Hus till ett barn när föräldern dör?

[Oldie]

Det funkar inte så, det är förtida arv och syskonen kan och har all rätt att bestrida det. Jag förstår helt ärligt inte varför ett syskon ska få flera miljoner och de andra bli lottlösa?

Laglott har alla barnen rätt till oavsett testamente.

 

[Mia_R]

Laglott har alla barnen rätt till oavsett testamente.

Jag vet det, förstår inte tankesättet.

 

[athena_arabians]

Det funkar inte så, det är förtida arv och syskonen kan och har all rätt att bestrida det. Jag förstår helt ärligt inte varför ett syskon ska få flera miljoner och de andra bli lottlösa?

Instämmer och har man inte råd att bo på ett visst ställe får man se till att skaffa ett jobb som ger mer eller finna sig i att bo på något annat ställe. Jag skulle jättegärna bo på en gård med hästar och ordentligt med mark men det har jag inte råd med så det gör jag inte.

 

[Mia_R]

Instämmer och har man inte råd att bo på ett visst ställe får man se till att skaffa ett jobb som ger mer eller finna sig i att bo på något annat ställe. Jag skulle jättegärna bo på en gård med hästar och ordentligt med mark men det har jag inte råd med så det gör jag inte.

Ja, känns lite som att en belönas för att den inte ordnat åt sig själv och de andra straffas som varit lite mer om och kring sig.

 

[landsbygdsbo]

Oldie,
ett förtida arv ingår i det kommande dödsboet som en negativ andel i den del som mottagaren av det förtida arvet är berättigad till.
Värdet beräknas på det värde ex. fastigheten hade vid ägarbytet.
Sedan tillkommer det faktumet att man inte kan ärva skulder , alltså kan man bara bli av med sin andel av dödsboet, inte mer.
Vilket i många fall kan vara frustrerande för de övriga syskonen då dödsboet kanske innehåller 1 miljon och det förtida arvet utgör 10 miljoner i dagsvärde...[/

 

[monster1]

Mina föräldrar har hus i sthlms skärgård om/när de dör ser jag hellre att någon av mina syskon tar över huset än att det säljs och vi delar på pengarna. Pengar är inte allt och jag klarar mig alldeles utmärkt på det jag har. Så jag har inga problem med att förstå att man kan släppa sitt arv till ett syskon.

 

[landsbygdsbo]

Mina föräldrar har hus i sthlms skärgård om/när de dör ser jag hellre att någon av mina syskon tar över huset än att det säljs och vi delar på pengarna. Pengar är inte allt och jag klarar mig alldeles utmärkt på det jag har. Så jag har inga problem med att förstå att man kan släppa sitt arv till ett syskon.

En ödmjuk och fin inställning. Men varför kan ni inte ha skärgårdshemmanet ihop. Det skulle kunna bli riktigt trevliga familjetillställningar vid de årliga arbetshelgerna

 

[Philosophia]

Oldie,
ett förtida arv ingår i det kommande dödsboet som en negativ andel i den del som mottagaren av det förtida arvet är berättigad till.
Värdet beräknas på det värde ex. fastigheten hade vid ägarbytet.
Sedan tillkommer det faktumet att man inte kan ärva skulder , alltså kan man bara bli av med sin andel av dödsboet, inte mer.
Vilket i många fall kan vara frustrerande för de övriga syskonen då dödsboet kanske innehåller 1 miljon och det förtida arvet utgör 10 miljoner i dagsvärde...[/

Fast det finns undantag: Se t.ex. svaret här: http://lawline.se/answers/10736

En arvinge som fått förskott behöver inte återbetala någon del av förskottet även om förskottet skulle vara större än hans arvslott se 6 kapitlet 4 § ÄB. Det finns dock undantag från denna huvudregel när gåvan kränker övriga arvingars laglott. Om bristen innebär att en annan bröstarvinge inte får ut sin laglott och syftet med gåvan kan likställas med ett testamente så kan förskottsarvingen dock bli skyldig att betala tillbaka det som fattas se 7 kapitlet 4 § stycke 1 ÄB. För att gåvan skall likställas med ett testamente skall den vara gjord med hänsyn till framtida dödsfall. När man bedömer detta får man titta på om gåvan givits kort tid före givarens död och om den framstår som ett sätt för den döde att fördela sina ägodelar mellan arvingarna. Laglotten är hälften av arvslotten se 7 kapitlet 1 § ÄB.

Så som frågan har ställts här så är det ju uppenbart ett sätt för sambons mor att fördela sina ägodelar.

 

[monster1]

En ödmjuk och fin inställning. Men varför kan ni inte ha skärgårdshemmanet ihop. Det skulle kunna bli riktigt trevliga familjetillställningar vid de årliga arbetshelgerna

Jag tror det är större risk för konflikter vid just arbetshelger speciellt om man inte kan delta och vem som gjort mest på huset. Jag har inte ens lyckats dela hus och renovering med en partner utan gigantiska konflikter så jag ser hellre att någon av mina syskon som dessutom har familjer och troligen skulle vara där rätt ofta (jag bor i en helt annan del av landet) tar det. Tanken är ju ändå att man ska ha ett funktionellt liv som inte är beroende av ett arv från sina föräldrar.

 

[landsbygdsbo]

Jag tror det är större risk för konflikter vid just arbetshelger speciellt om man inte kan delta och vem som gjort mest på huset. Jag har inte ens lyckats dela hus och renovering med en partner utan gigantiska konflikter så jag ser hellre att någon av mina syskon som dessutom har familjer och troligen skulle vara där rätt ofta (jag bor i en helt annan del av landet) tar det. Tanken är ju ändå att man ska ha ett funktionellt liv som inte är beroende av ett arv från sina föräldrar.

Om man från början klargör vad som ska göras, hur det ska finansieras och i vilken mån eget arbete ska ersättas inköpt arbetskraft så löser det sig. Avsätter man 2, till 3 % av fastighetsvärdet till underhåll per år så finns det ju pengar att köpa både material och arbete.

Delat ägande är ju en kompromiss, med nackdelar det går ju inte att komma ifrån. Men när en sommarstuga har ett värde på flera miljoner så har ju en normal familj knappast råd att lösa ut de andra delägarna så alternativet blir ju ofta att låta kåken gå släkten ur händerna.

Varit med om delägarskap på båt där vi hade en fast årlig avgift + en nyttjandeavgift med låg o högsäsongspris. Var det fler som ville ha båten en vecka så drogs där lott.
Funkade bra, jag fick tillgång till en båt jag inte haft råd till annars, billigare än att hyra.

 

[monster1]

Om man från början klargör vad som ska göras, hur det ska finansieras och i vilken mån eget arbete ska ersättas inköpt arbetskraft så löser det sig. Avsätter man 2, till 3 % av fastighetsvärdet till underhåll per år så finns det ju pengar att köpa både material och arbete.

Delat ägande är ju en kompromiss, med nackdelar det går ju inte att komma ifrån. Men när en sommarstuga har ett värde på flera miljoner så har ju en normal familj knappast råd att lösa ut de andra delägarna så alternativet blir ju ofta att låta kåken gå släkten ur händerna.

Varit med om delägarskap på båt där vi hade en fast årlig avgift + en nyttjandeavgift med låg o högsäsongspris. Var det fler som ville ha båten en vecka så drogs där lott.
Funkade bra, jag fick tillgång till en båt jag inte haft råd till annars, billigare än att hyra.

Det är möjligt, men jag har inte råd att ha eller ens dela på det där huset om jag ska ha ett eget liv. Då skänker jag det hellre till mina syskon (om de vill ha det) än tvingar fram en försäljning. Jag har ett eget liv på en helt annan plats, jag kan göra min egen lycka (eller olycka).

Hur som helst min poäng från början var mest att det är inte superviktigt för alla att man delar exakt lika på arvet.

 

[Jeffery]

Hur som helst min poäng från början var mest att det är inte superviktigt för alla att man delar exakt lika på arvet.

Tror tyvärr du är i minoritet.
Den där girighetsgenen som kommer i dagern då ett större värde plötsligt är inom räckhåll, har ställt till med mer än ett problem genom världshistorien.

 

[monster1]

Tror tyvärr du är i minoritet.
Den där girighetsgenen som kommer i dagern då ett större värde plötsligt är inom räckhåll, har ställt till med mer än ett problem genom världshistorien.

Jo, men det finns nog en hel del som klarar av att avsäga sig arvet eller inte dela exakt lika med i ungefär samma omfattning det får bara inte riktigt lika mycket uppmärksamhet. Konflikter är alltid mer spännande än bristen på konflikter .

 

[Houdinie]

Men om två syskon är med på att ge bort huset så räcker det ju om svärföräldrarna köper ut det "ovilliga" syskonet.

Jag skulle dock också välja försäljning för att sedan dela lika, tycker inte att jag är "girig" för det.

 

[Blueberry]

Tror tyvärr du är i minoritet.
Den där girighetsgenen som kommer i dagern då ett större värde plötsligt är inom räckhåll, har ställt till med mer än ett problem genom världshistorien.

Jag tycker att det är girigt att vilja ha mer själv, i stället för att dela lika.

 

[monster1]

Jag tycker att det är girigt att vilja ha mer själv, i stället för att dela lika.

Men om jag ger dig något, betyder det att du är girig då?

 

[Blueberry]

Men om jag ger dig något, betyder det att du är girig då?

Om du är min förälder och ger mig ett hus för flera miljoner medan mina syskon får en frimärkssamling och en finservis så tycker jag att det är fel. Om jag tar emot det utan att blinka så ja, då är jag girig. Och egoistisk.

 

[monster1]

Om du är min förälder och ger mig ett hus för flera miljoner medan mina syskon får en frimärkssamling och en finservis så tycker jag att det är fel. Om jag tar emot det utan att blinka så ja, då är jag girig. Och egoistisk.

Eller behövande, vi vet ju trots allt inte bakgrunden. Huset kanske har ett sentimentalt värde för familjen, det går ju liksom inte att hugga i bitar. Jag har fått massor av mina föräldrar både i tid och resurser i olika form, det är inte en exakt uppdelning mellan oss syskon. Min bror som har en annan pappa har tex inte alls fått lika mycket av min mammas tid under sin uppväxt eftersom han bodde hos sin pappa i perioder. Men vi har alla fått förhoppningsvis tillräckligt under vår uppväxt och har vi inte det så kan det knappast kompenseras av pengar när föräldern dör. Vi lever heller inte på lika villkor, min bror har ett en mycket högre inkomst än både mig och min syster. Min syster och min bror har familjer med partners som bidrar till den gemensamma ekonomin, jag lever själv. De har barn som kostar pengar och behöver passning, jag är sjuk och behöver ibland också lite stöd. De bor nära så det är lätt för dem att utbyta tjänster jag bor långt bort och träffar dem bara några gånger om året. Livet är inte jämlikt eller rättvist på något sätt. Man får ju ställa sig frågan, vad kommer att göra mig lyckligast de där pengarna eller vetskapen om att mitt syskon har det bra.

Jag är sådan att jag gråter lite över alla gårdar och hus som fastnat i arvstvister och står och förfaller. Där är det viktigaste att den andra inte får något, det är så viktigt att man låter hela kapitalet med kulturhistoria och allt gå förlorat hellre än att se den andra parten få lite mer än en själv. Jag har så otroligt svårt att förstå det där och tänker att det måste gå åt ett helt liv bara för att hålla liv i den konflikten, det känns för mig som ett bortkastat liv.

Pengar har inte förmågan att göra en lycklig de kan bara göra en olycklig antingen genom att inte finnas eller genom att finnas.

Men jag är jävig, mina föräldrar har stuckit till mig saker under mitt liv bland annat en bil, när jag separerat från mitt ex och stod på "bar backe" mina syskon har inte sagt ett pip om detta.

Men sen tycker jag hela arvsgrejen känns konstig, mina älskade föräldrar dör och jag får pengar (Yey ! nej !?!).

 

[monster1]

Om du är min förälder och ger mig ett hus för flera miljoner medan mina syskon får en frimärkssamling och en finservis så tycker jag att det är fel. Om jag tar emot det utan att blinka så ja, då är jag girig. Och egoistisk.

Sen vet vi ju ingenting om vad syskonet säger eller tänker, bara mammans intentioner.

 

[Blueberry]

Men jag är jävig, mina föräldrar har stuckit till mig saker under mitt liv bland annat en bil, när jag separerat från mitt ex och stod på "bar backe" mina syskon har inte sagt ett pip om detta.

Så gör mina föräldrar också, men de är noga med att inte bara ena syskonet i familjen får "hjälp och bistånd" gång på gång, utan att det fördelas rättvist ändå. Vi syskon tycker inte att det är konstigt om det är en bil här eller pengar till ett bröllop där, och vi missunnar varandra inte något alls – men då vet vi också att vi kan lita på att det blir rättvist i slutändan.