Jag har blivit en bitter kärring

[Mumma]

Jag insåg att jag har blivit bitter. Vad gör man åt det?
Jag har varit trött i många år, men kämpat på så gott det går med tungt heltidsjobb, barn och hus. Jag har ändå lyckats hitta ljusglimtar i vardagen, och tyckt att det hela är värt att kämpa på för. Vi bor inte i Sverige, men för några år sedan träffade jag en man när vi hälsade på under sommarlovet, och vi har hållit kontakten och träffats någolunda regelbundet.
Nu känns det som om allt har tagits ifrån mig. Jag har blivit arg och cynisk. Jag har sparat och knegat ihop för resor, det har varit något att se fram emot. Och nu får jag inte åka någonstans alls. Förlorade desutom en hel del pengar på våres och sommarens resor som redan var betalda, och som jag bara fick delvis återbetalda. Jag inser ju varför situationen är som den är, och är egentligen inte emot restriktionerna. Det går ju heller ingen nöd på oss här, jag kommer inte att bli av med jobbet eller så, och jag vet ju att många har det mycket värre än vi. Men jag är konstant besviken och arg, kan inte komma ur det och har svårt att hitta någon mening med något alls mer. Är alltid trött.
Barnen har varit hemma i veckor, alla deras fritidsaktiviteter är inställda, distansundervisningen har inte varit någon undervisning alls utan bestått av inlämningsuppgifter. Det ena barnet har läs- och skrivsvårigheter och har inte klarat det utan en massa hjälp. Men jag har ingen möjlighet alls att jobba på distans, utan är tvungen vara på arbetsplatsen. Och därför ägnat kvällarna åt att undervisa. Svaret från skolan då jag bad om hjälp var ungefär "aj då, vad tråkigt, han kan få extrauppgifter för att öva läsförståelsen".
Det andra barnet har ångest, inte speciellt pga av viruset, utan både av att rutinerna rubbas, och något slags tonårsångest. Det tog två månader och otaliga samtal och mail för att få ett enda videosamtal med psykolog.
Jag trivs ju med att umgås med mina barn, men blir bara ledsen när jag ännu en gång läser något om "härligt nu när alla har så mycket extra tid att umgås med familjen". Jag har lika lite tid som vanligt, och än mindre ork.
Söka hjälp är väl rådet. Jag fick telefontid hos läkare, resultatet blev två -dagars- sjukskrivning. Som jag sedan blev tvungen att jobba in extrainkallad under helgen eftersom vi har aldeles för mycket att göra.

Till min förvåning märker jag att jag har börjat bli otrevlig mot folk, vilket jag inte alls känner igen mig i. När en bekant skriver på facebook typ "if things are bad, just wait, they will change" inser jag ju att det varken är snällt eller gör saker bättre när jag svarar "for the worse, usually".
Hur i hela världen tar man sig ut ur sådant här, när man inte ens får göra något av det som brukar ge lite glädje.

 

[MidnightSoul]

Har inte råd att komma med, kan bara säga att jag förstår varför du mår som du gör för tillfället.

 

[karamelldrottningen]

Jag tycker det är svårt att läsa din text bitvis. Ha gärna mer radbyten/mellanrum så är det lättare att följa

Jag tror att i detta läge är det många som känner uppgivenhet/nedstämdhet/ilska/oro och det är ingenting konstigt med det.
Man får nog tänka på det som är bra istället. Att få vara frisk och göra det bästa av situationen.

 

[parellikusken]

Låter som en nedåtspiral du hamnat i som bara verkar bli sämre. Du måste ta tag i det i tid innan det bli värre, kontakta läkare igen och be om längre sjukskrivning då du verkar vara utmattad.
Det är okej att må dåligt ett tag och att vara cynisk är normalt i en sån situation du befinner dig i, men du behöver hjälp för att du inte ska må sämre.

Kanske även du liksom din tonåring behöver en samtalskontakt?

 

[Tilly_85]

Det som jag kan uppleva som jobbigt är att vi inte vet hur länge denna nya situationen kommer vara men försök att tänka att så här kommer det att vara under en begränsad tid och inte för alltid. Det kommer att bli bättre!

Jag vet inte var (vilket land du bor) men i många land finns det organisationer, fb grupper etc med frivilliga lärare etc som erbjuder läxhjälp. Kanske dina barn kan få hjälp genom något sådant?

