Jag är less.

[Praefatio]

Usch, jag vet inte hur jag ska börja.

Väldigt kortfattat så köpte jag en häst i maj förra året. Han var livrädd för människor och hade många dåliga erfarenheter, bland annat av ryttare på ryggen, köptes som "oridbar" och visade sig vara hysterisk i den mesta hantering. Det har varit väldigt svårt att veta om hans beteende/rädsla har berott på just de här erfarenheterna eller om det har varit smärta. Har han visat tecken på just fysisk smärta så har han fått åka till kliniken, men de har inte hittat någonting eftersom de inte tagit mig riktigt på allvar. Jag har mycket stor erfarenhet av den här typen av häst (blev ombedd att köpa hästen just därför) men eftersom jag är ung och eftersom det är min första alldeles egna häst så har veterinärerna i princip tittat på hästen, konstaterat att han inte är halt och sagt åt mig att "skicka honom till någon som faktiskt kan hästar" - Inte exakt citat men ni fattar poängen, de har inte tagit mig på allvar helt enkelt. Trots det har jag faktiskt skickat iväg honom till en väldigt duktig tränare. Har kollat tänderna, haft sadelutprovare ute, det känns som att jag har gjort allt. Ändå kan jag inte rida på honom. I stallgången kan det gå bra men ute gör han allt för att få av en - man sitter upp och sedan exploderar han. Samma sak när man tömkör.
Hur som så har jag jobbat som ett djur med honom. I höstas så var han 8 av 10 gånger trygg med mig på marken, vi har kunnat göra det mesta och i stallet har det inte varit problem en enda gång. Han gillar att bli ompysslad, kliad, borstad. Han har uppskattat min närhet och börjat öppna upp sig för andra människor också.

Men nu så har han plötsligt blivit helt förändrad. Det började med att han visade på smärta i korset (där jag har hävdat att det sitter hela tiden). Jag ska byta veterinär till någon som verkar ta mig på allvar men vi ringer om varandra hela tiden så vi kommer inte iväg förrän nästa vecka. Ska bli skönt att göra en utredning på honom, vi ska gå till grunden med det och röntga (vilket kliniken vägrat) och ultraljuda.
Men det verkliga problemet är att han, verkligen helt oväntat, har blivit rädd för folk igen. Det började med att mina stallkompisar påpekade att han börjat bli "tjurig", att han stryker öronen bakåt mot dem när de går i närheten och att han inte velat komma när de ska ta in hästarna. Jag tänkte att okej, han har väl något ryck, med mig är han i alla fall lika snäll och glad. Men nu har han blivit helt konstig med mig också. Han skyggar för mig, verkar inte känna igen mig, vill inte följa med mig, vill inte låta mig lyfta hans ben... Ingenting. Han verkar rädd, spärrar upp ögonen och spänner sig, andas oroligt.

Och jag vet inte varför. Men det får mig att bli så jävla modfälld. Jag har haft en ängels tålamod i nio månader nu, låtit allt ta sin tid (för det har det sannerligen gjort), låtit honom mogna. Jag har lagt ner mer pengar på honom än jag gjort på något annat någonsin, gjort allt i min makt, skickat iväg honom när något verkat fel, blivit mentalt bitchslappad av veterinärer, svalt min stolthet och skickat honom till någon som är duktigare än jag... Allt allt allt. I maj så talade jag med tindrande ögon om att jag kanske, kanske skulle kunna skritta ut i snön till jul. I höstas så sänktes ribban och jag fantiserade om att kanske kunna rida ut i lugnt tempo till sommaren, med min kusin som har medryttarhäst i närheten.
Nu vet jag att det förmodligen inte kommer att hända. Det verkar som att vi kommer att få börja om på noll - igen. Bygga upp det där jävla förtroendet som jag inte förstår hur jag kan ha tappat. Rida? Ha. Det lär jag inte få göra på flera år.

