Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Fibusen]

 

[rickie]

 

[Eurydome]

@Marty så hemskt och sorgligt. Hoppas du får bra hjälp på sjukhuset.

 

[Kilauea]

Jag hoppas allt gått bra . Fy fasen vilken otur, livet är så jäkla orättvist ibland.

 

[Crossline]

Hur går det för dig @Marty?

 

[tanten]

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

Cancer är sjukdomen med stort C.

Vet inte om det är till tröst - men överlevnaden (som är beteckningen) är oerhört mycket större än den var förut.

Jag fick en synnerligen elak och snabb bröstcancer som diagnosticerades 2008. Snabb operation. Cellgifter och strålning.
När jag vaknade ur narkosen och träffade läkaren sa han "du är frisk nu" All cancer är borta. Nu ska vi se till att du inte får återfall. Och det lyckades bra.

Hys tillförsikt!

Jag är ett bröst fattigare men lever och livet går vidare.

Cancer är ingen dödsdom!!

 

[pepp]

nu får det väl ändå vara nog!

 

[Mia_R]

Håller tummarna att operationen gick bra och det vänder för dig.

 

[athena_arabians]

Verkar som vi har ytterligare ett bakslag. Läkaren igår kväll gav mig en blodförtunnande spruta mot den förmodade proppen. Nu visar det sig att de inte vill dränera lungan så länge den finns i kroppen, så eventuellt blir det ingen operation förrän imorgon. Jag har åtminstone fått lämna akuten och komma till en vårdavdelning, men sjukt segt att läkaren lyckades tabba sig med behandlingen. Så än så länge kan jag bara ligga här och kämpa på med andningen. Vilopuls på 90 så jag är ju inte helt på topp.

Tack alla som bryr sig . Det behöver ni inte. Jag skriver vara av mig för min egen skull, men det värmer såklart!

Fina du, vi bryr oss för att vi vill det Jag hoppas så att du får lite positiva besked inom snar framtid

 

[Marty]

Vad säger man när världen har gått sönder? Hur reser man sig upp när benen inte längre bär? Hur ser man sitt barn i ögonen med vetskapen om att risken är stor att man aldrig får se henne växa upp?

Sista veckorna har inneburit många nätter på sjukhus, mycket ovisshet, smärta och tårar. Vätskan i lungan, som de tömde ur, kom tillbaka ganska snabbt. De tror inte bara att det är en slump. Den lilla knölen vid bröstet visade sig vara cancer. Trots allt som kroppen utsatts för så har cancern överlevt. Inte vara överlevt under behandlingarna, utan vuxit och lyckats sprida sig. De har förutom knölen kunnat konstatera cancer i en lymfkörtel. Andra lymfkörtlar är misstänkta och lungan starkt misstänkt. Från att en dag tro att jag var behandlingsklar från min cancer står jag istället med en dödsdom i mina händer. Spridd bröstcancer räknas som obotbar. Prognosen är dock oviss. Innan de lyckas hitta en behandling som fungerar kan de inte säga något alls. Jag vet inte om jag lever i 3 månader eller 30 år.

Nu handlar det om att vinna tid. Jag kan antagligen aldrig bli frisk men cancern måste slås ner till varje pris. Idag fick vi till slut de sista provsvaren vi väntade på. Jag kan få den senaste typen av immunterapi tillsammans med cellgifter jag inte fått tidigare. Immunterapin fanns inte när jag gick igenom min första behandling förra året. Nu är den standard för min typ av cancer. Kanske hade den räddat mig då. Nu hoppas vi att den hjälper mig nu istället.

Att karusellen åter snurrar så fort så att jag mår illa är otroligt jobbigt. Håret kommer åter tappas. Dessutom finns det en stor skillnad denna gång. Min kropp har redan utsatts för många tuffa behandlingar, inte minst senaste veckorna med blodpropp och totalt 4 lungdrän. Vi startar i uppförsbacke, och backen känns otroligt brant. Ändå kan jag inte sluta gå. Det är bara ta ett steg i taget och låta karusellen snurra fortare och fortare.

Jag förbereder mig på det värsta, men försöker försiktigt hoppas på det bästa. Jag vill inte dö. Inte nu, och inte på länge. Det är otroligt tufft för sambon, och jag kan känna en skuld i att eventuellt lämna honom ensam med ett litet barn. Jag kan känna skuld mot henne som kanske förlorar sin mamma och som hon är för liten för att minnas. Den här sjukdomen är så grym och oberäknerlig. Jag skulle ju vara en av alla som överlever. Nästan alla överlever ju bröstcancer. Det är ju knappt cancer, har vissa uttryckt. De har så bra behandlingar idag. Just nu känns det inte tillräckligt. Min cancer verkar vara starkare än mycket annat.

Låt behandlingen vara snäll mot mig men hemskt elak mot de elaka cellerna i min kropp.

 

[Flixon]

Så fruktansvärt tufft besked att få, jag kan inte ens föreställa mig. Men jag håller tummarna och hoppas att den nya behandlingen ska vara det som knäcker cancern en gång för alla

 

[Libbsticka]

Jag har följt tråden i tysthet. Det är så sorgligt och orättvist. Jag beklagar från djupet av mitt hjärta

 

[Fruentimber]

Fyfan, @Marty. Vilket jävla helvete. Det är så jävla orättvist detta, på alla sätt och vis.
Alla tummar hålls för att din sambo och din dotter ska få ha kvar dig så länge det bara är möjligt. Må den nya behandlingen stoppa din jäkla skit-cancer. Usch. Det är en fruktansvärd sjukdom på alla sätt och vis. Stor kram till dig och din familj.

 

[Unafraid]

Vad säger man när världen har gått sönder? Hur reser man sig upp när benen inte längre bär? Hur ser man sitt barn i ögonen med vetskapen om att risken är stor att man aldrig får se henne växa upp?

Sista veckorna har inneburit många nätter på sjukhus, mycket ovisshet, smärta och tårar. Vätskan i lungan, som de tömde ur, kom tillbaka ganska snabbt. De tror inte bara att det är en slump. Den lilla knölen vid bröstet visade sig vara cancer. Trots allt som kroppen utsatts för så har cancern överlevt. Inte vara överlevt under behandlingarna, utan vuxit och lyckats sprida sig. De har förutom knölen kunnat konstatera cancer i en lymfkörtel. Andra lymfkörtlar är misstänkta och lungan starkt misstänkt. Från att en dag tro att jag var behandlingsklar från min cancer står jag istället med en dödsdom i mina händer. Spridd bröstcancer räknas som obotbar. Prognosen är dock oviss. Innan de lyckas hitta en behandling som fungerar kan de inte säga något alls. Jag vet inte om jag lever i 3 månader eller 30 år.

Nu handlar det om att vinna tid. Jag kan antagligen aldrig bli frisk men cancern måste slås ner till varje pris. Idag fick vi till slut de sista provsvaren vi väntade på. Jag kan få den senaste typen av immunterapi tillsammans med cellgifter jag inte fått tidigare. Immunterapin fanns inte när jag gick igenom min första behandling förra året. Nu är den standard för min typ av cancer. Kanske hade den räddat mig då. Nu hoppas vi att den hjälper mig nu istället.

Att karusellen åter snurrar så fort så att jag mår illa är otroligt jobbigt. Håret kommer åter tappas. Dessutom finns det en stor skillnad denna gång. Min kropp har redan utsatts för många tuffa behandlingar, inte minst senaste veckorna med blodpropp och totalt 4 lungdrän. Vi startar i uppförsbacke, och backen känns otroligt brant. Ändå kan jag inte sluta gå. Det är bara ta ett steg i taget och låta karusellen snurra fortare och fortare.

Jag förbereder mig på det värsta, men försöker försiktigt hoppas på det bästa. Jag vill inte dö. Inte nu, och inte på länge. Det är otroligt tufft för sambon, och jag kan känna en skuld i att eventuellt lämna honom ensam med ett litet barn. Jag kan känna skuld mot henne som kanske förlorar sin mamma och som hon är för liten för att minnas. Den här sjukdomen är så grym och oberäknerlig. Jag skulle ju vara en av alla som överlever. Nästan alla överlever ju bröstcancer. Det är ju knappt cancer, har vissa uttryckt. De har så bra behandlingar idag. Just nu känns det inte tillräckligt. Min cancer verkar vara starkare än mycket annat.