Kanske ni kan planlägga för någon kortare, billig resa i ett område nära er? Kanske testa en ny grej som ni inte kommit på innan, nått att göra tillsammans som ni kan se fram till?

 

[Mumma]

Tack att ni orkar svara

Det är ju så, att det här inte kommer att vara för evigt, men det stämmer att ovissheten gör det tungt.
Skulle säkert vara mogen för en längre sjukskrivning. Jag är tyvärr ganska dålig på att förklara hur illa det är, men det gäller väl bara att försöka och se om jag lyckas.

 

[SaraXX]

Tack att ni orkar svara

Det är ju så, att det här inte kommer att vara för evigt, men det stämmer att ovissheten gör det tungt.
Skulle säkert vara mogen för en längre sjukskrivning. Jag är tyvärr ganska dålig på att förklara hur illa det är, men det gäller väl bara att försöka och se om jag lyckas.

Läs upp eller skicka det du skrev i trådstarten.

Kram.

 

[gulan]

Jag insåg att jag har blivit bitter. Vad gör man åt det?
Jag har varit trött i många år, men kämpat på så gott det går med tungt heltidsjobb, barn och hus. Jag har ändå lyckats hitta ljusglimtar i vardagen, och tyckt att det hela är värt att kämpa på för. Vi bor inte i Sverige, men för några år sedan träffade jag en man när vi hälsade på under sommarlovet, och vi har hållit kontakten och träffats någolunda regelbundet.
Nu känns det som om allt har tagits ifrån mig. Jag har blivit arg och cynisk. Jag har sparat och knegat ihop för resor, det har varit något att se fram emot. Och nu får jag inte åka någonstans alls. Förlorade desutom en hel del pengar på våres och sommarens resor som redan var betalda, och som jag bara fick delvis återbetalda. Jag inser ju varför situationen är som den är, och är egentligen inte emot restriktionerna. Det går ju heller ingen nöd på oss här, jag kommer inte att bli av med jobbet eller så, och jag vet ju att många har det mycket värre än vi. Men jag är konstant besviken och arg, kan inte komma ur det och har svårt att hitta någon mening med något alls mer. Är alltid trött.
Barnen har varit hemma i veckor, alla deras fritidsaktiviteter är inställda, distansundervisningen har inte varit någon undervisning alls utan bestått av inlämningsuppgifter. Det ena barnet har läs- och skrivsvårigheter och har inte klarat det utan en massa hjälp. Men jag har ingen möjlighet alls att jobba på distans, utan är tvungen vara på arbetsplatsen. Och därför ägnat kvällarna åt att undervisa. Svaret från skolan då jag bad om hjälp var ungefär "aj då, vad tråkigt, han kan få extrauppgifter för att öva läsförståelsen".
Det andra barnet har ångest, inte speciellt pga av viruset, utan både av att rutinerna rubbas, och något slags tonårsångest. Det tog två månader och otaliga samtal och mail för att få ett enda videosamtal med psykolog.
Jag trivs ju med att umgås med mina barn, men blir bara ledsen när jag ännu en gång läser något om "härligt nu när alla har så mycket extra tid att umgås med familjen". Jag har lika lite tid som vanligt, och än mindre ork.
Söka hjälp är väl rådet. Jag fick telefontid hos läkare, resultatet blev två -dagars- sjukskrivning. Som jag sedan blev tvungen att jobba in extrainkallad under helgen eftersom vi har aldeles för mycket att göra.

Till min förvåning märker jag att jag har börjat bli otrevlig mot folk, vilket jag inte alls känner igen mig i. När en bekant skriver på facebook typ "if things are bad, just wait, they will change" inser jag ju att det varken är snällt eller gör saker bättre när jag svarar "for the worse, usually".
Hur i hela världen tar man sig ut ur sådant här, när man inte ens får göra något av det som brukar ge lite glädje.

 

[TinyWiny]

Det är faktiskt helt okej att bli bitter ibland. Det viktiga är att inte stanna där och du är på god väg därifrån nu när du har insett att det är just bitter du är. Vet man kan man också göra något åt det, vet man inte kan man ju inte det.

Vad gäller läxhjälp så finns det gratis läxhjälp från universitetsgrupper i Sverige. Det kanske kan vara till någon hjälp för dina barn?

