Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.

 

[Thaliaste]

Träffade M idag. Nästan att jag ångrar mig.
Känns inte alls bra att prata med honom om graviditeten och jag vågar inte riktigt säga att jag vill behålla. Han stressar mig med abort. Och att det är så synd om honom om det skulle visa sig vara hans barn.
Jag sa att jag ska göra KUB så får jag ta beslut efter det.

Edit: sämsta förslaget var dock att jag skulle supa så mycket som möjligt tills jag får missfall.
Oklart om det var ett skämt eller inte.
Jag blev puff och sa att det är så fel på flera plan och i så fall är abort att föredra.

Jag förstår om det är svårt när man är i situationen och har förhoppningar, det är ju betydligt lättare att stå vid sidan av och säga, men du måste släppa taget om de gamla relationerna som är destruktiva för dig.

Det blir ett annat liv med barn än det du haft tidigare, med andra relationer och annat fokus. Det är naturligt när man får barn, och kanske särskilt i ditt fall som har haft mycket turbulens i livet de senaste åren.

Du har chansen nu att bygga upp ett nytt liv för dig själv och ditt barn, och lägga till de relationer som är bra för er. Det finns många ensamstående föräldrar som upptäcker nya sätt som nätverk kan se ut på, men för att kunna fokusera på det så är det nog bra om du lägger ner dina förhoppningar om hur dina partners ska reagera på ett kanske-deras-barn.

Att det blir en sorg att lämna det gamla bakom sig är naturligt för människor tänker jag, men det är bättre att bearbeta den sorgen nu innan barnet är fött, än att behöva ta den sen när man är trött efter sömnfria nätter och diarréblöjor.

 

[karamelldrottningen]

Jag ser inte fram emot första tiden alls. Snarare rädd för den. Hur det ska gå med allt.
Ser däremot mer fram emot ett lite större barn. Säg från tre år och uppåt. Sexåringar och uppåt har jag en del erfarenhet av i och med ridskolan och så. Men små barn tycker jag är svåra. Lite oberäkneliga.
Har betydligt bättre koll på föl och unghästar.
Men ett människobarn känns rätt så overkligt. Att det ska vara så litet och hjälplöst så länge.

M har skrivit en del som jag inte svarat på. Inget elakt eller anklagande. Men jobbigt att läsa. Han verkar verkligen övertygad om att han är pappan.
Han tog upp sjukdom i hans familj som han tyckte jag behövde veta om.
Vad ska jag svara på det?
Känner att jag vill inte ha någon kontakt med honom just nu. Inte innan KUB.
Alla försöker alltid påverka mig åt olika håll men jag gör alltid som jag vill ändå i slutändan. Jag tror jag vet vad jag vill. Skiftar lite men är ganska säker.
Åtminstone när det gäller sådana här stora beslut.
Vi lever bara kanske en gång och då kan man inte låta sig påverkas av andra för mycket.

Jag tar in det ni skriver. Just nu har jag lite svårt svara på något eftersom jag inte vet riktigt själv med allt.

 

[Palermo]

Äh men skit i honom och hans infantila åsikter och klumpiga försök till skämt.

Du har (ju?) psykologkontakt och jag tror att det är bra att du kan ventilera med en professionell samt göra upp konkreta strategier för hur du ska hantera dessa personer som inte riktigt verkar speciellt mogna om jag får vara helt ärlig.

Samtidigt kan ju graviditeten ge dig en nystart för att omvärdera dina relationer: minska vissa och stärka andra.

Tyvärr varken funkar det eller duger att strunta i den sannolika pappan när man är gravid. Skulle jag säga. Vart ska den strategin bära i längden? Och hur kommer det att påverka barnet?

Det vi ser hittills i tråden är relationer som skiter sig och närstående som behöver hållas på avstånd (såsom barnets blivande mormor). Lägger du märke till något fungerande nätverk runt karamellen, bestående av personer till vilka relationerna verkar stärkas i den här situationen?

 

[BernT]

Tyvärr varken funkar det eller duger att strunta i den sannolika pappan när man är gravid. Skulle jag säga. Vart ska den strategin bära i längden? Och hur kommer det att påverka barnet?

Det vi ser hittills i tråden är relationer som skiter sig och närstående som behöver hållas på avstånd (såsom barnets blivande mormor). Lägger du märke till något fungerande nätverk runt karamellen, bestående av personer till vilka relationerna verkar stärkas i den här situationen?

Han har ju dessutom rätt till att ha barnet. Vill man verkligen ha varannan vecka/nån form av delad vårdnad/umgänge med en sån där? Som verkligen kan förstöra ens liv.

 

[Motacilla]

Tyvärr varken funkar det eller duger att strunta i den sannolika pappan när man är gravid. Skulle jag säga. Vart ska den strategin bära i längden? Och hur kommer det att påverka barnet?

Det vi ser hittills i tråden är relationer som skiter sig och närstående som behöver hållas på avstånd (såsom barnets blivande mormor). Lägger du märke till något fungerande nätverk runt karamellen, bestående av personer till vilka relationerna verkar stärkas i den här situationen?

Jag menade att JUST NU, den här veckan, behöver man kanske inte ta den här mannens ord på ett så stort allvar.

Folk som är upprörda eller chockade över en nyhet kan behöva få tid att smälta saken innan man gör ett nytt försök att prata med dem. Nu förstod jag inlägget som att M inte varit medveten om graviditeten så länge(?)

Är han pappan så kommer det att visa sig tids nog. Och då får ju @karamelldrottningen och han gemensamt komma fram till vad som är den bästa lösningen för barnet.

Jag känner inte @karamelldrottningen och jag är fullkomligt övertygad om att hon inte skrivit om hela sitt liv och alla sina släktingar och vänner här.

Och skulle det nu vara så att Karamellen faktiskt inte har några andra i sitt liv än några män och en mor, så finns det ju som sagt möjlighet att ändra även på den saken.

Jag förstår att mitt inlägg kan läsas som att jag tycker att man inte behöver planera och att jag inte tar saker på allvar. Men det är inte så jag menar. Jag menar att man ska försöka ha något slags tillförsikt även i svåra situationer, "this too shall pass" liksom. Saker blir inte bättre för att man jagar upp sig, tvärtom. Och ibland behöver man få lugna ner sig och ta lite distans till saker för att göra upp planer och strategier.

 

[vemsomhelst123]

Tyvärr varken funkar det eller duger att strunta i den sannolika pappan när man är gravid. Skulle jag säga. Vart ska den strategin bära i längden? Och hur kommer det att påverka barnet?

Det vi ser hittills i tråden är relationer som skiter sig och närstående som behöver hållas på avstånd (såsom barnets blivande mormor). Lägger du märke till något fungerande nätverk runt karamellen, bestående av personer till vilka relationerna verkar stärkas i den här situationen?

Det är väl kanske ganska sällan i en sån här tråd eller någonsin går in och skriver om alla relationer man har som flyter på som de ska? Jag tycker alltid det blir lite obehagligt när man pratar över huvudet på folk (nu gör jag det själv) det nätverk jag hade när jag blev gravid är inte samma nätverk som idag (även om vännerna är kvar). Det är granngubben och hans hund högst upp i huset, förskolekompisarnas föräldrar, vänner man blivit närmare osv som är de som jag verkligen kan lita på finns där om något skulle hända. Och som ställt upp utan att jag ibland behövt be om det. En del utav de jag räknar som närmast nu kanske inte alls är det om 5 år igen, men vi skaffade definitivt barn utan något ”nätverk” annat än vänner nära geografiskt, även om vi var två.
Jag propagerar inte för eller emot något, men relationer kan också byggas även om man är vuxen.

 

[karamelldrottningen]

Lite osäker på vad som menas med nätverk. Tänker att nätverk är väl mer i jobbsammanhang?
Men har ett nätverk i form av hästmänniskor, vänner och släkt.

 

[Imogen]

Han har ju dessutom rätt till att ha barnet. Vill man verkligen ha varannan vecka/nån form av delad vårdnad/umgänge med en sån där? Som verkligen kan förstöra ens liv.

Pappan har (precis som mamman) noll och ingen rätt till att ha barnet.

Däremot har barnet rätt till umgänge och relation till sina föräldrar (förutsatt att de är kapabla till det och det inte bedöms skadligt för barnet).

 

[Palermo]

Jag menade att JUST NU, den här veckan, behöver man kanske inte ta den här mannens ord på ett så stort allvar.

Folk som är upprörda eller chockade över en nyhet kan behöva få tid att smälta saken innan man gör ett nytt försök att prata med dem. Nu förstod jag inlägget som att M inte varit medveten om graviditeten så länge(?)

Är han pappan så kommer det att visa sig tids nog. Och då får ju @karamelldrottningen och han gemensamt komma fram till vad som är den bästa lösningen för barnet.

