Inlagd på psyk, vänder det någonsin?

[xlsx]

Gammal användare men nytt anonymt nick. En del av er förstår nog vem jag är pga gemensamma aktiviteter vi har tillsammans som jag inte kommer att dyka upp till i den närmaste framtid, men ber er såklart respektera min anonymitet här.

Igår kraschade jag totalt och en vän övertalade mig att köra mig till psykakuten. Fick spendera natten där och vid dagens samtal med överläkaren fanns det inga tvivel utan jag skulle skrivas in på en öppen mottagning. Jag tyckte att det var jättejobbigt och även om det är en frivillig inläggning känns det inte som att jag hade något val. Både min vän, överläkaren och sjuksköterskan som alla var med på samtalet sa i princip att detta är något jag måste göra och jag kände mig pressad till en inläggning. Jag förstår såklart att för de som ser det utifrån är det självklart att detta är sättet jag kan bli hjälpt på.

Men bara tanken på att jag inte kan gå till jobbet imorgon får mig att flippa ut. Jag är otroligt plikttrogen, ansvarsfull och vill alltid ha full kontroll på mig själv och i min omgivning i den mån det går. Jag har under hela min depression jobbat heltid då jobbet har varit min flykt och det enda stället där jag kunnat få ro i tankarna, gå in i en annan roll och fokusera på något annat. Generellt har jag mycket svårt att vara ensam med mig själv och jag antar att det är en av de saker som skrämmer mig mest med denna inläggning. Jag tvingas just att vara ensam med mig själv. Jag kan inte dra igång att städa hela lägenheten, åka till stallet och rida 3 hästar eller åka in till kontoret en söndag för att fly undan. Jag förstår såklart att mina "flykter" inte har varit sunda och att det inte håller i längden men just nu känns det som att någon dragit undan allt framför mig.

Av ovannämnda orsaker bröt jag ihop totalt när jag kom till mottagningen där jag just nu är inskriven och var helt utom kontroll. Personalen gav mig lugnande och jag har sovit och gråtit om vartannat hela dagen. Jag är fortfarande långt ifrån säker på att detta är den bästa lösningen för mig. Jag känner mig så oerhört ensam i min sjukdom och här känner jag mig ännu mer ensam och utelämnad. Känns mest som att detta är något slags förvar. Pratade med "min sjuksköterska" tidigare idag och uttryckte att jag behövde kollas till ofta eftersom att jag har mycket svårt att be om hjälp. Hen har inte kollat till mig en enda gång sedan vid 14 när han gav mig lugnande senast. Hen kom bara in vid kl 18 för att berätta att det var mat.

Min sjukdomshistorik i korta drag är att jag insjuknade i depression i september 2016, november kraschade jag totalt och fick en tid hos VC. Fick SSRI i ca en månad men utan effekt så i januari byttes min medicin till SNRI. Åt dessa januari till april där det konstaterades att ingen märkbar förändring i mitt tillstånd skett. Jag fick en remiss till psyk där jag nu varit under behandling. I maj byttes min medicin till tricykliska antidepressiva och ingen effekt än. Min depression beskrivs som svår och jag har tappat hoppet för länge sedan. Jag har konstant självmordstankar och har utvecklat ett självskadebeteende och använder alkohol som flykt från vardagen när det blivit för mycket.

Förlåt för en helt sjukt jäkla lång text. Någon annan som kämpat med en svår depression? Vänder det någonsin? Hur länge ska man behöva stå ut? Jag vet att självmord inte är lösningen, men jag kan inte få mina känslor att förstå det.

 

[Petronilla]

Wow, vet inte vad jag ska skriv mer än kram

 

[Sissa]

Dubbelt

 

[vallhund]

Dubbelt

?

 

[Sissa]

Ja, det vänder! Håll i, håll ut och ge det tid. Med hjälp av rätt medicin, kbt, kanske någon omstrukturering i livet om det behövs, så vänder det så småningom.

Jag har varit svårt sjuk i depression och varit inlagd några gånger, och jag var nära att stryka med. Då, mitt i det allra mörkaste trodde jag aldrig att det skulle bli bra igen, men det har det blivit. Sjukdomen påverkar tankarna på ett negativt sätt, så lyssna på andra omkring dig och försök tro att det vänder och blir bra! Det blir bra med tiden!

Hoppas de hittar rätt medicin och att du får någon att prata med. Ta hand om dig!

 

[Sissa]

?

Bra att du såg. Seg surf på mobilen ställer till det.

 

[Alos]

Lyssna och ta till dig av vad @Sissa skriver. Det vänder, det måste det någon gång. Kram

 

[Vallmo]

Först och främst, vad bra att du sökte hjälp och att du är inskriven på en vårdavdelning nu. Det är ett jättebra första steg.

Förstår att det är jobbigt att vara inskriven och vara tvingad att möta sig själv utan att kunna fly in i arbetsrollen eller i olika aktiviteter eller ännu värre som du säger själv, att ta till självskadebeteende och alkohol för att stå ut. Det är skittufft.
Men det låter ändå som det är något du behöver göra och det verkar du ju vara fullt medveten om också.
Det är också helt solklart att du behöver hjälp. Du kommer säkert tvivla på det massor med gånger, för det gör man, men försök ändå att tänka att du nu tar hand om dig själv nu. Även om det inte alls känns som du gör det.

Det jobbiga med depression är att det tar sån lång tid att då effekt av medicinen. Det kan också vara svårt att själv kunna mäta effekten av den. Det gör det också väldigt jobbigt, såklart.
Försök att tänka att du måste ge det tid, för det tar tid. Med det inte sagt att det kommer vara nattsvart hela tiden. Tillåt dig själv att må dåligt. Det låter som ett knäppt råd kanske, men ibland är det just det man behöver för att kunna må bättre.
Det kommer bli bättre, men det kan gå långsamt. I början med en ny medicin kan man också må sämre, men det är helt normalt. Jättebra att du är inskriven på avdelning nu så att du får hjälp om det blir jobbigt.

Jag har själv varit där. Kraschade totalt för fyra år sedan. Mådde skitdåligt länge, men det blev bättre. Idag mår jag bra och är tillbaka på mitt arbete och jobbar halvtid.
Det har varit jättetuffa år men samtidigt har jag lärt mig så mycket om mig själv framförallt, men även om andra.
Jag tar fortfarande mediciner, en kombo av SSRI och SNRI och även sömntabletter. Det känns ok och jag räknar med att behandlingen kommer bli mer eller mindre livslång och det känns helt ok.

Jag hoppas att det blir bättre för dig och att du ändå kan känna dig lite nöjd med att du har tagit ett jättestort steg och att du känner att du tar hand om dig själv nu. För det gör du. Kram om du vill!

 

[xlsx]

@Vallmo och @Sissa tack för era svar. Det gör mig hoppfull. Jag vet att folk i min omgivning säger att det kommer att bli bättre, men jag har så svårt att tro på det själv. Det värsta är att jag känner att mitt intellekt och mina känslor är så åtskilda. Det är som en god och en ond sida inuti mig och mitt mående pendlar så mycket beroende vilken sida som tar mest plats för stunden.

Jag vet ju innerst inne att detta är stället jag bör vara på för att få hjälp, men mina känslor skriker att jag måste härifrån. Det är så svårt att hantera de sidor som hela tiden sliter åt var sitt håll.

Jag har med mig min jobbdator och hoppas att jag kan distrahera tankarna lite genom att jobba lite. Samtidigt vill jag bara sova mig igenom detta och vakna på andra sidan. Det gör så ont att känna och att må dåligt. Har aldrig haft så ont i själen innan och det gör mig skräckslagen och panikslagen.

Det värsta är nog att min fasad faller. Jag har kunnat hålla uppe den ganska okej det senaste halvåret, även om jag inte alltid lyckats. Det känns som ett nederlag att behöva informera chefen och tjejerna i stallet att jag inte kan mer. Att jag ligger platt. Jag har alltid varit den som klarat mig själv och varit extremt självständig och nu är det som hela min självbild fallerar. Och det ger mig total panik.

Samtidigt är jag rädd för att detta inte är botten, att det blir ännu värre. Och jag blir livrädd när jag tappar kontrollen.

 

[tuaphua]

@Vallmo och @Sissa tack för era svar. Det gör mig hoppfull. Jag vet att folk i min omgivning säger att det kommer att bli bättre, men jag har så svårt att tro på det själv. Det värsta är att jag känner att mitt intellekt och mina känslor är så åtskilda. Det är som en god och en ond sida inuti mig och mitt mående pendlar så mycket beroende vilken sida som tar mest plats för stunden.

Jag vet ju innerst inne att detta är stället jag bör vara på för att få hjälp, men mina känslor skriker att jag måste härifrån. Det är så svårt att hantera de sidor som hela tiden sliter åt var sitt håll.

