Jag har berättat för min bror om terapin

Japp det hände förra helgen.

Han ville ha sällskap i telefon medans han tog en cigg. Jag tänkte, varför inte?

Så vi pratade länge. Om minnen. Våra fantastiska somrar i Norge. Att han tolkade efter min ponny. Ja allt kul vi gjort. Sen blev vi lite mer allvarliga. Han nämnde hans olycka som förstörde hans liv. Jag sa att jag går i terapi, nämnde inte att han var anledningen till det. Så vi pratade länge om allt det jobbiga också. Till slut tänkte jag, va fan, det är lika bra att jag berättar varför jag går i terapi.

Så jag börjar med att berätta att på grund av min PTSD så går jag på terapin och att han är orsaken till min PTSD. Han blev tyst. Jag höll andan. Sen efter något som kände som en halvtimme sa han, jag är så sjukt ledsen för allt jag orsakat. Han grät, jag grät.

Jag har på ett vis känt en enorm skuld för allt jag berättar om min bror för min terapeut eftersom jag vet att det finns en annan människa i honom också, inte bara det där monstret han blir när han dricker. Jag har många gånger fått frågan hur jag kan hata honom så mycket av folk runtomkring men det finns inget hat mot honom, jag älskar honom något enormt. Det finns dock ett har mot det han gjort oss. Men det hatet blir mindre och mindre. Det är så fruktansvärt att vara rädd för en person som man älskar. Som man växt upp med och som har en fin sida, som är ens egna storebror.

Jag är glad över att jag äntligen fick berätta för honom, det var en enorm lättnad att han tog ansvar över vad han gjort. Att han inte blev arg, som han alltid blev förut.

Vi kanske ska träffas i sommar. Jag har dock gjort klart för honom att han inte får bo hos oss. Mitt hem är min trygghet. Jag ser faktiskt fram emot det, massor.

 

[BornAgain]

Vilken stark människa du är!

 

[athena_arabians]

Så starkt gjort av dig

 

[et_flickan]

Så starkt gjort av dig

@BornAgain
Tack! På riktigt, tack!

Att prata med honom om det är något jag velat länge. Jag visste att det var något som behövde göras för att komma vidare i läkningsprocessen.

Han sa också att han tror att våran mamma hatar honom. Men när jag berättade att hon absolut inte hatar honom, att hon älskar och saknar honom precis lika mycket som jag gör men att hon precis som jag inte velat ha med honom att göra pga rädsla, grät han ännu mer. Hat är enormt starkt. Om vi ska hata honom kommer vi aldrig någonstans.

Jag tror att han själv har massor med bekymmer som skulle behöva pratas om. Men det är något jag hoppas att han själv inser till slut.

 

[clusia]

Vad fint och vad starkt gjort av dig. ❤

 

[cirkus]

Vad du är modig och bra! Och så otroligt fint att ni kanske kan mötas i det fina ändå, du och din bror. Din läkeprocess har tagit greppet om dig och du klarade något som måste vara så otroligt svårt. Fan vad du är bra!

 

[et_flickan]

Vad du är modig och bra! Och så otroligt fint att ni kanske kan mötas i det fina ändå, du och din bror. Din läkeprocess har tagit greppet om dig och du klarade något som måste vara så otroligt svårt. Fan vad du är bra!

Tack! Jag behöver verkligen läsa sånt här

Jag tog upp det här med min terapeut idag. Och hon blev helt överlycklig eftersom detta är något jag pratat om med henne i snart ett år. Hon sa att det här troligen var en av de viktigaste händelserna i terapin än så länge. Att jag kan, vill och får prata, sätta gränser och få ett eget jag. Har aldrig vågat eller kunnat göra det förut.

Måste erkänna att mitt nya mod och mitt egna jag är lite skrämmande ibland. Jag är i en sorts lärprocess där jag försöker lära känna mig själv på nytt. Det kan krascha lite ibland men än så länge har det mest bara varit så himla skönt!

 

[malumbub]

Alltså...
Ett för att du vågade.
Ett för att din bror lyssnade och vågade vara kvar i situationen.
Ett för att ni är kvar i syskonkärleken.

FY TUSAN vad ni är bra!

 

[et_flickan]

Alltså...
Ett för att du vågade.
Ett för att din bror lyssnade och vågade vara kvar i situationen.
Ett för att ni är kvar i syskonkärleken.

FY TUSAN vad ni är bra!

Tack

Vi har så mycket fina minnen. De börjar komma upp mer och mer såna. Jag får inte panik längre när jag ser att han skickat ett meddelande på messenger. Jag får inte klumpen i magen längre när jag hör hans röst. Jag blir inte lika rädd och panikslagen när det värsta minnet dyker upp. Jag kan ta det på ett annat sätt nu än förr. Jag accepterar det, tänker att ja, det är en del av det jag gått igenom och lägger bort det.

Jag är stolt över min bror. Han har ett jobb, han har slutat med droger och han har börjat ta tag i sina problem som kommit efter ett liv i misär. För bara några år sedan var han långt nere i skiten. Nu längtar han efter ett eget boende och bara leva livet. Det unnar jag honom mest av allt. För även fast vi hade ett helvete med honom, hade han ett eget helvete att ta hand om. Han förlorade allt i sin olycka, hade inte det hänt hade han troligen aldrig haft sin farliga sida.