ajdidodii
Trådstartare
Eller i alla fall är det så det känns. Jag har många år varit trött på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Det har handlat om att jag har varit glad om jag varit tillräckligt pigg för att diska två tallrikar på en dag. Jag har varit till många läkare som utrett ett tag och sedan greppat efter halmstrån, innan dom slutligen konstaterat att det förmodligen sitter i mitt huvud och att jag måste motionera mer.
Jag har fått höra allt från att det är helt normal tonårströtthet till att jag sover för mycket eller rör mig för lite eller den slutgiltiga slutsatsen att jag helt enkelt är lat. För att inte tala om läkaren som jag var till för att jag hade så ont i magen och hade lätt för att bli lös. Han klämde lite på mig och konstaterade att det inte var något fel på mig och att jag skulle äta ordentligt och må bra.
Fast värst har ändå varit skammen. Jag har skämts så otroligt mycket för min trötthet och har fasat varje gång för frågan "vad jobbar du med?" när jag träffar en ny människa. Att behöva svara inget och nej, jag söker inte jobb, jag är för trött och läkarna hittar inget fel på mig.
Det är många gånger nu som jag funderat på om inte alla runt mig har rätt, att det inte finns något fel på mig och att jag bara är lat. Varför jag inte kan "rycka upp mig" som min morfar säger till mig att jag borde göra? Varför jag inte kan bara bita ihop och ignorera att jag är trött.
Vändningen kom förra tisdagen när jag var till akuten för tilltagande ont i magen. Läkaren kände och klämde lite på mig, konstaterade att blodprovet (stick i fingret) och urinprovet visade att det inte var något akut fel på mig. Sedan frågade hon om min trötthet och om jag hade funderat på om jag kunde vara glutenallergiker eller laktosintolerant.
Hon beställde blodprov till mig som jag fick svar på igår och svaret var att jag är mjölkallergiker och laktosintolerant.
Jag kommer sakna ett iskallt glas mjölk och en kanelbulle, men samtidigt så känns det som ett litet pris att betala för att få tillbaka sitt liv. Jag börjar inse att jag kommer kunna göra precis vad jag vill. Jag kommer kunna skaffa min häst, plugga vidare, börja jobba och köpa gården jag drömmer om. Jag kommer kunna åka och hälsa på en kompis och mina föräldrar bara för att jag känner för det och jag kommer slippa hindras av att jag är för trött.
Jag kommer kunna diska, dammsuga, tvätta och gå precis så långa promenader med hunden jag vill. Jag har fått mitt liv tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna dricka mjölken jag älskar och det är jag ändå glad för, eftersom det visar att jag inbillade mig inte. (och nej, jag ville nog inget speciellt med den här tråden, bara skriva av mig lite.)
Jag har fått höra allt från att det är helt normal tonårströtthet till att jag sover för mycket eller rör mig för lite eller den slutgiltiga slutsatsen att jag helt enkelt är lat. För att inte tala om läkaren som jag var till för att jag hade så ont i magen och hade lätt för att bli lös. Han klämde lite på mig och konstaterade att det inte var något fel på mig och att jag skulle äta ordentligt och må bra.
Fast värst har ändå varit skammen. Jag har skämts så otroligt mycket för min trötthet och har fasat varje gång för frågan "vad jobbar du med?" när jag träffar en ny människa. Att behöva svara inget och nej, jag söker inte jobb, jag är för trött och läkarna hittar inget fel på mig.
Det är många gånger nu som jag funderat på om inte alla runt mig har rätt, att det inte finns något fel på mig och att jag bara är lat. Varför jag inte kan "rycka upp mig" som min morfar säger till mig att jag borde göra? Varför jag inte kan bara bita ihop och ignorera att jag är trött.
Vändningen kom förra tisdagen när jag var till akuten för tilltagande ont i magen. Läkaren kände och klämde lite på mig, konstaterade att blodprovet (stick i fingret) och urinprovet visade att det inte var något akut fel på mig. Sedan frågade hon om min trötthet och om jag hade funderat på om jag kunde vara glutenallergiker eller laktosintolerant.
Hon beställde blodprov till mig som jag fick svar på igår och svaret var att jag är mjölkallergiker och laktosintolerant.
Jag kommer sakna ett iskallt glas mjölk och en kanelbulle, men samtidigt så känns det som ett litet pris att betala för att få tillbaka sitt liv. Jag börjar inse att jag kommer kunna göra precis vad jag vill. Jag kommer kunna skaffa min häst, plugga vidare, börja jobba och köpa gården jag drömmer om. Jag kommer kunna åka och hälsa på en kompis och mina föräldrar bara för att jag känner för det och jag kommer slippa hindras av att jag är för trött.
Jag kommer kunna diska, dammsuga, tvätta och gå precis så långa promenader med hunden jag vill. Jag har fått mitt liv tillbaka. Jag kommer aldrig mer kunna dricka mjölken jag älskar och det är jag ändå glad för, eftersom det visar att jag inbillade mig inte. (och nej, jag ville nog inget speciellt med den här tråden, bara skriva av mig lite.)