Jag har med mig min jobbdator och hoppas att jag kan distrahera tankarna lite genom att jobba lite. Samtidigt vill jag bara sova mig igenom detta och vakna på andra sidan. Det gör så ont att känna och att må dåligt. Har aldrig haft så ont i själen innan och det gör mig skräckslagen och panikslagen.

Det värsta är nog att min fasad faller. Jag har kunnat hålla uppe den ganska okej det senaste halvåret, även om jag inte alltid lyckats. Det känns som ett nederlag att behöva informera chefen och tjejerna i stallet att jag inte kan mer. Att jag ligger platt. Jag har alltid varit den som klarat mig själv och varit extremt självständig och nu är det som hela min självbild fallerar. Och det ger mig total panik.

Samtidigt är jag rädd för att detta inte är botten, att det blir ännu värre. Och jag blir livrädd när jag tappar kontrollen.

Vet du, ibland är det bra att fasaden rasar.
Du mår ju inte bra. Och det finns ingen om helst skam i det. Genom att dölja det tror jag man bara föder skammen sas. De brukar säga att skam är den svåraste känslan att jobba bort.

Jag har varit nästan i samma sits som dig. Jag blev erbjuden att läggas in. Men jag beslutade att bo kvar hemma med mina djur.
Jag har dock vänner/familj som lagts in och upplevt det dom bäst för just dem.
Jag ville inte heller leva. Jag levde av plikt mot min häst och min pappa.
Idag är jag glad att jag kände den plikten. Idag mår jag bra igen.
Jag fick en sån dipp igen när jag var riktigt fysiskt sjuk innan vi hittade varför och kunde behandla det.
Nu mår jag bra, jobbar och ser fram emot varje ny dag.

Hoppas du kan få rätt hjälp för just dig.
Våga be om hjälp. Våga visa hur du mår. Du kommer förmodligen få mer stöd än du tror.
Jag tror inte du själv ser ner på andra när de mår dåligt. Var lika snäll mot dig själv.

Kram!

 

[Vallmo]

@Vallmo och @Sissa tack för era svar. Det gör mig hoppfull. Jag vet att folk i min omgivning säger att det kommer att bli bättre, men jag har så svårt att tro på det själv. Det värsta är att jag känner att mitt intellekt och mina känslor är så åtskilda. Det är som en god och en ond sida inuti mig och mitt mående pendlar så mycket beroende vilken sida som tar mest plats för stunden.

Jag vet ju innerst inne att detta är stället jag bör vara på för att få hjälp, men mina känslor skriker att jag måste härifrån. Det är så svårt att hantera de sidor som hela tiden sliter åt var sitt håll.

Jag har med mig min jobbdator och hoppas att jag kan distrahera tankarna lite genom att jobba lite. Samtidigt vill jag bara sova mig igenom detta och vakna på andra sidan. Det gör så ont att känna och att må dåligt. Har aldrig haft så ont i själen innan och det gör mig skräckslagen och panikslagen.

Det värsta är nog att min fasad faller. Jag har kunnat hålla uppe den ganska okej det senaste halvåret, även om jag inte alltid lyckats. Det känns som ett nederlag att behöva informera chefen och tjejerna i stallet att jag inte kan mer. Att jag ligger platt. Jag har alltid varit den som klarat mig själv och varit extremt självständig och nu är det som hela min självbild fallerar. Och det ger mig total panik.

Samtidigt är jag rädd för att detta inte är botten, att det blir ännu värre. Och jag blir livrädd när jag tappar kontrollen.

Säger som @tuaphua låt fasaden falla.
Det är bra om du gör det för då ökar din insikt också att du faktiskt behöver hjälp.
Jag höll också fasaden uppe länge. Utåt sett, på jobbet var det ingen som märkte något och då jobbar jag ändå själv inom psykiatrin.
Jag kan ärligt säga att jag var så illa ute så jag skar mig i armarna pga ångest innan jag gick till jobbet. Sen på jobbet tog jag hand om tjejer som skar sig och sa till dom att dom inte skulle skada sig själv. Helt sjukt, jag vet!

Det där försvaret är inte mycket att ha. Jag lovar! Du ser det bara inte ännu, men du kommer dit.
Jag mådde oftast som sämst när jag var inlagd. Har varit det många gånger. Oftast mådde jag bättre i början av inläggningen, men sen när jag slappnade av efter ett par dagar kom alla jobbiga känslor och tankar.
Det är helt ok att må dåligt och låt dig själv göra det.

