nosesharks
Trådstartare
Sv: Hur vill man få hjälp?
Vad händer när jag stänger dörren? Allt rasar. Både kropp och själ värker. All styrka och vilja att kämpa vidare, le ett enda fejkat leende till, se ut som jag bryr mig, verka arg eller ens förflytta mig från punkt a till punkt b känns omöjligt. När jag låst dörren bakom mig öppnar jag den inte förrän jag lyckats upparbeta styrka och mod så det räcker. När jag var ung gav jag periodvis upp och tog mig inte ur sängen ens med hot om våld eller utförande av detsamma. Efter att jag insett att jag var för feg för att ta livet av mig var alternativen inte så många. Ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv eller tvinga mig upp och leva som alla andra. Som ung får man vara rätt EMO utan att någon höjer ögonbrynen. Sen har jag gnott på så gott jag kunnat.
Äter och motionerar gör jag som jag ska förutom när det är som värst, då blir det pliktskyldigast lunch på jobbet. Sömnen fungerar från och till. Ibland kan jag sova en hel helg mer eller mindre. Andra veckor känns det som jag inte sover något alls (det gör jag naturligtvis, men väldigt lite).
Sjukskrivning. Fått och fått, man väljer själv när man vill återgå till arbetet. Jag har gjort tramsiga försök som till exempel att skära upp armarna. Man blir sydd, får tillbringa ett par dygn på akutpsyk tills man lovar att man haft det jobbit och att det var en engångsgrej som man inte ska göra om och de tror en. Sjukskrivningsintyg, men går tillbaka till jobbet dagen efter i långärmat. Jag har inte fått någon uppföljning. Jag har hängt mig och blivit påkommen. Akutpsyk, lova att inte göra om det, en snygg scarf på jobbet. Och så vidare, har misslyckats på flera olika sätt.
Jag har inte inbillat mig att det gör annat än förvarar på akutpsyk. Som du säger så är det inte en behandlingsmottagning precis som den vanliga akutmottagningen inte behandlar bruten nacke utan tar emot, bedömer och skickar vidare. Det var inte kritik mot akutpsyk. Det jag ansåg vara ett problem var att det är omöjligt att diskutera mina suicidala problem hos psykolog eftersom jag då blir skickad till akutpsyk eftersom psykologen måste göra så vid minsta tvekan om mina intentioner. Det hjälper ju inte mig eftersom jag inte tänkt ta livet av mig utan bara få diskutera mina djupa önskningar om att få göra det. Det är problemet. Inte akutpsyk i sig.
Det är klart att folk förstår att det inte står rätt till då och då. Så god skådespelare är inte ens jag. Men vad ska de göra?
*kl*
Jag kan mycket väl ha missuppfattat men...
Utåt sett välfungerande liv, jobb och konferans, fest och spelningar- men ingen glädje. Vad händer när du stänger dörren hemma då?
Jag tycker du har fått bra råd: fake it til you make it- gillar jag.
Men det gör du kanske som du beskriver det med jobbet, konferanser, spelningar...
Annars: hur äter du? sover du? motionerar du? Gör du nåt för dig och inte som utåt sett "ser bra ut"?
Jag har en smula svårt stt svälja att du inte blivit sjukskriven mer än 14 dgr. efter suicidförsök. Vad gjorde du?
och ja akutpsyk eller inläggning är bara förvaring. jag undrar alltid vad folk förväntar sig. Är man inlagd på annan avdelning för att man opererat bort blindtarmen håller de koll med diverse undersökningar tills man är på benen. Vad ska de göra på akutpsyk? Några vändor ECT och taktilmassage?
ECT behandling, massa psykofarmaka och hur många psykologer sa du? Och ingen fattar utåt hur illa det är?
I tjugo år!!
Är du utredd?
Vad händer när jag stänger dörren? Allt rasar. Både kropp och själ värker. All styrka och vilja att kämpa vidare, le ett enda fejkat leende till, se ut som jag bryr mig, verka arg eller ens förflytta mig från punkt a till punkt b känns omöjligt. När jag låst dörren bakom mig öppnar jag den inte förrän jag lyckats upparbeta styrka och mod så det räcker. När jag var ung gav jag periodvis upp och tog mig inte ur sängen ens med hot om våld eller utförande av detsamma. Efter att jag insett att jag var för feg för att ta livet av mig var alternativen inte så många. Ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv eller tvinga mig upp och leva som alla andra. Som ung får man vara rätt EMO utan att någon höjer ögonbrynen. Sen har jag gnott på så gott jag kunnat.
Äter och motionerar gör jag som jag ska förutom när det är som värst, då blir det pliktskyldigast lunch på jobbet. Sömnen fungerar från och till. Ibland kan jag sova en hel helg mer eller mindre. Andra veckor känns det som jag inte sover något alls (det gör jag naturligtvis, men väldigt lite).
Sjukskrivning. Fått och fått, man väljer själv när man vill återgå till arbetet. Jag har gjort tramsiga försök som till exempel att skära upp armarna. Man blir sydd, får tillbringa ett par dygn på akutpsyk tills man lovar att man haft det jobbit och att det var en engångsgrej som man inte ska göra om och de tror en. Sjukskrivningsintyg, men går tillbaka till jobbet dagen efter i långärmat. Jag har inte fått någon uppföljning. Jag har hängt mig och blivit påkommen. Akutpsyk, lova att inte göra om det, en snygg scarf på jobbet. Och så vidare, har misslyckats på flera olika sätt.
Jag har inte inbillat mig att det gör annat än förvarar på akutpsyk. Som du säger så är det inte en behandlingsmottagning precis som den vanliga akutmottagningen inte behandlar bruten nacke utan tar emot, bedömer och skickar vidare. Det var inte kritik mot akutpsyk. Det jag ansåg vara ett problem var att det är omöjligt att diskutera mina suicidala problem hos psykolog eftersom jag då blir skickad till akutpsyk eftersom psykologen måste göra så vid minsta tvekan om mina intentioner. Det hjälper ju inte mig eftersom jag inte tänkt ta livet av mig utan bara få diskutera mina djupa önskningar om att få göra det. Det är problemet. Inte akutpsyk i sig.
Det är klart att folk förstår att det inte står rätt till då och då. Så god skådespelare är inte ens jag. Men vad ska de göra?
Senast ändrad: