Jag har blivit rädd....

[Maytin]

Hej allihopa Jag är alldeles ny på detta forum och sitter nu med en fråga....det är nämligen så att jag är en nybörjarryttare och har dessvärre åkt i backen riktigt illa...slog sönder hela ansiktet och dessutom vred min ena fot så illa så jag forfarande 4 veckor senare hoppar på kryckor.... efter denna händelse så satt jag direkt upp på hästryggen i ca 5 minuter och därefter 1 gång i longering...men igår när jag skulle upp på ryggen...så låste sig ALLT..det gick inte...jag kunde inte förmå mig kliva upp och det var alldeles hemsk... jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska komma igång igen....viljan finns, men rädslan tar överhanden...

 

[rare]

Sv: Jag har blivit rädd....

kan du inte få rida en privatlektion på någon av de lugnaste ridskolehästarna med nån som leder dig? fungerade för min kompis, och kanske få ha samma häst ett tag med ledare tills du känner dig säkrare

 

[Baldricks]

Sv: Jag har blivit rädd....

Stackare! Vet precis hur det känns. Jag skrev en tråd som heter "blev inte som jag tänkt mig". Åkte också i backen för två veckor sedan. På min egen häst som jag haft i ca 4mån. Har inte suttit på honom sedan dess men har longerat och ska få hjälp i helgen.
Jag slog mig inte så illa som du men jag blev ändå väldigt skraj. Som en åtgärd innan jag vågat mig upp på min häst åkte jag och red en häst som jag känner mig jättetrygg på. Så inte hela ridningen skulle drabbas negativt.
Jag har inte tvingat mig upp på min häst innan jag känner för det. Tror inte att det alltid löser upp läskigheten att ge sig upp direkt, vilket du är ett exempel på.

Jag tänker sätta mig på honom igen när det känns absolut rätt och jag har fått tillbaka suget och har trygga omständigheter, typ folk omkring. Om jag så bara kommer upp skrittar ett varv och hoppar av igen.

Kanske du inte ska pressa dig för fort. Rida gör du ju för att det känns trevligt, inte obehagligt.

Finns säkert andra som inte håller med mig men detta är min teori.

Lycka till och en tröstekram på dig

 

[Maytin]

Sv: Jag har blivit rädd....

Tack snälla du... Ja, tydligen så är det så att det inte alltid hjälper hoppa upp direkt igen och precis som du säger så ska man nog inte pressa sig... men hjärnan och hjärtat vill men instinkten blockerar...och det är det som känns illa.... men det blir nog bra till sist.... ska ta det pö om pö och låta det ta tid....

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag har blivit rädd....

Jag hade samma rädsla efter att ha åkt av i 180km/h (typ.....). Inga jätteskador dock som tur var.

Jag fick hjälp av en väldigt mild och förtroendeingivande instruktör inom hästhantering (NH så populärt kallat) med att sitta upp igen. Hon ledde mig runt tills den värsta paniken släppt och sedan utökade jag succesivt. Men det var viktigt för mig att rida enbart när det kändes som om jag skulle klara av det. Hade jag eller hästen en mindre bra dag så lät jag hellre bli. Och med lite tid så gick det över. Man får ta lite tid på sig och ersätta de där tråkiga minnena med en massa goda tills man på något sätt inser att man kan och vågar.

Här är en nyttig länk:

Rädda ryttares ring

 

[Hobbyryttare]

Sv: Jag har blivit rädd....

Jag har också blivit rädd efter avåkningar och eftersom rädsla inte har med logik att göra så är det svårt att bli av med den.

För mig hjälpte det mycket att jag bestämde mig för att jag fick vara rädd och att jag visste att jag så gärna ville fortsätta rida att det var värt att lära sig komma över rädslan.

Rent konkret så gjorde jag följande:
*Talade om för min ridlärare att jag var rädd och att jag ville rida snälla och stabila hästar ett tag
*Var bara med på de moment på ridlektionen som jag vågade. Ett tag ville jag inte galoppera alls, då stod jag i mitten på volten, därefter vågade jag på volterna men inte på spåret.
*När jag kände mig rädd så försökte jag tänka på alla gånger jag ridit och det faktiskt gått bra.
*Jag hade en väldigt bra ridlärare som jag litade mycket på och jag frågade helt enkelt, tror du att jag klarar det här osv...

Jag blir fortfarande rädd ibland, men inte lika ofta och rädslan släpper fortare (dvs jag kan bli rädd ett litet ögonblick när något händer men blir lugn igen mycket fortare).

 

[Ewertsberg]

Sv: Jag har blivit rädd....