Jag känner inte @karamelldrottningen och jag är fullkomligt övertygad om att hon inte skrivit om hela sitt liv och alla sina släktingar och vänner här.

Och skulle det nu vara så att Karamellen faktiskt inte har några andra i sitt liv än några män och en mor, så finns det ju som sagt möjlighet att ändra även på den saken.

Jag förstår att mitt inlägg kan läsas som att jag tycker att man inte behöver planera och att jag inte tar saker på allvar. Men det är inte så jag menar. Jag menar att man ska försöka ha något slags tillförsikt även i svåra situationer, "this too shall pass" liksom. Saker blir inte bättre för att man jagar upp sig, tvärtom. Och ibland behöver man få lugna ner sig och ta lite distans till saker för att göra upp planer och strategier.

Vem jagar upp sig? (Utom möjligen de presumtiva fäderna.) Saker blir inte heller bättre av att man skönmålar dem och bäddar in dem i fluff.

 

[Palermo]

Lite osäker på vad som menas med nätverk. Tänker att nätverk är väl mer i jobbsammanhang?
Men har ett nätverk i form av hästmänniskor, vänner och släkt.

I ditt fall skulle jag särskilt tänka på familj, släkt och vänner som kan hjälpa dig och barnet framöver. Kärleksfulla och vettiga barnvakter, trygga relationer av olika slag för både barnet och dig. Av vad du skriver tar till exempel inte din mamma en sådan roll. Jag vet inte om du har någon pappa. Barnets farföräldrar vet du ju tills vidare inte vilka det är. Någon som ibland kan hämta barnet på förskolan. Allt sånt. I den här situationen. Ensam om ansvaret utan närvarande pappa, eller en hopplös pappa, är väldigt krävande. Alltså väldigt.

Du säger att du är rädd för den första tiden. Vem kan stötta och avlasta dig när du inte får sova och barnet gråter och gråter?

 

[Thaliaste]

Lite osäker på vad som menas med nätverk. Tänker att nätverk är väl mer i jobbsammanhang?
Men har ett nätverk i form av hästmänniskor, vänner och släkt.

Att ta hand om ett litet barn 24 timmar om dygnet kan vara slitsamt, och man kan ju själv bli sjuk ibland, behöva gå till tandläkare eller bara göra något där man inte vill ha barnet med. Därför är det bra om man kan ha några människor runt sig och barnet som man kan ta hjälp av, det är då ens nätverk. Bor man med någon som vill fungera som extra vuxen eller har mor-/farföräldrar i närheten (behöver ju inte vara biologisk relation, men engagemanget i barnet behöver finnas) så blir det oftast en naturlig avlastning, men annars är det bra om man kan bygga upp ett nätverk på annat sätt.

Jag förstår att det fortfarande är lite omtumlande med ditt nya liv som kommer, men ibland ger du intrycket av att inte reflekterat så mycket över hur det ska bli. Det är ett halvår kvar och det går fort, vad ser du framför dig? Hoppas du fortfarande på att någon av dina partners plötsligt ska ändra sig?

Du behöver självklart inte svara på det eller "redovisa" något för oss i tråden. Jag hoppas bara för din egen skull att du tänker igenom hur du ska ordna det för dig och barnet, så du inte blir överraskad sedan. Som jag och många andra skrivit tidigare, det är verkligen ingen omöjlighet att ta hand om ett barn som ensamstående. Men ju bättre förberedd man är, desto mindre överraskningar kommer sedan. Man vet ju inte heller vilken typ av barn man får, vissa är enklare än andra, och andra har särskilda behov. Man behöver vara beredd på att det kan bli precis hur som helst.

 

[karamelldrottningen]

Att ta hand om ett litet barn 24 timmar om dygnet kan vara slitsamt, och man kan ju själv bli sjuk ibland, behöva gå till tandläkare eller bara göra något där man inte vill ha barnet med. Därför är det bra om man kan ha några människor runt sig och barnet som man kan ta hjälp av, det är då ens nätverk. Bor man med någon som vill fungera som extra vuxen eller har mor-/farföräldrar i närheten (behöver ju inte vara biologisk relation, men engagemanget i barnet behöver finnas) så blir det oftast en naturlig avlastning, men annars är det bra om man kan bygga upp ett nätverk på annat sätt.

Jag förstår att det fortfarande är lite omtumlande med ditt nya liv som kommer, men ibland ger du intrycket av att inte reflekterat så mycket över hur det ska bli. Det är ett halvår kvar och det går fort, vad ser du framför dig? Hoppas du fortfarande på att någon av dina partners plötsligt ska ändra sig?

