Ingen verkar lyssna?

[Eden]

(Hoppas jag valde rätt prefix, hihi)

Jag pratar inte om hur jag mår för andra. Jag tjänar inget på det... eller så känns det iallafall när jag väl öppnar mig för folk och dom nästan direkt försöker byta ämne eller rent utsagt ignorerar mig. Kvittar vem det är, familj eller vänner... det verkar liksom inte intressant hur jag mår? Men det är tydligen viktigt att jag ska sätta mig fullt i och trösta/respektera dom?

Jag mår egentligen riktigt skit mentalt. Riktigt skit. Och jag har aldrig upplevt det att det hjälper att prata med folk om det, men det känns så jävla dåligt att när man ger det en chans och.. ja... som ovan....

Jag vill inte gå till någon "specialist" eller så att prata med. Känns som/tycker att dom inte har ett skit med mitt liv att göra. Har fått en egen uppfattning IOM att jag var på BUP för utredning av depression för bara några månader sedan och fick svaret av en sköterska att "röra på mig mera" så skulle allt lösa sig... Jo, har jag nämnt att jag har kronisk smärta? För henne gjorde jag det minst fyra gånger och att jag gör vad jag kan. Jag var där två gånger (en gång för att se om jag behövdes akut läggas in och en annan gång för depression) och båda gånger var hon på mig att jag skulle ut och röra på mig, hon lyssnade typ inte på vad jag sa... Jag trivdes heller inte med specialisten som skulle utreda för depression. Han var utländsk och jag har jätte svårt för "ja och nej" frågor och svarar ibland tvärtemot vad jag menar... jag har ingen aning vilka missförstånd som kan ha hänt... sedan att nämna att jag har en stark fasad av "jag mår helt ok" hjälper inte. Jag tror INTE att jag har en redig depression, det är inte vad jag försöker få fram. Men det liksom går inte att gå prata med en främling för mig. Funkar inte helt enkelt.

Vad ska man göra egentligen???

Blev en aning "off topic", och lite väl rörigt, haha, Så kan det bli :-P

 

[TinyWiny]

Många kan inte hantera att någon inte svarar -toppen! på frågan hur de mår. Då blir det så som du beskriver. Det är sorgligt att det ska behöva vara så men människor reagerar så när det blir för jobbigt för dem. Det är mänskligt att backa när det inte blev som man trodde oavsett hur fel det kan bli för någon annan pga det men det är likväl sorgligt. Kanske känner de ändå att du har en förståelse för hur de mår och att det är därför du får agera hobbypsykolog åt dem? Det är faktiskt inget krav de kan ställa på dig och det är okej att du säger ifrån om du känner dig utnyttjad. Vänskap och omtanke ska inte bara gå åt ett håll.

Det finns ändå många som faktiskt lyssnar, tar in, agerar och reagerar men att hitta dem är inte alltid lätt. Att sköterskan på BUP sa som hon gjorde är förmodligen en vana. Rörelse hjälper många gånger vid depressionsliknande tillstånd och att ha förmågan att se och anpassa sina råd till individen man har framför sig är inte alla förunnat. Kan man inte det så får personen dåliga och/eller helt värdelösa råd precis som du fick.

Den dagen du träffar rätt person, en person som ser dig och inte "vem som helst" så kommer du förmodligen att kunna prata även med en främling. Vissa människor klickar man bara med trots att man har träffat dem för första gången fem minuter tidigare. Mitt råd är att söka vidare. Får du inte den hjälp du behöver av en så sök dig vidare till nästa. Våga ställa krav och våga vara "jobbig". Att ha ständig smärta kan i sig ge depressioner och har du någon läkare, sjukgymnast eller någon annan du kommer i kontakt med pga smärtan som du känner lyssnar på dig så kanske hen kan hjälpa dig vidare?

 

[Pancakes]

Jag har haft en tuff period ett tag nu under våren. Istället för att som vanligt säga att allt är bra så provade jag en ny taktik och sa som det var - "jag mår jättedåligt". En del reagerade precis som du beskriver - bytte ämne eller rent av inte svarade överhuvudtaget. Andra har förstått att jag menat det och kommit med lite råd, tröst eller hjälp. Det var riktigt, riktigt skönt att få bekräftelse på att folk förstod och brydde sig. Nu har mitt dåliga mående berott på massa (inre) stress som av yttre faktorer inte skulle hålla i sig hur länge som helst men hade det gjort det hade jag fått söka hjälp.

Jag avskyr också att prata med främlingar, blir ju jättekonstigt att ge specifika detaljer till någon som inte vet vem jag är till vardags? Men litegrann hade jag fått försöka köra över den känslan men också som skrivs ovan att det hjälper när man hittar rätt. Bara för att de på BUP inte bemötte dig på ett bra sätt betyder det inte att alla kommer missa målet. Jag har för många år sen tänkt att eftersom enstaka kontakter med vården inte hjälpt så finns det ingen där som kan hjälpa. Det var fel, jag fick massor med hjälp när jag mötte en terapeut som passade för mig. Så våga prova Sök hjälp också för smärtan om du inte redan gjort det, det är inte roligt att gå med! Bara det kan vara jobbigt nog.

 

[Eden]

Tack så himla mycket för svaren!

Jag fick, precis innan BUP, diagnosen EDS (Ehls-Danlos syndrom) av hypermobil variant. Jag har också bl.a ett "team" som hjälper mig (läkare, sjukgymnast, -skolsköterska- och arbetsterapeut). Även om det ibland går lite segt, så är dom bra. Tyvärr så ska min nuvarande läkare gå i pension- och där med ersättas av en annan som jag har mött en gång i januari eller februari. Upplevde henne lite som kyligt kalkylerande och gillade henne inte direkt, men skolsköterskan och läkaren säger att hon är bra så det får bli som det blir Lite jobbigt bara att jag måste bygga upp fyra år av förklaringar, hur jag upplever bl.a smärtan, på nytt

Får försöka ta tag med det här med psykolog. Då får jag ännu en person att förvirra till vansinne

Ännu en gång, tack

 

[TinyWiny]

Tack så himla mycket för svaren!

Jag fick, precis innan BUP, diagnosen EDS (Ehls-Danlos syndrom) av hypermobil variant. Jag har också bl.a ett "team" som hjälper mig (läkare, sjukgymnast, -skolsköterska- och arbetsterapeut). Även om det ibland går lite segt, så är dom bra. Tyvärr så ska min nuvarande läkare gå i pension- och där med ersättas av en annan som jag har mött en gång i januari eller februari. Upplevde henne lite som kyligt kalkylerande och gillade henne inte direkt, men skolsköterskan och läkaren säger att hon är bra så det får bli som det blir Lite jobbigt bara att jag måste bygga upp fyra år av förklaringar, hur jag upplever bl.a smärtan, på nytt

Får försöka ta tag med det här med psykolog. Då får jag ännu en person att förvirra till vansinne

Ännu en gång, tack

Jag beklagar diagnosen Vi är några här på buke med den tyvärr. Men så bra att du har ett team omkring dig som kan hjälpa dig! Det är segt att förklara i all oändlighet men ibland kan faktiskt ett läkarbyte vara bra. Nya infallsvinklar och nya kunskaper. Jag håller tummarna för att det blir så för dig!
Prata med ditt team och be dem om hjälp. Det är alltid lättare att prata med någon och få en remiss av någon som vet vad du lever med i övrigt.

Tänk inte att hen kommer bli förvirrad till vansinne, tänk på henom som någon som kommer kunna hjälpa dig, någon som tillsammans med dig kan göra ditt liv bättre