och på ena sidan är det betydligt mindre än den andra. Längtar efter ögonfransarna!

Bara ett litet tips angående ögonfransar. Xlash fungerar verkligen, fransarna växer snabbare och blir längre!

 

[Marty]

Bara ett litet tips angående ögonfransar. Xlash fungerar verkligen, fransarna växer snabbare och blir längre!

Har redan börjat använda det, men tack för tips . Känns lite tafatt att smörja på där ögonfransarna inte ens kommit ut . Men det gör väl ingen skada tänker jag. Ena ögat har rätt mycket "stubb" på de övre, men på det andra ögat är det bara några fransar på halva ögat

 

[manda]

Ändå sviker kroppen än en gång.

Hej och heja dig. Jag har inte skrivit förut, men den här meningen berör mig så mycket av personliga och sjukdomsrelaterade skäl (men inte cancer) att jag vill säga något om det. Om det stämmer för dig så är det gott, men om det inte gör det, så kan du veta att jag inte alls menar att din känsla är fel. Den gills.

Jag och medsjuka (långcovid) har pratat om det här; att det känns som kroppen inte går att lita på, att den inte ställer upp, är oberäknelig eller sviker. Ur mitt perspektiv så är det en del av att vi ofta liknar friskblivandet med en kamp eller ett krig, att vi ska vinna över en sjukdom eller vinna kriget mot cancer. Alla pratar så, det är lite en del av hur vår kultur tänker kring sjukdom och det stämmer ju på sitt sätt. Samtidigt är det lätt att hamna i ett motståndarförhållande till sin egen kropp, som att symptom är del av nederlaget. Jag har tänkt mycket på det där vilket gjort att min egen känsla kring just det har mer skjutits åt att jag och min kropp är ett team. Till och med att jag och min kropp med sin sjukdom är ett team och att symptomen är signaler som hjälper mig att respektera kroppens behov mer än jag skulle kunna göra utan konstiga symptom. Att kroppen får nya symptom kan den liksom inte hjälpa och det är lätt att känna det som svek, men samtidigt ur ett annat perspektiv lika naturligt att tänka på det som "fasen vad kroppen ställer upp, den fortsätter finnas och leva fast den till och med måste släppa naglarna ifrån sig för att den blir så hårt ansatt av behandlingen". Den gör saker som är helt utanför dess vanliga fungerande, släpper hår och naglar, fortsätter att hålla organen igång så bra det bara går fast den har blivit matad gift för att kunna bli av med sjukdomen och hjälpa dig finnas kvar som kropp, som människa, som fölvakerska, som mamma. Att känna det som svek är naturligt, för allt är så annorlunda än den friska normen, den kapabla normen (som inte alltid är sund!). Men tusan vad stark du och din kropp är och vad den ställer upp på skit för att team du-och-kroppen ska bli starka och friska igen.

Känns det inte så för dig, så gör det inte det och då är det det giltiga och verkligheten. Känns det rätt så kan det få göra det. Oavsett hejar jag på dig och din kropp.

 

[Marty]

Hej och heja dig. Jag har inte skrivit förut, men den här meningen berör mig så mycket av personliga och sjukdomsrelaterade skäl (men inte cancer) att jag vill säga något om det. Om det stämmer för dig så är det gott, men om det inte gör det, så kan du veta att jag inte alls menar att din känsla är fel. Den gills.

Jag och medsjuka (långcovid) har pratat om det här; att det känns som kroppen inte går att lita på, att den inte ställer upp, är oberäknelig eller sviker. Ur mitt perspektiv så är det en del av att vi ofta liknar friskblivandet med en kamp eller ett krig, att vi ska vinna över en sjukdom eller vinna kriget mot cancer. Alla pratar så, det är lite en del av hur vår kultur tänker kring sjukdom och det stämmer ju på sitt sätt. Samtidigt är det lätt att hamna i ett motståndarförhållande till sin egen kropp, som att symptom är del av nederlaget. Jag har tänkt mycket på det där vilket gjort att min egen känsla kring just det har mer skjutits åt att jag och min kropp är ett team. Till och med att jag och min kropp med sin sjukdom är ett team och att symptomen är signaler som hjälper mig att respektera kroppens behov mer än jag skulle kunna göra utan konstiga symptom. Att kroppen får nya symptom kan den liksom inte hjälpa och det är lätt att känna det som svek, men samtidigt ur ett annat perspektiv lika naturligt att tänka på det som "fasen vad kroppen ställer upp, den fortsätter finnas och leva fast den till och med måste släppa naglarna ifrån sig för att den blir så hårt ansatt av behandlingen". Den gör saker som är helt utanför dess vanliga fungerande, släpper hår och naglar, fortsätter att hålla organen igång så bra det bara går fast den har blivit matad gift för att kunna bli av med sjukdomen och hjälpa dig finnas kvar som kropp, som människa, som fölvakerska, som mamma. Att känna det som svek är naturligt, för allt är så annorlunda än den friska normen, den kapabla normen (som inte alltid är sund!). Men tusan vad stark du och din kropp är och vad den ställer upp på skit för att team du-och-kroppen ska bli starka och friska igen.

Känns det inte så för dig, så gör det inte det och då är det det giltiga och verkligheten. Känns det rätt så kan det få göra det. Oavsett hejar jag på dig och din kropp.

Tack så mycket för ditt inlägg. Väldigt fint perspektiv på det hela . Tack.

Det är så lätt att känna sig sviken av kroppen när den inte fungerar som den brukar. När den inte lyckas upprätthålla det friska. Men som du säger så klarar den faktiskt av att utstå en massa skit och ändå hålla mig på benen så jag fungerar. Jag får försöka vara lite mer tacksam

 

[manda]

Tack så mycket för ditt inlägg. Väldigt fint perspektiv på det hela . Tack.

Det är så lätt att känna sig sviken av kroppen när den inte fungerar som den brukar. När den inte lyckas upprätthålla det friska. Men som du säger så klarar den faktiskt av att utstå en massa skit och ändå hålla mig på benen så jag fungerar. Jag får försöka vara lite mer tacksam

Tur att du tar det så. Meeen, tacksam schmacksam. Det kommer automatiskt förr eller senare och kan inte tvingas fram, kommer det så fint och bra, kommer det inte är det också en del i processen. Bara att veta att känslorna är alltid giltiga, men att det ibland finns andra tankeperspektiv som kan hjälpa till med känslohanteringen och också är möjliga att uppleva i sinom tid kan vara skönt.