Jag är inte alls gravid och lycklig

[Minna86]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Det får stå för dig. Jag kunde inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att ha en tvååring och vara höggravid samtidigt. Kanske saknar jag någon empatigen, vad vet jag?

Jag håller med dig, jag är helt övertygad om att jag INTE kan förtställa mig hur tungt och/eller hur ont det kan vara/göra.

Men jag tänker lite såhär... Du gör ju helt klart det mesta jobbet gällande "tillverkningen" av ERT barn, borde då inte han göra precis allt han kan för dig då? Säg till han att du gärna klär på och av en sprattlande tvååring, hänger tvätten, plockar upp från golvet osv om han tar över graviditeten en stund...

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Fast jag säger inte att jag förstår HUR tungt det är bara att det KAN vara tungt. Och därför skulle hjälpa till så mycket jag kan. Det är en enorm skillnad! Känns som att du knappast kan ha läst mina inlägg ordentligt om du inte förstod det.

För övrigt håller jag med Tassetass.

 

[vindvissla]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag vet inte varför du är så bitsk men jag antar att du har en anledning.

Jag tyckte själv det var jobbigt att be om hjälp de sista veckorna. Allting var ju lättare för honom än för mig, men jag kan ju inte be honom dra på mig strumporna, torka mig efter jag bajsat, sätta i kontakten till dammsugaren varenda gång, dra mig ut ur sängen, upp för trapporna... Det jag menar är att visst kan de förstå att det är tungt. Men för min del var det som att sitta fast med halva kroppen i en cementklump i två månader. Det kan vara svårt för vem som helst att förstå.

Sen håller jag också med Tassetass, klart de ska hjälpa till. Inte för att de måste men för att de vill!

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag vet inte varför du är så bitsk men jag antar att du har en anledning.

Jag tycker inte att jag är bitsk alls faktiskt. Men det kändes faktiskt som att du inte läst mina inlägg, så därför skrev jag det. Hade du läst dem och förstått vad jag skrivit så borde det svaret inte ha kommit till mig. Men skit samma.

 

[tinissen]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

min man kan nog oxå räknas till den skaran... noll förståelse för att man inte orkar vara gravid, vara hemma med en 1åring(vi har inte dagis ännu), orka jobba 25-40h/v inom äldrevården(tunga lyft o mycket spring), sköta allt praktiskt hemma, orka ta hand om sig själv och samtidigt vara lika pigg som man inte hade barn alls, inte så lätt med ryggont, förvärkar och allt annat möjligt. har försökt ge mig på den omöjliga uppgiften att förklara för honom men får bara till svar att -ja men såhär var ju inte förra graviditeten och det går ju snart "över" ändå.... då blir man

 

[Cyllene]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Med risk för att låta hur korkad som helst, men hur kan man efter att ha gått igenom en graviditet bli gravid igen så länge men har så små barn som 1-2-åringar?

Jag har varken kunnat jobba, ta hand om mig själv eller mina djur de senaste 3 månaderna och jag är i vecka 34nu. Det här har varit en enorm belastning på min sambo som jobbar långa dagar men även på mina föräldrar som gör mycket här på gården.

Visst kan det "bara hända", men här blir det fasen tre lager kondomer och spiral i flera år efter den här graviditeten.

(Nu skriver jag ju det här med viss ironi och på skoj, alla har ju inte såna graviditeter som jag. Det är ju många som skaffar barn tätt och alla kan ju inte vara "accidents".)

 

[A-K.Eng]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Haha, jag planerar att skaffa en till ganska snart. (Vad mannen egentligen tycker vet jag inte riktigt...)

Men min graviditet var ju helt ok. Hade bara ont av förvärkar det sista och var pigg som en mört hela tiden. Jag är dock medveten om att nästa kanske inte blir lika smidig som det första, men det får vi ta då. Har en sambo som är rätt förstående som tur är.

 

[Cyllene]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Tänker inte skriva hur knasig jag tycker du är!

 

[Luna10]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Med risk för att låta hur korkad som helst, men hur kan man efter att ha gått igenom en graviditet bli gravid igen så länge men har så små barn som 1-2-åringar?

