Sv: Jag är bortskämd och otacksam.
Stå på dig!
Var ego!
Häv ur dig det du måste få ur dig (såvida det inte sårar i onödan).
Jag känner precis som du, och jag är i vecka 37, nu börjar det dock bli för verkligt för mig vilket också gör att jag avskyr att vara gravid ännu mer.. Jag hade också en gnälltråd där en så snäll person menade att jag brydde mig mer om mitt yttre än mitt barn i magen, vilket gjorde att jag mer eller mindre kunde vägra ta till mig barnet alls på ett bra tag. Värre blev det när jag brast så in i bomben under magen (tänk en fotboll i magen, och "under" fotbollen) så jag har nu en "påse" som hänger, det kommer inte fixa sig själv. Det är nu åderbråck som måste opereras bort efter förlossningen. Dom gör ont hur jag än gör och jag går med ett band som håller upp magen för att inte belasta neråt då bristningarna blir värre. Jag åkte rätt tidigt på högt blodtryck, men inte diagnos på havandeskapsförgiftning. Gick upp 20 kilo i vätska mellan v.14 och v.18, har sedan dess gått på kontroll varannan vecka, periodvis var 5 dag. Åkte på karpal-tunnelsyndrom och är sjukskriven sedan 24 augusti, något jag borde blivit tidigare enligt läkaren.
Har sedan vecka 18 haft halsbränna varje natt/dag.. dygnet runt, inget hjälper. Lever mer eller mindre på samarin.
Har foglossningar som gör att jag knappt kan ta mig ur sängen på egen hand, mina knän är i farozonen just nu, jag har opererat ett 6 gånger och det andra 2 gånger, båda är riktigt dåliga nu igen och läkaren kräver vila och snabb viktnedgång efter grav. Konstant huvudvärk...
Men jag blir glad när min sambo ligger och pratar med magen, jag blir glad när bebisen sparkar till när jag eller sambon gör något, roligast är nästan när den blir förbannad när jag sjunger för den. Den uppskattar inte min vackra stämma
Varje gång jag känner mig äcklig, fet, dum, idiotisk, ego så sätter jag mig ner och tänker efter på vad som är värt det. Och nästan varje gång inser jag att det är värt det. Jag slutade rida i vecka 20, det var inte roligt men jag hade inget val då jag lätt åker av min häst och ville inte riskera bebisen. Även om jag står och är avundsjuk på alla som rider och tränar sina hästar nu så försöker jag tänka på att jag är snart där igen, och ännu bättre. När jag inte tränar hästarna så har jag en alldeles egen bebis att gosa med, att lukta på och göra allt man skall med. Jag kommer få se glädjen i ett barns ögon och då är jag säker på att jag har gjort rätt val ändå. Vår bebis var allt annat än planerad, det tog både mig och pappan lång tid innan vi kunde acceptera hela situationen. Men vi ångrar inte det val vi gjorde.
Så jag tilllåter mig vara äcklig, fet, ful, dum och idiotisk. Allra mest tilllåter jag mig vara ego, för trots allt har jag gett upp drömmen om att bli den jag MÅSTE bli, nu är det liksom ingen dröm längre, utan ett måste. Och måsten är inte riktigt lika roliga.
Detta är MIN tid, sen kommer allt kretsa kring bebisen och vad som är bäst för bebisen. Måste jag göra mig av med en häst så gör jag det, men inte förrän jag VET att jag måste, så ego tänker jag vara..