Jag är bortskämd och otacksam.

V

vansinnet

Jag håller på att bli galen på mig själv.
Helt plötsligt känns det som om ingenting är roligt längre. Är gravid i v 18 och de 2-3 senaste veckorna är det som att jag inte riktigt kunnat glädjas åt graviditeten.
Barnet är väldigt efterlängtat och planerat, och självklart så älskar jag den lill* redan, och blir alldeles pirrig när jag känner den "bubbla" inne i magen.

Men samtidigt tar alla orostankar över hela tiden. Jag känner mig ledsen över ekonomin, att hästen är halt, att vi måste byta boende, att jag och sambon inte har så mkt tid för varandra längre medmera medmera.

Innerst inne vet jag hur lyckligt lottade vi är. Vi är friska, vi har ett bra förhållande, vi har råd att ha varsin bil och en häst som är bortskämd till max. Vi har det egentligen inte alls dåligt om man jämför med många andra, men ändå kan jag inte glädjas.

Jag känner mig mest bara trött och håglös, och orkar inte ta tag i någonting.

Pricken över i:et var nog när jag fick foglossningar och inte längre kunde rida eller mocka. Nu känner jag mig så överflödig när skötaren mockar varje dag och själv kan jag endast stå och titta på.

Jag vet att jag egentligen är otacksam för allt jag har, men det hjälper inte. Känner mig mer och mer nere för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Känner också att mitt humör tär på förhållandet då jag många gånger är orättvis mot sambon.

Snälla, säg åt mig att skärpa mig!
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Har du koll på din järnnivå? Tar BM HB värdet varje gång du är dit?
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Nja, jag tänkte nog inte säga till dig att skärpa dig.... Vet inte om det är det du behöver i det här läget!

Själv är jag gravid för andra gången och trots att både min dotter och nuvarande bebbe i magen är i allra högsta grad planerade och oerhört välkomna, så kan jag bara konstatera att jag inte tycker om att vara gravid. Trots att jag denna gång verkligen vet att det är mödan värt eftersom det kommer en underbar varelse som belöning så kan jag inte för mitt liv dra mig upp ur detta håglösa och missmodiga tillstånd som jag tycks fastna i varje gång. Jag har, precis som du, egentligen ingenting att klaga på - våra förutsättningar är som dina ungefär - trots det är jag sur, arg, ledsen och deprimerad. Jag sitter och räknar ner dag för dag för att slippa vara i detta tillstånd.

Vad jag egentligen vill ha sagt med allt mitt svammel är att jag tror att en graviditet med allt vad den gör med kvinnans kropp både fysiskt och psykiskt är väldigt individuellt från person till person. Mår man då dåligt samtidigt som man inbillar sig att "alla andra" tycker att det är världens fest att vara gravid - bästa perioden i livet osv, då är det lätt att få oerhörda skuldkänslor för att man är en liten egoist och en pest för nära och kära. Därmed mår man ännu sämre...

Så, grubbla inte så mycket... Ta en dag i taget.... Efter att barnet är fött så mår du genast oerhört mycket bättre, så var det i alla fall för mig. Det normala glada, käcka humöret kom tillbaka. Kroppen var åter min att disponera som jag ville (nåja... amningen tillkommer visserligen... men ändå!) och man har dessutom ett litet underverk att älska över allt annat :love:!

Lycka till! Och du - du är ju nästan halvvägs!!!
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Som du beskriver har jag känt under hela graviditeten. Jag har inte kunnat njuta av att vara gravid och har bitvis (jag är en så hemsk människa så det finns inte) önskat bebisen är h-vete. Min BM tror att mitt psykiska mående beror på att jag haft en väldigt fysiskt krävande graviditet. Första 22 veckorna spydde jag upp till 10 gånger om dagen, kunde vakna mitt i nätterna och spy rätt ut, fick inte behålla maten och järnvärdena gick i botten. Foglossning och Förvärkar satte in rätt tidigt och jag har gått under nästan hela grav. och vart konstant trött pga sömnrubbningar, illamående och smärta. Det är inte många veckor kvar tills min lilla tittar ut och det glädjer mig, för jag är trött på att kräkas och ha ont varje dag. Nu vill jag bara att lillpyret kommer ut! :love:

Jag har hört att det är VANLIGT att man mår dåligt under graviditeten, det är dock en sån grejj som gärna hysh-hyshas ned. Jag tycker inte att du ska känna dig dålig för att du mår som du mår, men att du ska prata med någon om det.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Graviditet är ett j-la skit.
Det bara är så.

