För min ras är det nog precis tvärtom.
Vi vet att vi har ca 30% bärare av MDR1 och ca 30% bärare av CEA.
Inte enda diagnos på CEA trots att vi har en handfull affected, resten är bara enkelbärare.
CEA tycks ju åtföljas av modifiers som i andra raser kan medföra att vissa hundar som är affected får diagnoser men andra går genom livet till synes opåverkade.
Dessa modifiers är det ingen som identifierat och man kan inte testa för dom.
Därmed vet vi ju inte om det är något man kan förvänta sig att det alltid nedärvs, eller om det kan tappas på vägen. Därför väljer vi det säkra före det osäkra, vi testar våra avelshundar och parar inte 2 bärare med varandra.
En av våra Founderraser, Långhårig Whippet/Windsprite (kalla dom vad du vill) var med i studien som ledde fram till CEA-testet så även om det inte är uttestat på Silken Windhounds så vet vi ju att det var från dessa hundar vi fick det. Det är alltså inte officiellt validerat för rasen men vi nöjer oss med detta som det är nu.
Genom att "slentrianmässigt" testa alla avelshundar och många uppfödare testar även samtliga valpar efter en kombination med bärare, så vet vi vem som är vad.
Med vår lilla avelsbas så kan vi använda bärare i avel genom att para med en hund som är fri. Utan att oroa sig över om det blir hundar som är affected.
Självklart är MDR1 och CEA en droppe i havet av vad hundarna bär på.
Men det är något vi vet något om.
Här i Sverige finns MDR1 i svenska populationen men inte CEA.
Ren tur att våra importer inte haft CEA.
För mig skulle det kännas märkligt att introducera CEA i den lilla populationen så det är självklart ett medvetet val att inte importera/para med en CEA-bärare.
Vi har inte och har aldrig haft för avsikt att helt avla bort MDR1 och CEA. Det skulle skära bort så stora delar av avelsbasen att det inte är möjligt. Men man kan ju ändå hålla koll på det och inte producera hundar som är affected.
Min mentor har alltid predikat "3 strikes and you are out" för mig.
Vad är en strike är är något varje uppfödare måste besluta själv.
Men en hund som har vad uppfödaren anser vara 3 fel denne har lite svårt att leva med, den ska man inte använda i avel.
Så för mig kanske jag inte skulle använda en MDR1-bärare om den har 2 fel till jag anser att jag inte vill avla på. Men MDR1 i sig är inte en faktor. Men det kan vara en bidragande faktor.
Det har ännu inte hänt men i teorin skulle jag kunna tänka mig att MDR1 hamnar på plussidan. Låt säga att man har 2 kullbröder som på alla sätt är fantastiska och har egenskaper som jag vill åt i mitt avelsprogram.
Om den MDR1-fria brodern används mycket i avel men inte brodern som är bärare av MDR1, då skulle jag kunna tänka mig att använda bäraren just därför.
Om jag behöver nytt avelsmaterial, skulle jag då lägga tid, energi och pengar på att importera en bärare av MDR1 eller CEA? Nej. Inte när jag kan välja någon som är fri.
År 2015 importerade 3 tikar, en från England, 2 från USA.
När jag precis bokat transporten av den ena amerikanska tiken, som varit en planerad import under lång tid, då ringer uppfödaren och frågar om jag vill ha tiken Dolly också?
Dolly hade nämligen blivit tjuvparad av en hane som uppfödaren lånat in, men inte för Dollys del. Den hanen är från en linje ner från en av våra sist tillagda Founders och vid det tillfället fanns inte den linjen i Europa. Hade jagat hund från den linjen i ett par år men dom har inte velat exportera. Så nu blev det 2 transporter, det tog ju tid innan Dolly blev resklar.
Dolly flög hit i 4:e veckan. När hon varit här i en vecka gjordes ultraljud. 5 små tickande hjärtan. I vecka 8 var hon tyvärr tom och hade resorberat valparna
Det blir inte alltid som man tänkt. Men hade jag tagit hit Dolly från USA om hon inte varit tjuvparad med just den hanen? Nix, det hade jag inte.
Nu fick jag en tredje tiklinje i och med Dolly, tillbaks på en Foundertik jag inte haft som tiklinje förut.
Att testa avkomma från hundar som är heriditärt fria men inte testade på ett par generationer, det är nog ganska nyttigt. Det kan bli fel på testerna, kontaminering, felhantering på labbet, vad som helst. Att då göra en uppföljning några generationer efter senaste test tror jag kan vara bra.
Så nej, jag är nog snarare FÖR "slentrianmässig" DNA-testning av
kända problem inom en ras.
