Jag är suicid

[millan10]

Jag har benämnts som suicid av skolhälsovården som ska försöka hjälpa mig att få en samtalskontakt då de anser att jag behöver mer hjälp än vad de kan ge. Hört av sig till vc är gjort där de lovade en snabb tid, dock har inget mer hänt på över en veckas tid. Skolhälsovården undrade om de behövde vara oroliga för mig, men jag sa att de inte behövde vara det då jag ansåg mig själv som stabil. Jag har inte planerat något om hur själva utförandet ska gå till, men känner att skulle tillfället komma finns risken att jag skulle ta den. De senaste dagarna har dock varit mycket ångestfyllda med dålig sömn. Jag drömmer om att jag har tar livet av mig på olika sett. Hängning, uppskurna handleder, hoppar från en bro etc.

Jag är rädd för mig själv och de tankar jag har. Rädd för att vara ensam och att det ska slå slint så att jag gör något som jag kommer att ångra efteråt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så som jag gör nu, men jag mår varken bra fysiskt eller psykiskt och på något sett har jag börjat överväga om detta kan vara ett alternativ för att slippa allt.

 

[vallhund]

Kontakta BUP.

 

[millan10]

Kontakta BUP.

Är för gammal för att kontakta BUP.

 

[vallhund]

Då är det vuxenpsyk som gäller. Finns en hel del olika hjälplinjer man kan kontakta oxå, tyvärr minns jag inte på rak arm vilka.
Jourhavande medmänniska o jourhavande präst finns oxå.

 

[GotAsecret]

Är för gammal för att kontakta BUP.

Psykakuten är kanske lämpligt, innan det går för långt?

 

[vallhund]

Ofta finns det en o annan bukefalist som häckar härinne på nätterna.

 

[millan10]

Tog mig igenom natten. Vaknade då jag drömde att hängde mig igen, så blev inte så många timmars sömn. Försökte pyssla med lite annat för att minska ångesten och få tankarna på annat.

 

[Septicemia]

@millan10

Jag tycker också att det vore bra att kontakta akutpsyk. Du ska inte behöva vara ensam när du känner sådär . Finns det någon i din närhet (bor du själv?) som du kan prata med och/eller vara hos dig?

På mind.se finns både chatt och telefonnummer och här på buke brukar det alltid finnas någon online.

*styrkekramar*

 

[Sunny]

BUP är upp till 18 år men Ungdomsmottagningen är väl upp till 26? Jag vet inte hur gammal du är, men om det passar så kanske du kan vända dig till UMO? Var rädd om dig!

 

[Miljon]

Vill du berätta hur gammal du är? Bor du ensam eller med någon (föräldrar, pojkvän, flickvän, kompis)?

BUP är till 18 år som sagt, sedan är det vuxenpsyk eller ibland finns unga vuxna som brukar vara ca 18-25. Man kan vända sig till psykakut/jour och få träffa en läkare, prata igenom sin situation och tillsammans komma överens om hur man ska gå vidare. Litar man inte riktigt på sig själv och är rädd för vad man kan göra, så är det en bra idé att åka dit för bedömning. Det låter ofta läskigare än vad det är, jag har varit där många gånger och de är trevliga, lugna och vill hjälpa en!
Olika saker man kan få hjälp med där är t.ex. medicin, hjälp att prata med någon anhörig, eller inläggning om det anses behövas (jag har "bara" blivit inlagd två gånger av de gånger jag varit på psykakuten så det är inte som vissa tror, att alla blir inlagda). Ibland hjälper det att "bara" träffa läkaren, prata igenom allt och få upp det i ljuset.

Om du har någon du bor med vill jag starkt råda dig att prata med dem om hur du mår. Jag vet att det kan vara skitsvårt, men de vill säkert kunna hjälpa dig och vill nog veta hur du mår. Det kanske är så att du inte bör vara ensam just nu, då är det ju bra om de vet om det.

Det finns många ställen att vända sig till. Mind.se, jourhavande medmänniska, jourhavande kompis, jourhavande präst. Det finns en mängd tjej- och ungdomsjourer som brukar ha telefon-, sms-, mejl- och chattkontakt också som man kan prata om allt möjligt med. BRIS om du är under 18. Sedan så finns nationella hjälplinjen som man kan ringa om man mår psykiskt dåligt. Även röda korset och kyrkan har jourtelefon man kan ringa och prata om allt möjligt som tynger en. Och såklart här på buke, brukar som sagt nästan alltid finnas någon här som kan prata ett tag!

Uppdatera gärna om hur det går för dig, ser att det var några dagar sedan du skapade tråden. Tänker på dig

 

[vallhund]

Vill du berätta hur gammal du är? Bor du ensam eller med någon (föräldrar, pojkvän, flickvän, kompis)?

BUP är till 18 år som sagt, sedan är det vuxenpsyk eller ibland finns unga vuxna som brukar vara ca 18-25. Man kan vända sig till psykakut/jour och få träffa en läkare, prata igenom sin situation och tillsammans komma överens om hur man ska gå vidare. Litar man inte riktigt på sig själv och är rädd för vad man kan göra, så är det en bra idé att åka dit för bedömning. Det låter ofta läskigare än vad det är, jag har varit där många gånger och de är trevliga, lugna och vill hjälpa en!
Olika saker man kan få hjälp med där är t.ex. medicin, hjälp att prata med någon anhörig, eller inläggning om det anses behövas (jag har "bara" blivit inlagd två gånger av de gånger jag varit på psykakuten så det är inte som vissa tror, att alla blir inlagda). Ibland hjälper det att "bara" träffa läkaren, prata igenom allt och få upp det i ljuset.

Om du har någon du bor med vill jag starkt råda dig att prata med dem om hur du mår. Jag vet att det kan vara skitsvårt, men de vill säkert kunna hjälpa dig och vill nog veta hur du mår. Det kanske är så att du inte bör vara ensam just nu, då är det ju bra om de vet om det.

Det finns många ställen att vända sig till. Mind.se, jourhavande medmänniska, jourhavande kompis, jourhavande präst. Det finns en mängd tjej- och ungdomsjourer som brukar ha telefon-, sms-, mejl- och chattkontakt också som man kan prata om allt möjligt med. BRIS om du är under 18. Sedan så finns nationella hjälplinjen som man kan ringa om man mår psykiskt dåligt. Även röda korset och kyrkan har jourtelefon man kan ringa och prata om allt möjligt som tynger en. Och såklart här på buke, brukar som sagt nästan alltid finnas någon här som kan prata ett tag!

Uppdatera gärna om hur det går för dig, ser att det var några dagar sedan du skapade tråden. Tänker på dig

+1 på det!
Vill bara tillägga att i en del landsting finns det mobila psykteam som gör akuta hembesök.

 

[millan10]

Tänkte jag skulle försöka uppdatera lite:
Är fortfarande jobbigt med sömnen. Gråter mig till söms då allt känns så hopplöst och värdelöst. Vill försöka se ljust på livet, men det känns svårt. Var på väg att ringa psykakuten vid ett tillfälle, men fegade ur. Tyckte det kändes för läskigt.
I ren desperation talade jag om för en av mina vänner att jag har dessa tankar. Känner att jag har lite dåligt samvete över att ha dumpat detta på henne. När hon sedan frågade hur hon skulle bemöta mig i fortsättningen bad jag henne att vara som vanligt, men att hon gärna får finnas där när jag behöver henne. Har även pratat med min förälder om att jag mår dåligt, men har inte nämnt de tankar jag har.
Har fått en samtalskontakt på VC som jag ska träffa nu i veckan. Hoppas att detta ska leda till något bra så jag kan ta mig ur det här eller åtminstone bli lite starkare mentalt.

 

[millan10]

Vill du berätta hur gammal du är?

Jag är 18 år och har mått dåligt sen jag var runt 16 år, både fysiskt och psykiskt. Däremot har det eskalerat det senaste halvåret och det är då dessa tankar har kommit allt oftare och känns mer verkliga. Som att jag nu skulle kunna tänka mig att göra det för att få slippa allt.

 

[Lovisaleonora]

Vill försöka se ljust på livet, men det känns svårt.

Du mår dåligt just nu och har gjort det ett tag. Det är inget som vänder på en kafferast, även om jag säkert tror att medicin hade kunnat få dig över den värsta backen. Att gå från det du känner nu till att se livet ljust tar ett tag. Pressa inte dig själv. En hjälp kan vara att se nyanser. Av grått om det så skulle vara. Kanske hitta en glimt varannan dag av något som inte är nattsvart, något som går att uppskatta.

Lycka är är de små tillfällena i livet. Ingen går runt i ett konstant lyckorus. Jag blir lycklig över en vacker syn över ängarna, en ovanlig blomma, en kopp kaffe i lugn och ro. Kan jag hitta något litet uns av något jag uppskattar har jag i alla fall inte tappat taget helt. Ofta är det djuren som bjuder på de där fina stunderna.

Jag hoppas du hittar någon instans som kan hjälpa dig på vägen, jag tror inte du ska vara rädd för att dela med dig till dina föräldrar om ni har en bra kontakt. Dela bördan med dem och våga be om hjälp.

 

[EmmaBovary]

Jag har benämnts som suicid av skolhälsovården som ska försöka hjälpa mig att få en samtalskontakt då de anser att jag behöver mer hjälp än vad de kan ge. Hört av sig till vc är gjort där de lovade en snabb tid, dock har inget mer hänt på över en veckas tid. Skolhälsovården undrade om de behövde vara oroliga för mig, men jag sa att de inte behövde vara det då jag ansåg mig själv som stabil. Jag har inte planerat något om hur själva utförandet ska gå till, men känner att skulle tillfället komma finns risken att jag skulle ta den. De senaste dagarna har dock varit mycket ångestfyllda med dålig sömn. Jag drömmer om att jag har tar livet av mig på olika sett. Hängning, uppskurna handleder, hoppar från en bro etc.

Edit, såg nu att du fått en tid till samtalskontakt i veckan Men om det hinner bli akut innan dess rekommenderar jag ändå akutpsyk.

Jag är rädd för mig själv och de tankar jag har. Rädd för att vara ensam och att det ska slå slint så att jag gör något som jag kommer att ångra efteråt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så som jag gör nu, men jag mår varken bra fysiskt eller psykiskt och på något sett har jag börjat överväga om detta kan vara ett alternativ för att slippa allt.

Ofta är det nog så att en "snabb tid" inte alltid går så fort inom vården. Som andra sagt, kontakta akutpsyk, och som flera andra sagt kan det lite beroende på vart du bor finnas tillgång till ett mobilt team som gör hembesök. Du har inget att förlora på att ta steget och ta den kontakten, kanske kan någon annan hjälpa dig med den?

Edit, såg nu att du fått en tid till samtalskontakt i veckan Men om det hinner bli akut innan dess rekommenderar jag ändå akutpsyk.

 

[Pls]

Hur mår du @millan10?
Fick du den början till hjälp som du känner att du behöver efter samtalet?

 

[millan10]

Hur mår du @millan10?
Fick du den början till hjälp som du känner att du behöver efter samtalet?

Har försökt att orka skriva ett inlägg lite till och från, men inte haft orken att göra det. Tänkte jag skulle ge det en chans nu.

Mitt mående har pendlat ganska kraftigt. Jag har fortfarande kvar mina tankar som även blivit mer specificerade till plats och ev sannolik metod. Däremot anser jag mig ändå som stabil. Detta är något som min samtalskontakt vet om och som jag har träffat ett par gånger. Har fått höra att så länge det bara är tankar behöver jag inte oroa mig för dem. Det är skillnad på tankar och handling. Jag ska inte försöka neka de tankar och känslor jag har utan låta de komma. Acceptera att jag kan känna dem ibland och inte göra för stor sak utav det. Det är okej att känna så. Eftersom jag troligen vet hur jag skulle kunna gå till väga och har tillgång till de saker jag behöver och vet var de ligger tyckte samtalskontakten att jag skulle lägga undan dem. Detta höll jag med om, då jag innerst inne ändå vill fortsätta leva. Däremot känner jag att som mitt liv ser ut just nu, med konstant smärta och ingen ljusning på att det kommer bli bättre i framtiden får mig att se detta som en alternativ utväg för att få slippa allt lidande. När jag skulle lägga undan redskapen kände jag hur det här "logiska tänkandet" övergav mig och en slags tomhet infann sig hos mig. Jag kände att jag inte längre kunde tänka utan agerade mer på känsla. Jag blev triggad av att se sakerna framför mig. Mina planer kändes mer aktuella än tidigare. Det blev aldrig att jag la undan sakerna utan de ligger fortfarande kvar i garaget. Har inte vågat gå ut dit igen då jag är rädd att trigga igång det ännu mer, utan känner att det bästa är att försöka undvika att gå dit överhuvudtaget. Den senaste nämnda händelsen är inget jag har berättat om tidigare. Både min samtalskontakt och en läkare som jag träffat ang min fysiska hälsa men som även fått vetskap om mitt psykiska mående har sagt att skulle jag bli sämre psykiskt måste jag höra av mig direkt, så att jag kan få den vård jag behöver. Annars finns akutpsyk om de inte skulle vara tillgängliga. Häromnatten grät jag mig till söms och önskade att allt bara skulle ta slut. Funderade på att höra av mig till akutpsyk då, men är samtidigt rädd att de ska lägga in mig eller något liknande. Jag vill inte det. Min läkare vill att jag ska börja med kbt, så får se när jag får tid till detta.

Tack till er på Buke som bryr er. Det betyder mycket för mig.

 

[vallhund]

Har försökt att orka skriva ett inlägg lite till och från, men inte haft orken att göra det. Tänkte jag skulle ge det en chans nu.

Mitt mående har pendlat ganska kraftigt. Jag har fortfarande kvar mina tankar som även blivit mer specificerade till plats och ev sannolik metod. Däremot anser jag mig ändå som stabil. Detta är något som min samtalskontakt vet om och som jag har träffat ett par gånger. Har fått höra att så länge det bara är tankar behöver jag inte oroa mig för dem. Det är skillnad på tankar och handling. Jag ska inte försöka neka de tankar och känslor jag har utan låta de komma. Acceptera att jag kan känna dem ibland och inte göra för stor sak utav det. Det är okej att känna så. Eftersom jag troligen vet hur jag skulle kunna gå till väga och har tillgång till de saker jag behöver och vet var de ligger tyckte samtalskontakten att jag skulle lägga undan dem. Detta höll jag med om, då jag innerst inne ändå vill fortsätta leva. Däremot känner jag att som mitt liv ser ut just nu, med konstant smärta och ingen ljusning på att det kommer bli bättre i framtiden får mig att se detta som en alternativ utväg för att få slippa allt lidande. När jag skulle lägga undan redskapen kände jag hur det här "logiska tänkandet" övergav mig och en slags tomhet infann sig hos mig. Jag kände att jag inte längre kunde tänka utan agerade mer på känsla. Jag blev triggad av att se sakerna framför mig. Mina planer kändes mer aktuella än tidigare. Det blev aldrig att jag la undan sakerna utan de ligger fortfarande kvar i garaget. Har inte vågat gå ut dit igen då jag är rädd att trigga igång det ännu mer, utan känner att det bästa är att försöka undvika att gå dit överhuvudtaget. Den senaste nämnda händelsen är inget jag har berättat om tidigare. Både min samtalskontakt och en läkare som jag träffat ang min fysiska hälsa men som även fått vetskap om mitt psykiska mående har sagt att skulle jag bli sämre psykiskt måste jag höra av mig direkt, så att jag kan få den vård jag behöver. Annars finns akutpsyk om de inte skulle vara tillgängliga. Häromnatten grät jag mig till söms och önskade att allt bara skulle ta slut. Funderade på att höra av mig till akutpsyk då, men är samtidigt rädd att de ska lägga in mig eller något liknande. Jag vill inte det. Min läkare vill att jag ska börja med kbt, så får se när jag får tid till detta.

Tack till er på Buke som bryr er. Det betyder mycket för mig.

Tack för att du orkar höra av dig!

 

[Miljon]

Har försökt att orka skriva ett inlägg lite till och från, men inte haft orken att göra det. Tänkte jag skulle ge det en chans nu.

Mitt mående har pendlat ganska kraftigt. Jag har fortfarande kvar mina tankar som även blivit mer specificerade till plats och ev sannolik metod. Däremot anser jag mig ändå som stabil. Detta är något som min samtalskontakt vet om och som jag har träffat ett par gånger. Har fått höra att så länge det bara är tankar behöver jag inte oroa mig för dem. Det är skillnad på tankar och handling. Jag ska inte försöka neka de tankar och känslor jag har utan låta de komma. Acceptera att jag kan känna dem ibland och inte göra för stor sak utav det. Det är okej att känna så. Eftersom jag troligen vet hur jag skulle kunna gå till väga och har tillgång till de saker jag behöver och vet var de ligger tyckte samtalskontakten att jag skulle lägga undan dem. Detta höll jag med om, då jag innerst inne ändå vill fortsätta leva. Däremot känner jag att som mitt liv ser ut just nu, med konstant smärta och ingen ljusning på att det kommer bli bättre i framtiden får mig att se detta som en alternativ utväg för att få slippa allt lidande. När jag skulle lägga undan redskapen kände jag hur det här "logiska tänkandet" övergav mig och en slags tomhet infann sig hos mig. Jag kände att jag inte längre kunde tänka utan agerade mer på känsla. Jag blev triggad av att se sakerna framför mig. Mina planer kändes mer aktuella än tidigare. Det blev aldrig att jag la undan sakerna utan de ligger fortfarande kvar i garaget. Har inte vågat gå ut dit igen då jag är rädd att trigga igång det ännu mer, utan känner att det bästa är att försöka undvika att gå dit överhuvudtaget. Den senaste nämnda händelsen är inget jag har berättat om tidigare. Både min samtalskontakt och en läkare som jag träffat ang min fysiska hälsa men som även fått vetskap om mitt psykiska mående har sagt att skulle jag bli sämre psykiskt måste jag höra av mig direkt, så att jag kan få den vård jag behöver. Annars finns akutpsyk om de inte skulle vara tillgängliga. Häromnatten grät jag mig till söms och önskade att allt bara skulle ta slut. Funderade på att höra av mig till akutpsyk då, men är samtidigt rädd att de ska lägga in mig eller något liknande. Jag vill inte det. Min läkare vill att jag ska börja med kbt, så får se när jag får tid till detta.

Tack till er på Buke som bryr er. Det betyder mycket för mig.

Kommer inte ihåg nu om du berättat det, men bor du med förälder/föräldrar? Någon annan? Vet isåfall den eller de personen/personerna om hur du mår? Kanske någon du bor med (eller i annat fall en vän, familj etc.) kan hjälpa dig att plocka undan redskapen?

Sen vill jag igen säga att du behöver INTE vara rädd för akutpsyk! Det kan vara lite läskigt första gången/gångerna, men det är inte farligt. Man får prata med en sköterska och sedan en läkare. De kan hjälpa en med medicinering, prata med anhöriga, inläggning om det behövs. Och blir man inlagd så är det oftast en kort tid under den mest akuta perioden, och de som jobbar där brukar också vara snälla och tillmötesgående.

Om du vill kan du PMa mig så kan jag berätta mer om psykakut, den hjälp man kan få där och även inläggning, det jag har erfarenhet av då. Har bland annat varit inlagd för suicidtankar/planer, så jag kan berätta lite om hur det fungerar.
Nu menar jag absolut inte att du MÅSTE åka till psykakuten och/eller bli inlagd, men det kanske kan vara skönt att veta lite hur allt fungerar innan det är skarpt läge, OM det skulle bli det. Så det inte är så skrämmande utan lättare att ta sig dit, om det behövs.

Jag pepprade mina vänner med frågor i ett halvår innan jag vågade mig dit första gången, och jag kan säga att det hjälpte mig jättemycket när en skrev grundligt hur allt brukade gå till. Jag kände mig mycket tryggare då när jag var lite mer förberedd, och som sagt, det brukar gå bra när jag hamnar där