Bebisar däremot är gulliga.
Man får vara sur, grinig och hata hela världen när man är gravid.
För det är så fruktansvärt jobbigt.
Det tar på kroppen mera än man vare sig anar eller vill erkänna.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

> och självklart så älskar jag den lill* redan

Gör du? Det är långt ifrån självklart, du känner ju inte personen där inne ännu. Jag tror att man ska vara försiktig med att älska på beställning, bättre att låta det växa fram som en ärlig känsla. I övrigt tycker jag att du låter alldeles normal. Det är få som tycker att graviditeter är så toppenkul.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Jag känner mig mest bara trött och håglös, och orkar inte ta tag i någonting.

------------

Snälla, säg åt mig att skärpa mig!

Nej, jag tänker istället säga: låt dig själv vara lite "ego" och ledsen!! En graviditet tröttar ut en, tankarna på framtiden kan skapa både oro, frustration och annat. Dessutom spökar hormonerna i kroppen och kan göra dig gråtmild.

Jag har gråtit mer än vanligt under min grav. Och jag tillåter mig göra det. Utan anledning oftast.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Tyckte inte om att vara gravid, bäst var de sista veckorna för då mådde jag bra. Annars var det mest oerhört jobbigt. Älskade den okände/a i magen gjorde jag inte heller. Så jag måste vara hemsk:eek:
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Har du koll på din järnnivå? Tar BM HB värdet varje gång du är dit?

Ja, jag har alltid haft dåliga värden men nu äter jag järntabletter, folsyra, b-vitamin och multivitaminer så när jag var där sist så hade mina värden blivit mycket bättre än på många år, så tyvärr kan jag inte skylla på något sånt. :crazy:
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Nja, jag tänkte nog inte säga till dig att skärpa dig.... Vet inte om det är det du behöver i det här läget!

Själv är jag gravid för andra gången och trots att både min dotter och nuvarande bebbe i magen är i allra högsta grad planerade och oerhört välkomna, så kan jag bara konstatera att jag inte tycker om att vara gravid. Trots att jag denna gång verkligen vet att det är mödan värt eftersom det kommer en underbar varelse som belöning så kan jag inte för mitt liv dra mig upp ur detta håglösa och missmodiga tillstånd som jag tycks fastna i varje gång. Jag har, precis som du, egentligen ingenting att klaga på - våra förutsättningar är som dina ungefär - trots det är jag sur, arg, ledsen och deprimerad. Jag sitter och räknar ner dag för dag för att slippa vara i detta tillstånd.

Vad jag egentligen vill ha sagt med allt mitt svammel är att jag tror att en graviditet med allt vad den gör med kvinnans kropp både fysiskt och psykiskt är väldigt individuellt från person till person. Mår man då dåligt samtidigt som man inbillar sig att "alla andra" tycker att det är världens fest att vara gravid - bästa perioden i livet osv, då är det lätt att få oerhörda skuldkänslor för att man är en liten egoist och en pest för nära och kära. Därmed mår man ännu sämre...

Så, grubbla inte så mycket... Ta en dag i taget.... Efter att barnet är fött så mår du genast oerhört mycket bättre, så var det i alla fall för mig. Det normala glada, käcka humöret kom tillbaka. Kroppen var åter min att disponera som jag ville (nåja... amningen tillkommer visserligen... men ändå!) och man har dessutom ett litet underverk att älska över allt annat :love:!

Lycka till! Och du - du är ju nästan halvvägs!!!

Åh, jag hoppas du har rätt.
Det är sant som du säger att man överallt läser/hör folk som mår sååå otroligt bra och tycker att dom aldrig varit vackrare osv..
Visst, jag kan inte klaga så mkt, jag mådde illa mellan v 5 och 10, sen har jag inte haft några vidare besvär förutom nu foglossningarna, men jag känner mig så otroligt ful, klumpig och.. inte mig själv.

Fast det är ju såklart uppochner det där med. Rätt som det är så tycker jag att jag är jättesexig med min lilla putmage, precis som jag i nästa stund känner mig som en fet padda.
Och det är nästan det som är det jobbigaste, att humöret hela tiden svänger. Förstår att folk tycker att man är lite jobbig när man aldrig kan "bestämma sig".

Känns skönt iaf att man inte är ensam om att känna sig såhär.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Som du beskriver har jag känt under hela graviditeten. Jag har inte kunnat njuta av att vara gravid och har bitvis (jag är en så hemsk människa så det finns inte) önskat bebisen är h-vete. Min BM tror att mitt psykiska mående beror på att jag haft en väldigt fysiskt krävande graviditet. Första 22 veckorna spydde jag upp till 10 gånger om dagen, kunde vakna mitt i nätterna och spy rätt ut, fick inte behålla maten och järnvärdena gick i botten. Foglossning och Förvärkar satte in rätt tidigt och jag har gått under nästan hela grav. och vart konstant trött pga sömnrubbningar, illamående och smärta. Det är inte många veckor kvar tills min lilla tittar ut och det glädjer mig, för jag är trött på att kräkas och ha ont varje dag. Nu vill jag bara att lillpyret kommer ut! :love:

Jag har hört att det är VANLIGT att man mår dåligt under graviditeten, det är dock en sån grejj som gärna hysh-hyshas ned. Jag tycker inte att du ska känna dig dålig för att du mår som du mår, men att du ska prata med någon om det.

Åh fy! Jag känner mig nästan hemsk som gnäller över mitt när jag läser om hur du har haft det. Förstår att du inte tycker att graviditeten är rosa moln! Hoppas du mår lite bättre nu?

Ja, det är väl lite så man känner, att det är tabu att inte vara så glad som man borde. Det jag själv är mest rädd för är att jag ska falla tillbaka i någon slags deppression, vilket jag har lidit av större delen av mina tonår. Jag antar att det kanske är den rädslan som gör att jag inte vill prata med någon om det? Då blir det mer, "verkligt" eller vad man ska säga.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Graviditet är ett j-la skit.
Det bara är så.

Bebisar däremot är gulliga.
Man får vara sur, grinig och hata hela världen när man är gravid.
För det är så fruktansvärt jobbigt.
Det tar på kroppen mera än man vare sig anar eller vill erkänna.

Det där ska jag komma ihåg! :idea:
Tror jag ska trycka upp detdär på ett plakat som jag kan dra fram när jag känner mig som en :devil:, så folk fattar vad det handlar om.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Nej, jag tänker istället säga: låt dig själv vara lite "ego" och ledsen!! En graviditet tröttar ut en, tankarna på framtiden kan skapa både oro, frustration och annat. Dessutom spökar hormonerna i kroppen och kan göra dig gråtmild.

Jag har gråtit mer än vanligt under min grav. Och jag tillåter mig göra det. Utan anledning oftast.

Skönt att höra att det finns fler. Har slutat att sminka mig nu, det rinner ändå förr eller senare. :mad:
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Ja, det är väl lite så man känner, att det är tabu att inte vara så glad som man borde. Det jag själv är mest rädd för är att jag ska falla tillbaka i någon slags deppression, vilket jag har lidit av större delen av mina tonår. Jag antar att det kanske är den rädslan som gör att jag inte vill prata med någon om det? Då blir det mer, "verkligt" eller vad man ska säga.

Ja, jag blev chockad och mådde jättedåligt över mig själv i början. För allt man hört var att det skulle vara underbart att vara gravid, och så helt plötsligt sitter man själv och mår apa och önskar livet av sig själv och alla andra, man blir jätteförvirrad! För det är ju inte så "det ska vara".

