Jag är inte alls gravid och lycklig

[fiaskurken]

Är det bara jag som känner såhär? Jag har ca två veckor kvar till beräknat förlossningsdatum, andra barnet. Jag minns mycket väl att den sista tiden var jobbig och tung, men INTE såhär. Jag har sjukt ont i ryggen, sover illa som tusan och bla bla en massa graviditetsproblem som i princip alla drabbas av, så det är inte synd om mig på det sättet.

Min sambo har massor av extra på jobbet, lägligt nog och det är inget han kan komma ifrån... När han väl är hemma är det precis som att jag sjåpar mig. Vad fan är det här?? Lever vi på stenåldern eller? Vad krävs egentligen för att han ska fatta att det är TUNGT och gör ont att klä på och av en sprattlande tvååring?? Varför kan inte han erbjuda sig att hänga tvätten, eller plocka upp från golvet? Hans svar är bara att jag är så jävla otrevlig hela tiden. Och det är jag nog. Så nu känner jag mig både elak och dum och ledsen för jag orkar inte vara en bra mamma till min son just nu. Jag undrar hur jag ska orka sen, när jag inte orkar nu. Har jag fått nån graviditetspsykos eller? Är det inte meningen att jag ska vara glad

 

[Calazirya]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag tror svaren ligger närmare förhållandet med din man än i någon graviditetspsykos faktiskt. Har han alltid varit ovillig att hjälpa till eller är det något som blommat ut nu ?

 

[fiaskurken]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag brukar ta ett större ansvar för städ och tvätt, och han för andra saker, men han är ju för fasen vuxen och borde fatta, eller?? Ska man behöva känna det som att man "larvar" sig när man säger att man inte orkar? Nog för att han har jobbat extremt mycket ett tag nu och också är trött, men ändå? Det är väl bara jag som har en idiot till man då.

 

[Cyllene]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag har ju sex veckor kvar och är mer eller mindre invalid pga krämpor, men jag hade ALDRIG fixat en 2-åring och en sambo som inte vill hjälpa till nu. Sånt som jag inte kan göra skiter jag helt enkelt i. Jag kan inte plocka upp saker från golvet, jag kan inte plocka ur nedervåningen på diskmaskinen, jag kan inte dammsuga. Det är inte alltid sambon fattar att allt ska göras själv, men då säger jag "snälla kan du hjälpa mig plocka ur diskmaskinen?" Det börjar dock bli fånigt nu men jag kan lika gärna säga så som att peka ut vad han ska göra hela tiden.

Kan du inte åka hemifrån ett par dagar och vila upp dig? Lämna honom med sonen? Förstår att det inte funkar pga hans jobb, men vad hade hänt om du (som jag) var så gott som sängliggandes? Vad händer om du har jobbig förlossning och inget kan göra efteråt? Det är ju nu du måste vila så du har ork till fortsättningen...

Jag inser att jag låter som värsta diktatorn, men det har jag nog blivit också. Du ska nog kanske inte lyssna på mig förresten, jag är inte heller särskilt trevlig nu...

 

[Cyllene]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag brukar ta ett större ansvar för städ och tvätt, och han för andra saker, men han är ju för fasen vuxen och borde fatta, eller?? Ska man behöva känna det som att man "larvar" sig när man säger att man inte orkar? Nog för att han har jobbat extremt mycket ett tag nu och också är trött, men ändå? Det är väl bara jag som har en idiot till man då.

Nej, du är höggravid. Inte fan kan han tycka du är larvig. Jag röstar på idiot till man!

 

[Mabuse]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Vem sjutton blir lycklig av att ha ont och knappt kunna röra sig? Jag skulle förmodligen bita huvudet av min man om han betedde sig sådär, otrevlig är bara förnamnet.

 

[Calazirya]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Nej man ska inte behöva känna sig larvig och hur kan man känna någon lycka av att ha ständigt ont ?

Att din man inte kan hjälpa till när han ser att du har ont och tycker att du är larvig, tacka fan för att du är så jävla otrevlig då det skulle jag också vara :/

 

[Syrran!]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Även om det var jobbigt i slutet av förra graviditeten så hade du ju ingen tvååring att ta hand om, vilket gör att det låter självklart att det är jobbigare den här gången. Plus att jag tycker att sambon verkar trög... Vet dock inte hur du ska få honom att fatta.

Här händer det att vi skriver lappar/brev till varandra. Det kan vara lättare att skriva ner det man vill säga, det blir oftast färre missförstånd och vi upplever även att det blir lättare att svara när man fått tänka på det en stund.

Lycka till med allt!

 

[vindvissla]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Åh en medsyster! Fast jag tvingade min sambo att göra typ allt de sista veckorna. Det BLIR_ bättre när bebisen är ute! Eller man känner iaf inte för att dränka sig när 2-åringen drar av sig strumpan för trettonde gången...

Och nej, jag tror inte männen förstår hur det känns att bära runt på ett kylskåp på magen.

 

[jerseyko]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Tror inte dina problem är att du är höggravid utan problemet är mellan er. Att han inte förstår hur ont du faktiskt har! Bättre vet jag inte om det blir efteråt, men lättare att ta hand om en 2 åring med bebis utanför magen!

Vi hade bakslag i vår relation när första barnet kom, inget konstigt det var vi ju förberedda på. Sen 2a gången blev det faktiskt ännu hårdare och jag var faktiskt beredd på att flytta för jag inte orka ta hand om 3 barn! Men nu är det mkt bättre igen.
Som "tur är" har min make pajjat sin axel så han vet hur jobbigt det är att ha ont så han har hjälp mig massor och var faktiskt hemma med mig heltid från v.35

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Och nej, jag tror inte männen förstår hur det känns att bära runt på ett kylskåp på magen.

Fast det där förstår inte jag hur de inte kan förstå. Jag har full förståelse för att det kan vara förskräckligt tungt, min sambo likaså, och ingen av oss har varit gravida tidigare.

För mig låter det jättemärkligt att man inte hjälper till för att man inte har förstånd nog att sätta sig in i sin partners situation.

 

[vindvissla]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Fast då är det ju upp till oss att förklara hur vi känner det. För det är ju inte alla som är astunga och otympliga på slutet. En del är ju ute och mockar skit tills det är 4 minuter mellan värkarna.

Jag fick i alla fall berätta för min sambo hur orörlig jag var, hur jobbigt det var att resa mig om jag tvingades ner på golvet av någon anledning. Och han hjälpte ju till.

 

[Mammas]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Fast alltså, jag tycker på något sätt att det faller på männens ansvar att läsa på lite. Om de ska ha barn tillsammans med en person måste de väl ändå vara måna om att denne mår bra? De måste ju vara insatta i att det är en uppoffring för kvinnan att bära barnet och att det är jobbigt? De måste ju vilja sätta sig in i situationen och ha lite koll på vad som kan hända och hur jobbigt det kan bli för kvinnan i slutet. Har de inte vilja nog att bry sig om din partner, då kanske de inte bryr sig så mycket helt enkelt? Iaf inte om det inte går att förklara för dem? Det är ju inte kvinnans fel att partnern inte vill sätta sig in i hennes situation.

Fia: När ska mannen kunna gå ner i tid för att hjälpa till mer hemma? Vad har du för avlastning för tvååringen?

 

[Spirit]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag knöt fast en säck med potatis motsvarande dom rena bebis kilona jag gått upp (12 kg) runt hans midja & mage & bad han göra alla mina sysslor.

Efter det hade jag inga problem med att få han att hjälpa mig.

Man blir ett monster om man inte får hjälp, har ont & är irriterad för att man inte längre klarar det man tidigare klarat av att göra

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Fast då är det ju upp till oss att förklara hur vi känner det. För det är ju inte alla som är astunga och otympliga på slutet. En del är ju ute och mockar skit tills det är 4 minuter mellan värkarna.

eh ja, och?

De flesta som ska ha barn förstår väl att det KAN bli tungt på slutet och märker sedan om det blir det eller inte. Jag tror knappast att det är så många som går runt helt ovetandes om att deras sambo har ont. När min syster var höggravid så visste jag innan att det kunde bli tungt för henne och erbjöd mig ju givetvis att hjälpa till så gott jag kunde. Likaså gjorde hennes sambo. Man vill ju underlätta så mycket som möjligt och märker ju för guds skull om det är något speciellt som är jobbigt för personen.
Man märker ju liksom om personen i fråga är ute och mockar tills precis innan förlossningen eller inte.

Jag köper inte det här snacket om att män inte förstår hur tungt det är för de har aldrig varit gravida själva. Det har liksom inte jag heller varit men ändå kan jag förstå att det kan vara väldigt tungt när man är höggravid.

 

[vindvissla]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Det får stå för dig. Jag kunde inte föreställa mig hur jobbigt det skulle vara att ha en tvååring och vara höggravid samtidigt. Kanske saknar jag någon empatigen, vad vet jag?

 

[Cyllene]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Nej, jag kunde inte i min vildaste fantasti tro att det skulle vara så här jobbigt...

 

[mandalaki]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Jag minns inte säkert - men var det inte du som för ett tag sen skapade en tråd om att din man bagatelliserat din första förlossning? Att han tyckte att du sjåpade dig och inte tyckte att det var så mycket att vara rädd för nu?

I så fall förstår jag definitivt varför du inte är glad nu. Du har ju INGET stöd.

Att du tror att du har en graviditetspsykos är illavarslande. Han har fått dig att köpa hans bild av det här. Sluta med det, du är inte det minsta sjuk, du reagerar helt rätt på trycket han utsätter dig för.

 

[Tassetass]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Fast det där förstår inte jag hur de inte kan förstå. Jag har full förståelse för att det kan vara förskräckligt tungt, min sambo likaså, och ingen av oss har varit gravida tidigare.

För mig låter det jättemärkligt att man inte hjälper till för att man inte har förstånd nog att sätta sig in i sin partners situation.

För att dra ditt resonemang ett steg längre; Jag kan inte ens förstå varför man behöver förstå. Om personen som bär ens barn behöver hjälp så hjälper man till, punkt. Eller rent av; om personen man älskar ber om hjälp så hjälper man till, punkt. Krävs ingen förståelse för det, bara grundläggande respekt och liiiiite intelligens (och knappt ens det).

 

[EmelieR]

Sv: Jag är inte alls gravid och lycklig

Håller med dig- o då har jag inte många måsten... defenitivt inte en tvååring och mycket längre tid kvar....