Du behöver självklart inte svara på det eller "redovisa" något för oss i tråden. Jag hoppas bara för din egen skull att du tänker igenom hur du ska ordna det för dig och barnet, så du inte blir överraskad sedan. Som jag och många andra skrivit tidigare, det är verkligen ingen omöjlighet att ta hand om ett barn som ensamstående. Men ju bättre förberedd man är, desto mindre överraskningar kommer sedan. Man vet ju inte heller vilken typ av barn man får, vissa är enklare än andra, och andra har särskilda behov. Man behöver vara beredd på att det kan bli precis hur som helst.

Låter mer som att jag borde ha ett skriftligt avtal på avlastning
Och jo jag reflekterar och tänker. Hela tiden.

 

[Thaliaste]

Låter mer som att jag borde ha ett skriftligt avtal på avlastning
Och jo jag reflekterar och tänker. Hela tiden.

Har man ekonomin för det så finns det tjänster att köpa, men många löser det också genom hjälp av andra genom ett "nätverk". Det är inget skämt att det kan vara slitigt att vara ensamt ansvarig för ett barn.

 

[Palermo]

Låter mer som att jag borde ha ett skriftligt avtal på avlastning
Och jo jag reflekterar och tänker. Hela tiden.

Det finns varianter med stödfamilj eller kontaktfamilj som kan fixas via soc. Den familjen kan då ha barnet tex var tredje helg. Min sambo och jag är kontaktfamilj åt en pojke som numera är tonåring. Det betyder också att om något händer med pojkens mamma, är vi det första alternativet för att bli fosterhem åt honom. En trygghet för alla parter.

 

[vemsomhelst123]

Att ta hand om ett litet barn 24 timmar om dygnet kan vara slitsamt, och man kan ju själv bli sjuk ibland, behöva gå till tandläkare eller bara göra något där man inte vill ha barnet med. Därför är det bra om man kan ha några människor runt sig och barnet som man kan ta hjälp av, det är då ens nätverk. Bor man med någon som vill fungera som extra vuxen eller har mor-/farföräldrar i närheten (behöver ju inte vara biologisk relation, men engagemanget i barnet behöver finnas) så blir det oftast en naturlig avlastning, men annars är det bra om man kan bygga upp ett nätverk på annat sätt.

Jag förstår att det fortfarande är lite omtumlande med ditt nya liv som kommer, men ibland ger du intrycket av att inte reflekterat så mycket över hur det ska bli. Det är ett halvår kvar och det går fort, vad ser du framför dig? Hoppas du fortfarande på att någon av dina partners plötsligt ska ändra sig?

Du behöver självklart inte svara på det eller "redovisa" något för oss i tråden. Jag hoppas bara för din egen skull att du tänker igenom hur du ska ordna det för dig och barnet, så du inte blir överraskad sedan. Som jag och många andra skrivit tidigare, det är verkligen ingen omöjlighet att ta hand om ett barn som ensamstående. Men ju bättre förberedd man är, desto mindre överraskningar kommer sedan. Man vet ju inte heller vilken typ av barn man får, vissa är enklare än andra, och andra har särskilda behov. Man behöver vara beredd på att det kan bli precis hur som helst.

Alltså jag blir lite provocerad av den här typen av inlägg. Man kan ha hur stort nätverk som helst att luta sig mot men tex var det inte riktigt i våra planer att det skulle komma en pandemi när jag började vara ensam 24/7 4 veckor i taget. Som sen skulle vara i några år, vilket gjorde att det mesta jag tänkt och trott om mina första år som förälder blev något helt annat. Vad jag istället fick var ett närmare nätverk, andra i samma sits, andra som inte var i samma sits men som ställt upp för oss och som vi ställt upp för och där jag igår när jag var den som hämtade på förskolan första dagen sen i början av december fick en bamsekram av två barn som ser mig som en trygg vuxen de längtat efter, precis som en kompis till vårat barn hade gråtit en stund sista dagen min sambo lämnade innan han skulle ut och jobba 4 veckor. It takes a Village, absolut, men den byn har jag hittat efterhand, min hemby/familj finns där men de som räddar mig i vardagen är några helt andra.

 

[Thaliaste]

Alltså jag blir lite provocerad av den här typen av inlägg. Man kan ha hur stort nätverk som helst att luta sig mot men tex var det inte riktigt i våra planer att det skulle komma en pandemi när jag började vara ensam 24/7 4 veckor i taget. Som sen skulle vara i några år, vilket gjorde att det mesta jag tänkt och trott om mina första år som förälder blev något helt annat. Vad jag istället fick var ett närmare nätverk, andra i samma sits, andra som inte var i samma sits men som ställt upp för oss och som vi ställt upp för och där jag igår när jag var den som hämtade på förskolan första dagen sen i början av december fick en bamsekram av två barn som ser mig som en trygg vuxen de längtat efter, precis som en kompis till vårat barn hade gråtit en stund sista dagen min sambo lämnade innan han skulle ut och jobba 4 veckor. It takes a Village, absolut, men den byn har jag hittat efterhand, min hemby/familj finns där men de som räddar mig i vardagen är några helt andra.

Edit: Läste fel.

 

[Thaliaste]

Alltså jag blir lite provocerad av den här typen av inlägg. Man kan ha hur stort nätverk som helst att luta sig mot men tex var det inte riktigt i våra planer att det skulle komma en pandemi när jag började vara ensam 24/7 4 veckor i taget. Som sen skulle vara i några år, vilket gjorde att det mesta jag tänkt och trott om mina första år som förälder blev något helt annat. Vad jag istället fick var ett närmare nätverk, andra i samma sits, andra som inte var i samma sits men som ställt upp för oss och som vi ställt upp för och där jag igår när jag var den som hämtade på förskolan första dagen sen i början av december fick en bamsekram av två barn som ser mig som en trygg vuxen de längtat efter, precis som en kompis till vårat barn hade gråtit en stund sista dagen min sambo lämnade innan han skulle ut och jobba 4 veckor. It takes a Village, absolut, men den byn har jag hittat efterhand, min hemby/familj finns där men de som räddar mig i vardagen är några helt andra.

Jag förstår inte varför du blir provocerad - du gjorde precis det jag skrev om, du byggde upp ett nätverk som blev ett annat än det du först tänkt.

Jag menar inte att det går att planera och veta allt i detalj på förhand, men jag tror att det underlättar för att kunna bygga upp det nya, om man ger plats åt det genom att lämna det gamla som inte ger en det man behöver.

 

[Motacilla]

Vem jagar upp sig? (Utom möjligen de presumtiva fäderna.) Saker blir inte heller bättre av att man skönmålar dem och bäddar in dem i fluff.

Mitt inlägg var främst ett resonemang i största allmänhet.

Jag vet att du tycker att man ska förbereda sig för det värsta och mina inlägg där jag ger uttryck för en annan uppfattning verkar irritera dig.
Eftersom det här är en dagbokstråd så behöver vi kanske inte debattera inställning i olika frågor.

 

[Palermo]

Mitt inlägg var främst ett resonemang i största allmänhet.

Jag vet att du tycker att man ska förbereda sig för det värsta och mina inlägg där jag ger uttryck för en annan uppfattning verkar irritera dig.
Eftersom det här är en dagbokstråd så behöver vi kanske inte debattera inställning i olika frågor.

Då bör du inte heller lägga åsikter i min mun. Vilket du gör ovan. Min kommentar om skönmålning var också en synpunkt i allmänhet.

 

[karamelldrottningen]

Alltså jag blir lite provocerad av den här typen av inlägg. Man kan ha hur stort nätverk som helst att luta sig mot men tex var det inte riktigt i våra planer att det skulle komma en pandemi när jag började vara ensam 24/7 4 veckor i taget. Som sen skulle vara i några år, vilket gjorde att det mesta jag tänkt och trott om mina första år som förälder blev något helt annat. Vad jag istället fick var ett närmare nätverk, andra i samma sits, andra som inte var i samma sits men som ställt upp för oss och som vi ställt upp för och där jag igår när jag var den som hämtade på förskolan första dagen sen i början av december fick en bamsekram av två barn som ser mig som en trygg vuxen de längtat efter, precis som en kompis till vårat barn hade gråtit en stund sista dagen min sambo lämnade innan han skulle ut och jobba 4 veckor. It takes a Village, absolut, men den byn har jag hittat efterhand, min hemby/familj finns där men de som räddar mig i vardagen är några helt andra.

Precis!
Hur ska man kunna förbereda sig för precis allting när livet händer. Och vad som helst kan verkligen hända. Allt hade tex kunnat vara helt enligt plan men så dör någon. Eller en pandemi kommer. Eller en naturkatastrof. Eller vad som helst.

Jag ska inte oroa mig så jäkla mycket eftersom jag ändå inte kan veta vad det är som kommer ske. Att oroa sig hjälper inte.