Tycker det är konstigt hur man kan sakna något som man egentligen är oerhört tacksam att slippa. Alltså den där dubbelheten.
Jag saknar inte att ta ett glas vin det gör jag inte men jag saknar bitvis alkoholen.
Det förstår jag inte riktigt.
Jag vill absolut inte dricka. Men ändå får jag så där att jag ändå skulle kunna vid detta tillfälle. Och sen är jag samtidigt tacksam att vara nykter för det är som att allting blir mer förstärkt. Inte bara de negativa utan även det positiva.
Förutom ångesten. Det har jag insett är väldigt kopplat till alkoholen. Antingen direkt (dricker, abstinens). Eller tankar om, när, kanske, ska ja eller inte.
Jag tror att jag nådde min botten i våras. Då hade jag varit nykter en tid och tyckte att jag klarade av det hur lätt som helst (fast jag kanske snarare dövade med annat) och det var när jag och partner skulle åka iväg. Vi hade tjafsat om nånting som jag nu inte alls mins om vad.
Jag var i stan. Åt där. Bara tankar om jag skulle handla vin eller inte. Hade bestämt mig för att nej.
Och ändå köpte jag flera stycken. Kände hela vägen hem att detta var inte alls bra. Och samtidigt ni vet det där lyriska om att snart få dricka.
En flaska innan vi kom iväg. Sen en flaska i bilen. Jag sitter alltså bredvid partner. Han kör givetvis. Och dricker
Och sen spårade det ur ännu mer när vi kom fram. Sen minns jag inget mer men fått förklarat för mig vad som hände.
Jag hade varit odräglig. Sen spytt ner rummet. Sen skulle jag tydligen ta en promenad och ramlade i en trappa. Där jag sen slocknade och partner fick bära in mig och städa efter mig. Det hade tydligen tagit lång tid.
Ångesten dagen efteråt var inte av denna jord heller. Ville verkligen dö.
Sen den dagen har jag inte druckit en droppe