 

[animalasia]

Alltså,

1. du arbetar hela dagen,
2. du tar ett stort ansvar och stöttar dina barn utifrån varje barns behov,
3. du har tillfälligt förlorat möjligheten till att planera och genomföra resor, som om jag förstår dig rätt är ett viktigt sätt för dig att hämta energi,
4. du måste förhålla dig till all oro och ångest som Corona pandemin innebär.

Och du tycker att det är konstigt att du har blivit bitter? Du är en helt fantastisk mamma som orkar allt det du gör var snäll mot dig själv och försök att hitta nya sätt att tanka lite energi. Jag förstår också att det är stressande när inte skolan klarar av sitt uppdrag, men varken du eller ditt barn kan göra mer än sitt bästa, försök även där tänka Good is enough.

 

[Mumma]

Nu öppnar skolorna stegvis igen, så på den fronten kommer vi nog att klara oss framöver. Jag har egentligen tyckt om att få mer insyn i vad de håller på med i skolan, och också trivts med att undervisa, speciellt de ämnen jag själv studerat.
Men blev lite chockad över hur illa det yngre barnet klarade sig. Enligt skolan har han inga större problem och läsförståelsen är tydligen okej, men det fungerade inte i praktiken.

Jag kommer nog att försöka komma i väg på någon resa här i trakterna i semestertider, om restriktionerna ännu gäller då. För det stämmer att resorna ger mig energi.

Osäkerheten om hur läget kommer att vara känns ändå jobbig, kanske kommer vi trots allt iväg till Sverige som planerat. Kanske gäller fortfarande något slags restriktioner inom landet och mycket är stängt.

Det har varit en insikt att upptäcka hur inrutad och planerad vardagen har varit, jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli så här orolig och ledsen av att planer ändras.

 

[Lingon]

Nu öppnar skolorna stegvis igen, så på den fronten kommer vi nog att klara oss framöver. Jag har egentligen tyckt om att få mer insyn i vad de håller på med i skolan, och också trivts med att undervisa, speciellt de ämnen jag själv studerat.
Men blev lite chockad över hur illa det yngre barnet klarade sig. Enligt skolan har han inga större problem och läsförståelsen är tydligen okej, men det fungerade inte i praktiken.

Jag kommer nog att försöka komma i väg på någon resa här i trakterna i semestertider, om restriktionerna ännu gäller då. För det stämmer att resorna ger mig energi.

Osäkerheten om hur läget kommer att vara känns ändå jobbig, kanske kommer vi trots allt iväg till Sverige som planerat. Kanske gäller fortfarande något slags restriktioner inom landet och mycket är stängt.

Det har varit en insikt att upptäcka hur inrutad och planerad vardagen har varit, jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli så här orolig och ledsen av att planer ändras.

Det är inte konstigt att du känner som du känner. Ha samma omtanke om dig själv som du skulle haft för en vän som var i samma situation. Var snäll mot dig själv.

 

[Philosophia]

Jag insåg att jag har blivit bitter. Vad gör man åt det?
Jag har varit trött i många år, men kämpat på så gott det går med tungt heltidsjobb, barn och hus. Jag har ändå lyckats hitta ljusglimtar i vardagen, och tyckt att det hela är värt att kämpa på för. Vi bor inte i Sverige, men för några år sedan träffade jag en man när vi hälsade på under sommarlovet, och vi har hållit kontakten och träffats någolunda regelbundet.
Nu känns det som om allt har tagits ifrån mig. Jag har blivit arg och cynisk. Jag har sparat och knegat ihop för resor, det har varit något att se fram emot. Och nu får jag inte åka någonstans alls. Förlorade desutom en hel del pengar på våres och sommarens resor som redan var betalda, och som jag bara fick delvis återbetalda. Jag inser ju varför situationen är som den är, och är egentligen inte emot restriktionerna. Det går ju heller ingen nöd på oss här, jag kommer inte att bli av med jobbet eller så, och jag vet ju att många har det mycket värre än vi. Men jag är konstant besviken och arg, kan inte komma ur det och har svårt att hitta någon mening med något alls mer. Är alltid trött.
Barnen har varit hemma i veckor, alla deras fritidsaktiviteter är inställda, distansundervisningen har inte varit någon undervisning alls utan bestått av inlämningsuppgifter. Det ena barnet har läs- och skrivsvårigheter och har inte klarat det utan en massa hjälp. Men jag har ingen möjlighet alls att jobba på distans, utan är tvungen vara på arbetsplatsen. Och därför ägnat kvällarna åt att undervisa. Svaret från skolan då jag bad om hjälp var ungefär "aj då, vad tråkigt, han kan få extrauppgifter för att öva läsförståelsen".
Det andra barnet har ångest, inte speciellt pga av viruset, utan både av att rutinerna rubbas, och något slags tonårsångest. Det tog två månader och otaliga samtal och mail för att få ett enda videosamtal med psykolog.
Jag trivs ju med att umgås med mina barn, men blir bara ledsen när jag ännu en gång läser något om "härligt nu när alla har så mycket extra tid att umgås med familjen". Jag har lika lite tid som vanligt, och än mindre ork.
Söka hjälp är väl rådet. Jag fick telefontid hos läkare, resultatet blev två -dagars- sjukskrivning. Som jag sedan blev tvungen att jobba in extrainkallad under helgen eftersom vi har aldeles för mycket att göra.

