Inte en dagbok

Alltid lika svårt att komma på en passande rubrik. Men jag får inte riktigt se detta som en dagbok helt och hållet för det blir inte bra.
Men jag vill ändå dela med mig av mina framsteg. Inom flera områden i livet. Sakta men säkert går det.

 

[hundtant]

Nej inte alls. Det enda vettiga är att avbryta. Jag kan inte ta hand om ett litet barn själv. Och så mycket tjänar jag inte eftersom jag inte än jobbar heltid. Sen detta med måendet kommer inte bli bättre av massa hormoner. Nej det är inte rätt mot barnet som kanske inte ens får en vettig pappa.
Önskade verkligen att jag absolut inte ville ha det. Men jag försöker kolla upp alternativ om det så må vara några ynka halmstrån.
Själv kommer det inte att gå. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv jämt ens.

Du är ingen sämre människa för att du känner så. Åtminstone inte sämre än mig. När jag blev tvungen att fatta beslut om jag skulle försöka få barn på egen hand eller inte alls så hade jag ett väldigt ordnat liv, jag hade bara ingen partner. Men när jag läste på och kollade andras historier så såg jag att de som klarat var de som hade ett starkt nätverk som redan från start gått med att vara både känslomässig och praktisk avlastning, de skulle finnas där för kvinnan och barnet.

Något sådant hade inte jag, så jag lät bli. Jag insåg att jag inte skulle klara vaknätter hormonkaos ständig oro allt praktiskt kring en bebis och ett växande barn, att få ett barn är ett så enormt åtagande att jag aldrig skulle klara det på egen hand.

Om man skaffar ett barn måste man, som kvinna, alltid vara beredd på att klara allt kring barnet, inklusive familjeekonomin, på egen hand. Man måste räkna med att man kan bli ensamstående, det är livsfarligt att hänga upp livet på att där finns en partner.

Jag tycker alltså att det är skönt att se hur du resonerar där.

 

[Thaliaste]

Sen är det ledsamt att alla här tror att jag skulle bli en helt meningslös mamma som inte klarar av nånting. Kanske har ni rätt

Det som skrivs är inte att du inte skulle klara av någonting eller bli helt meningslös som mamma. Men när ett barn kommer in i bilden så blir det naturligt att man lyfter fram riskerna, vilket inte är samma sak som att någon kan säga något om hur det faktiskt kommer att bli. Men OM riskerna faller ut, så blir det barnet som drabbas eftersom det är helt beroende av de vuxna i sin omgivning och inte kan göra något åt situationen själv.

Att barnets perspektiv behöver vara med i alla beslut och prioriteringar som görs från och med nu, är ju rent krasst det som det innebär att bli förälder. Det är inte längre Du, utan du och barnet och des andra förälder. Så om du längtar efter att bli förälder, så är det just precis nu du ska börja använda det perspektivet: vad är bäst för barnet, och inte vad du vill och drömmer om.

 

[karamelldrottningen]

Min julkänsla verkar nästan försvunnit. Känns bara tungt att det måste vara jul just nu.
Jag har ingenting emot julen men känner bara inte för det just nu.
Presenter hit och dit. Umgås med familj. Hälsa på pappa. Det känns viktigast.
Jag kom aldrig iväg när det var allhelgona.

Har städat och fixat idag. Grejat i stallet mm. Känt mig ganska uppåt faktiskt. Men just nu känns allt bara blaha.
Sen kan jag inte låta bli att tänka dumma tankar. Som jag absolut inte vill tänka. Som hur skulle nästa jul se ut med en liten i familjen. Skulle den sitta där med tindrande ögon när julgranen tänds.