ztsu
Trådstartare
Jag har två barn, den äldre blir 11 år i år och den yngre fyller alldeles snart 4 år. Båda mina graviditeter har varit jobbiga, den andra extremt. Hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående) har varit min lott och trots att lillkillen nu blir 4 år får jag fortfarande panik när jag av olika anledningar mår illa.
Med stora killen mådde jag illa till v21 ungefär och i jämförelse med lillkillen var det en dröm. Graviditeten med lillkillen var fruktansvärd. Jag mådde extremt illa, låg i sängen dygnet runt och kunde inte röra mig. Jag kunde inte gå på kontroller hos BM (som fick komma hem till mig vid några tillfällen), min man matade mig med potatismos när jag låg i sängen, jag hade en trädgårdsstol i duschen där jag satt när min man duschade mig och tvättade mitt hår en gång i veckan, jag hade två hinkar vid sängkanten som jag kräktes i omlott och jag var inlagd på sjukhus vid några tillfällen. 13 kilo gick jag ner och i v36 fick förlossningen sättas igång eftersom bebis hade slutat växa i magen. Jag var så psykiskt utmattad att jag vid ett tillfälle tog mig till sjukhuset och sa till läkaren på specialistmödravården att om hon inte plockade ut ungen NU skulle jag själv skära ut den med kniv (och jag menade det). Då blev jag inlagd i några dagar. I det tidigare skedet av graviditeten bokade jag tid för abort tre gånger eftersom jag helt enkelt inte stod ut, och under hela graviditeten åt jag maxdos av en medicin som man egentligen inte ger gravida utan folk som genomgår cellgifter. Jag blev sjukskriven i v6 och var sedan sjukskriven hela graviditeten. Illamåendet blev något bättre efter v31 men jag kunde fortfarande inte göra någonting utan att kräkas.
Nu börjar jag lite smått längta efter en unge till. Min man har sagt i tre år nu att han vill ha fler barn men jag har fått panik bara av tanken. Nu börjar jag dock vekna och det rycker lite i livmodern. Dessutom berättade min mamma för ett tag sedan att hon hamnade i klimakteriet redan när hon var 40år och som jag förstått det så är det ärftligt. Isf har jag "bara" sex år på mig om jag vill ha fler barn, och det är väl ungefär så lång tid det skulle ta att bearbeta detta känns det som
Jag har läst på mycket om hyperemesis gravidarum och som jag förstår det så är det i princip 100% säkert att man får det med tredje barnet om man haft det med de två tidigare. Jag vet att jag inte klarar av ännu en graviditet som den förra. Så vad gör man? Accepterar att det inte blir fler barn? Blir så ledsen när jag tänker på det, känns som att något dör inombords.
Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur har det gått för er? Har ni vågat igen?
Med stora killen mådde jag illa till v21 ungefär och i jämförelse med lillkillen var det en dröm. Graviditeten med lillkillen var fruktansvärd. Jag mådde extremt illa, låg i sängen dygnet runt och kunde inte röra mig. Jag kunde inte gå på kontroller hos BM (som fick komma hem till mig vid några tillfällen), min man matade mig med potatismos när jag låg i sängen, jag hade en trädgårdsstol i duschen där jag satt när min man duschade mig och tvättade mitt hår en gång i veckan, jag hade två hinkar vid sängkanten som jag kräktes i omlott och jag var inlagd på sjukhus vid några tillfällen. 13 kilo gick jag ner och i v36 fick förlossningen sättas igång eftersom bebis hade slutat växa i magen. Jag var så psykiskt utmattad att jag vid ett tillfälle tog mig till sjukhuset och sa till läkaren på specialistmödravården att om hon inte plockade ut ungen NU skulle jag själv skära ut den med kniv (och jag menade det). Då blev jag inlagd i några dagar. I det tidigare skedet av graviditeten bokade jag tid för abort tre gånger eftersom jag helt enkelt inte stod ut, och under hela graviditeten åt jag maxdos av en medicin som man egentligen inte ger gravida utan folk som genomgår cellgifter. Jag blev sjukskriven i v6 och var sedan sjukskriven hela graviditeten. Illamåendet blev något bättre efter v31 men jag kunde fortfarande inte göra någonting utan att kräkas.
Nu börjar jag lite smått längta efter en unge till. Min man har sagt i tre år nu att han vill ha fler barn men jag har fått panik bara av tanken. Nu börjar jag dock vekna och det rycker lite i livmodern. Dessutom berättade min mamma för ett tag sedan att hon hamnade i klimakteriet redan när hon var 40år och som jag förstått det så är det ärftligt. Isf har jag "bara" sex år på mig om jag vill ha fler barn, och det är väl ungefär så lång tid det skulle ta att bearbeta detta känns det som
Jag har läst på mycket om hyperemesis gravidarum och som jag förstår det så är det i princip 100% säkert att man får det med tredje barnet om man haft det med de två tidigare. Jag vet att jag inte klarar av ännu en graviditet som den förra. Så vad gör man? Accepterar att det inte blir fler barn? Blir så ledsen när jag tänker på det, känns som att något dör inombords.
Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur har det gått för er? Har ni vågat igen?