Till min förvåning märker jag att jag har börjat bli otrevlig mot folk, vilket jag inte alls känner igen mig i. När en bekant skriver på facebook typ "if things are bad, just wait, they will change" inser jag ju att det varken är snällt eller gör saker bättre när jag svarar "for the worse, usually".
Hur i hela världen tar man sig ut ur sådant här, när man inte ens får göra något av det som brukar ge lite glädje.

Jag tycker inte att du låter bitter, utan det låter som stress och psykisk ansträngning. Det är i sig en jättejobbig situation för väldigt många som förstärks av den inbyggda osäkerheten - att det enda vi vet säkert är att situationen är osäker. Du har dessutom fått en massa extrajobb för att hjälpa till med skolarbete. I detta ska du också stötta dina barn och sköta ditt arbete, samt att ditt privatliv är satt på paus. Det är förståeligt att du är stressad och ansträngd. Ilska och dåligt tålamod är typiska symptom på stress.

Det låter som om du skulle behöva en periods sjukskrivning för att få lite andrum. Sedan tycker jag också att du ska ge dig själv lite respit. Både att det under extrema omständigheter är okej att vissa saker blir halvdana och att det (faktiskt) är helt okej att skriva något sarkastiskt till personer som ser Covid-19 som Guds gåva till det lugna familjelivet.

(Jag tänker själv att de som skriver om det ljuva coronalivet "och hur mycket de hinner med" förtjänar stryk. Cirka tre snabba lavetter tänker jag är en lagom dos. Själv jobbar jag mer än någonsin för att ställa om undervisning till distans och för att ta hand om stressade och oroliga studenter som har svårt att sköta sina studier. Samtidigt ser jag knappt min sambo som jobbar 19-07.30 fyra nätter i veckan med sjuka patienter. Majoriteten av tiden som jag ser honom så ligger han och sover.)

 

[Lingon]

(Jag tänker själv att de som skriver om det ljuva coronalivet "och hur mycket de hinner med" förtjänar stryk. Cirka tre snabba lavetter tänker jag är en lagom dos. Själv jobbar jag mer än någonsin för att ställa om undervisning till distans och för att ta hand om stressade och oroliga studenter som har svårt att sköta sina studier. Samtidigt ser jag knappt min sambo som jobbar 19-07.30 fyra nätter i veckan med sjuka patienter. Majoriteten av tiden som jag ser honom så ligger han och sover.)

Just det här blir jag lite irriterad över faktiskt. Varför skulle man förtjäna stryk för att delar ens liv har blivit bättre? Jag känner folk som vanligtvis pendlar 3 timmar per dag (1,5 timme enkel väg). Nu när de jobbar hemma så har de 3 timmar extra fritid. Självklart märks det jättemycket och har en positiv inverkan på deras liv. Speciellt här i Sverige där barnen fortfarande går i skolan. Varför skulle de personerna förtjäna stryk?

 

[Mumma]

Just det här blir jag lite irriterad över faktiskt. Varför skulle man förtjäna stryk för att delar ens liv har blivit bättre? Jag känner folk som vanligtvis pendlar 3 timmar per dag (1,5 timme enkel väg). Nu när de jobbar hemma så har de 3 timmar extra fritid. Självklart märks det jättemycket och har en positiv inverkan på deras liv. Speciellt här i Sverige där barnen fortfarande går i skolan. Varför skulle de personerna förtjäna stryk?

Jag kan ju glädjas med dem som får livspusslet att gå ihop bättre nu. Men både de medier jag läser och mångas inlägg på sociala medier handlade åtminstone till en början väldigt mycket om "nu när ALLA är hemma". Vilket ju inte stämmer eftersom vi inte heller här har någon total lockdown.

Det skapade en olustig känsla av utanförskap hos mig. Och viss irritation, pga oförmågan att se att situationen påverkar folk på mycket varierande sätt.

 

[Philosophia]

Just det här blir jag lite irriterad över faktiskt. Varför skulle man förtjäna stryk för att delar ens liv har blivit bättre? Jag känner folk som vanligtvis pendlar 3 timmar per dag (1,5 timme enkel väg). Nu när de jobbar hemma så har de 3 timmar extra fritid. Självklart märks det jättemycket och har en positiv inverkan på deras liv. Speciellt här i Sverige där barnen fortfarande går i skolan. Varför skulle de personerna förtjäna stryk?

En sak som jag (som också har 3 h mindre pendling per dag pga hemarbete) blir irriterad över är folk som måste läsa så ordagrant att de inte kan förstå att det kan kännas lite befriande med ett mentalt "smack-smack-smack" när man läser något som man tycker känns lite fingertoppskänslebefriat.

 

[Lingon]

En sak som jag (som också har 3 h mindre pendling per dag pga hemarbete) blir irriterad över är folk som måste läsa så ordagrant att de inte kan förstå att det kan kännas lite befriande med ett mentalt "smack-smack-smack" när man läser något som man tycker känns lite fingertoppskänslebefriat.

Jag tycker att man kan hålla för sig själv att man tycker att folk förtjänar stryk för att de har det bra.

 

[Lingon]

Jag kan ju glädjas med dem som får livspusslet att gå ihop bättre nu. Men både de medier jag läser och mångas inlägg på sociala medier handlade åtminstone till en början väldigt mycket om "nu när ALLA är hemma". Vilket ju inte stämmer eftersom vi inte heller här har någon total lockdown.

Det skapade en olustig känsla av utanförskap hos mig. Och viss irritation, pga oförmågan att se att situationen påverkar folk på mycket varierande sätt.

Fast många som skriver så bor i länder/områden där det är lockdown. Och det är nog inte så jävla kul det heller så folk försöker väl helt enkelt se det positiva för att inte deppa ihop för mycket. De som säger att de har så mycket mer tid nu är kanske egentligen ledsna över att de inte får träffa sina föräldrar/barn/äldre släktingar/åka på drömresan/osv.

Det är bara det vi alla kan göra just nu. Se det positiva som finns även om mycket är negativt. Jag försöker undvika att tänka på allt jag missar/som skjuts på framtiden och försöker mitt bästa för att fokusera på det som är bra just nu.

Det är väl det enda rådet jag kan ge dig nu också. Även om mycket är jobbigt så försök fokusera på det positiva även om det positiva kan verka litet i förhållande till det negativa.

 

[monster1]

Fast många som skriver så bor i länder/områden där det är lockdown. Och det är nog inte så jävla kul det heller så folk försöker väl helt enkelt se det positiva för att inte deppa ihop för mycket. De som säger att de har så mycket mer tid nu är kanske egentligen ledsna över att de inte får träffa sina föräldrar/barn/äldre släktingar/åka på drömresan/osv.

Det är bara det vi alla kan göra just nu. Se det positiva som finns även om mycket är negativt. Jag försöker undvika att tänka på allt jag missar/som skjuts på framtiden och försöker mitt bästa för att fokusera på det som är bra just nu.

Det är väl det enda rådet jag kan ge dig nu också. Även om mycket är jobbigt så försök fokusera på det positiva även om det positiva kan verka litet i förhållande till det negativa.

Det gör TS också om jag förstår det hela rätt, hon är bara en av de som måste gå till sitt arbete under lockdown. Det är ju helt mänskligt att känna sig bitter över att man själv sliter och är orkeslös medan resten av samhället verkar ha en härlig ovanligt lång semester. Det är ju inte direkt så att de som arbetar under en sådan här period sedan får bragdmedalj och livstids välbetald pension, det är ju snarare vardag som vanligt när allt är över.

 

[Lingon]

Sen kan jag tycka att du borde få en lite längre sjukskrivning. Du låter väldigt trött och som att du inte mår så bra mentalt. En sjukskrivning som du faktiskt får nytta av och inte som du behöver jobba in sen tror jag skulle vara väldigt bra för dig. Då skulle du få tid att andas och komma ikapp och tänka färdigt tankarna som snurrar och vila ut lite.