Angående att känslorna och intellektet är skilda, se det som någonting bra. Det är bra att du rent förnuftsmässigt kan tänka att du kommer bli bättre, för det kommer du bli.
Det är också bra för intellektet att se att du faktiskt är en människa med känslor som reagerar känslomässigt på dina sjukdomssymptom.
Mycket av det du skriver är klassiska symtom på depressionen. Det kanske kan hjälpa lite att tänka så. Tänk att det är symtom på din depression och att det inte är du som person.
Du kommer bli bättre och när du blir det så kommer dina tankar också vara annorlunda.

 

[Sissa]

@Vallmo och @Sissa tack för era svar. Det gör mig hoppfull. Jag vet att folk i min omgivning säger att det kommer att bli bättre, men jag har så svårt att tro på det själv. Det värsta är att jag känner att mitt intellekt och mina känslor är så åtskilda. Det är som en god och en ond sida inuti mig och mitt mående pendlar så mycket beroende vilken sida som tar mest plats för stunden.

Jag vet ju innerst inne att detta är stället jag bör vara på för att få hjälp, men mina känslor skriker att jag måste härifrån. Det är så svårt att hantera de sidor som hela tiden sliter åt var sitt håll.

Jag har med mig min jobbdator och hoppas att jag kan distrahera tankarna lite genom att jobba lite. Samtidigt vill jag bara sova mig igenom detta och vakna på andra sidan. Det gör så ont att känna och att må dåligt. Har aldrig haft så ont i själen innan och det gör mig skräckslagen och panikslagen.

Det värsta är nog att min fasad faller. Jag har kunnat hålla uppe den ganska okej det senaste halvåret, även om jag inte alltid lyckats. Det känns som ett nederlag att behöva informera chefen och tjejerna i stallet att jag inte kan mer. Att jag ligger platt. Jag har alltid varit den som klarat mig själv och varit extremt självständig och nu är det som hela min självbild fallerar. Och det ger mig total panik.

Samtidigt är jag rädd för att detta inte är botten, att det blir ännu värre. Och jag blir livrädd när jag tappar kontrollen.

Det gör ont att må så dåligt. Jag känner verkligen igen det. Som @tuaphua skriver, var inte rädd att tappa fasaden. Vi är människor, och vi drabbas av sådana här saker ibland. Det är inget nederlag. Du kommer komma ut starkare på andra sidan!

 

[vallhund]

Hakar på @Vallmo , det är inte dina tankar, det är sjukdomens tankar som satt sig i ditt huvud. Prata om det med din ssk, eller din kontaktperson, du måste formulera tankarna i ord o dela dem med en annan människa så de inte biter sig fast i ditt huvud.
mvh

 

[Vallmo]

@xlsx hur har det gått för dig? Är du fortfarande inlagd på avd?

 

[Maoam]

Det är så klart skitjobbigt när det man gjort för att dämpa ångest och depression inte finns tillgängligt längre men det är nog så det måste vara, det kommer att bli svintufft att lära dig hantera detta utan dina vanliga "lösningar". Jag tror att det är så ibland att det måste bli värre för att det ska kunna bli bättre. Det riktigt jobbiga med depression är just oförmågan att se att det nånsin kommer bli bättre, att man inte anser sig vara värd hjälp osv. Det är en del av sjukdomens natur vilket så klart gör den svårbehandlad. När jag gick i terapi så sa min psykolog att ibland måste man bara försöka acceptera att nu är det som det är. Just nu är du där du är, just mår du fruktansvärt och det är okej. Det får vara så nu bara. Försök att släpp känslan av att du borde vara på jobbet eller vad nu känner att du borde. Du behöver inte göra något just nu mer än att ta hand dig själv just nu. Och acceptera att det kommer blir riktigt tufft för det är det när man tar tag i flera års nedhållna känslor och måste börja gräva i sig själv. Jag har aldrig varit inlagd men gått i KBT-terapi. Varje vecka som jag åkte därifrån var jag helt slut, helt urlakad och mådde extremt dåligt. Men efter ett par dagar så kunde jag känna att det kändes lite bättre och började se fram emot nästa veckas besök, några dagar innan så hade jag världens ångest för jag visste hur jobbigt det var. Jag kom till insikt om mkt av mina beteenden som jag inte ens visste att jag hade och hur det påverkade mig. Jag hoppas att du kan få den hjälp du behöver nu och att du kan fokusera på dig själv nu, det kommer att bli bättre även om det inte känns så....