Låt behandlingen vara snäll mot mig men hemskt elak mot de elaka cellerna i min kropp.

Fruktansvärt besked. Jag tänker på dig och håller mina tummar så hårt jag kan!

 

[cirkus]

Fy fasen vad jag blir ledsen för din skull. Så sjukt orättvist och jävligt. Jag önskar av hela mitt hjärta att den nya behandlingen stoppar skiten i din kropp.

 

[parellikusken]

Vet inte vad jag ska skriva, men kram.

 

[pepp]

Kommer hålla alla tummar för att du ska bli bra jäkla skitcancer!

 

[cambodia]

Bävade för att läsa när jag såg att du uppdaterat tråden. Så fruktansvärt. Det finns inga ord. Jag är så ledsen för din skull

 

[tuaphua]

Vad säger man när världen har gått sönder? Hur reser man sig upp när benen inte längre bär? Hur ser man sitt barn i ögonen med vetskapen om att risken är stor att man aldrig får se henne växa upp?

Sista veckorna har inneburit många nätter på sjukhus, mycket ovisshet, smärta och tårar. Vätskan i lungan, som de tömde ur, kom tillbaka ganska snabbt. De tror inte bara att det är en slump. Den lilla knölen vid bröstet visade sig vara cancer. Trots allt som kroppen utsatts för så har cancern överlevt. Inte vara överlevt under behandlingarna, utan vuxit och lyckats sprida sig. De har förutom knölen kunnat konstatera cancer i en lymfkörtel. Andra lymfkörtlar är misstänkta och lungan starkt misstänkt. Från att en dag tro att jag var behandlingsklar från min cancer står jag istället med en dödsdom i mina händer. Spridd bröstcancer räknas som obotbar. Prognosen är dock oviss. Innan de lyckas hitta en behandling som fungerar kan de inte säga något alls. Jag vet inte om jag lever i 3 månader eller 30 år.

Nu handlar det om att vinna tid. Jag kan antagligen aldrig bli frisk men cancern måste slås ner till varje pris. Idag fick vi till slut de sista provsvaren vi väntade på. Jag kan få den senaste typen av immunterapi tillsammans med cellgifter jag inte fått tidigare. Immunterapin fanns inte när jag gick igenom min första behandling förra året. Nu är den standard för min typ av cancer. Kanske hade den räddat mig då. Nu hoppas vi att den hjälper mig nu istället.

Att karusellen åter snurrar så fort så att jag mår illa är otroligt jobbigt. Håret kommer åter tappas. Dessutom finns det en stor skillnad denna gång. Min kropp har redan utsatts för många tuffa behandlingar, inte minst senaste veckorna med blodpropp och totalt 4 lungdrän. Vi startar i uppförsbacke, och backen känns otroligt brant. Ändå kan jag inte sluta gå. Det är bara ta ett steg i taget och låta karusellen snurra fortare och fortare.

Jag förbereder mig på det värsta, men försöker försiktigt hoppas på det bästa. Jag vill inte dö. Inte nu, och inte på länge. Det är otroligt tufft för sambon, och jag kan känna en skuld i att eventuellt lämna honom ensam med ett litet barn. Jag kan känna skuld mot henne som kanske förlorar sin mamma och som hon är för liten för att minnas. Den här sjukdomen är så grym och oberäknerlig. Jag skulle ju vara en av alla som överlever. Nästan alla överlever ju bröstcancer. Det är ju knappt cancer, har vissa uttryckt. De har så bra behandlingar idag. Just nu känns det inte tillräckligt. Min cancer verkar vara starkare än mycket annat.

Låt behandlingen vara snäll mot mig men hemskt elak mot de elaka cellerna i min kropp.

Men så fruktansvärt sorgligt! Jag är så ledsen för din skull.
Jag hoppas nya medicineringen hjälper och stoppar det här helvetet!

 

[DarkInNight]

Åh nej
Inte schysst, åh vad livet är orättvist