Jag vill inte mer. Det är inte ens roligt att åka till stallet eftersom min häst inte ens gillar mig längre. Det är två timmars resväg varje dag och så sjukt mycket pengar det handlar om, det är så mycket uppoffringar bara för att få mocka lite - för det är just det det känns som att det handlar om.
Jag har aldrig tänkt på det här viset innan, jag har alltid gladeligen lagt ut pengar för att få min älskade lille kille frisk, jag har gladeligen åkt den där sträckan - för jag har hela tiden tänkt att snart, om bara några månader, då betalar det här sig... och om ett år, då betalar det sig tiofalt när jag kan göra det där som jag alltid har drömt om: Ta min egen häst till Gotland och rida ön runt, ta med min häst på lajv, träna distans på hobbynivå, testa beridet bågskytte... Men nu ser jag ingenting annat än allt detta slit och arbete. Igen.

Jag gråter nästan av besvikelse när jag skriver det här, för att situationen ser ut som den gör men också för att jag tillåter mig att känna såhär. Jag vill bara ha en häst som jag kan göra saker med. Är det så himla mycket begärt? Jag vill känna att allt mitt tålamod resulterar i någonting. Jag vet fan inte vad jag ska göra, just nu är jag så trött och ledsen och förvirrad att det känns som att jag bara vill skita i det, göra mig av med hästfan som aldrig blir bra och gå och lägga mig under ett täcke och deppa ihop i några månader. Men det går inte.

Jag vet inte vad jag vill ha ut av den här tråden men jag blir jätteglad om någon ger mig en synpunkt, åsikt, liknande berättelse, vad som helst. Jag känner mig så sjukt ensam och utsatt. Det är inte alls roligt att äga häst idag, inte det minsta.

 

[Elektron]

Sv: Jag är less.

Gör dig av med hästen. Jag höll på med en näst intill oridbar häst i 7 år och så här i efterhand förstår jag inte varför. Det tar inte bara bort glädjen med att ha häst, det gör inget för ens självförtroende som ryttare heller.

 

[QRST]

Sv: Jag är less.

Tungt. Ibland blir det inte som man hoppats. Det märks att du har verkligen jobbat med den här hästen och givit den TID och kollat upp fysiska problem. Det tycker jag du ska ha en eloge för, oavsett hur det nu blir i framtiden.

Kan de ha hänt hästen något nytt som du inte vet om, som orsakat ett nytt bakslag ? Låter ju som ni kommit en bra bit men plötsligt fungerar det sämre.

Har du möjlighet till några andra hästkontakter också ett slag, som kanske kan ge tillbaka lite av din "hästglädje" ? Behöver ju inte vara så avancerat kanske.

Tröstkramar !

 

[Dannyboy]

Sv: Jag är less.

Jag förstår dig fullt ut, nu har jag dock inte vart med om exakt samma historia. Jag tog över att varmblodssto hellfux 9år förra sommaren, jag hade jätte förväntningar på denna unga dam. Inte att hon skulle bli ngn ny grandprix häst men att vi kunde åka på lite klubbhoppningar träna lite lätt.

Hon var super mysig på marken alla kunde gå ut & gå med henna & gosa med henne, men så fort man skulle rida henne så vart hon tokhet, inte samma häst. Travade man en liten sträcka eller pass/travar trava som hon gjorde då, så gick det knappat att få stopp på henne sen, det vart takt av hela rundan. Visst kul i början en het & framåt häst med inte hela tiden!!! Volten 20x40 var inte att tänka på!

Jag ändrade om foderstat, funkade ej, började rida nästan varje dag för att hon kanske skulle lugna ner sig, funkade ej. Hon sparkade bakut i galoppoen & var nästan rädd för allting. Jag tog ut en tjej som är väldigt duktig med varmblod, hon försökte sig lite på NH träning med henne, men hon vägrade. Tjejen som jag hade ut hade aldrig vart med om en häst som var så ointresserad utav att lära sig ngt/ändra på sig. Att det måste vara ngt djupare problem, att som även du skriver (har ont ngn stanns)

Hon gick ut på bete i mitten av maj, fick inte tag på hästen på ca 3 veckor..

I aug så bestämde jag mig för at jag pallar inte längre, sa upp henne & nu i okt i år flyttade hon till en ny fodervärd, som hade samma förväntningar som mig.

Nu hörde jag för ca 2 veckor sedan att nya fodervärden har samma problem, (stoet lugnar ner en smula sig på sommarn när hon går på bete, pga sover ute & går enbart på gräs). Att hon nu även har börjat bocka, köra rodeo, & är super het, men som sagt supertrevlig i box, stall & all markhantering!

Sådana här hästar borde man bara ta bort, dom lider inte av det, dom lider mest utav att flytta runt mellan nya personer hela tiden som ska försöka "få ordning på dem".

Jag har idag en fullblods vallack, på 3 år, och varje gång jag ska galoppera honom så väntar jag bara på att ska börja sparka bakut, att han ska takttrava resten av rundan, att han ska vara rädd för kossor ex. Men varje gång vi saktar av så skrittar han lungt tills det är dags för nästa repa.

Det är det som är roligt med ridningen.

Gör dig av med hästen, det kommer svida ett tag, men det går över!

Skaffa dig ngt att ha kul med istället!

Lycka till kram Malin

 

[Stenmagi]

Sv: Jag är less.

Jag tycker att du ska göra dig av med hästen, för din och hästens skull! Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vi passar inte ihop med alla typer av hästar, så enkelt är det. Det är viktigt att vi hittar "rätt" häst så att vi trivs med hästen och kan känna harmoni och glädje. Du gör inte hästen en otjänst om du säljer den till någon annan som vill ta vid där du slutat.

 

[Alfa]

Sv: Jag är less.

Jag förstår att det är jobbigt. Jag är benägen att hålla med om att du borde göra dig av med hästen. Det är så klart tungt när du lagt ner så mycket tid och pengar men det låter inte som om vare sig du eller hästen är speciellt lyckliga som läget är.

 

[Jocelyn]

Sv: Jag är less.

Usch, det låter inte alls kul.

Veterinärerna lyssnar inte på dig säger du? Har du provat att ta ut en ET eller dyl bara för att få någon slags åsikt om hur hästen mår?

Jag inte din häst ogillar dig, den verkar ha andra problem som "tar över". Jag har inte haft det lätt med min donna, och har det fortfarande inte då hon har sina ryck. Men jag älskar henne så fruktansvärt mycket att jag biter ihop och står ut. Men visst har jag periodvis kännt att "nu är det nog".

Antingen biter du ihop, provar igen och söker efter någon som ev kan hjälpa dig. Eller så är det nog, gör dig av med hästen och skaffar dig en ny/blir medryttare. Det är ingen som kan säga vad som är rätt eller fel, förutom du. Bara du kan avgöra om det är värt det, om du klarar av att jobba med en häst som kanske aldrig blir "bra". För han kanske aldrig blir bra, eller så blir han det. Men min poäng är, orkar du inte så gör du inte det. Det är ju inte kul att gå runt och må dåligt hela tiden heller, då kan det lätt bli ännu värre.

(Blev rätt rörigt, men jag hoppas du förstår ändå)

 

[Bonyana]

Sv: Jag är less.

Har all förståelse för att du lessnat, och tycker du ska avsluta projektet! Förhoppningsvis får du hjälp med den här utredningen nu så att du vet vad du ska göra med hästen, men backa sedan ur själv för din skull!
Jag backaden inte ur, jag följde hela processen, tandläkare, hovslagare, chiropraktiker, sadelutprovare och, jo, vi fick rätt på allt det fysiska till sist. Men förtroendet tog nästan två år att bygga upp, och verkligen ledsamt för mig att upptäcka att jag då verkligen tröttnat på hästen och inte alls ville ha henne kvar!
Trodde aldrig det skulle hända mig. Min andra tant är nu 26 år och jag trodde verkligen att det här var min nästa häst som skulle vara tills jag inte rider mer, el iaf nästan, men nej, jag sålde mitt livs projekt som jag lagt ner otroligt mycket tid och pengar i, men jag tror faktiskt att jag blev för engagerad för länge med att försöka få allt rätt! Hon fungerade i slutet väldigt bra i all hantering och ridning men när jag såg henne ville jag bara lipa och gå in igen, att rida blev ett tvång och det är det ju inte värt. Hästarna ska ju ge oss glädje och så klart ska vi hjälpa dem när det blir problem men det måste finnas en gräns när det sker på bekostnad av vårt eget mående!
Som sagt det kan bli så att den där belöningen man väntat på faktiskt inte kommer, ens om man lyckas, som för mig och det kan ju kosta ens stora intresse helt och hållet om man har otur!
Nu har jag köpt mig en helt okomplicerad welsh cob som det är saker att bita i ändå, men absolut inte på alla nivåer och han är fullt ridbar och hanterbar, men behöver "finslipas" och jag njuter av att vara hästägare igen
Jag är glad att jag fick en så bra relation som jag fick till den förra hästen och att hon faktiskt fungerade som ridhäst till sist, men jag skulle aldrig ha börjat den resan....om jag kunnat välja idag!
Så mitt råd är, ta hand om dig i detta också, för du verkar ju verkligen ha gjort massor för din häst redan! Hoppas du får all hjälp du behöver på kliniken nu!
Många lyckatillkramar!

 

[susanne]

Sv: Jag är less.

Det är inte värt att kämpa såhär. Hästen kan ju ha någon nerv-eller hjärnsjukdom. Det är mycket möjligt att den aldrig kommer att kunna botas. Det finns en punkt då det är dags att ge upp. Tror du inte att den har kommit?

 

[Hjalti]

Sv: Jag är less.

Vilket ledsamt inlägg, både för din och hästen. Ja att saker och ting inte står rätt till kan ju vem som förstå men det svåra är att komma fram till varför hästen reagerar som den gör då det alltid finns en bakgrund.

Tycker du gör rätt i att ta dit en ny vet, man kan få byta många gånger innan man tas på allvar och plötsligt så vet en vad problemet ligger..om man har tur. Jag skulle väntat med att ta några beslut tills du fått hästen rejält undersökt. Troligen har den ont och då kan hästar som är som snällheten själv förvandlas till motsatsen då den försöker berätta med sitt kroppspråk.

Är synen kollad på den?

Hoppas det löser sig till det bästa och jag tycker du ska sträcka på dig som har ett sådant fint hjärta och bryr dig så om din häst och både lagt ner tid, energi och pengar. Önskar många va som du. Kram

 

[Anna31146]

Sv: Jag är less.

Hej!!

Det första jag vill göra är egentligen att ge dej en jätte KRAM! Du har trots alla motgångar inte gjort dej av med hästen!!!!!!! Detta visar hur mycket goo du har!! Jag har själv en häst som jag har fått KÄMPA med och riktigt fått visa att han kan vara trygg med mej!!
Jag lät han under ett halv års tid bara vara, jag har ju den fördelen att jag har mina hästar hemma! Bor på gård! Så jag kunde vara hos honom nästan vilken tid på dygnet som helst. Vad jag har förstått så har du din häst i ett större stall!?? Hur många hästar är där? Hur mycket folk springer där?? Hur är dom? Är där stimmigt etc??
När det där halv året hade gått utan att jag krävde någonting så bara en dag satte jag på sadeln ( han hade inte blivit riden innan) tränsade honom gick en runda, tog av allting, släppte han fri.
Om det var 2 eller 3 dagar efter så tränsade och sadlade jag kände att idag är det nog dax och då satte jag mej upp! Det gick jätte bra!!!
Det som jag tror gjorde att det blev så bra var att hans kompisar var med! Jag satte upp i hagen bredvid kompisarna! Detta är 2 år sedan jag får fortfarande kämpa med honom men jag har aldrig lämnat bort honom har hela tiden själv varit den som suttit eller tömkört etc!!
Jag tror på det i ditt fall oxå!! Lämna inte bort, be om hjälp men var hela tiden den som ska vara hos och på! Eftersom du klarat det så här långt så klarar du resten oxå! Ta en dag i taget!! Bli den ända för hästen jag blev det för min Lilleman så då kan du bli det med!!

Många Kramar

Anna

 

[karamelldrottningen]

Sv: Jag är less.

Det är väldigt svårt att komma med konkreta tips när jag inte träffat verken hästen eller dig. Men jag tycker inte att du ska tappa hoppet för det utan fortsätt att kämpa. Är han hingst? Isåfall kastrera honom. Hur gammal är han? Tycker absolut att du ska röntga honom och anlita en annan veterinär, dålig stil att inte ta dig på allvar. Det är ju ändå din häst och du som betalar så jag fattar inte varför de betädde sig så.

Vissa hästar är svårare en andra, din är förmodligen inte en lätt sak att ha att göra med. Men vad kan denna plötsliga förändring komma ifrån tror du? Kan du komma på nåt utöver det vanliga som hänt?

Sist men inte minst: Var aldrig själv tillsammans med din häst utan be en kunnig kompis el. tränare om hjälp, var ärlig med hur det känns, berätta om alla framsteg och detta plötsiga baksteg. Se honom som en unghäst, börja från noll, när det sen sitter går det förhoppningsvis snabbare frammåt sen.

Vist blir det svett och tårar, men det är din häst och förhoppningsvis blir det bättre även om det kanske inte blir just som du önskar dig.

Men steg nr 1. Kolla upp honom så det inte finns några dålda fel.

All lycka till dig!!!

 

[moster_punk]

Sv: Jag är less.

Han var livrädd för människor och hade många dåliga erfarenheter, bland annat av ryttare på ryggen, köptes som "oridbar" och visade sig vara hysterisk i den mesta hantering. ...

...Jag gråter nästan av besvikelse när jag skriver det här, för att situationen ser ut som den gör men också för att jag tillåter mig att känna såhär. Jag vill bara ha en häst som jag kan göra saker med. Är det så himla mycket begärt? Jag vill känna att allt mitt tålamod resulterar i någonting.

Först vill jag säga att åh, vad tappra ni är, du och alla andra flickor som åtar er såna här hästar och går in med liv och lust för att "rädda" dessa djur.

Någonstans skriver du att du känner dig ensam, men det vill jag verkligen understryka att det är du inte.
Många tjejer med dig har gått i den här fällan och skaffat sig "hästen som ingen ville ha" och kämpat i blod, svett och tårar för att försöka göra den här hästen till något annat- något som kanske mest finns i ens fantasi?

Det är ett intressant fenomen, och jag kan inte låta bli att dra paralleller till tjejer som söker sig till "farliga" män.

Du köpte hästen med vetskap om att den betecknades som "oridbar", ändå verkar du ha varit övertygad om att bara hästen kom i din vård skulle den förändras och bli ridbar. Det kanske vore intressant för dig att fundera över var dessa tankar kom ifrån? Vad var du ute efter egentligen?

Om du hade velat ha en kompishäst att ha kul med- varför köpa en "oridbar" häst?

När jag läser mellan raderna i din text tycker jag mig se en väldigt stark och tuff tjej, ambitiös och duktig och som kämpar jättehårt med det hon tror på, kanske också en tjej som någonstans inuti har en stark rädsla för att tappa kontrollen? Att lyckas med nånting, att ha kontroll, ger en slags kick- en bekräftelse på att man är bra, att man duger, är "värd" nåt, och ju svårare projekt, desto större kick när det går bra.

Jag har ingen aning om det är så för dig, men du låter så förtvivlad i din beskrivning av hur den här situationen har utvecklat sig, så jag funderar på vad som ligger bakom alltihop, hur det kom sig att du gick in i ett sånt- för en utomstående betraktare sett- hopplöst projekt.

Jag håller med flera av de som skrivit tidigare om att du- utifrån vad du skrivit här- borde göra dig av med den här hästen.
Det är uppenbarligen en problemhäst på flera sätt, och du riskerar att bränna ut dig på den om du inte lyssnar till dina egna känslor och sätter stopp i tid. Jag förstår att det säkert svider hemskt att "ge upp", men jag tror definitivt att det kan bli värre ändå om det hela får fortgå.
Du får se det som en dyrköpt erfarenhet och försöka lära av den.

Alla hästar är inte ämnade att bli riddjur, en del har kanske blivit felhanterade, andra kan ha mentala eller fysiska fel. Visst kan man ge dem en "andra chans", men någonstans måste man också dra en gräns. Om flera personer, inklusive du själv, tvingats kapitulera och inse att hästen har allvarliga problem, måste man nog tänka om.

Det finns massor av fina, snälla hästar här i världen som är värda all den kraft och energi som en duktig tjej som du kan ge dem och som kan ge massor av glädje och bekräftelse tillbaka och jag hoppas verkligen att du får träffa många sådana i ditt liv!

Kram och lycka till!

 

[QRST]

Sv: Jag är less.

Håller med om allt utom det här i ditt inlägg ovan:

Det är ett intressant fenomen, och jag kan inte låta bli att dra paralleller till tjejer som söker sig till "farliga" män.

Alltså i bägge fallen kanske personen ger sig på ett projekt som för många utomstående verkar olämpligt / farligt - och kan vara det - och gör det av kärlek, men med den viktiga skillnaden att de som försöker räta upp en häst förmodligen har mycket mer både kött på benen och skinn på näsan så att säga, så för mig är det att blanda äpplen med päron och anse dem likadana...

TS, har du möjlighet att ta någon sorts "time-out" då någon annan sköter hästen ett slag innan du bestämt hur du ska göra ?

 

[aramis]

Sv: Jag är less.

*kl*
Nu förtäller inte historien hur gammal hästen är eller mer ingående vad den varit med om osv.

Men om man nu tar sig an en oridbar häst så anser jag nog att man får räkna med att den är oridbar ett tag framöver också. Du har ju inte ens haft hästen i ett år ännu.

Sen om man nu misstänker att det är något fel kropsligt på hästen så ger man sig inte med att bli "dumförklarad" av veterinärer.
Är hästen veterinärbesiktad?
Det låter lite som en utopidröm. Att bara hästen kommer till mig så kommer allt bli bra. Du skriver att du"Har kollat tänderna, haft sadelutprovare ute, det känns som att jag har gjort allt. Ändå kan jag inte rida på honom." Det är sånt man gör med alla friska hästar. Vad har du gjort mer?

 

[Grazila]

Sv: Jag är less.

*kl*


Sen om man nu misstänker att det är något fel kropsligt på hästen så ger man sig inte med att bli "dumförklarad" av veterinärer.
Är hästen veterinärbesiktad?
Det låter lite som en utopidröm. Att bara hästen kommer till mig så kommer allt bli bra. Du skriver att du"Har kollat tänderna, haft sadelutprovare ute, det känns som att jag har gjort allt. Ändå kan jag inte rida på honom." Det är sånt man gör med alla friska hästar. Vad har du gjort mer?

Det är ju precis vad TS inte nöjer sig med, och hästen ska till en annan vet nästa vecka och hon vill ha till en utredning. Det är säkert inte så lätt för en ung tjej att hävda sig mot veterinärers auktoritet. Jag är några år äldre och vet precis hur motad i dörren man kan bli med sina "idéer", hur rätt jag än vetat att jag haft och senare fått det bekräftat.