Postraumatisk chock! Stackars dej. Vilken himla otur. Men ge inte upp.

 

[Princy]

Sv: Jag har blivit rädd....

Låt det ta tid. Inget blir bättre av att du stressar dig själv till att börja rida igen.

Själv blev jag avkastad av min medryttarhäst i september -05, och har fortfarande ryggsmärtor p.g.a. detta (de är på väg att försvinna nu iallafall, tack och lov). Jag gjorde misstaget att tvinga mig upp på honom hela vintern och början av våren, och det slutade alltid med att jag av rädsla kastade mig av och fick leda honom hem halva ridturen.

Till slut bestämde jag mig för att ta ett uppehåll, och under tiden red jag andra hästar. Det gick hela sex månader innan jag kände mig redo att börja rida honom igen, men då längtade jag verkligen efter det. Nuförtiden ser jag fram emot varje ridtur med honom.

Hästen känner ju, som känt, direkt att man är spänd, och pressar man sig ändå kan det bli pannkaka av alltihop.

 

[Baldricks]

Sv: Jag har blivit rädd....

Det är nog så att om man väntar lite så hinner man bli sugen igen och då tar den känslan överhanden. Satt upp på min brunte igår första gngen efter jag gjorde min flygtur. Det är ca två och en halv vecka sedan.
Inte var jag jättebekväm, tyckte att han tittade på allt i ridhuset. Men jag longerade honom först och sedan tvekade jag inte ens att sitta upp. Skrittade och travade lugnt på en volt inte mer än 10 min och det var jättehärligt men jag tvingade mig att avbryta när det gick som bäst.

 

[Becca85]

Sv: Jag har blivit rädd....

Ja det är inte bara jag som är rädd. Där ser man. Tydligen är vi fler som blir rädda och behöver olika tid på oss att komma över rädslan.

Jag själv är fortfarande rädd i vissa situationer pga en händelse för 2 sommrar sen. Så som du ser behöver man tid och att man litar på hästen. Nu rider jag bara hästar som jag litar på. Blev stolt över mig själv när jag provade en kompis häst för ett par veckor sen. Det är int många hästar som jag rider nu inte.
Innan så kunde jag nog rida de flesta......

Lycka till och jag hoppas att du kommer upp på häst ryggen igen. Det är ju trots allt härliga djur.

 

[Maytin]

Sv: Jag har blivit rädd....

Ja, jag SKA upp i sadeln igen... men jag måste låta det ta den tid som behövs...jag var ju så himla stolt över våra tidigare framsteg och otroligt peppad till att fortsätta så visst känns det som ett rejält bakslag, men jag SKA fixa det igen.så här, när jag sitter i hemmets trygga vrå kan jag bli jättearg på mig själv för att jag "fjompar" och är shåpig och pjoskig, men när jag väl står där knyter det sig i magen och jag kan inte förmå mig att fullfölja det hela.men..skam den som ger sig.. vi löser det..det är jag övertygad om..

 

[Weemacred]

Sv: Jag har blivit rädd....

Ja, jag SKA upp i sadeln igen... men jag måste låta det ta den tid som behövs...jag var ju så himla stolt över våra tidigare framsteg och otroligt peppad till att fortsätta så visst känns det som ett rejält bakslag, men jag SKA fixa det igen.så här, när jag sitter i hemmets trygga vrå kan jag bli jättearg på mig själv för att jag "fjompar" och är shåpig och pjoskig, men när jag väl står där knyter det sig i magen och jag kan inte förmå mig att fullfölja det hela.men..skam den som ger sig.. vi löser det..det är jag övertygad om..

Hörrududu!

Du fjompar INTE och du är INTE shåpig och pjoskig!! Du är 100% normal! Tänk efter: om du hade varit med om en flygolycka, tror du inte att du hade varit totalt flygrädd efter det?! Klart att du hade! Hjärnan är ju skapt för att varna oss för det som är farligt och har slutat illa förut. Det är ju så man lär sig. Vet inte varför vi tror att ridning är annorlunda?

Jag har också blivit tokrädd och har kommit tillbaka och sen har det hänt nåt och jag är tokrädd igen och har kommit tillbaka och så vidare. Jag vet att ju mer jag rider o ju tryggare jag känner mig i sadeln desto bättre blir det och jag lovar, det blir roligt igen, men man får ta det en bit i taget och min erfarenhet är att man är aldrig lika tuff som förut och det får man acceptera, låt andra rida dom "tuffa heta" hästarna.

