jag är rädd..

[mosig]

jag är gravid med mitt andra barn som är beräknat komma 26/8.
har sen tidigare en underbar liten flicka som fyller två 6/9..

den här graviditeten har tärt ganska mycket på mig psykiskt och i början mådde jag fruktansvärt dåligt, gick till psykolog och käka antidepressiva (cipramil) samt sömntabletter (propavan)
jag valde själv att sluta med medicinen, min psykolog tyckte det var en dålig ide men jag kände att NEJ, jag vill inte få i mig massa kemiska ämnen.

för att komma till saken så har jag oroat mig över en mängd olika saker då jag från början fick höra att förmodligen så är det utomkvedens, sen på nästa ultraljud så säger en annan doktor att nä, utomkvedens är det inte men med all trolighet kommer det att sluta med missfall.
det var nog det som satte igång det hela och gjorde att jag hade väldigt svårt att ta till mig att jag faktiskt skulle få en liten bebis till.

nu är jag ju i vecka 30 och inser att visst kommer jag bli mamma igen men nu känner jag istället (har väl egentligen kännt så hela tiden men haft så mycket andra starka känslor och funderingar så det har inte kommit fram riktigt förräns den sista tiden) att jag tror inte jag kommer klara av det här...
vad gör man om båda skriker? vad gör man om den store är elak mot den lille? vad gör jag om min man lämnar mig och jag blir ensamstående mamma igen???????

hur har NI gjort som har två barn eller fler?
har ni några bra tips att dela med er av för att få vardagen till att gå ihop?

 

[vindvissla]

Sv: jag är rädd..

trist att du fick en sån jobbig början på din graviditet. Starkt att du kunde sluta med medicinerna! Jag har bara ett barn men de allra flesta mammor har börjat med bara ett och sen fått ett till - och faktiskt löst det! Så jag tror att när du väl är där och inte har något val om båda skriker, så tar du den som är värst först. Den andra får vänta. Man har inget val. Sen vet jag inte om det är speciellt ofta båda skriker på samma gång? Det kan säkert vara tufft i början som med allt annat, men när man väl vant sej och det andra barnet vant sej så är det nog lättare.

Klart du klarar av det!

 

[mosig]

Sv: jag är rädd..

det är just det jag får höra hela tiden typ "andra har gjort det så klart du också kan" och liknande saker..

men jag behöver veta mer, VAD gör ni? HUR gör ni????
hur löser man alla kriser som kan uppstå?

 

[bananabambi]

Sv: jag är rädd..

Det är skittufft att ha två små barn.

Men du kommer klara det galant! Det är inte jobbigt på samma sätt som med det första, för då är allt så nytt. Man oroar sog över att dom sover för mycket, och är dom vakna oroar man sig över det. Man är nervös och tvivlar på sig själv i ett. Men det är ju normalt.

Att ha två barn, det är dubbelt så mycket jobb. Men du vet ju hur du ska göra, i och med det är så mycket redan vunnet.

Tvivla inte sedan att ta kontak med BVC/MVC så du kan få hjälp efter förlossningen, om du skulle få det psykiskt jobbigt. Vänta inte för länge med det, för det finns ju hjälp att få.

Den store behöver inte bli elak, men ofta förekommer lite tjuvnyp och avundsjuka. Det går att fixa, du kan ju inte vara helt ovan vid att säga nej om du har en tvååring redan, det blir ju ingen nyhet.

Att båda skriker samtidigt är inte så vanligt, och i så fall får man tänka logiskt: vems skrik är mest akut för tillfället? Det är sällan så att båda gör sig illa samtidigt. När mina skriker samtidigt är det för att storebror fått skäll av mig när han gjort den lille illa. Då skriver han för att han är arg över att bli tillrättanvisad, och den lille skriker för att storebror var dum. Men famnen räcker till alla dina två barn, jag lovar!

Se dock till att ha mycket stöttning från pappan, för det är jobbigt, det kan man inte komma ifrån.

Men lika mycket mer jobbigt det är, lika mycket mer underbart blir det.