Sedan håller jag med om att en oridbar häst kan innebära betydligt längre tid än nio månader, om det alls kommer att gå. Nu verkar det ju tyvärr finnas lite annan problematik, i det där med förtroendet.. Jag förstår att TS är modfälld. Synd att det här skulle vara första hästen, för väldigt mycket strul kan få en att tappa lusten till ALLT. Till slut glömmer man bort hur det KAN vara.

Det bästa för dig vore nog en time-out, eller kanske att den nya vetten kommer med ett helt nytt perspektiv. Har du tagit hjälp av någon duktig ET eller massör?

 

[skuggi]

Sv: Jag är less.

Du har gjort ALLT och mer därtill, all heder till dig för det

Men nu måste du nog inse att det kanske är något fel på hästen som bara helt enkelt gör att det inte går att komma vidare. Han kan ha ont, han kan ha en tumör som stökar, vem vet?
Huvudsaken är att han mår inte bra, ellerhur?
Han njuter inte av livet, och inte du heller.

Jag tror att du gör honom en stor tjänst om du låter honom somna in, låt honom komma till de gröna ängarna där han får vara frisk och fri. Han mår ju inte bra, och jag tror knappast någon annan kan/vill försöka lösa det.

Släpp honom, och hitta den hästen som vill vara din vän och som du kan göra saker med.

 

[Korven]

Sv: Jag är less.

vad hände när du skickade honom till den andra tränaren? Vad sa h*n om hästen? Blev det nån förbättring/försämring?
Skulle vara intressant att se er två i eran hantering av "varann". Din och hästens alltså.

 

[Novalisa]

Sv: Jag är less.

Usch vad tråkigt för både dig och hästen.
Skaffade själv en oridbar häst för 2 år sedan. Men har inte alls haft så stora problem som du. Min har lugnat sig jättemycket och är nu helt inriden. Men ibland kan han få problem vid hastiga ljud eller ljud som bara han hör. Kan flyga rakt upp i stallgången tex.
Jag har lärt mig att vid nyår med alla raketer blir han helt förbytt. Går knappt att få in honom från hagen, springer runt i boxen och väldigt stirrig om man rider. Det håller i sig ca 2 veckor sen blir han sitt vanliga jag igen.
Kan din häst ha reagerat på ovanliga ljud? Det verkar ju som om något har skrämt honom igen. Eller att han har ont.
Hoppas att det ordnar sig till det bästa för er båda. Ibland kan faktiskt det bästa vara att ta bort hästen innan det händer något allvarligt.
Stora styrkekramar till dig som iallafall har försökt.

 

[Miloni]

Sv: Jag är less.

Men det verkliga problemet är att han, verkligen helt oväntat, har blivit rädd för folk igen. Det började med att mina stallkompisar påpekade att han börjat bli "tjurig", att han stryker öronen bakåt mot dem när de går i närheten och att han inte velat komma när de ska ta in hästarna. Han verkar rädd, spärrar upp ögonen och spänner sig, andas oroligt.

Har du kollat upp synen på hästen? Jag vet en häst som beter sej näst intill likadant, fruktansvärt rädd och nervös för människor och ja typ allting. Kan helt plötsligt när dom är ute och rider tvärnita och stegra eller kasta sej utan synbar anledning. Vill heller inte att folk kommer i närheten av honom förutom ägaren då som det går bättre med men det är inte alltid det fungerar heller.

Den hästen har problem med lite av varje antagligen pga att den spänner sej hela tiden och är i flyktberedskap på något sätt större delen av dygnet.

Hästen har iallafall problem med synen, han är halvblind helt enkelt och det är väl antagligen därför han är så rädd för allt. Rädslan verkar också komma och gå med jämna mellanrum, ibland nästan normal för att nästa dag inte ens gå att fånga i boxen.

Jag vet inte hur man ska "fixa" problemet men synen kan ju vara en anledning att hästen beter sej som den gör. Det är ju alltid skönt om inte annat att få en anledning.