Lite schema åt dig:
Första gången: Kliv upp på hästen, sitt o klappa den på nacken lite, kliv av.
Andra gången: Kliv upp, stå en stund, rid en gång rund volten. Njut. Kliv av.
Tredje gången: Som andra gången, fast rid runt två gånger. Kliv av.

Osv.

Sänk kraven på dig själv!

Lycka till!

 

[idolagnes]

Sv: Jag har blivit rädd....

Var med någon i stallet som du kan lita på och som kan hjälpa dig. Och rid på en häst som du känner dig trygg på.
Ta det luuungt, stressa inte. Fråga om du kan få privatlektioner, de behöver ju inte vara långa. Var med hästarna i stallet, borsta och gosa så kanske du känner dig tryggare.

 

[silvette]

Sv: Jag har blivit rädd....

Hejsan ditt problem är vanligt men tyvärr väldigt jobbigt att komma över. Ha inte bråttom utan ta en sak i taget. Umgås bara med hästarna o gör allt i din takt. Man tror att man kommit över olyckan men det blir som du skrev:låst! Ta det lugnt o i din takt. När du ska rida så ha med en du litar på. Och även en häst du kan lita på.
Mvh silvette

 

[Maytin]

Sv: Jag har blivit rädd....

Tack snälla ni alla... det känns skönt att veta man inte är ensam och att låsa sig... jag RED faktiskt igår på ridbanan men egentligen först efteråt, från backen alltså som jag kunde känna glädje...jag var så rädd så mitt under kampen började jag störttjuta och bara ville kliva av...hela min familj stod och såg på och jag bönade om att få gå ner...men fick inte,,,vare sig för ridinstruktören eller familjen...Visst var det skönt, när jag såg att jag fick stopp på henne och igång henne utan att nått hände, men känslan av att "tappa" kontrollen och bara tvingas "hålla fast" för sitt liv är så outgrundligt stor så jag kan INTE NJUTA..på nått vis så kännde min älsklig min rädsla, för hon skrittade så sakta så en pensionär med rullator och tofflor hade hunnit om oss ...men det gjorde inte min rädsla mindre..jag upplevde mig totalt utelämnad och sårbar ..Planen var att jag skulle ta upp henne till banan idag igen för en kort upprepning på våra övningar från igår, men tyvärr (tack o lov) blev det så pass kallt så jag kunde avstyra det hela..känns så himla tråkigt att det ska vara så här...när jag började rida henne och allt gick bra, var dte en enorm glädje och njutning... jag planerade framåt, längtade till nästa ridbanetur...började till och med fundera på att terrängrida... men nu är det en kamp att bara sätta sig upp, komma ihåg att andas och inte spänna sig så man viktfördelar tokigt...ja...allt är jobbigt och svårt... vågade knappt skänkla henne för att jag trodde hon skulle skena iväg...ja... det var lite uppdateringar om mig och min sweetheart...men vi kämpar och tillsammans ska och kommer vi fixa det..nån gång blir det väl kul igen... men tack alla för era vänliga ord och ert support..att veta man inte är ensam gör mycket i ens egna funderingar..för ibland så upplever man sig väldigt ensam och pjåskig...

 

[Weemacred]

Sv: Jag har blivit rädd....

Tack snälla ni alla... det känns skönt att veta man inte är ensam och att låsa sig... jag RED faktiskt igår på ridbanan men egentligen först efteråt, från backen alltså som jag kunde känna glädje...jag var så rädd så mitt under kampen började jag störttjuta och bara ville kliva av...hela min familj stod och såg på och jag bönade om att få gå ner...men fick inte,,,vare sig för ridinstruktören eller familjen...Visst var det skönt, när jag såg att jag fick stopp på henne och igång henne utan att nått hände, men känslan av att "tappa" kontrollen och bara tvingas "hålla fast" för sitt liv är så outgrundligt stor så jag kan INTE NJUTA..på nått vis så kännde min älsklig min rädsla, för hon skrittade så sakta så en pensionär med rullator och tofflor hade hunnit om oss ...men det gjorde inte min rädsla mindre..jag upplevde mig totalt utelämnad och sårbar ..Planen var att jag skulle ta upp henne till banan idag igen för en kort upprepning på våra övningar från igår, men tyvärr (tack o lov) blev det så pass kallt så jag kunde avstyra det hela..känns så himla tråkigt att det ska vara så här...när jag började rida henne och allt gick bra, var dte en enorm glädje och njutning... jag planerade framåt, längtade till nästa ridbanetur...började till och med fundera på att terrängrida... men nu är det en kamp att bara sätta sig upp, komma ihåg att andas och inte spänna sig så man viktfördelar tokigt...ja...allt är jobbigt och svårt... vågade knappt skänkla henne för att jag trodde hon skulle skena iväg...ja... det var lite uppdateringar om mig och min sweetheart...men vi kämpar och tillsammans ska och kommer vi fixa det..nån gång blir det väl kul igen... men tack alla för era vänliga ord och ert support..att veta man inte är ensam gör mycket i ens egna funderingar..för ibland så upplever man sig väldigt ensam och pjåskig...

