Inte bara nätdejting del 10

[Got2Be]

Jag kunde inte hitta någon tråd del 10, så nu startar jag en..
Om det redan finns en tråd gömd någonstans så får moderator gärna avlägsna denna.

 

[Masqueradee]

Nu kör vi på detta, full moderator eller ej @LenaH

 

[Lazer09]

Kom precis hem från en kaffedejt med en kille, som jag hittade via Tinder. Det var väldigt avslappnat och lättpratat, till min lättnad. Jag var lite nervös innan för hur det hur det skulle gå. Han var väldigt trevlig Det blir en andra dejt så småningom också. Känslan är typ såhär (i den ordningen)

 

[pepp]

Tror ni inte att jag fått världens mancold får se om jag lyckas kurera mig!

 

[Bison]

Spenderat hela dagen med ryssen.
Han är helt fucked up och jag gillart
Tjatade hål i huvudet på honom att prata ryska

 

[Dressyrtjejen_97]

Började snacka med en 16/17 årig kille (00a) från min ort, fråga inte varför.
Så säger han plötsligt, med hjälp av något citat från en låttext, typ "vi har mötts ute i natten" eller något sånt.
Funderade på vad tusan han menade, tills jag insåg att jag sett honom ute när jag nattvandrat.
Känns dock extremt opassande att skriva med honom, särskilt med tanke på ovanstående, så kommer troligtvis inte göra det mer....

 

[Niyama]

Började snacka med en 16/17 årig kille (00a) från min ort, fråga inte varför.
Så säger han plötsligt, med hjälp av något citat från en låttext, typ "vi har mötts ute i natten" eller något sånt.
Funderade på vad tusan han menade, tills jag insåg att jag sett honom ute när jag nattvandrat.
Känns dock extremt opassande att skriva med honom, särskilt med tanke på ovanstående, så kommer troligtvis inte göra det mer....

Varför är det opassande?

 

[Dressyrtjejen_97]

Varför är det opassande?

Nej, men det känns bara väldigt konstigt med tanke på att jag nattvandrar. Inte för att vi nattvandrare på något sätt är någon slags "vakter" eller något, men liksom det känns bara som lite som att det blir någon (i sammanhanget) konstig "han är ungdom som är ute på kvällarna" och jag är "hon som är ute och ser till att allt går lugnt till" - relation jag är långt ifrån bekväm med.
Kan inte riktigt formulera känslan i ord, men det känns liksom bara fel och konstigt...

 

[Niyama]

Nej, men det känns bara väldigt konstigt med tanke på att jag nattvandrar. Inte för att vi nattvandrare på något sätt är någon slags "vakter" eller något, men liksom det känns bara som lite som att det blir någon (i sammanhanget) konstig "han är ungdom som är ute på kvällarna" och jag är "hon som är ute och ser till att allt går lugnt till" - relation jag är långt ifrån bekväm med.
Kan inte riktigt formulera känslan i ord, men det känns liksom bara fel och konstigt...

Ok, det är ju väldigt många personer som går bort då, med tanke på att de flesta går ut ibland.

 

[Dressyrtjejen_97]

Ok, det är ju väldigt många personer som går bort då, med tanke på att de flesta går ut ibland.

Mjo, du har en poäng

 

[Niyama]

Gick in på mitt gamla hp-konto, sökte och såg en kille jag brukar åka samma buss som ibland. Vi har växlat några ord, jag har gillat honom och undrat vem han är. Nu ba "åh BUSSKILLEN "

 

[Hedda]

Så jag och min dejt sågs förra lördagen. Han skulle åka bort på semester och jag skulle jobba massor. Vi hördes ungefär ingenting efter lördagen för att jag testade det här med att inte höra av mig först fram till torsdagen samma vecka. Jag tänkte att han var upptagen med familj och vänner bara. Sen har vi hörts lite men han har inte svarat så engagerat eller ofta. Jag tänkte samma, att han var upptagen. Meeeeen så skickade jag ett "hej, jag blir lite osäker på när du inte hör av dig finns det anledning att vara osäker?"-sms och jo. Han har grubblat och har tvivel och nu kom jag och rotade i det så att nä he's not that into me.

Första snubben typ någonsin som jag faktiskt känt att jag skulle kunna ha någon framtid med, som jag vågat berätta för andra om. Gör det inte, sluta jinxa har jag tänkt men sen tänkt äääsch det känns ju bra. Jag tänkte till och med att jag kanske kommer slippa bli gammal ensam. Vågade känna efter och inse att jo, jag vill nog ha barn. Något som jag inte vågat erkänna innan som total evig singel. Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+. Jag fick sån jäkla ångest just nu. Tårarna bara rinner. Det blev liksom mer än att bli dumpad, hela framtiden som jag byggt upp sprack (och jag vet att det inte är schysst att tänka sjutton steg i förväg och att det ligger helt och håller på mig och inte på honom men det känns ändå som skit.) Kul semestervecka alltså. Klart bättre att veta än att vara osäker förstås men jag hade inte räknat med svaret jag fick och det gör ont.

Hur gör man för att orka dejta utan att lämna ut hela sin själ och hjärta? Det tar så himla mycket energi att gå på dejter och träffa nya människor och berätta om sig själv.

Förlåt för en svamlig uppsats från en uppgiven och sårad.

 

[Niyama]

Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+.

Men det finns ju faktiskt gott om tid än! Även om du träffar rätt person först om ett par år så finns tid att hinna få flera barn. Förstår dock stressen, jag fyllde 30 i år och vill inte ens ha barn, och t.o.m. jag har tänkt att nu är det dax att i alla fall fundera på det på riktigt.

 

[starcraft]

Så jag och min dejt sågs förra lördagen. Han skulle åka bort på semester och jag skulle jobba massor. Vi hördes ungefär ingenting efter lördagen för att jag testade det här med att inte höra av mig först fram till torsdagen samma vecka. Jag tänkte att han var upptagen med familj och vänner bara. Sen har vi hörts lite men han har inte svarat så engagerat eller ofta. Jag tänkte samma, att han var upptagen. Meeeeen så skickade jag ett "hej, jag blir lite osäker på när du inte hör av dig finns det anledning att vara osäker?"-sms och jo. Han har grubblat och har tvivel och nu kom jag och rotade i det så att nä he's not that into me.

Första snubben typ någonsin som jag faktiskt känt att jag skulle kunna ha någon framtid med, som jag vågat berätta för andra om. Gör det inte, sluta jinxa har jag tänkt men sen tänkt äääsch det känns ju bra. Jag tänkte till och med att jag kanske kommer slippa bli gammal ensam. Vågade känna efter och inse att jo, jag vill nog ha barn. Något som jag inte vågat erkänna innan som total evig singel. Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+. Jag fick sån jäkla ångest just nu. Tårarna bara rinner. Det blev liksom mer än att bli dumpad, hela framtiden som jag byggt upp sprack (och jag vet att det inte är schysst att tänka sjutton steg i förväg och att det ligger helt och håller på mig och inte på honom men det känns ändå som skit.) Kul semestervecka alltså. Klart bättre att veta än att vara osäker förstås men jag hade inte räknat med svaret jag fick och det gör ont.

Hur gör man för att orka dejta utan att lämna ut hela sin själ och hjärta? Det tar så himla mycket energi att gå på dejter och träffa nya människor och berätta om sig själv.

Förlåt för en svamlig uppsats från en uppgiven och sårad.

Tråkigt, men det är bättre att veta. Och än är det inte försent. Vet minst en här på buke som fick sitt första barn sent och sen hann få 4 barn. Jag är själv i din ålder, men har visserligen inte bestämt mig om jag vill ha barn eller ej, men tänker ändå att det finns massor med tid.

 

[pepp]

Så jag och min dejt sågs förra lördagen. Han skulle åka bort på semester och jag skulle jobba massor. Vi hördes ungefär ingenting efter lördagen för att jag testade det här med att inte höra av mig först fram till torsdagen samma vecka. Jag tänkte att han var upptagen med familj och vänner bara. Sen har vi hörts lite men han har inte svarat så engagerat eller ofta. Jag tänkte samma, att han var upptagen. Meeeeen så skickade jag ett "hej, jag blir lite osäker på när du inte hör av dig finns det anledning att vara osäker?"-sms och jo. Han har grubblat och har tvivel och nu kom jag och rotade i det så att nä he's not that into me.

Första snubben typ någonsin som jag faktiskt känt att jag skulle kunna ha någon framtid med, som jag vågat berätta för andra om. Gör det inte, sluta jinxa har jag tänkt men sen tänkt äääsch det känns ju bra. Jag tänkte till och med att jag kanske kommer slippa bli gammal ensam. Vågade känna efter och inse att jo, jag vill nog ha barn. Något som jag inte vågat erkänna innan som total evig singel. Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+. Jag fick sån jäkla ångest just nu. Tårarna bara rinner. Det blev liksom mer än att bli dumpad, hela framtiden som jag byggt upp sprack (och jag vet att det inte är schysst att tänka sjutton steg i förväg och att det ligger helt och håller på mig och inte på honom men det känns ändå som skit.) Kul semestervecka alltså. Klart bättre att veta än att vara osäker förstås men jag hade inte räknat med svaret jag fick och det gör ont.