Håller med helt och fullt! Min graviditet var jobbig på slutet, var ganska orörlig 2 sista månaderna p.g.a. foglossning, på det en komplicerad långdragen (34 h) förlossning....

Sonen är nu 1,5 år och en mycket aktiv liten kille och bara tanken att vara höggravid och snart ha en bebis till gör mig lite mörkrädd...

Det är inte så stor risk heller, satt in spiral när sonen var 3 månader och där får den sitta....Känns ganska lagom med ett andra barn när sonen är 5-6 år och i alla fall lite självgående.

 

[Mirre]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag knöt fast en säck med potatis motsvarande dom rena bebis kilona jag gått upp (12 kg) runt hans midja & mage & bad han göra alla mina sysslor.

Efter det hade jag inga problem med att få han att hjälpa mig.

Man blir ett monster om man inte får hjälp, har ont & är irriterad för att man inte längre klarar det man tidigare klarat av att göra

vad klockrent!
Önskar jag hade gjort så på mitt ex. Då kanske han hade fattat lite bättre också.

Han hjälpte inte heller till och fattade inte alls att min rygg begick seppuku varje gång jag dammsög, bäddade sängen eller diskade (vid en alldeles för låg diskbänk)

 

[A-K.Eng]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Tänker inte skriva hur knasig jag tycker du är!

Nä, eller som de i Tysklandet säger: Ich kann mich selbst verarschen. (Urschläkta das stavning).


Men jag förstår hur du tänker, för när jag efter förlossningen råkade ut för en rejäl dipp och mådde allt annat än bra i huvet så tyckte jag att alla var idioter som ens skaffade barn. Hur kunde man ens komma på tanken!!!??

Men nu 10 veckor senare så känns det bättre. Och den psykiska påfrestningen ska enligt folk inte vara likadan vid det andra barnet.

 

[tinissen]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

nej som tur var inte hihi graviditeten enbart i sig är inga problem men kombinationen av allt ihop med 0 förståelse blir ibland väldigt kämpigt, min sambo kan ex.vis inte riktigt förstå att man faktiskt kan ha ont i ryggen efter ett 11h pass på jobbet(äldreomsorgen) och inte orkar ställa sig o laga middag tvätta städa och busa i full fart med pojken när man kommer hem från jobbet utan faktiskt behöver vila en timme eller så för att hämta lite energi. men jag måste erkänna att han har bättrat sig sista veckan då han har varit mycket med pojken o behövt göra andra saker medan jag jobbat han förstår situationen lite bättre, tyvärr har det inte gått in att alla graviditeter är inte lika

 

[tinissen]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

intressant vad folk tycker olika, nu blev jag visserligen gravid tidigare än vi hade tänkt oss, han knappt börja prata om det fören de var +. typ nu hade varit lagom så det blev nästan 2 år emellan, men ett halvår tidigare eller senare kunde faktiskt kvitta för vår del jag har tänkt o plugga vidare sen och utbildningen är på 5år vilket hade betytt 7 år mellan syskonen och de hade jag inte velat... men det är tur att man själv kan bestämma lite över hur ens liv ska se ut

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Tror inte dina problem är att du är höggravid utan problemet är mellan er. Att han inte förstår hur ont du faktiskt har! Bättre vet jag inte om det blir efteråt, men lättare att ta hand om en 2 åring med bebis utanför magen!

Vi hade bakslag i vår relation när första barnet kom, inget konstigt det var vi ju förberedda på. Sen 2a gången blev det faktiskt ännu hårdare och jag var faktiskt beredd på att flytta för jag inte orka ta hand om 3 barn! Men nu är det mkt bättre igen.
Som "tur är" har min make pajjat sin axel så han vet hur jobbigt det är att ha ont så han har hjälp mig massor och var faktiskt hemma med mig heltid från v.35

Oj, vad många svar Vad skönt det är att höra era åsikter! Just det där med att ha 3 barn att ta hand om, det är en tanke som slagit mig ett flertal gånger. Jag hoppas såklart att vi fixar det tillsammans, men det är ju faktiskt ingen omöjlighet heller, att gå vidare själv om man inte får det att fungera. Konstigare saker har ju hänt.