Nu bröt du mot min regel, du gjorde för mycket för snabbt.

Snälla vän, du ska inte behöva sitta där o försöka komma ihåg att andas och "viktfördela", och du ska inte ha hela familjen där, det ska vara du, och hästen, och nån som hjälper dig, och du ska kliva upp och sitta där och inte gå 2 steg ens, du ska bara sitta o känna av hur det är att sitta i en sadel och hålla i tyglar och ha en häst som andas under sig. Skritta runt kan du göra sen men då ska du göra det superkort o bygga på eftersom.

SÄNK KRAVEN ända ner till skorna! Du ska inte sitta där o gråta! Och låt inte andra snabba på din bearbetningsprocess, det är DU som bestämmer över den!

Kram på dig

 

[jaca]

Sv: Jag har blivit rädd....

Det finns en väldigt bra bok som heter Ridning och rädsla. I den finns det några handfasta tips som jag tagit vara på och det är att man inte går längre från sin trygghetszon än man vågar. Det ska kännas bra hela tiden även om det innebär att du bara rider 2 minuter i taget!

Trygghetszon är precis som det låter, område inom hästeriet där du känner dig trygg. Kanske borstning och pyssel med häst i stallgången eller promenad bredvid häst osv. Utifrån vad du tycker känns bra tar du små myrsteg därifrån...

 

[Smulu]

Sv: Jag har blivit rädd....

Fast samtidigt så måste man ta sig ett litet myrsteg ur trygghetssonen för varje gång.

Det är dock DU (TS) som bestämmer var gränsen går.

 

[jaca]

Sv: Jag har blivit rädd....

Min erfarenhet är att man inte kan övervinna rädsla genom att tvinga sig att rida såsom en del ridlärare förespråkar. Man lyckas bara trycka ner den en stund. Nästa gång eller en månad senare kommer oftast rädslan tillbaka med fullkraft.

Har själv provat den tekniken, hoppade upp på hästen direkt efter min olycka och red varje dag efter det MEN rädslan försvann inte jag lyckades bara förtränga den då och då.

Numera jobbar jag långsamt med min rädsla och den ridning jag gör nu gör jag med glädje. Jag är inte ute på långa turer i skogen som jag drömmer om men om ett halvår eller så är jag där. Nu är min trygga zon framflyttad från borstning av häst till att våga skritta ut på närmaste vägen några meter och mer fartfylld ridning i ridhus. I och med att jag känner glädje i ridningen är det det min kropp kommer ihåg och den lagrar "glädjedagar", det gör att jag inte har ångest innan ridning men känner avspänd förväntan. Skulle någon tvinga mig att rida ut nu så skulle ingenting vara roligt längre.

Ett annat sätt för mig att slappna av är att leka lite till häst. Rider jättefåniga små kadriljer med min kompis i ridhuset, leker följa John och annat som annars mest förknippas med barn.

Försöker alltså bara göra roliga saker och aldrig gå över min gräns där. I början borstade jag mest och hanterade hästen från marken i ridhus, ända tills suget att hoppa upp kom av sig själv. Sen så skrittade jag i ridhus massor med gånger till lusten att trava lite kom av sig själv...osv, dessutom har jag alltid haft med mig någon som antingen ridit bredvid eller bara stöttat mig utan häst från marken men inte genom att tvinga mig till nåt. De har bara varit med och pratat med mig om ditten och datten; mycket avslappnande!


Dock får den medhjälparen (som dina föräldrar) INTE PUSHA. Du ska känna att DU bestämmer takten framåt!

 

[jaca]

Sv: Jag har blivit rädd....

Fast samtidigt så måste man ta sig ett litet myrsteg ur trygghetssonen för varje gång.

Det går faktiskt av sig självt bara man ger det tid. Varje gång är alldeles för snabbt för mig iallafall. När man skrittat en kvart per gång massor med gånger så känns just det så tryggt och rädslan bleknar i och med att kroppen har fått nya trevliga minnen istället. I och med detta så är det lätt att ta nästa lilla steg och kanske testa trav i en minut eller nåt annat man får lust med.