Jag är mentalt slut

[Delia_95]

Hej på er,

Jag önskar hjälp och tips, kanske stöd också. Detta är en väldigt rå och ärlig text. Jag är mentalt slut. Jag mår verkligen inte bra och jag undrar om någon befunnit sig i liknande situation.
Allt började med när jag köpte min första egna hund (uppväxt med hund) för två år sedan. En liten chihuahua blandis på 1 år när jag tog över henne. Hon kom från en familj som inte ha tid för henne mer. Hon var mager, inte alls miljötränad märkte jag med tiden och kunde inte ens ”sitt”.

Jag klickade med henne direkt. Det var som jag var menad att ha denna hunden. Det bandet vi fick direkt går inte att beskriva. Hon blev mitt allt från dag 1. Vi började med att miljöträna och träna generellt, allt gick jättebra.

En dag var vi ute på stan. Vi var inne i en butik (hundtillåtet) och det fanns ett långt gångband för att ta sig till andra sidan av butiken. Som en rulltrappa fast platt. Jag VISSTE att rulltrappor var farliga, och skulle aldrig sätta min hund i en rulltrappa. Men problemet var att jag trodde rulltrappor var farliga för tassen skulle kunna klämmas mellan trappstegen på något vänster, det jag inte visste var att tassen kunde fastna på slutet av bandet. Jag åkte med henne i gångbandet för jag trodde det också skulle vara ett bra sätt att miljöträna för läskiga saker, det gick bra, tills olyckan skedde på slutet. Vi behövde avlägsna två av hennes kloben och tillhörande trampdynor. Den ångesten och skuldkänslan jag lever med än idag påverkar mig mentalt, jag vet att det handlar om henne, men kommentarer och blickar man fått av andra hundmänniskor har tagit på mig enormt när dom sett tassen. Hon kan gå med den och fungerar bra, men ett tag hade jag sådana enorma skuldkänslor att jag ville omplacera henne och inte leva längre. Att jag hade tagit mig an henne och sedan hände detta - något jag hade kunnat förebygga. Detta tar på mig psykiskt än idag, och mår dåligt över. Som sagt, det är HON det handlar om och hon är viktigast, men jag mår också dåligt.

Sen hände det andra otänkbara värsta. Vi skulle kastrera henne och veterinären råkade snitta henne i tarmen. Operation och inlagd på IVA i över en vecka resulterade i kostnader på nästan 100.000 kr - trots att försäkringen täckte en del av det så började mina pengar nästan ta slut.

Halva tunntarmen är bort opererad och hon måste ta olika mediciner varje dag och specialfoder. Hon får inte äta något godis eller något annat - träningen påverkas.

Jag börjar ta slut mentalt. Speciellt när jag inte kan motivera henne i träningen. Hon vill knappt följa med ut på promenader längre för hon har hamnat i en period där hon bara vill ligga inne pga vädret. Jag försöker med allt - men kan inte motivera med godis. Hon är också stressad psykiskt efter alla operationer. Jag bor mitt i smeten i Stockholm och ibland undrar jag ”tänk om hon skulle må bra av att bo hos någon på landet”.

jag vet inte vad jag ville få ut av denna text, men jag känner mig misslyckad. Misslyckad som behövt se henne gå igenom allt detta och misslyckad av att jag inte kan motivera henne i träningen längre. Hundägarskapet har gett mig snarare enorm ångest och konstanta skuldkänslor. Jag älskar henne mer än allt annat och hon är anledningen jag kliver upp ur sängen på morgonen.

Vad skulle ni gjort i min situation ?...

 

[animalasia]

Hej på er,

Jag önskar hjälp och tips, kanske stöd också. Detta är en väldigt rå och ärlig text. Jag är mentalt slut. Jag mår verkligen inte bra och jag undrar om någon befunnit sig i liknande situation.
Allt började med när jag köpte min första egna hund (uppväxt med hund) för två år sedan. En liten chihuahua blandis på 1 år när jag tog över henne. Hon kom från en familj som inte ha tid för henne mer. Hon var mager, inte alls miljötränad märkte jag med tiden och kunde inte ens ”sitt”.

Jag klickade med henne direkt. Det var som jag var menad att ha denna hunden. Det bandet vi fick direkt går inte att beskriva. Hon blev mitt allt från dag 1. Vi började med att miljöträna och träna generellt, allt gick jättebra.

En dag var vi ute på stan. Vi var inne i en butik (hundtillåtet) och det fanns ett långt gångband för att ta sig till andra sidan av butiken. Som en rulltrappa fast platt. Jag VISSTE att rulltrappor var farliga, och skulle aldrig sätta min hund i en rulltrappa. Men problemet var att jag trodde rulltrappor var farliga för tassen skulle kunna klämmas mellan trappstegen på något vänster, det jag inte visste var att tassen kunde fastna på slutet av bandet. Jag åkte med henne i gångbandet för jag trodde det också skulle vara ett bra sätt att miljöträna för läskiga saker, det gick bra, tills olyckan skedde på slutet. Vi behövde avlägsna två av hennes kloben och tillhörande trampdynor. Den ångesten och skuldkänslan jag lever med än idag påverkar mig mentalt, jag vet att det handlar om henne, men kommentarer och blickar man fått av andra hundmänniskor har tagit på mig enormt när dom sett tassen. Hon kan gå med den och fungerar bra, men ett tag hade jag sådana enorma skuldkänslor att jag ville omplacera henne och inte leva längre. Att jag hade tagit mig an henne och sedan hände detta - något jag hade kunnat förebygga. Detta tar på mig psykiskt än idag, och mår dåligt över. Som sagt, det är HON det handlar om och hon är viktigast, men jag mår också dåligt.

Sen hände det andra otänkbara värsta. Vi skulle kastrera henne och veterinären råkade snitta henne i tarmen. Operation och inlagd på IVA i över en vecka resulterade i kostnader på nästan 100.000 kr - trots att försäkringen täckte en del av det så började mina pengar nästan ta slut.

Halva tunntarmen är bort opererad och hon måste ta olika mediciner varje dag och specialfoder. Hon får inte äta något godis eller något annat - träningen påverkas.

Jag börjar ta slut mentalt. Speciellt när jag inte kan motivera henne i träningen. Hon vill knappt följa med ut på promenader längre för hon har hamnat i en period där hon bara vill ligga inne pga vädret. Jag försöker med allt - men kan inte motivera med godis. Hon är också stressad psykiskt efter alla operationer. Jag bor mitt i smeten i Stockholm och ibland undrar jag ”tänk om hon skulle må bra av att bo hos någon på landet”.

jag vet inte vad jag ville få ut av denna text, men jag känner mig misslyckad. Misslyckad som behövt se henne gå igenom allt detta och misslyckad av att jag inte kan motivera henne i träningen längre. Hundägarskapet har gett mig snarare enorm ångest och konstanta skuldkänslor. Jag älskar henne mer än allt annat och hon är anledningen jag kliver upp ur sängen på morgonen.

Vad skulle ni gjort i min situation ?...

Eftersom hon är anledningen till att du går upp varje morgon så självklart skall du behålla henne Alla gör misstag, var inte hård mot dig själv. Du har gjort allt för att ställa saker tillrätta. Din hund verkar lite deprimerad och hon behöver dig, mer än någonsin.

 

[niardasp]

Du säger att hon helst vill ligga inne just nu pga vädret, kan hon inte få göra det ett tag då? Jag tänker att du kan minska på träningsambitionerna just nu och bara umgås tillsammans, inomhus om det är det hon föredrar. Då blir det en liten paus för er båda i träningen och du slipper kämpa med att motivera utan godis. Det är ju snart vår och varmt och då kanske det blir lättare att få med henne ut igen! Ni har ju varit med om mycket båda två senaste året och en paus med nedskruvade förväntningar kanske är något ni båda behöver.

 

[Cilla]

Saker händer. Hade du vetat att det skulle hända skulle du inte ha gjort det. Det är det som är en olycka liksom. Olyckor händer. Du är inte ett dugg förtjänt av "tänk om" så de tankarna ska du slå ifrån dig omedelbart.