 

[mosig]

Sv: jag är rädd..

bvc tycker jag inte är till mycket hjälp och min barnmorska tar mig inte riktigt på allvar känns det som.
det enda som gett mig något är psykologen men han tycker inte att han och jag behöver träffas längre då jag bestämt mig för att sluta med medicinen..

jag ser massa hemska saker framför mig, typ att jag inte sovit på fjorton dagar och så mitt i allt ser jag min flicka göra något riktigt hemskt mot den lille, jag får psykbryt och går ut genom dörren och bara lämnar dom..
eller att jag inte har hunnit med att byta blöja på den lille och de rinner skit nerför benen på den stackars ungen..

jag fattar det inte, när jag väntade min dotter så hade jag inga såna här tankar alls utan tog allt som det kom men denna gången gör jag inget annat än att oroa mig och föreställer mig absolut värsta senario..

i början av graviditeten så kunde jag inte riktigt förstå att jag var med barn och kunde absolut inte föreställa mig att ta hand om en liten bebis igen, trots att jag visste att det var faktum..

 

[Leola]

Sv: jag är rädd..

Jag vet, det är en klyscha, men varför oroa sig redan? Det är ju inte säkert att du upplever det som svårt och jobbigt när du väl är i situationen. Jag har också bara ett barn men jag trodde aldrig att jag skulle lära mig skillnaden på alla skrik och gnäll i början... Jag kunde INGENTING om barn och var nog rätt skraj i början. Men som med allt annat så faller det på plats när tiden är inne.

Jag tycker också att du ska ta kontakt med MVC/BVC och be om hjälp om du tycker det är jobbigt redan nu. Man ska inte behöva må dåligt. Kanske kan du få kontakt med någon som har flera barn i närhetan av där du bor. Kan kännas tryggt med en rutinerad "mammaväninna" att fråga och få stöd av. Bra att ha ett stöttande nätverk att ta hjälp av när det känns tufft.

Jag önskar dig ett varmt lycka till med din nya lilla bebis

 

[Leola]

Sv: jag är rädd..

hmm, jag tycker att det är en j*vla skitpsykolog som bara ger mediciner... Du kan få låna min underbara KBT psykolog
Det låter inte som om det är DU som är rädd utan din hjärna som spökar utan att du vill det?

 

[mosig]

Sv: jag är rädd..

fast han va bra så länge det varade eller vad man ska säga

men min hjärna är ju liksom jag.. eller hur menar du?

jag har en vännina med tre barn men hon är inget vidare bra exempel då hon inte sköter något av sina barn vidare bra enligt mina värderingar iaf..
barnens pappa är en idiot, barnen är rädda för honom men hon envisas med att gå tillbaka till honom hela tiden iaf..

 

[mimmipigg]

Sv: jag är rädd..

Med den start du fick på graviditeten förstår jag att det är jobbigt.
Men klyschigt nog svarar jag att du kommer att fixa det, med första barnet tror man sig inte om nånting, med nr två är man tryggare i sitt föräldraskap, man vet att bebisar skriker, att de aldrig dör av att skrika, att amningen är lurig vet man också, men man har också lärt sig att det finns tillägg och att ungar växer upp på det också.
Din bebis kommer att få skrika mer än din första men det är helt naturligt och inget de dör av. Din bebis kommer att ha blötare blöjor mellan varven än din första hade men det överlever de också.
Du själv kommer att vara lugnare när bebis väl kommer än du var med din första och det smittar av sig på bebisen.
Syskonsvartsjuka har jag inte upplevt förrän de blivit större inte när de varit småbebbor. Jag har prioriterat att bebis fått äta i lugn och ro och då har de äldre fått lära sig vänta, sen om bebis legat på filt på golvet och börjat gråta har jag låtit de äldre få avsluta sitt och bebis har fått vänta. Jag tror att huvudsaken är att de äldre känner att de också har förtur ibland.
Ett handfast tips: Skaffa en Teletubbiesdvd att amma till brukar fascinera de flesta småknoddar.

 

[Gullan86]

Sv: jag är rädd..

fast han va bra så länge det varade eller vad man ska säga

men min hjärna är ju liksom jag.. eller hur menar du?

jag har en vännina med tre barn men hon är inget vidare bra exempel då hon inte sköter något av sina barn vidare bra enligt mina värderingar iaf..
barnens pappa är en idiot, barnen är rädda för honom men hon envisas med att gå tillbaka till honom hela tiden iaf..

det låter som att din omgivning inte heller har det så lätt, kanske behöver komma bort och träffa nya vänner?

om du känner att du mår psykiskt dåligt skall du givetvis söka för det. det finns fler bra psykologer som inte tvingar i dig mediciner.

mådde du bättre med medicinerna? kan de skada barnet?. om du mådde bättre och det inte skadar barnet ser inte jag någon anledning att sluta. ibland kan det vara svårt att komma över psykiska nedgångart utan medicin och du ska ju inte behöva må dåligt nu inför bebisens ankomst.

försök ta kontakt med någon som kan hjälpa dej vad säger barnmorskan osv om detta? kan de inte rekomenderar någon?.

tror du är nere i en svacka någon typ av psykos jag är ingen expert men får en känsla av att vad folk än säger här så kommer du forstätta oroa dig tills du fått proffs hjälp.

lycka till.

 

[mosig]

Sv: jag är rädd..

den psykologen jag gick till är ju en så kallad mvc-psykolog, vet inte var jag annars ska få kontakt med en..
jag mådde inte varken bättre eller sämre på medicinenrna (förurtom sömntabletterna som gav mig myrkrypningar i hela kroppen) och dom är inte farliga för barnet på något vis men det kändes så fel att stoppa i sig tabletter när man är gravid.

jag behöver ha konkreta råd för hur man löser olika situationer, det skulle nog göra att jag mår bättre.
psykologen gav mig diagnosen att jag är deprimerad men jag håller själv inte med om det, tycker inte jag är deprimerad egentligen.


till mimmipigg:
tack, det är såna tips jag gärna vill ha!
svartsjukan är nog något som jag oroar mig väldigt mycket för, och att min flicka inte ska förstå att den lille är lite mer ömtålig än vad hon är..

 

[Wilma]

Sv: jag är rädd..

Jag har två barn, ena på 8mån andra på 4.5år. Jag var väll inte direkt rädd men oroade mig en del, helt klart. Sanningen är den att det är "jobbigt" med 2barn( vilken tröst va ) tror att omställningen till 3barn är lättare?!

Mina tips är att vara noga med "vuxentid" dvs att ni får tid för bara er två vuxna och bara för dig själv. Får oss så är det tiden när barnen har gått o lagt sig, dricker lite te på kvällen o myser en liten stund.
Ordna barnvakt någon gång för någon timme bara o gå på bio som ex.
Funkar förhållandet så brukar det lösa sig med barnen, det är min erfarenhet!

Sen så har jag försökt göra saker med bara storebror, att han får känna att mamma har sin uppmärksamhet på bara honom för en stund. Tyvärr så har han fått mkt mindre mamma tid men jag tror de klarar det för en stund. Jag låter honom hjälpa till mkt med lillebror och tar mig tid att förklara saker.... Jag lägger alltid lillebror först för att få lite tid med storebror, läsa en bok osv...

Min mamma har tidigare hjälpt mig mkt med barnen men just nu är det hon som behöver min hjälp.

min ensamma tid har varit att jag jobbat lite! Jätte roligt och bra med kontrast från hemmalivet. Jag uppskattar mer att vara hemma med barnen när jag jobbar lite(i butik) och får social stimulans.

Detta är mina tips.

 

[Allimac76]

Sv: jag är rädd..

hmm, jag tycker att det är en j*vla skitpsykolog som bara ger mediciner... Du kan få låna min underbara KBT psykolog
Det låter inte som om det är DU som är rädd utan din hjärna som spökar utan att du vill det?

Hur menar du att Kognitiv beteende terapi kan bota depressioner?