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Även om det var jobbigt i slutet av förra graviditeten så hade du ju ingen tvååring att ta hand om, vilket gör att det låter självklart att det är jobbigare den här gången. Plus att jag tycker att sambon verkar trög... Vet dock inte hur du ska få honom att fatta.

Här händer det att vi skriver lappar/brev till varandra. Det kan vara lättare att skriva ner det man vill säga, det blir oftast färre missförstånd och vi upplever även att det blir lättare att svara när man fått tänka på det en stund.

Lycka till med allt!

Jag skickade ett sms när jag var som mest less, tror det var samma dag som jag gjorde denna tråden. Jag tror att det gick fram, åtminstone lite grann. Ibland känns det som om vi har äckligt svårt att nå fram till varandra genom att prata, blir bara tjafs av alltiohop

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Åh en medsyster! Fast jag tvingade min sambo att göra typ allt de sista veckorna. Det BLIR_ bättre när bebisen är ute! Eller man känner iaf inte för att dränka sig när 2-åringen drar av sig strumpan för trettonde gången...

Och nej, jag tror inte männen förstår hur det känns att bära runt på ett kylskåp på magen.

Bra! Det är så tråkigt att man ska behöva tjata och tvinga bara, men det är heller inte skäl nog för att lämna just nu...

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Det får stå för dig. Jag kunde inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att ha en tvååring och vara höggravid samtidigt. Kanske saknar jag någon empatigen, vad vet jag?

*skrattar hysteriskt* Det kunde INTE jag heller

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag minns inte säkert - men var det inte du som för ett tag sen skapade en tråd om att din man bagatelliserat din första förlossning? Att han tyckte att du sjåpade dig och inte tyckte att det var så mycket att vara rädd för nu?

I så fall förstår jag definitivt varför du inte är glad nu. Du har ju INGET stöd.

Att du tror att du har en graviditetspsykos är illavarslande. Han har fått dig att köpa hans bild av det här. Sluta med det, du är inte det minsta sjuk, du reagerar helt rätt på trycket han utsätter dig för.

Ja det var jag som skrev den tråden. Men jag tror inte att jag fått nån psykos heller, det var mer ett uttryck för att jag kände mig så maktlös och ville höra om jag överreagerade. Just vad gäller förra förlossningen så har det vänt precis! Han var med mig till aurora-barnmorskan och nu är det som en annan person när vi pratar om den som komma skall. Oerhört skönt! Tråkigt bara att det ska till en tredje person för att vi ska kunna nå varandra

Jag har mått förhållandevis bra denna graviditet, och har klarat det mesta som jag klarar i vanliga fall. Jag tror inte han fattar att det bara smällde till och blev extremt jobbigt med allt helt plötsligt. Han är nog så trög, helt enkelt...

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

min man kan nog oxå räknas till den skaran... noll förståelse för att man inte orkar vara gravid, vara hemma med en 1åring(vi har inte dagis ännu), orka jobba 25-40h/v inom äldrevården(tunga lyft o mycket spring), sköta allt praktiskt hemma, orka ta hand om sig själv och samtidigt vara lika pigg som man inte hade barn alls, inte så lätt med ryggont, förvärkar och allt annat möjligt. har försökt ge mig på den omöjliga uppgiften att förklara för honom men får bara till svar att -ja men såhär var ju inte förra graviditeten och det går ju snart "över" ändå.... då blir man

En till nöt m a o

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Med risk för att låta hur korkad som helst, men hur kan man efter att ha gått igenom en graviditet bli gravid igen så länge men har så små barn som 1-2-åringar?

Ja säg det du I mitt fall drabbades jag i somras av nån sjuklig längtan efter en till bebis, och min sambo sa att ska vi ha en till så ska vi ha det nu, han ville inte "börja om" om flera år. Var inte särskilt svårövertalad då Det tog sig ju tamej tusan direkt också, tror vi hade oskyddat 2 gånger Nu,med en trotsig 2,5 åring som går under namnet "huliganen" och som jag ibland känner att jag knappt klarar av att tillfredställa - ja då är jag helt inne på din linje