Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[prinsessfeminist]

I förrgår tog jag den sista sprutan som ska boosta benmärgen efter cellgifterna, och därmed är cellgiftsbehandlingen officiellt avslutad! Än mer verkligt och definitivt kändes det idag när de ringde och bokade in mig för borttagning av min venport nästa vecka. Jag har lite känslan "är ni verkligen säkra?" men jag väljer att försöka känna det positiva i det. Porten har varit väldigt skön att ha, men när dottern sätter en hand eller fot rakt på den är det inte superskönt. Jag tackade gladeligen ja att bli av med den.

Nästa vecka har jag också första läkarbesöket med kirurgen. Då hoppas jag att jag till slut ska få mer info inför kommande operation. Nu vill jag bara ha den gjord så snart som möjligt, så att jag kanske hinner återhämta mig något innan Kimbi tänker föla. Det känns lite som en kapplöpning, med 40 dagar kvar till beräknad fölning.

En helt annan sak. Genom min cellgiftsbehandling har jag haft människor runt mig som varit otroligt hjälpsamma och förstående. Min bästa vän har kunnat dra ut mig även de sämsta dagarna bara för att kunna leka med dottern en stund, så jag kunnat ta det lite lugnt men ändå få lite stimulans. Jag har också gamla vänner som jag tyvärr bor en bit ifrån som både skickat peppade blommor och hört av sig mer ofta än de gjort på många år. Jag har däremot andra personer som jag trott stått mig nära, som knappt hört av sig under den här tiden. Det kan jag känna en viss besvikelse över. Jag hade behövt dem mer än någonsin, och det vet de om. Ändå väljer de att gå åt andra hållet, och tror att allt ska vara som vanligt de få gånger som man hörs eller ses. Jag tror den här resan verkligen sållar bland människorna i mitt liv. Jag upptäcker vilka som faktiskt är. Värda att lägga energi på, och vilka som kanske inte bidrar till den positiva energi man behöver.

Innan... allt mer eller mindre, planerade jag och min sambo att gifta oss. Vi skulle gift oss i maj 2020. Då kom en pandemi i vägen och vi fick sent ställa in. Sedan kom en graviditet och världens bästa dotter i vägen, och nu även cancer. Jag fick frågan härom dagen om hur vi tänkte kring bröllopet. Jag vill så gärna gifta mig med mannen jag älskar, men just nu känns det väldigt långt bort. Jag tänker en del på det dock, och det jag vet är att när jag ska gifta mig kommer jag bara ha vänner och släkt där som verkligen betyder något i mitt liv. Tidigare ville jag ha en stor fest och det var prio. Men varför ska jag ha "Gustav" där som jag inte pratat med på 3 år, bara för att vi hängde mycket i samma gäng för 7 år sedan? Jag har verkligen släppt prestigen i ett stort bröllop. Det är inte antalet som är där som är viktigt, utan helt enkelt vilka som är där. Det kommer nog ta ett tag innan jag är beredd att gifta mig dock. Jag måste bli bekväm med mig själv och mitt utseende igen efter att jag förhoppningsvis kommit ut på andra sidan om den här resan.

Jag har haft bröstcancer och det gick bra för mig, hoppas det kan peppa dig!

Dina iakttagelser gällande vänner känner jag igen. En del blir så rädda, och verkar tro att det "smittar". Det är märkligt hur en del drar sig undan.

Vad bra att din kropp svarat på dina tuffa behandlingar. När skall du få opereras? Det kommer att kännas så mycket bättre när det är över.

 

[Marty]

Jag har haft bröstcancer och det gick bra för mig, hoppas det kan peppa dig!

Dina iakttagelser gällande vänner känner jag igen. En del blir så rädda, och verkar tro att det "smittar". Det är märkligt hur en del drar sig undan.

Vad bra att din kropp svarat på dina tuffa behandlingar. När skall du få opereras? Det kommer att kännas så mycket bättre när det är över.

Jag hoppas att det går bra för mig med. Vissa dagar vågar jag tro på det, och andra dagar är det svårare. Lagen om alltings jävlighet känns det som ibland.

Jag vet ännu inte när operationen blir. Jag ska träffa kirurgen i veckan och hoppas få mer info då. Min läkare på onkologen sa dock att operationen skulle bli 3-4 veckor efter sista cellgifterna. På onsdag har det gått 2 veckor, så 1-2 veckor efter det räknar jag med.

Hade du en stor operation? Hur påverkad var du tiden efteråt?

 

[prinsessfeminist]

Jag hoppas att det går bra för mig med. Vissa dagar vågar jag tro på det, och andra dagar är det svårare. Lagen om alltings jävlighet känns det som ibland.

Jag vet ännu inte när operationen blir. Jag ska träffa kirurgen i veckan och hoppas få mer info då. Min läkare på onkologen sa dock att operationen skulle bli 3-4 veckor efter sista cellgifterna. På onsdag har det gått 2 veckor, så 1-2 veckor efter det räknar jag med.

Hade du en stor operation? Hur påverkad var du tiden efteråt?

Jag tog bort hela bröstet. Det var såklart en stor förändring, men jag mådde bra efteråt. Eller ja.... Jag jobbade som en tok. Jag tror det räddade mig från mycket negativa tankar.

Men jag slapp cellgiftsbehandlingen som du fått gå igenom. Det gör nog stor skillnad.

 

[Marty]

Jag tog bort hela bröstet. Det var såklart en stor förändring, men jag mådde bra efteråt. Eller ja.... Jag jobbade som en tok. Jag tror det räddade mig från mycket negativa tankar.

Men jag slapp cellgiftsbehandlingen som du fått gå igenom. Det gör nog stor skillnad.

Jag inbillar mig också att cellgifterna nog varit den tuffaste delen, men det får vi se. Cellgifterna påverkar hela kroppen så väldigt och drar med sig så mycket när man tappar hår osv. Lokal smärta känns lättare att hantera. Sen kanske det blir mer cellgifter senare, men vad jag förstått ska de vara lite snällare i så fall. Jag hoppas de får bort all skit vid operationen så jag slipper det.

 

[Marty]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

 

[Mineur]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Usch, jag vet inte ens vad jag ska säga mer än att jag tänker på dig, lider med dig och önskar dig all styrka Har du någon kontakt inom vården, en kurator eller terapeut eller liknande, som kan hjälpa dig att hantera de här tankarna?

 

[Marty]

Usch, jag vet inte ens vad jag ska säga mer än att jag tänker på dig, lider med dig och önskar dig all styrka Har du någon kontakt inom vården, en kurator eller terapeut eller liknande, som kan hjälpa dig att hantera de här tankarna?

Tack! Nej, jag har inte kontakt. Sedan min ungdom har jag svårt att prata med någon sådär. Då valde jag att lita på en kurator som svek mig. Fick träffa en kurator på mitt första besök när jag fick beskedet. Kändes inte alls bra att sitta och prata med någon med munskydd.

 

[Tualma]

Tack! Nej, jag har inte kontakt. Sedan min ungdom har jag svårt att prata med någon sådär. Då valde jag att lita på en kurator som svek mig. Fick träffa en kurator på mitt första besök när jag fick beskedet. Kändes inte alls bra att sitta och prata med någon med munskydd.

Jag vet inte heller vad jag ska säga. Allt låter för pyttigt. Men jag tänker på dig och din familj och har föjt dig genom tråden. Kram

 

[monster1]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Du kommer varken vara äcklig eller ful eller något av det ! Jag förstår att det känns hemskt. Håller tummar och tår för dig imorgon.

 

[TeamLundVer]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Tänker på dig

Kram

 

[monster1]

Här kommer lite peppbilder om eller när du orkar, på ett gäng vackra enbröstade kvinnor. http://www.monokini2.com/who-are-they/

 

[Kilauea]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Jag ska definitivt inte ta ifrån dig din känsla, men jag tvivlar starkt på att du kommer vara ful och äcklig. Tvärtom! Du kämpar ju en jädra kamp. Det spelar ingen roll hur du ser ut .

 

[cambodia]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Du kommer vara en överlevare, inte ful, inte äcklig. Du kommer vara någon som har kämpat sig igenom något fruktansvärt!

Jag kan inte förstå till fullo, men jag förstår att det känns hemskt, jag förstår att du gråter (det gör jag också nu…) men önska inte att du dör försök att se att efter operationen kan det vara bli bättre

 

[sunday]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Du kommer varken vara ful eller äcklig men jag förstår din känsla till 100%
Jag har inte tagit bort hela mitt bröst men en bra bit och har massa ärrvävnad. Ibland önskar jag t.o.m. att dom hade tagit hela så jag slapp tänka på det som fanns i det innan.
Som någon annan skrev kommer du vara en överlevare och du kommer vara vacker.
Det kommer ta tid och det kommer vara skitjobbigt i perioder med du kommer tillbaka starkare varje gång.

Kan du inte prova en gång till med kuratorn? Jag var också sjukt obekväm i början men när man hamnar i svackor är det skönt att kunna prata ur sig hos någon. Du kanske kan prova med telefonsamtal?

Tänker på dig

 

[Pyrran]

Igår var en hemsk dag. Igår kom jag till insikt att det aldrig kommer finnas ett "efter" som ens är i närheten av "före". Det känns hemskt.

Jag opereras på måndag. De kommer ta bort hela bröstet och alla lymfkörtlar i armhålan. Igår var jag på sjukhuset och gick igenom operationen och fick en bh och en "protes" som jag ska ha efter operationen. Helt plötsligt blev det enormt verkligt att jag kommer bli amputerad. Jag känner mig så enormt äcklig. När sedan fysioterapeuten började prata om risken för lymfödem brast allt. Jag ser framför mig hur jag kommer få leva med en arm med bristfällig funktion med resten av mitt liv. En arm jag måste bära en strumpa på 24/7 för resan av mitt liv. Jag mår illa av bara tanken. Jag hoppas att jag dör på operationsbordet. Den delen blev för mycket. Jag är bara 31. Jag vill inte detta. Jag har absolut inte valt detta. Jag grät hela dagen igår, och gråter när jag tänker på det nu.

Verkligheten har kommit ikapp, och jag orkar verkligen inte med den. Jag kommer alltid vara äcklig. Jag kommer alltid vara ful. Jag kommer alltid vara annorlunda.

Du kommer att vara lika en lika fin person efteråt.
Jag är ju äldre en du är och det är svårt att jämföra, jag var 48 när jag drabbades. Men jag tog bort hela bröstet och känner mig ok med det. Men du kommer att få erbjudande om rekonstruktion.

Jag träffade tre olika psykiatrar/terapeuter innan jag hittade den fjärde som jag kunde prata med. Det var frustrerande, men idag har jag glömt det jobbiga.
Även sjukgymnaster/fysioterapeuter gick jag igenom ett helt gäng innan jag fick hjälp. Jag har inte fått lymfödem och det har gått drygt sex år sedan operation. Jag fick en hel del andra komplikationer efter operationen men med rätt hjälp så har det gått över.

Jag ska inte sticka under stol med att det var jobbigt att kämpa med att hitta terapeut och sjukgymnast. Men som jag nämnde tidigare så skrev jag upp alla bra saker som hände varje dag. Det hjälpte till att inte fokusera på allt jobbigt. Och det är den boken jag har kvar idag.
Jag kan också tipsa om https://www.instagram.com/cancerkompisen/?hl=sv

Jag hoppas du får tillbaka glädje till livet. Det finns ett efter och det kan bli minst lika fint som det var innan .

 

[Marty]

Tack för att ni försöker peppa mig. Jag har svårt att ta in det dock. Det är så mycket mörker just nu. Känns som det kan bli tufft med operationen på måndag när jag redan är nere på botten.

Jag försökte kolla på kläder igår. Jag inser att det inte går att hitta kläder när man själv känner sig så ful. Och när man inser att man snart kommer vara ännu mer förstörd så blir det vara värre. När jag ser mig i spegeln kan jag bara se att jag knappt har ögonbryn eller fransar, och även om håret börjat titta upp så smått så ser jag bara det fula. Skalpen som lyser igenom. Naglarna är missfärgade i blått och gult. Jag fick tipset av min sjuksköterska att köpa en protes-bh redan innan bröstet är borta, men bara tanken på att kolla på en sån får mig att må illa. Jag försöker förtränga måndagen så länge som möjligt. Nu har jag bara 2 dagar kvar med två bröst.

 

[Crossline]

@Marty tänker på dig idag

 

[athena_arabians]

Tack för att ni försöker peppa mig. Jag har svårt att ta in det dock. Det är så mycket mörker just nu. Känns som det kan bli tufft med operationen på måndag när jag redan är nere på botten.

Jag försökte kolla på kläder igår. Jag inser att det inte går att hitta kläder när man själv känner sig så ful. Och när man inser att man snart kommer vara ännu mer förstörd så blir det vara värre. När jag ser mig i spegeln kan jag bara se att jag knappt har ögonbryn eller fransar, och även om håret börjat titta upp så smått så ser jag bara det fula. Skalpen som lyser igenom. Naglarna är missfärgade i blått och gult. Jag fick tipset av min sjuksköterska att köpa en protes-bh redan innan bröstet är borta, men bara tanken på att kolla på en sån får mig att må illa. Jag försöker förtränga måndagen så länge som möjligt. Nu har jag bara 2 dagar kvar med två bröst.

Du har all rätt till dina känslor även om vi inte håller med om att du någonsin varit eller kommer att bli "ful och äcklig"

Sedan är sjukdom sällan vackert. Men vet du vad? Spåren sjukdomen satt visar att du är en krigare och en kämpe, precis som ärr från strid. Jag hoppas du kommer dithän att du kommer att bära dina märken med stolthet men förstår att det kommer inte att inträffa idag eller imorgon. Men någon dag.

Jag tänker på dig idag

 

[Kilauea]

Tänker på dig idag, hoppas operationen går bra .

 

[TeamLundVer]

Tänker på dig idag