Vi står inför den här situationen just nu, maken och hans syster fick en sommarstuga av sina föräldrar, det har varit lite små tjafs men på nivån: Varför lägger du handdukarna där när de ska vara här? typ... Men nu är systerns barn stora och vill också kunna utnyttja sommarstugan och helt plötsligt blir det betydligt mer svårjobbat om vem som ska vara där när, eftersom stugan i sig är ganska torftig så vill man bara vara där vid fint väder och då vill alla vara där och gärna ta med sig vänner också...
Och om ett par år så är våra barn också så pass stora att de vill vara där på egen hand och då räcke inte sommaren till längre....
Men problemet är att tomtvärdet är väldigt högt, vi har inga som helst möjligheter att köpa ut syster, de har eventuellt råd men hamnar då i läget om de verkligen vill det. Och där velar vi för fullt... Dessutom har min mamma en sommarstuga som jag och min syster inom ett par år kommer att få ta över ansvaret för... Och som sagt i första ledet kommer det inte blir något problem, syrran och jag kommer att komma överens men där efter vet ju ingen hur det kommer att bli.
Fyll tomten med Attefallshus? men det kanske inte får plats iofs. Vi har liknande sommarhus som delas på släkten, men som tur är så får det plats flera familjer på en gång så det är sällan det blir problem och alla kan åka dit lite som de vill än så länge. Däremot har vi begränsningen att ingen får ta dit vänner utan att fråga om släkt vill vara där först, så att det finns plats. (Men lite problem vid renoveringar, alla ägare ska betala lika mycket tycker vissa, andra tycker man ska betala efter ägarandel...)
(Om ts fråga så tycker jag som de flesta andra, det kan bli jätteproblem och fruktansvärt orättvist om det tex visar sig att renoveringsbehoven är så stora att de helt sonika säljer huset, -svärisarna eller syskonet. Dessutom renoveringsbehovet då, de måste nog helt enkelt ta lån på det för att renovera det, och då ska de ha råd med lånen också + värme o div.
Sedan är haken att det är väldigt svårt att protestera för ett syskon som också kunde behöva 2 miljoner (amortera lån inför pensionen/rädsla att botten går ur fastighetsmarknaden) men inte vill berätta det utan vill verka stark och cool och kunna skänka bort dem till någon annan som "behöver" 6 miljoner så att hen kan bo ståndsmässigt. Med en insats på 1-2 miljoner borde hen ju inte behöva bo under en bro i alla fall. Det finns ju fina hus för runt 3 miljoner (säger jag som inte kan har råd med "ens" det).
Det ligger ju mycket prestige i att kunna skänka 2 miljoner och mycket skam i att inte vilja vara givmild. Som ses ovan i tråden. Vette sjutton om jag skulle klarat grupptrycket i det fallet (skänka bort självklart, gråta efteråt, må lite illa vid varje besök i deras nyrenoverat fräscha Franktapetbemängda Lidingövilla-lika självklart), vet att mamma inte klarade grupptrycket. Hon var ledsen länge efter att hon delat ett arv lika på 8 barnbarn istället för på 3 barn. Hennes syskon hade ju skaffat 4 och 3 barn var... och hade redan sommarhus, så de tyckte det var en brilliant idé. Hon med ett barn och en sommarhusdröm förlorade den. (Liknande historia har jag från en bekant med föräldrar som helt sonika skänkt bort större delen av ett arv till syskon. Protesterar gör de ju inte, men det känns.)
Ett sommarhus är ju lättare att dela, men har huset affektionsvärde och ingen behöver pengar så är nog enda alternativet att äga det tillsammans och hyra ut det till behovsfamiljen.
Förresten, är det inte lite konstig attityd att vilja acceptera en present på 6 miljoner från syskonen. Jag är på idén att det är syskonet som alltid fått lite extra hjälp? Och så det "onda" dåliga syskonet som kan tänkas protestera )
Senast ändrad: