Sv: Jag är less.
Uppdaterar lite, bara för att få ur mig allt. Känner en rastlöshet som inte är av denna värld.
Kom hem igår (bor fortfarande hemma) efter en riktigt, riktigt deppig dag i stallet. Allting kändes piss och skit rent ut sagt, med tränaren som fortfarande inte hört av sig och en häst som jag börjar ta mer och mer avstånd ifrån nu eftersom jag, utan tvekan, måste göra mig av med honom. Jag vill inte ha honom och jag hade dåligt samvete som bara den. När jag kom innanför dörren så satt pappa med sin fru R vid matbordet fortfarande, det kändes i luften att de pratat om något viktigt och det blev ännu tydligare när de "bjöd in" mig till bordet och lade upp mat på min tallrik, de var liksom lite ovanligt omtänksamma och försiktiga. I vanliga fall äter jag alltid själv.
Jag har ju berättat om min pappa och vad jag har trott att han har tänkt om hästen. Men nu, helt plötsligt, så frågade han "Ja... så hur går det nu med Muninn?" och jag ryckte i princip bara på axlarna och sa att nä, du har ju säkert hört när jag och R har pratat... Jag vill inte ha hästen helt enkelt. Vi får se hur allt går. Det känns rätt hopplöst just nu.
Och min pappa förvånade mig något enormt. Han ställde precis rätt frågor (som visar att han har sett mig och lyssnat mer än jag trott) och sa saker som "Det är väl klart att du ska ha en häst, du mår ju bra av det men du behöver en bra häst som du kan rida på och ha roligt med. Du har kämpat alldeles för länge, jag ser ju på dig att du inte mår bra." Han frågade hur jag tänkt, vilka alternativ jag har, vad hästar kostar nu för tiden, vad som var speciellt med just islandshästar och hur det funkade att sälja en häst som sällskapshäst. Han och R avfärdade min tanke om att skjuta upp veterinärbesöket tills jag fått svar från tränaren, och sa att de skulle hjälpa mig att köra nu på onsdag när jag har min tid. Döm min förvåning när pappa sa, att om hästen visar sig vara frisk och jag får sälja honom till sällskap "så får du ju låna pengar av oss så att du kan köpa en ny häst, med det enda villkoret att du köper en häst som är 100% frisk. Det ska vara roligt för dig att ha nästa häst."
Hela samtalet gick ut på att han på alla sätt som går visade mig att han "okejar" hela grejen med att jag ger upp på min häst och tittar efter en ny - och att han okejar hela grejen med att ha häst överhuvudtaget. Han sa att han var stolt över mig som försökt och att han var förvånad att jag inte lyckats eftersom jag ju är "väldigt duktig på det där med svåra hästar som ingen annan klarar". Han fortsatte sin övertygning med att prompt hävda att det måste ju vara hästen det är fel på, så mycket som jag jobbat med honom. Han ville inte godta att jag kanske helt enkelt inte klarar det. Lilla pappa, inte visste jag att du hade sån tilltro till mig, jag har alltid trott tvärtom.
Bla bla, nu handlade det inte alls om mig och min häst längre utan om mig och min pappa men det betydde så mycket för mig att få höra att han förstår varför jag ger upp och stöttar mig i det, men att han ser att det faktiskt var en bra idé att skaffa häst och att det inte bara var ett av mina påhitt. Så himla skönt. Dessutom så känns det inte lika mörkt längre, för uppenbarligen kommer jag förmodligen inte att stå hästlös i framtiden i alla fall... Att göra sig av med en häst behöver inte vara så svårt, men att göra det på ett sätt så att man har pengar till en ny - ja, det är svårare. Men får jag nu låna pengar så löser det sig ju.
Del två i min wall of text är att jag har smygkikat på annonser och råkat hitta hästen med Det. Jag tror att jag dör, jag har aldrig känt någonting för någon häst på annons innan men just den här har jag ett sånt oliderligt sug efter att åka och titta på att jag knappt kan tänka på annat. Problemet är bara att saluhästen ligger ute för samma summa som jag får ut på livförsäkringen om min häst döms ut, och om min häst är frisk och säljs som sällskapshäst så är risken att inkomsten från hästaffär + lånade pengar inte räcker till. Jag vet ju inte hur mycket jag får låna, men... Sedan så vet jag inte riktigt hur mycket man säljer en häst som min för. En ung, frisk (om nu inte vet säger något annat) och snäll islandshäst som säljs till sällskap. 10 000 kr? Jag kommer inte att sälja honom som ridhäst i så fall, visst kan man säkert försöka ännu mer att göra honom till ridhäst men jag vill inte lura i någon att jag tror att det kommer att gå.
Det enda positiva är att hästen verkar ha legat ute till salu ett tag. Jag har skickat iväg ett kort mail till ägaren och frågat om han är kvar. Försöker att inte plåga mig själv alltför mycket just nu, utan gör mitt bästa för att fokusera på veteinärbesöket på onsdag. Då kanske jag får svar på en del av mina funderingar.
