Praefatio
Trådstartare
Sv: Jag är less.
Usch, nu gråter jag på riktigt för jag blir så rörd och glad och ledsen på samma gång. Jag är inte riktigt säker på vad jag ska skriva, men jag kan börja med att säga att självklart har en duktig ET varit ute och klämt och känt. Han hittade ett snett kors och en sned nacke, som hästen fick hjälp med. Den nya veterinären vet detta. Hästen är sju år i år och blev sent kastrerad, så på den fronten finns det inte så mycket mer att göra. Stallet är ganska litet, sex hästar och lika många vuxna människor i omlopp. Det är otroligt lugnt och skön stämning, alla känner allas hästar och håller uppsikt. Muninn har alltid trivts i stallet, fram tills nu.
Någon undrade varför jag skaffade mig en häst som ansågs oridbar, när jag egentligen ville ha en ”vanlig” häst. Jag har som sagt hållit på med den här typen av svåra hästar tidigare och skulle inte drömma om att köpa en färdig häst, jag skulle inte trivas om jag inte mötte lite av det motstånd jag är van vid, men den främsta anledningen är att jag sent en kväll i mars fick ett telefonsamtal när jag satt på tunnelbanan i huvudstaden: Nu vill vi inte ha hästen (som vi bad dig ”få bukt” med), vi skjuter honom om du inte vill ha honom. Men eftersom vi tror på dig och vill att du tar honom så får du köpa honom till ett riktigt skampris.
Jag bara skrattade och sa att nej, jag har inte planerat att köpa häst, för det hade jag verkligen inte. Tvärtom hade jag precis börjat acceptera att häst skulle få vänta. Jag kände inte hästen så det bekymrade mig inte så mycket att han skulle avlivas om jag inte tog honom. Men… jag råkade ha pengarna, jag råkade ha tiden och viljan och stallplats dessutom. Alla runt omkring, utom möjligen min pappa, tyckte att det lät som en strålande idé. Det var ogenomtänkt, något av en impuls, men jag gick in för det helhjärtat. Och ja, jag trodde att jag skulle kunna hjälpa den här hästen när jag skrev på pappren, eftersom jag var säker på att han hade ont någonstans. Hade jag insett vidden av hans problem, ja då hade jag kanske tänkt till en gång till, men det är först nu som jag tänker till. Innan har jag accepterat hästen och alla hans problem och egenheter utan att blinka.
Och ni vet hur det är. Man fäster sig, de där små monstren galopperar rakt in i hjärtat och efter alla hinder vi trots allt har kommit över så känner jag så otroligt starkt för den här hästen. Dessutom så tar det emot så fruktansvärt mycket, så otroligt mycket, att ge upp. Jag får ont i magen av att tänka på det. Min pappa var emot idén eftersom han trodde att jag skulle tröttna, jag är vuxen och min pappa känner mig inte speciellt väl så det borde inte spela någon roll men jag vill så gärna bevisa för honom att jag kan. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan, att det finns någonting i den här världen som jag är duktig på. Det ligger så mycket bakom… Ibland känns det som att det inte är själva hästen som får mig att fortsätta, utan min vilja att ha ett värde. Inte för att jag inte bryr mig om hästen, han är mitt hjärta och min lille kille som är så modig och tapper och som har lärt mig så otroligt mycket, mer än vad någon annan häst eller tränare någonsin har gjort. Han är guld.
Men ni har rätt. Det går upp för mig mer och mer att det kanske är dags att sluta kämpa nu, när jag för första gången inte tycker att det är roligt och värt det. Jag stötte på min ”stallbästis”, en kvinna som är dubbelt så gammal som mig och som har fått vara lite bollplank i vår utveckling, och berättade hur allting kändes. Och hon sa samma sak som er, fast inte lika rättfram. Hon har tyckt så synd om mig som pratat om gångarter och ridning och långritter när jag haft en häst som inte ens nästan är där ännu. Hon pratade om det där med hästglädje, att det är därför som hon sagt att jag får rida hennes häst så mycket jag vill, för att jag inte skulle glömma hur det kan vara. Hon sa att tränaren jag pratade om, som jag fått tag på genom henne, har visat intresse för att köpa honom eller byta honom mot en av hans hästar, där vet jag att han skulle få det bra… Han har oändligt mycket mer erfarenhet än jag och Muninn trivdes bra när han var där – vilket i och för sig var innan han började visa vantrivsel nu hos mig. Hon sa att min gamla medryttarhästs son ska säljas nu och föreslog att vi skulle åka och titta på honom, en oinriden men stabil häst som bara är att börja träna. Jag vet inte om jag är redo för det, att ge iväg Muninn eller ge upp på honom, men jag har lovat mig själv och min stallkamrat att vara ärlig mot mig själv och tänka över saken.
Just nu så tänker jag att jag ska ta honom till den nya veterinären och se vad hon säger. Kanske hittar honom någonting, och då går vi vidare med det. Hittar hon ingenting… Ja, då får jag ta ställning till det.
Tack alla kloka bukare för era svar och er förståelse. Era ord värmer verkligen och får mig att förstå att jag inte är en dålig hästägare, att det är okej att tvivla och att kanske faktiskt ge upp. Om inte annat så är det så skönt att få lite respons.
Usch, nu gråter jag på riktigt för jag blir så rörd och glad och ledsen på samma gång. Jag är inte riktigt säker på vad jag ska skriva, men jag kan börja med att säga att självklart har en duktig ET varit ute och klämt och känt. Han hittade ett snett kors och en sned nacke, som hästen fick hjälp med. Den nya veterinären vet detta. Hästen är sju år i år och blev sent kastrerad, så på den fronten finns det inte så mycket mer att göra. Stallet är ganska litet, sex hästar och lika många vuxna människor i omlopp. Det är otroligt lugnt och skön stämning, alla känner allas hästar och håller uppsikt. Muninn har alltid trivts i stallet, fram tills nu.
Någon undrade varför jag skaffade mig en häst som ansågs oridbar, när jag egentligen ville ha en ”vanlig” häst. Jag har som sagt hållit på med den här typen av svåra hästar tidigare och skulle inte drömma om att köpa en färdig häst, jag skulle inte trivas om jag inte mötte lite av det motstånd jag är van vid, men den främsta anledningen är att jag sent en kväll i mars fick ett telefonsamtal när jag satt på tunnelbanan i huvudstaden: Nu vill vi inte ha hästen (som vi bad dig ”få bukt” med), vi skjuter honom om du inte vill ha honom. Men eftersom vi tror på dig och vill att du tar honom så får du köpa honom till ett riktigt skampris.
Jag bara skrattade och sa att nej, jag har inte planerat att köpa häst, för det hade jag verkligen inte. Tvärtom hade jag precis börjat acceptera att häst skulle få vänta. Jag kände inte hästen så det bekymrade mig inte så mycket att han skulle avlivas om jag inte tog honom. Men… jag råkade ha pengarna, jag råkade ha tiden och viljan och stallplats dessutom. Alla runt omkring, utom möjligen min pappa, tyckte att det lät som en strålande idé. Det var ogenomtänkt, något av en impuls, men jag gick in för det helhjärtat. Och ja, jag trodde att jag skulle kunna hjälpa den här hästen när jag skrev på pappren, eftersom jag var säker på att han hade ont någonstans. Hade jag insett vidden av hans problem, ja då hade jag kanske tänkt till en gång till, men det är först nu som jag tänker till. Innan har jag accepterat hästen och alla hans problem och egenheter utan att blinka.
Och ni vet hur det är. Man fäster sig, de där små monstren galopperar rakt in i hjärtat och efter alla hinder vi trots allt har kommit över så känner jag så otroligt starkt för den här hästen. Dessutom så tar det emot så fruktansvärt mycket, så otroligt mycket, att ge upp. Jag får ont i magen av att tänka på det. Min pappa var emot idén eftersom han trodde att jag skulle tröttna, jag är vuxen och min pappa känner mig inte speciellt väl så det borde inte spela någon roll men jag vill så gärna bevisa för honom att jag kan. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan, att det finns någonting i den här världen som jag är duktig på. Det ligger så mycket bakom… Ibland känns det som att det inte är själva hästen som får mig att fortsätta, utan min vilja att ha ett värde. Inte för att jag inte bryr mig om hästen, han är mitt hjärta och min lille kille som är så modig och tapper och som har lärt mig så otroligt mycket, mer än vad någon annan häst eller tränare någonsin har gjort. Han är guld.
Men ni har rätt. Det går upp för mig mer och mer att det kanske är dags att sluta kämpa nu, när jag för första gången inte tycker att det är roligt och värt det. Jag stötte på min ”stallbästis”, en kvinna som är dubbelt så gammal som mig och som har fått vara lite bollplank i vår utveckling, och berättade hur allting kändes. Och hon sa samma sak som er, fast inte lika rättfram. Hon har tyckt så synd om mig som pratat om gångarter och ridning och långritter när jag haft en häst som inte ens nästan är där ännu. Hon pratade om det där med hästglädje, att det är därför som hon sagt att jag får rida hennes häst så mycket jag vill, för att jag inte skulle glömma hur det kan vara. Hon sa att tränaren jag pratade om, som jag fått tag på genom henne, har visat intresse för att köpa honom eller byta honom mot en av hans hästar, där vet jag att han skulle få det bra… Han har oändligt mycket mer erfarenhet än jag och Muninn trivdes bra när han var där – vilket i och för sig var innan han började visa vantrivsel nu hos mig. Hon sa att min gamla medryttarhästs son ska säljas nu och föreslog att vi skulle åka och titta på honom, en oinriden men stabil häst som bara är att börja träna. Jag vet inte om jag är redo för det, att ge iväg Muninn eller ge upp på honom, men jag har lovat mig själv och min stallkamrat att vara ärlig mot mig själv och tänka över saken.
Just nu så tänker jag att jag ska ta honom till den nya veterinären och se vad hon säger. Kanske hittar honom någonting, och då går vi vidare med det. Hittar hon ingenting… Ja, då får jag ta ställning till det.
Tack alla kloka bukare för era svar och er förståelse. Era ord värmer verkligen och får mig att förstå att jag inte är en dålig hästägare, att det är okej att tvivla och att kanske faktiskt ge upp. Om inte annat så är det så skönt att få lite respons.
