Sv: Jag har blivit rädd!
Hej!
Det du har varit med om är som en kopia av vad som hände mig för 3 månader sedan. Jag var ute och red och satt avslappnad med långa tyglar och tyckte livet var toppen när hästen plötsligt blir rädd, vänder och sätter av i sken. Jag satt kvar en stund, men visste att det här kommer att gå åt he--e och det gjorde det. Jag flög av i full fart och slog mig halvt fördärvad och fick åka till akuten. Men det var mest blåmärken och ett stukat självförtroende. Jag kunde inte rida på ca en vecka för jag hade ont och jag hade precis samma tankar som du. Jag måste sälja honom, jag klarar inte av det här osv. Samtidigt så är det ju så att han är min vackraste drömhäst och helt fantastisk och som jag har längtat så jag sa till mig själv att det här måste gå på något sätt.
Men rädslan hade redan byggt bo i min hjärna! Jag har jobbat mycket med att försöka tänka på allt det positiva med ridningen, varför jag vill hålla på med detta, hur lycklig det gör mig osv, det är inte lätt, men det hjälper.
Successivt har jag börjat rida igen. Jag har fått hjälp av en tränare. Jag har gått med min häst en lite sträcka flera gånger och sedan ridit där, ibland tog det max 5 minuter (och om en häst kan vara snopen att vi redan var hemma igen så var min det
). Sakta men säkert går det framåt och för varje framsteg krymper rädslan och den där andra känslan tar plats, den känslan vi alla har varför vi håller på med det här.
Härom veckan red jag till slut en 40 minuters runda och jag var nervös och bad en bön, men det gick bra och självförtroendet växer. Jag tänkte att blir det läskigt så går jag av och leder honom, jag hade planerat att jag skulle göra det minst vid tre ställen, men jag red hela utan att gå av. När jag hade mina värsta tankar tänkte jag att rida ut, det kommer jag eventuellt att våga nästa år eller nästnästa år ......
Du kommer att fixa det här! Ta det i din takt, det är inte bråttom.
Hej!
Det du har varit med om är som en kopia av vad som hände mig för 3 månader sedan. Jag var ute och red och satt avslappnad med långa tyglar och tyckte livet var toppen när hästen plötsligt blir rädd, vänder och sätter av i sken. Jag satt kvar en stund, men visste att det här kommer att gå åt he--e och det gjorde det. Jag flög av i full fart och slog mig halvt fördärvad och fick åka till akuten. Men det var mest blåmärken och ett stukat självförtroende. Jag kunde inte rida på ca en vecka för jag hade ont och jag hade precis samma tankar som du. Jag måste sälja honom, jag klarar inte av det här osv. Samtidigt så är det ju så att han är min vackraste drömhäst och helt fantastisk och som jag har längtat så jag sa till mig själv att det här måste gå på något sätt.
Men rädslan hade redan byggt bo i min hjärna! Jag har jobbat mycket med att försöka tänka på allt det positiva med ridningen, varför jag vill hålla på med detta, hur lycklig det gör mig osv, det är inte lätt, men det hjälper.
Successivt har jag börjat rida igen. Jag har fått hjälp av en tränare. Jag har gått med min häst en lite sträcka flera gånger och sedan ridit där, ibland tog det max 5 minuter (och om en häst kan vara snopen att vi redan var hemma igen så var min det
). Sakta men säkert går det framåt och för varje framsteg krymper rädslan och den där andra känslan tar plats, den känslan vi alla har varför vi håller på med det här. Härom veckan red jag till slut en 40 minuters runda och jag var nervös och bad en bön, men det gick bra och självförtroendet växer. Jag tänkte att blir det läskigt så går jag av och leder honom, jag hade planerat att jag skulle göra det minst vid tre ställen, men jag red hela utan att gå av. När jag hade mina värsta tankar tänkte jag att rida ut, det kommer jag eventuellt att våga nästa år eller nästnästa år ......
Du kommer att fixa det här! Ta det i din takt, det är inte bråttom.