Även om du inte vill prata med någon läkare eller liknande om saken så tror jag det är viktigt att man får sätta ord på sina kännslor på något sätt, skriv dagbok t.ex och prata med din partner, så iaf han är införstådd med hur du känner dig. Jag tror tryggheten att veta att man inte är ensam gör det lättare att tillåta sig själv att må skitdåligt!
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Ja, jag blev chockad och mådde jättedåligt över mig själv i början. För allt man hört var att det skulle vara underbart att vara gravid, och så helt plötsligt sitter man själv och mår apa och önskar livet av sig själv och alla andra, man blir jätteförvirrad! För det är ju inte så "det ska vara".

Precis. Och då tänker man ju genast: Är det ngt fel på mig?
Fast nu börjar jag ju inse att det nog är rätt vanligt ändå..

Även om du inte vill prata med någon läkare eller liknande om saken så tror jag det är viktigt att man får sätta ord på sina kännslor på något sätt, skriv dagbok t.ex och prata med din partner, så iaf han är införstådd med hur du känner dig. Jag tror tryggheten att veta att man inte är ensam gör det lättare att tillåta sig själv att må skitdåligt!

Ja, jag har försökt prata med sambon, och nog förstår han till en viss del, men samtidigt blir han väl lite trött och förvirrad också när han gör allt som står i hans makt för att göra mig nöjd och så blir det ändå inte bra..

Men det är ju tur att man har er bukare! :love:
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Ska vi bilda klubb? ;)

Du och jag är i nästan samma vecka och jag mår precis som du beskriver. Gillar inte alls att vara gravid. Man är inte sig själv och man känner inte igen sig själv, varken fysiskt eller psykiskt.
Jag är väldigt öppen med vad jag tycker om att vara gravid och det tror jag är bra. Säger även till bm att jag inte alls tycker om graviditeten.

Det mesta är faktiskt negativt med att vara gravid. Hittils har jag inte upplevt mycket som är positivt. Det enda positiva är att man kommer närmare bebis för varje dag som går.
 
Sv: Jag är bortskämd och otacksam.

Jag håller på att bli galen på mig själv.
Helt plötsligt känns det som om ingenting är roligt längre. Är gravid i v 18 och de 2-3 senaste veckorna är det som att jag inte riktigt kunnat glädjas åt graviditeten.
Barnet är väldigt efterlängtat och planerat, och självklart så älskar jag den lill* redan, och blir alldeles pirrig när jag känner den "bubbla" inne i magen.

Men samtidigt tar alla orostankar över hela tiden. Jag känner mig ledsen över ekonomin, att hästen är halt, att vi måste byta boende, att jag och sambon inte har så mkt tid för varandra längre medmera medmera.

Innerst inne vet jag hur lyckligt lottade vi är. Vi är friska, vi har ett bra förhållande, vi har råd att ha varsin bil och en häst som är bortskämd till max. Vi har det egentligen inte alls dåligt om man jämför med många andra, men ändå kan jag inte glädjas.

Jag känner mig mest bara trött och håglös, och orkar inte ta tag i någonting.

Pricken över i:et var nog när jag fick foglossningar och inte längre kunde rida eller mocka. Nu känner jag mig så överflödig när skötaren mockar varje dag och själv kan jag endast stå och titta på.

Jag vet att jag egentligen är otacksam för allt jag har, men det hjälper inte. Känner mig mer och mer nere för varje dag som går och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Känner också att mitt humör tär på förhållandet då jag många gånger är orättvis mot sambon.

Snälla, säg åt mig att skärpa mig!

Eftersom du får i dig alla näringsämnen du behöver så är det säkert hormonerna, det är väldigt vanligt att man blir så som du beskriver, det kan jämföras med de absolut värsta pms besvären eller depressionerna i många fall.
Kan vara bra att prata om det på mvc om man känner att man behöver råd & stöd.
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
24 593
Kropp & Själ Jag är 30 år gammal, jag har så långt jag kan minnas haft en depressiv läggning. För ungefär ett halvt liv sedan hade jag min första...
3 4 5
Svar
85
· Visningar
8 332
Senast: krambanan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp