Jag har också blivit mobbad för mitt utseende hela min uppväxt. Jag blev skrattat åt varenda jävla dag och jag mår FORTFARANDE skit över det och jag skäms något hemskt över hur grotesk jag tror att jag är.
Därmed är jag av åsikten att, Det är, för i helvete, inte OK att skratta åt folks utseenden. Det är inte OK att bortförklara det med att folk inte borde ta sig själva på så stort allvar. Det är absolut inget som någon annan bestämmer. Det bestämmer man själv.
Människor som skrattar åt andra människor på grund av deras utseende can take a long walk of a short bridge. Or crawl back into the cesspit they slithered out of.
Desto snabbare folk inser att det inte är OK desto bättre.
Det är inte OK.
Det är aldrig värt att någon får skratta lite på bekostnad av någon annan.
Jag betalade med anorexi och ett enormt självförakt och självskadebeteende. Det kräves att jag fick en obotlig sjukdom som eventuellt kunde vara cancer för att jag skulle känna att jag verkligen ville leva (och tänkte slåss för det). Det skedde vid ungefär 35 års ålder efter att mer eller mindre längtat efter att dö sedan jag var i 10-årsåldern.
Det är vad mobbning kan göra med en.
Jag slåss fortfarande fast medicinen kan ta kål på mig, varje vecka när jag tar min spruta som gör tämligen ont. Jag kommer inte att sluta slåss.
