Jag är sämst - utmattning

[moi]

Jag har funderat på att skriva en tråd här en längre tid. Då jag sett att många får så fin input.. Men samtidigt känner jag mig som en "nobody", och tänker att varför skulle någon vilja hjälpa mig.. *jävla hjärna!*
Är nog totalt okänd här, i stort sett, men jag valde ändå ett anonymt konto. Vågar inget annat.

I alla fall. Har misstänkt, eller egentligen vetat länge, att jag stått på randen av total kollaps. Det har varit än det ena, än det andra. Nu orkar jag inte mer. På riktigt..

Man kan väl säga att det började med relationer som havererade. Jag är en person som i tonåren mådde dåligt och var mobbad, och det har lett till att jag fortfarande i vuxen ålder inte förstår att någon skulle kunna tycka om mig för mig. Utan att det istället behöver jag vara på ett visst sätt och ställa upp på saker för att accepteras. Eller jag förstår på ett logiskt plan, tror jag, men känslan är inte där.

Detta leder till missförstånd. Jag ställer upp och gör allt jag kan till jag en dag ofrånkomligen havererar och försvinner helt från radarn. Och det förstår jag kan uppfattas som konstigt och avståndstagande för människor i min omgivning. Jag tar liksom slut. Ofta försöker jag berätta detta för mina vänner, men jag förstår samtidigt att jag inte kan begära att de ska förstå. Faktiskt. Det gör dock inte mindre ont att bli lämnad. Och det bekräftar även känslan av att ingen tycker om mig på riktigt.

Den andra delen är min arbetssituation. Jag blev uppsagd från mitt gamla jobb för snart ett år sedan. Egentligen var det bra för jag behövde komma därifrån.
Jag är på många sätt väldigt glad för mitt nya jobb (inte så nytt längre iofs), det är en jättechans! Bra lön är det också vilket är första gången i mitt liv.

Problemet är att jag är inte helt kvalificerad. På intervjun tyckte jag att jag var tydlig med mina tidigare erfarenheter. Men jag gör nu långt mer avancerade saker än jag trodde jag skulle få göra.
Detta får mig att stressa upp ännu mer. Och må ännu sämre. Jag känner mig totalt värdelös i min yrkesroll. Visst har jag lärt mig mycket under tiden jag arbetat här. Men jag känner många gånger att jag inte vet vad jag håller på med. Och ny information går inte in. Det är som om det tagit stopp.

Det har nu gått så långt att jag nästan konstant har ångest. Jag får verkliga raseriutbrott varvat med känslan att inte orka mer. Min partner är den som oftast får utstå detta. Och även om jag vet att det inte är okej så går det liksom inte att hejda. Vilket i sin tur får mig att må ännu sämre. För att inte tala om min partner.

Vad ska jag göra?!?

Jag orkar inte mer..

 

[Hermelin]

Det första du ska (eller ska och ska, det kan ju bara du avgöra) är att söka hjälp. Ångest och återkommande raseriutbrott låter som symptom på att du är på glid mot något du inte vill. Börja med att hitta en psykolog eller motsvarande som kan ge lite bra ingångar. Starta på vårdcentralen eller företagshälsovården.

 

[moi]

Tack för att du svarade. Bara det gjorde att jag nästan började gråta.
Jag vet ju egentligen att jag behöver hjälp från sjukvården. Är bara så rädd att jag kommer få piller utskrivna och inget mer. Samt att jag får vänta hur länge som helst.

I helgen rev jag mig på armleden så jag har infekterade sår idag. Känner sånt enormt självhat. Så ilskan riktas både mot mig själv och min partner. Värst är såklart det partnern får utstå. Helgerna är nästan värst. För på veckorna kammar jag mig så pass mycket att jag i stort sett håller ihop. Men sen brakar det.

 

[Fossing]

Jag har funderat på att skriva en tråd här en längre tid. Då jag sett att många får så fin input.. Men samtidigt känner jag mig som en "nobody", och tänker att varför skulle någon vilja hjälpa mig.. *jävla hjärna!*
Är nog totalt okänd här, i stort sett, men jag valde ändå ett anonymt konto. Vågar inget annat.

I alla fall. Har misstänkt, eller egentligen vetat länge, att jag stått på randen av total kollaps. Det har varit än det ena, än det andra. Nu orkar jag inte mer. På riktigt..

Man kan väl säga att det började med relationer som havererade. Jag är en person som i tonåren mådde dåligt och var mobbad, och det har lett till att jag fortfarande i vuxen ålder inte förstår att någon skulle kunna tycka om mig för mig. Utan att det istället behöver jag vara på ett visst sätt och ställa upp på saker för att accepteras. Eller jag förstår på ett logiskt plan, tror jag, men känslan är inte där.

Detta leder till missförstånd. Jag ställer upp och gör allt jag kan till jag en dag ofrånkomligen havererar och försvinner helt från radarn. Och det förstår jag kan uppfattas som konstigt och avståndstagande för människor i min omgivning. Jag tar liksom slut. Ofta försöker jag berätta detta för mina vänner, men jag förstår samtidigt att jag inte kan begära att de ska förstå. Faktiskt. Det gör dock inte mindre ont att bli lämnad. Och det bekräftar även känslan av att ingen tycker om mig på riktigt.

Den andra delen är min arbetssituation. Jag blev uppsagd från mitt gamla jobb för snart ett år sedan. Egentligen var det bra för jag behövde komma därifrån.
Jag är på många sätt väldigt glad för mitt nya jobb (inte så nytt längre iofs), det är en jättechans! Bra lön är det också vilket är första gången i mitt liv.

Problemet är att jag är inte helt kvalificerad. På intervjun tyckte jag att jag var tydlig med mina tidigare erfarenheter. Men jag gör nu långt mer avancerade saker än jag trodde jag skulle få göra.
Detta får mig att stressa upp ännu mer. Och må ännu sämre. Jag känner mig totalt värdelös i min yrkesroll. Visst har jag lärt mig mycket under tiden jag arbetat här. Men jag känner många gånger att jag inte vet vad jag håller på med. Och ny information går inte in. Det är som om det tagit stopp.

Det har nu gått så långt att jag nästan konstant har ångest. Jag får verkliga raseriutbrott varvat med känslan att inte orka mer. Min partner är den som oftast får utstå detta. Och även om jag vet att det inte är okej så går det liksom inte att hejda. Vilket i sin tur får mig att må ännu sämre. För att inte tala om min partner.

Vad ska jag göra?!?

Jag orkar inte mer..

Först och främst; Du behöver inte ha det såhär! Jag tänker att du först och främst måste göra något åt det som är värst, vilket verkar vara jobbet. Sjukskriv dig. Be din partner om hjälp om du inte orkar själv. För hen vet väl om hur du har det?
Sedan kan du börja rota i allt det andra.
Kram på dig!

 

[moi]

Först och främst; Du behöver inte ha det såhär! Jag tänker att du först och främst måste göra något åt det som är värst, vilket verkar vara jobbet. Sjukskriv dig. Be din partner om hjälp om du inte orkar själv. För hen vet väl om hur du har det?
Sedan kan du börja rota i allt det andra.
Kram på dig!

Tack tack tack för ditt svar!

Jag förstår att sjukskrivning vore det bästa. Det som skrämmer mig är om jag då kan bli uppsagd för att jag bevisligen inte klarar jobbet.. Och sen få svårt att få nytt jobb.
En annan del tänker att det inte är hela världen och framförallt inte det viktigaste. Samtidigt finns det ljuspunkter på min arbetsplats också. Förutom en person tycker jag om mina kollegor..
Det är bara att jag känner mig så väldigt dålig på mitt jobb, och i och med att min hjärna inte verkar kunna ta in information längre så blir det ett problem också, jag blir dålig på jobbet.

Mitt självförtroende är totalt i botten helt enkelt.. Usch vad det låter som jag har tagit på mig offerkoftan. Hatar sånt egentligen..

Är bara så trött på att må dåligt. Att inte orka med att göra saker jag tycker om.
Min ridning är också drabbad av det här eftersom självkänslan är så låg så har jag tappat allt och är i pincip övertygad om att jag kommer ramla av och dö om jag försöker mig på att rida.

Värst är dock som sagt det jag utsätter min partner för. Personen i fråga vet ju vad jag går igenom, men när jag i ilska skriker att jag vill dö och att vi borde avsluta allt. Det kan inte vara lätt att skaka av sig. Och jag vet så väl att det är fel. Men det går verkligen inte. När jag trillat över tröskeln så bara rämnar fördämningarna. Jag kan inte tänka klart. Efteråt kommer självhatet. Med rätta.

Jag är en sån person jag själv föraktar...

 

[MiaMia]

Just nu har du svårt att mäkta med ditt jobb för att du inte mår bra.
Sjukskriv dig för att ta hand om det.
Du springer runt i en cirkel av tankar som inte leder framåt.

Din arbetsgivare har anställt dig för att de vill ha dig på det jobbet. Och de lägger uppgifter på dig för att de bedömer att du klarar det.
Att du råkar vara sjuk nu är inget som du ska bedöma din förmåga att arbeta för all framtid utifrån.

Efter att du får hjälp och har återhämtat dig så kommer ni att planera ihop för en mjukstart när du börjar arbeta igen. Kanske deltid och med begränsade uppgifter i början.
Sen tror jag det kan vara bra med täta avstämningar där du och chefen pratar om hur allt går. Både vad du tänker och vad de ser. Tror du nog presterar bättre än vad du själv upplever det som. Men att du kan ha behov av tydligare återkoppling på det.

Och det är naturligt att be om råd och hjälp från kollegor. Det betyder inte att man är inkompetent.
Om arbetsgivaren verkligen hade tyckt att det var något allvarligt fel med din prestation så skulle de ha sagt det. Men du behöver tala om att du har det jobbigt nu så att ni tillsammans kan börja räta upp situationen innan det blir värre. Berätta och tillåt att de stödjer dig.

Du gillar egentligen jobbet, har utvecklats där sedan du började och har bra människor runt dig.
Super! Då kommer detta att fixa sig.

 

[moi]

Just nu har du svårt att mäkta med ditt jobb för att du inte mår bra.
Sjukskriv dig för att ta hand om det.
Du springer runt i en cirkel av tankar som inte leder framåt.

Din arbetsgivare har anställt dig för att de vill ha dig på det jobbet. Och de lägger uppgifter på dig för att de bedömer att du klarar det.
Att du råkar vara sjuk nu är inget som du ska bedöma din förmåga att arbeta för all framtid utifrån.

Efter att du får hjälp och har återhämtat dig så kommer ni att planera ihop för en mjukstart när du börjar arbeta igen. Kanske deltid och med begränsade uppgifter i början.
Sen tror jag det kan vara bra med täta avstämningar där du och chefen pratar om hur allt går. Både vad du tänker och vad de ser. Tror du nog presterar bättre än vad du själv upplever det som. Men att du kan ha behov av tydligare återkoppling på det.

Och det är naturligt att be om råd och hjälp från kollegor. Det betyder inte att man är inkompetent.
Om arbetsgivaren verkligen hade tyckt att det var något allvarligt fel med din prestation så skulle de ha sagt det. Men du behöver tala om att du har det jobbigt nu så att ni tillsammans kan börja räta upp situationen innan det blir värre. Berätta och tillåt att de stödjer dig.

Du gillar egentligen jobbet, har utvecklats där sedan du började och har bra människor runt dig.
Super! Då kommer detta att fixa sig.

Tack för svar!

Du har ju rätt.. Det förstår jag ju, nånstans inom mig. Annars hade jag nog inte startat tråden. Och jag förstår att jag nog i alla fall måste lyfta det med chefen. Men jag är så rädd att när jag väl öppnat upp så kommer det inte gå att ta tillbaka. Nu har jag i alla fall imagen som tuff och driven. Är nog rädd att ses som en förlorare om jag luftar att jag inte riktigt mäktar med.

Sen är det väl så att jag absolut lärt mig mycket sen jag började här. Enormt mycket. Hade jag varit på nivån jag är nu innan jag började hade det nog inte varit ett problem nu med känslan inför arbetsuppgifterna. Men nu är det ju inte så. Det stressar mig bara att det tagit så lång tid att nå en sån basic-nivå. Jag har jobbat här sen i somras, men ändå är det så mycket jag inte fattar. Och för varje gång jag gör fel så blir jag rädd att göra mer fel och så vågar jag knappt göra något.
I mitt yrke är det viktigt att man följer lagar och regler (som för alla yrken kanske iofs), och gör man fel kan det få stora konsekvenser.
När jag började här trodde jag att jag skulle vara mer assistent åt min överordnade. Problemet är att min överordnade inte är kvar längre, så jag är i princip ensam. Med lite hjälp av en annan person utifrån, men den relationen med den "hjälpen" är lite komplicerad, utan att säga för mycket.

Hjälp vad jag svamlar ovan. Det är ett annat problem. Jag kan inte hålla ihop tankar längre...
Att svara på mail från vänner är på något vis jättejobbigt.. Det kan ta en vecka innan jag orkar öppna ett meddelande.. Förstår om mina vänner tröttnar på mig!

Vart börjar man? När man söker hjälp? Ringer man bara vårdcentralen och säger "He, jag tror jag är utbränd"?

Och igen, TACK alla som engagerat sig!

 

[svea]

När man håller på att bränna ut sig kan man bli nästan som dement, och även väldigt enkla saker blir väldigt svåra. Du bör nog fundera på att sjukskriva dig ganska omgående, du kan ju vara sjukskriven en vecka innan du behöver läkarintyg så du behöver inte uppsöka läkare först och gå hem sedan.

 

[Hermelin]

Börja med vården. Att prata med chefen kan förmodligen vänta. Visst behöver du se över din arbetssituation men först måste du stå tillräckligt stadigt. Det är inte säkert att det är sjukskrivning som tjänar dig bäst, det är faktiskt sällan det. Men ihop med de råd du får från vården kan skapa en situation på jobbet som gör att du mår bättre.

Ja, ring vårdcentralen. Tala om hur du känner, ungefär så som du berättat för oss. De lotsar dig vidare. Har du tillgång till företagshälsovård får du förmodligen hjälp snabbare.

Ta inte ut elände i förskott. Det kanske inte alls dröjer länge innan du får hjälp. Du kanske inte alls behöver sjukskrivas. Läkaren kanske inte alls anser att du behöver läkemedel. Ta ett steg i taget. Att du erkänner att du behöver stöd är ett bra första steg. Se nu till att få det också.

 

[moi]

När man håller på att bränna ut sig kan man bli nästan som dement, och även väldigt enkla saker blir väldigt svåra. Du bör nog fundera på att sjukskriva dig ganska omgående, du kan ju vara sjukskriven en vecka innan du behöver läkarintyg så du behöver inte uppsöka läkare först och gå hem sedan.

Har misstänkt att det kan vara på grund av därför. För det känns verkligen som om hjärnan inte fungerar..
Känner mig bara så taskig mot min arbetsgivare om jag sjukskriver mig. Just nu är den mest intensiva tiden på året inom mitt yrke, så det känns taskigt att bara dra.. Å andra sidan har jag tänkt så en längre tid, att jag bara ska göra klart det ena eller det andra, "Så fort det lugnar ner sig, då ska jag ta tag i det.." men det blir ju inte så.

 

[moi]

Börja med vården. Att prata med chefen kan förmodligen vänta. Visst behöver du se över din arbetssituation men först måste du stå tillräckligt stadigt. Det är inte säkert att det är sjukskrivning som tjänar dig bäst, det är faktiskt sällan det. Men ihop med de råd du får från vården kan skapa en situation på jobbet som gör att du mår bättre.

Ja, ring vårdcentralen. Tala om hur du känner, ungefär så som du berättat för oss. De lotsar dig vidare. Har du tillgång till företagshälsovård får du förmodligen hjälp snabbare.

Ta inte ut elände i förskott. Det kanske inte alls dröjer länge innan du får hjälp. Du kanske inte alls behöver sjukskrivas. Läkaren kanske inte alls anser att du behöver läkemedel. Ta ett steg i taget. Att du erkänner att du behöver stöd är ett bra första steg. Se nu till att få det också.

Får göra så, kanske be min make att följa med mig.. För jag misstänker att väl där kommer jag bagatellisera min situation. Egentligen borde jag åkt in i lördags, när jag klappade ihop, men då är det svårt att se det på det viset. Då var jag bara rasande arg och desperat..

Men om man kontaktar företagshälsovården, rapporterar inte dom till arbetsgivaren då?

 

[Hermelin]

Men om man kontaktar företagshälsovården, rapporterar inte dom till arbetsgivaren då?

Nej, patientsekretessen gäller även dem. Däremot kanske du behöver prata med arbetsgivaren för att få gå dit? Det beror på vad ni har för rutiner på just ditt jobb.

 

[Unafraid]

Vad är värt mest? Att inte göra chefen och jobbet besvikna eller att klappa ihop totalt och kanske skada din relation med personen du valt leva med? Hästarna finns kvar om några veckor, månader eller ett år. Se ur det stora perspektivet och be om hjälp innan du brakar in i väggen. Jobbet finns kvar eller så hittar du ett annat jobb i framtiden. Fokusera på DITT mående!

 

[moi]

Nej, patientsekretessen gäller även dem. Däremot kanske du behöver prata med arbetsgivaren för att få gå dit? Det beror på vad ni har för rutiner på just ditt jobb.

Det är klart, tänkte inte ens så långt som att sekretessen självklart gäller även där. Ska kolla upp det! Vi har tydligen ganska bra avtal där.
Problemet sen med min arbetsplats är att vi inte har något kollektivavtal, om dom du skulle anse att jag är kass om jag nu skulle bli sjukskriven. Iofs med i facket så de hjälper mig kanske isf. Tack!!

 

[mandalaki]

Men om man kontaktar företagshälsovården, rapporterar inte dom till arbetsgivaren då?

När jag nyligen var till företagsläkaren var det min första fråga: Hur är det med sekretess gentemot arbetsgivaren?

Svaret gick ut på, om jag kommer ihåg rätt, att han diskuterade min arbetsförmåga från ett medicinskt perspektiv med arbetsgivaren utan att gå in på detaljer. Dock, jag pratade inte riktigt fritt ur hjärtat med honom som jag skulle ha gjort med en annan läkare, jag övervägde vad jag sa. Om du går dit, börja med att reda ut med läkaren vad som gäller.


Här hittade jag vad företagshälsovårdens riktlinjer säger:

• Företagshälsovården och dess medarbetare skall upprätthålla fullständig sekretess avseende anställdas hälsa enligt gällande sekretessregler om inte annat överenskommit genom avtal med den anställde eller om annan lagstiftning så säger.

Och här finns ett fall där läkare och sjuksköterska fick en erinran för sekretessbrott av domstol: https://www.vardfokus.se/webbnyhete...ott-mot-tystnadsplikten-kostade-henne-jobbet/

 

[moi]

Vad är värt mest? Att inte göra chefen och jobbet besvikna eller att klappa ihop totalt och kanske skada din relation med personen du valt leva med? Hästarna finns kvar om några veckor, månader eller ett år. Se ur det stora perspektivet och be om hjälp innan du brakar in i väggen. Jobbet finns kvar eller så hittar du ett annat jobb i framtiden. Fokusera på DITT mående!

Du har ju så rätt! Jobbet är inte allt, min man och min familj är ju viktigare. Men nånstans så blir det som att om jag väl får bollen i rullning så går det inte att stoppa och då kommer jag inte kunna ta tillbaka nåt. Rädd för det okända kanske...

Samtidigt så funkar det inte som det är nu. Idag har jag stundtals mått illa på grund av arbetsuppgifter som känns för svåra.. Som jag inte har full koll på. Huvudet susar. Min självkänsla är så låg att jag tror att alla tycker jag är värdelös för att jag inte har koll. Så idiotiskt av mig!

 

[moi]

När jag nyligen var till företagsläkaren var det min första fråga: Hur är det med sekretess gentemot arbetsgivaren?

Svaret gick ut på, om jag kommer ihåg rätt, att han diskuterade min arbetsförmåga från ett medicinskt perspektiv med arbetsgivaren utan att gå in på detaljer. Dock, jag pratade inte riktigt fritt ur hjärtat med honom som jag skulle ha gjort med en annan läkare, jag övervägde vad jag sa. Om du går dit, börja med att reda ut med läkaren vad som gäller.


Här hittade jag vad företagshälsovårdens riktlinjer säger:

• Företagshälsovården och dess medarbetare skall upprätthålla fullständig sekretess avseende anställdas hälsa enligt gällande sekretessregler om inte annat överenskommit genom avtal med den anställde eller om annan lagstiftning så säger.

Och här finns ett fall där läkare och sjuksköterska fick en erinran för sekretessbrott av domstol: https://www.vardfokus.se/webbnyhete...ott-mot-tystnadsplikten-kostade-henne-jobbet/

Tack för att du delade med dig av din erfarenhet! Gissar att jag skulle göra nåt liknande. Inte våga öppna mig helt alltså.

Jag vill verkligen inte vara sjukskriven. Har varit det förr och inte blev jag bättre av det. Jag vill jobba och kunna ta hand om mig själv. Men inte såhär. Kanske finns det en annan plats för mig som är bättre. Där jag kan må bra..

Tack för länken!

 

[Philosophia]

Du har ju så rätt! Jobbet är inte allt, min man och min familj är ju viktigare. Men nånstans så blir det som att om jag väl får bollen i rullning så går det inte att stoppa och då kommer jag inte kunna ta tillbaka nåt. Rädd för det okända kanske...

Samtidigt så funkar det inte som det är nu. Idag har jag stundtals mått illa på grund av arbetsuppgifter som känns för svåra.. Som jag inte har full koll på. Huvudet susar. Min självkänsla är så låg att jag tror att alla tycker jag är värdelös för att jag inte har koll. Så idiotiskt av mig!

Det finns kanske också ett mellanting mellan att säga upp sig och att fortsätta som du håller på idag med en ohållbar arbetssituation - givet att du annars trivs på arbetsplatsen.

Du har mycket att vinna och inget att förlora på att våga vara öppen inför din arbetsgivare med att ditt arbete går utanför de kompetenser som du har och att du behöver stöd för att det ska kunna fungera i längden. Kompetensutveckling kanske skulle kunna vara en av de lösningar som krävs för att du ska kunna hantera uppgifterna på ett sätt som inte bränner ut dig. Har du pratat med din chef om det?

Det ska nämligen inte behöva vara så att du vänder ut och in på dig själv för att ta reda på hur du ska genomföra dina arbetsuppgifter innan du kan utföra dem (men det är vanligt att "duktiga flickor" inte vågar säga till när de inte kan eller inte förstår, utan lägger massor av tid på att klura ut det själva - och bränner sitt ljus i båda ändarna). Får du nya arbetsuppgifter som du inte kan hantera så ska du kunna säga något i stil med att "Det här behöver jag verktyg för att kunna hantera på ett effektivt sätt. Kan vi ordna det?" (eller ännu bättre "Hur ordnar vi det?").

 

[fejko]

Jag tycker inte du ska sjukskriva dig utan jag tycker du ska ta ett snack med chefen och tala om precis hur du känner det. Säg att du tycker uppgifterna är för svåra och du är rädd för att göra fel. Det borde en vettig chef kunna ta. Antingen backar ni ett steg eller också kanske chefen kan övertyga dig om att du faktiskt inte är så dålig som du själv tror. Jag tycker din inställning till dig själv är det som borde ändras. Ge dig själv lite beröm och se det du lyckas med i stället för att klanka ner på dig själv. Det är alltid jobbigast när man är ny på ett jobb, när man varit där ett tag går mer på rutin.

Kämpa på men gå gärna till företagshälsovården också för att få hjälp!

Lycka till!

 

[MiaMia]

Jag tycker inte du ska sjukskriva dig utan jag tycker du ska ta ett snack med chefen och tala om precis hur du känner det. Säg att du tycker uppgifterna är för svåra och du är rädd för att göra fel. Det borde en vettig chef kunna ta. Antingen backar ni ett steg eller också kanske chefen kan övertyga dig om att du faktiskt inte är så dålig som du själv tror. Jag tycker din inställning till dig själv är det som borde ändras. Ge dig själv lite beröm och se det du lyckas med i stället för att klanka ner på dig själv. Det är alltid jobbigast när man är ny på ett jobb, när man varit där ett tag går mer på rutin.

Kämpa på men gå gärna till företagshälsovården också för att få hjälp!

Lycka till!

Jag tror det kan vara båda delarna. Speciellt om TS tagit över efter en överordnad som "försvunnit" utan att arbetsgivaren gett henne tillräckliga verktyg för det. Att det kanske har varit för mycket, men också att TS värderar sig själv för lågt.
Men när hjärna börjar fungera allmänt dåligt av stressen så kan en vilopaus också vara bra för att återhämta sig och få tillbaka minne, koncentration osv. För att ha ny kraft att göra en bra omstart.

Du har ju så rätt! Jobbet är inte allt, min man och min familj är ju viktigare. Men nånstans så blir det som att om jag väl får bollen i rullning så går det inte att stoppa och då kommer jag inte kunna ta tillbaka nåt. Rädd för det okända kanske...

Samtidigt så funkar det inte som det är nu. Idag har jag stundtals mått illa på grund av arbetsuppgifter som känns för svåra.. Som jag inte har full koll på. Huvudet susar. Min självkänsla är så låg att jag tror att alla tycker jag är värdelös för att jag inte har koll. Så idiotiskt av mig!

Om du inte börjar rulla bollen händer inget som kan göra att det blir bättre!
Men egentligen är du nog igång, bara du hunnit tänka lite på det som kommer upp i tråden nu så väljer du nästa steg vidare snart, eller hur?