Du gör uppenbarligen allt för din lilla tös, det lyser igenom och du ska absolut inte omplacera henne.
Funderar om du kanske skulle ta till dig en till hund som du kan träna med? Tunntarmen har en viktig funktion för näringsupptaget och hon kanske inte fysiskt orkar träna i den utsträckning du mår bra av? Du känner din hund bäst och lyssna på vad hon vill så kommer du må bäst tror jag. En soffa och mycket kärlek kan ibland vara bästa träningen.

 

[escodobe]

Jag tänker att du behöver träffa en psykolog. Jag tror du behöver stöd i att komma ut ur dina laddade tankebanor gällande hunden.
Ditt trauma av det inträffade låter faktiskt värre än hundens, i och med att det blivit så oerhört stort och laddat för dig.
Självklart ska du inte göra dig av med hunden!

 

[Nota]

Vissa chihuahuor har hög energi andra är riktiga soffpotatisar
Nu blir det ju snart vår och varmt så ge inte upp nu när våren är så nära
Snart kan ni ut och plaska i vatten och gå på picknick och en så liten hund kan du ju faktiskt ha i en ryggsäck i dom centrala delarna och sätta ner när ni kommer till parkerna /skogen/havet.

 

[Grazing]

Vad skulle ni gjort i min situation ?...

Väntat på bättre väder och våren och ta nya tag då när det gäller träning. Sen kanske när det gäller godiset, det finns ju många milda varianter av godis som man kan göra själv, någonting måste ju hunden klara av att äta.

 

[Nattfjäril]

Tänker också att det vore kanske bra för dig att träffa en terapeut eller psykolog och bearbeta dina känslor.

Självklart menade du inte att hon skulle skada sig, och att en incident hände under kastreringen var ju inte ditt fel.

När det kommer till dagliga livet så håller jag med tidigare poster om att det vore kanske bra att ta en liten time-out och släppa alla tankar på träning ooch krav. Under time-outen så kanske du kan utforska andra typer av belöningar, försöka hitta något godis som funkar, och prova massa olika typer av leksaker/lekar.

Det viktigaste tror jag ändå är att jobba med dig själv, och kunna förlåta dig själv!

 

[Delia_95]

Jag vill bara säga tack till alla era svar Jag har inte riktigt kunnat öppna upp mina känslor på detta sätt och blir extremt lättad över att läsa era svar. Det värmer mer än ni kan ana Ni har nog rätt i att detta ligger mer psykiskt hos mig själv och det är något jag får jobba på. Tack tack tack, detta var det bästa jag kunde vakna upp till

 

[Delia_95]

Jag tänker att du behöver träffa en psykolog. Jag tror du behöver stöd i att komma ut ur dina laddade tankebanor gällande hunden.
Ditt trauma av det inträffade låter faktiskt värre än hundens, i och med att det blivit så oerhört stort och laddat för dig.
Självklart ska du inte göra dig av med hunden!

Tack jag ska ta och göra det, jag tror också detta är något som ligger inom mig som jag måste försöka bearbeta

 

[leia]

Tack jag ska ta och göra det, jag tror också detta är något som ligger inom mig som jag måste försöka bearbeta

Det låter bra! Angående godis som belöning: går det att avsluta (eller minska) de vanliga måltiderna och ge maten som belöning istället?

 

[tuaphua]

Hej på er,

Jag önskar hjälp och tips, kanske stöd också. Detta är en väldigt rå och ärlig text. Jag är mentalt slut. Jag mår verkligen inte bra och jag undrar om någon befunnit sig i liknande situation.
Allt började med när jag köpte min första egna hund (uppväxt med hund) för två år sedan. En liten chihuahua blandis på 1 år när jag tog över henne. Hon kom från en familj som inte ha tid för henne mer. Hon var mager, inte alls miljötränad märkte jag med tiden och kunde inte ens ”sitt”.

Jag klickade med henne direkt. Det var som jag var menad att ha denna hunden. Det bandet vi fick direkt går inte att beskriva. Hon blev mitt allt från dag 1. Vi började med att miljöträna och träna generellt, allt gick jättebra.

En dag var vi ute på stan. Vi var inne i en butik (hundtillåtet) och det fanns ett långt gångband för att ta sig till andra sidan av butiken. Som en rulltrappa fast platt. Jag VISSTE att rulltrappor var farliga, och skulle aldrig sätta min hund i en rulltrappa. Men problemet var att jag trodde rulltrappor var farliga för tassen skulle kunna klämmas mellan trappstegen på något vänster, det jag inte visste var att tassen kunde fastna på slutet av bandet. Jag åkte med henne i gångbandet för jag trodde det också skulle vara ett bra sätt att miljöträna för läskiga saker, det gick bra, tills olyckan skedde på slutet. Vi behövde avlägsna två av hennes kloben och tillhörande trampdynor. Den ångesten och skuldkänslan jag lever med än idag påverkar mig mentalt, jag vet att det handlar om henne, men kommentarer och blickar man fått av andra hundmänniskor har tagit på mig enormt när dom sett tassen. Hon kan gå med den och fungerar bra, men ett tag hade jag sådana enorma skuldkänslor att jag ville omplacera henne och inte leva längre. Att jag hade tagit mig an henne och sedan hände detta - något jag hade kunnat förebygga. Detta tar på mig psykiskt än idag, och mår dåligt över. Som sagt, det är HON det handlar om och hon är viktigast, men jag mår också dåligt.

Sen hände det andra otänkbara värsta. Vi skulle kastrera henne och veterinären råkade snitta henne i tarmen. Operation och inlagd på IVA i över en vecka resulterade i kostnader på nästan 100.000 kr - trots att försäkringen täckte en del av det så började mina pengar nästan ta slut.

Halva tunntarmen är bort opererad och hon måste ta olika mediciner varje dag och specialfoder. Hon får inte äta något godis eller något annat - träningen påverkas.

Jag börjar ta slut mentalt. Speciellt när jag inte kan motivera henne i träningen. Hon vill knappt följa med ut på promenader längre för hon har hamnat i en period där hon bara vill ligga inne pga vädret. Jag försöker med allt - men kan inte motivera med godis. Hon är också stressad psykiskt efter alla operationer. Jag bor mitt i smeten i Stockholm och ibland undrar jag ”tänk om hon skulle må bra av att bo hos någon på landet”.

jag vet inte vad jag ville få ut av denna text, men jag känner mig misslyckad. Misslyckad som behövt se henne gå igenom allt detta och misslyckad av att jag inte kan motivera henne i träningen längre. Hundägarskapet har gett mig snarare enorm ångest och konstanta skuldkänslor. Jag älskar henne mer än allt annat och hon är anledningen jag kliver upp ur sängen på morgonen.

Vad skulle ni gjort i min situation ?...

En av mina pappisar skadade ena baktassen då min dåvarande sambo varit ute med hundarna och klev ur hissen. Hon fick ngt ryck och tvärvände och kutade tillbaks in i hissen. Han hade redan släppt den tunga dörren som slog igen på ena baktassen. Hon bröt 2 tår. Iom att hon var så liten gick det inte att operera och skruva ihop. Så vi fick testa skena före ev amputation. Man hoppades att det skulle läka ihop. Det gjorde aldrig det fullt ut. Men man bedömde att hon inte hade ont normalt och lät det vara.
Jag upplevde att hon kunde uppvisa lite obehag vid väldigt kraftig kyla och om underlaget var extremt knöligt och hon gick i det flera heldagar.
Så hon slapp sånt.

Jag var så ledsen för hennes skull och min sambo mådde fruktansvärt dåligt. Han älskade ju den där lilla hunden och skulle göra vad som helst för hennes skull.
Men det hade lika gärna kunnat hända med vem som helst. Det var jäkla tråkigt att det hände. Men det var ju en olycka.
Det lär finnas en uppsjö hundägare vars hundar skadats i en olycka. Du är inte ensam.

Jag tycker andra gett kloka råd i form av att avvakta lite med träningen just nu.

Om min hund blir lite tjockis kan jag ge henne gurka som godis. Din hund tycker inte om sånt/får äta det?

Hoppas det löser sig för er!