V
vansinnet
Jag håller på att bli galen på mig själv.
Helt plötsligt känns det som om ingenting är roligt längre. Är gravid i v 18 och de 2-3 senaste veckorna är det som att jag inte riktigt kunnat glädjas åt graviditeten.
Barnet är väldigt efterlängtat och planerat, och självklart så älskar jag den lill* redan, och blir alldeles pirrig när jag känner den "bubbla" inne i magen.
Men samtidigt tar alla orostankar över hela tiden. Jag känner mig ledsen över ekonomin, att hästen är halt, att vi måste byta boende, att jag och sambon inte har så mkt tid för varandra längre medmera medmera.
Innerst inne vet jag hur lyckligt lottade vi är. Vi är friska, vi har ett bra förhållande, vi har råd att ha varsin bil och en häst som är bortskämd till max. Vi har det egentligen inte alls dåligt om man jämför med många andra, men ändå kan jag inte glädjas.
Jag känner mig mest bara trött och håglös, och orkar inte ta tag i någonting.
Pricken över i:et var nog när jag fick foglossningar och inte längre kunde rida eller mocka. Nu känner jag mig så överflödig när skötaren mockar varje dag och själv kan jag endast stå och titta på.
Jag vet att jag egentligen är otacksam för allt jag har, men det hjälper inte. Känner mig mer och mer nere för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Känner också att mitt humör tär på förhållandet då jag många gånger är orättvis mot sambon.
Snälla, säg åt mig att skärpa mig!
Helt plötsligt känns det som om ingenting är roligt längre. Är gravid i v 18 och de 2-3 senaste veckorna är det som att jag inte riktigt kunnat glädjas åt graviditeten.
Barnet är väldigt efterlängtat och planerat, och självklart så älskar jag den lill* redan, och blir alldeles pirrig när jag känner den "bubbla" inne i magen.
Men samtidigt tar alla orostankar över hela tiden. Jag känner mig ledsen över ekonomin, att hästen är halt, att vi måste byta boende, att jag och sambon inte har så mkt tid för varandra längre medmera medmera.
Innerst inne vet jag hur lyckligt lottade vi är. Vi är friska, vi har ett bra förhållande, vi har råd att ha varsin bil och en häst som är bortskämd till max. Vi har det egentligen inte alls dåligt om man jämför med många andra, men ändå kan jag inte glädjas.
Jag känner mig mest bara trött och håglös, och orkar inte ta tag i någonting.
Pricken över i:et var nog när jag fick foglossningar och inte längre kunde rida eller mocka. Nu känner jag mig så överflödig när skötaren mockar varje dag och själv kan jag endast stå och titta på.
Jag vet att jag egentligen är otacksam för allt jag har, men det hjälper inte. Känner mig mer och mer nere för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Känner också att mitt humör tär på förhållandet då jag många gånger är orättvis mot sambon.
Snälla, säg åt mig att skärpa mig!