Hur gör man för att orka dejta utan att lämna ut hela sin själ och hjärta? Det tar så himla mycket energi att gå på dejter och träffa nya människor och berätta om sig själv.

Förlåt för en svamlig uppsats från en uppgiven och sårad.

Vill skicka en stor kraaaam. Känner igen mig så mycket, jag fyller 32 i år....

 

[detordnarsig]

Så jag och min dejt sågs förra lördagen. Han skulle åka bort på semester och jag skulle jobba massor. Vi hördes ungefär ingenting efter lördagen för att jag testade det här med att inte höra av mig först fram till torsdagen samma vecka. Jag tänkte att han var upptagen med familj och vänner bara. Sen har vi hörts lite men han har inte svarat så engagerat eller ofta. Jag tänkte samma, att han var upptagen. Meeeeen så skickade jag ett "hej, jag blir lite osäker på när du inte hör av dig finns det anledning att vara osäker?"-sms och jo. Han har grubblat och har tvivel och nu kom jag och rotade i det så att nä he's not that into me.

Första snubben typ någonsin som jag faktiskt känt att jag skulle kunna ha någon framtid med, som jag vågat berätta för andra om. Gör det inte, sluta jinxa har jag tänkt men sen tänkt äääsch det känns ju bra. Jag tänkte till och med att jag kanske kommer slippa bli gammal ensam. Vågade känna efter och inse att jo, jag vill nog ha barn. Något som jag inte vågat erkänna innan som total evig singel. Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+. Jag fick sån jäkla ångest just nu. Tårarna bara rinner. Det blev liksom mer än att bli dumpad, hela framtiden som jag byggt upp sprack (och jag vet att det inte är schysst att tänka sjutton steg i förväg och att det ligger helt och håller på mig och inte på honom men det känns ändå som skit.) Kul semestervecka alltså. Klart bättre att veta än att vara osäker förstås men jag hade inte räknat med svaret jag fick och det gör ont.

Hur gör man för att orka dejta utan att lämna ut hela sin själ och hjärta? Det tar så himla mycket energi att gå på dejter och träffa nya människor och berätta om sig själv.

Förlåt för en svamlig uppsats från en uppgiven och sårad.

Förstår dig fullständigt. Kan ju trösta(?) dig med att jag är fem år äldre än du...

Jag har dessutom semester snart. Semesterveckorna valdes på måfå ca en vecka efter jag blivit singel. Har nästan inget planerat och har inte heller nån att planera något med
Jag har inte en enda singelkompis, och de flesta har dessutom barn, så det är familjetid deluxe för de flesta och den tillbringas med andra familjer, ingen tragisk singel. Känns nästan som vissa tror singelskapet smittar Åka bort själv skulle jag ju kunna, men det ses ju så märkligt att det knappa existerar några enkelrum och därför får man ju i praktiken ändå betala för två...

 

[Bison]

Så jag och min dejt sågs förra lördagen. Han skulle åka bort på semester och jag skulle jobba massor. Vi hördes ungefär ingenting efter lördagen för att jag testade det här med att inte höra av mig först fram till torsdagen samma vecka. Jag tänkte att han var upptagen med familj och vänner bara. Sen har vi hörts lite men han har inte svarat så engagerat eller ofta. Jag tänkte samma, att han var upptagen. Meeeeen så skickade jag ett "hej, jag blir lite osäker på när du inte hör av dig finns det anledning att vara osäker?"-sms och jo. Han har grubblat och har tvivel och nu kom jag och rotade i det så att nä he's not that into me.

Första snubben typ någonsin som jag faktiskt känt att jag skulle kunna ha någon framtid med, som jag vågat berätta för andra om. Gör det inte, sluta jinxa har jag tänkt men sen tänkt äääsch det känns ju bra. Jag tänkte till och med att jag kanske kommer slippa bli gammal ensam. Vågade känna efter och inse att jo, jag vill nog ha barn. Något som jag inte vågat erkänna innan som total evig singel. Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+. Jag fick sån jäkla ångest just nu. Tårarna bara rinner. Det blev liksom mer än att bli dumpad, hela framtiden som jag byggt upp sprack (och jag vet att det inte är schysst att tänka sjutton steg i förväg och att det ligger helt och håller på mig och inte på honom men det känns ändå som skit.) Kul semestervecka alltså. Klart bättre att veta än att vara osäker förstås men jag hade inte räknat med svaret jag fick och det gör ont.

Hur gör man för att orka dejta utan att lämna ut hela sin själ och hjärta? Det tar så himla mycket energi att gå på dejter och träffa nya människor och berätta om sig själv.

Förlåt för en svamlig uppsats från en uppgiven och sårad.

Bygga luftslott och framtidsfantasier är så lätt och så otroligt dumt.
För hur ofta blir det egentligen som man tänkt sig?
Tror bara det skapar orimliga förväntningar och krav.

När du dejtar så de det som en möjlighet att lära känna nya människor, inte se fem just som potentiella livspartners eller fäder till framtida barn.
Ta det lite mer chill helt enkelt.

Njut av senestern, åk på små utflykter, gör saker för din skull och njut av sommaren

 

[Lazer09]

Så jag och min dejt sågs förra lördagen. Han skulle åka bort på semester och jag skulle jobba massor. Vi hördes ungefär ingenting efter lördagen för att jag testade det här med att inte höra av mig först fram till torsdagen samma vecka. Jag tänkte att han var upptagen med familj och vänner bara. Sen har vi hörts lite men han har inte svarat så engagerat eller ofta. Jag tänkte samma, att han var upptagen. Meeeeen så skickade jag ett "hej, jag blir lite osäker på när du inte hör av dig finns det anledning att vara osäker?"-sms och jo. Han har grubblat och har tvivel och nu kom jag och rotade i det så att nä he's not that into me.

Första snubben typ någonsin som jag faktiskt känt att jag skulle kunna ha någon framtid med, som jag vågat berätta för andra om. Gör det inte, sluta jinxa har jag tänkt men sen tänkt äääsch det känns ju bra. Jag tänkte till och med att jag kanske kommer slippa bli gammal ensam. Vågade känna efter och inse att jo, jag vill nog ha barn. Något som jag inte vågat erkänna innan som total evig singel. Jag fyller 30 i år och även om jag skulle träffa någon nu så vore det ju på gränsen till att "hinna" få flera barn (jag har alltid tänkt att jag kanske vill ha tre-fyra), jag vill inte skaffa barn som 40+. Jag fick sån jäkla ångest just nu. Tårarna bara rinner. Det blev liksom mer än att bli dumpad, hela framtiden som jag byggt upp sprack (och jag vet att det inte är schysst att tänka sjutton steg i förväg och att det ligger helt och håller på mig och inte på honom men det känns ändå som skit.) Kul semestervecka alltså. Klart bättre att veta än att vara osäker förstås men jag hade inte räknat med svaret jag fick och det gör ont.

Hur gör man för att orka dejta utan att lämna ut hela sin själ och hjärta? Det tar så himla mycket energi att gå på dejter och träffa nya människor och berätta om sig själv.

Förlåt för en svamlig uppsats från en uppgiven och sårad.

Kram Så tråkigt, men som nån sa. Det är bättre att veta nu än senare. Dessutom: jag är lika gammal som du och det finns tid! Ta hand om dig och tillåt dig att "sörja"

 

[sorbifolia]

Jag har nyss separerats, och maken vill inte att vi berättar för vänner och familj än. Vi bor fortfarande tillsammans av praktiska skäl, vilket gör det extremt svårt för mig att börja dejta, eller ens nätdejta. (Jag har nog kommit mycket längre i processen mentalt än honom, har i princip gått och förberedd mig i ett år på att göra slut.)

Men tänker åtminstonde skaffa Tinder tills jag åker på semester, förhoppningsvis åker även han iväg ett tag sedan så jag får vara själv hemma.
Är det brukligt att skriva någon text om att man främst söker "flyktiga relationer" i sin profil? Jag vet inte ens om jag vill ligga, men bara träffa killar som jag kan ha kul med, flörta, kanske hångla, gå ut på krogen och dansa med.... Jag vill dock inte riskera att de tror vi ska gifta oss, typ. Eller att de förväntar sig att vi ska ligga oavsett (kanske känns mer sannolikt).

Jag har verkligen noll koll på det här med dejting, är snart 37 år och har varit ihop med maken mer eller mindre sedan jag var 19. Men känns ändå som att jag kommer hantera det bättre nu än i min ungdom, då skrämde jag bara iväg alla de jag såg som interessanta...

 

[Bison]

Bygga luftslott och framtidsfantasier är så lätt och så otroligt dumt.
För hur ofta blir det egentligen som man tänkt sig?
Tror bara det skapar orimliga förväntningar och krav.

När du dejtar så de det som en möjlighet att lära känna nya människor, inte se fem just som potentiella livspartners eller fäder till framtida barn.
Ta det lite mer chill helt enkelt.

Njut av senestern, åk på små utflykter, gör saker för din skull och njut av sommaren

Alltså just nu hatar jag autokorrekt på min telefon som ändrar mina rättstavade ord till andra ord. Som dem till fem, va fan