 

[Cattis_E]

Nu har jag aldrig varit inlagd men jag var sjuk länge.
Vändpunkten för mig efter ett par års av och till mellan riktigt dåligt med självmordstankar och bara deppigt kom när medicineringen hittade rätt.

Det kommer att bli bättre.
Förstår att inläggningen är läskig.
Jag tyckte det var döläskigt första gången jag skulle till öppenpsykiatrin.
Kämpa på!

 

[citruzen]

Gammal användare men nytt anonymt nick. En del av er förstår nog vem jag är pga gemensamma aktiviteter vi har tillsammans som jag inte kommer att dyka upp till i den närmaste framtid, men ber er såklart respektera min anonymitet här.

Igår kraschade jag totalt och en vän övertalade mig att köra mig till psykakuten. Fick spendera natten där och vid dagens samtal med överläkaren fanns det inga tvivel utan jag skulle skrivas in på en öppen mottagning. Jag tyckte att det var jättejobbigt och även om det är en frivillig inläggning känns det inte som att jag hade något val. Både min vän, överläkaren och sjuksköterskan som alla var med på samtalet sa i princip att detta är något jag måste göra och jag kände mig pressad till en inläggning. Jag förstår såklart att för de som ser det utifrån är det självklart att detta är sättet jag kan bli hjälpt på.

Men bara tanken på att jag inte kan gå till jobbet imorgon får mig att flippa ut. Jag är otroligt plikttrogen, ansvarsfull och vill alltid ha full kontroll på mig själv och i min omgivning i den mån det går. Jag har under hela min depression jobbat heltid då jobbet har varit min flykt och det enda stället där jag kunnat få ro i tankarna, gå in i en annan roll och fokusera på något annat. Generellt har jag mycket svårt att vara ensam med mig själv och jag antar att det är en av de saker som skrämmer mig mest med denna inläggning. Jag tvingas just att vara ensam med mig själv. Jag kan inte dra igång att städa hela lägenheten, åka till stallet och rida 3 hästar eller åka in till kontoret en söndag för att fly undan. Jag förstår såklart att mina "flykter" inte har varit sunda och att det inte håller i längden men just nu känns det som att någon dragit undan allt framför mig.

Av ovannämnda orsaker bröt jag ihop totalt när jag kom till mottagningen där jag just nu är inskriven och var helt utom kontroll. Personalen gav mig lugnande och jag har sovit och gråtit om vartannat hela dagen. Jag är fortfarande långt ifrån säker på att detta är den bästa lösningen för mig. Jag känner mig så oerhört ensam i min sjukdom och här känner jag mig ännu mer ensam och utelämnad. Känns mest som att detta är något slags förvar. Pratade med "min sjuksköterska" tidigare idag och uttryckte att jag behövde kollas till ofta eftersom att jag har mycket svårt att be om hjälp. Hen har inte kollat till mig en enda gång sedan vid 14 när han gav mig lugnande senast. Hen kom bara in vid kl 18 för att berätta att det var mat.

Min sjukdomshistorik i korta drag är att jag insjuknade i depression i september 2016, november kraschade jag totalt och fick en tid hos VC. Fick SSRI i ca en månad men utan effekt så i januari byttes min medicin till SNRI. Åt dessa januari till april där det konstaterades att ingen märkbar förändring i mitt tillstånd skett. Jag fick en remiss till psyk där jag nu varit under behandling. I maj byttes min medicin till tricykliska antidepressiva och ingen effekt än. Min depression beskrivs som svår och jag har tappat hoppet för länge sedan. Jag har konstant självmordstankar och har utvecklat ett självskadebeteende och använder alkohol som flykt från vardagen när det blivit för mycket.

Förlåt för en helt sjukt jäkla lång text. Någon annan som kämpat med en svår depression? Vänder det någonsin? Hur länge ska man behöva stå ut? Jag vet att självmord inte är lösningen, men jag kan inte få mina känslor att förstå det.

Flera år sent svar, men ville ändå ge det chansen att svara och framför allt fråga. Hur mår du IDAG?
Det känns som du satte ord på mina känslor. Hoppas verkligen du mår bättre. Ser själv inget ljus för tillfället , mer än att surfa runt och gräva i min hjärna vilket förvärrar allt ((: Men men, skönt att man kan isolera sig i sin lägenhet och ingen överreagerar pga corona (: