nosesharks
Trådstartare
Jag har haft psykiska problem under hela mitt postpubertala liv. Jag har varit deprimerad en större del av mitt liv än jag varit frisk. Flera suicidförsök kantar min bakgrund, men aldrig mer lyckade än att jag fått åka hem efter ett par dygn på sjukhus. Jag avbröt alltid kontakten med vården direkt när jag sluppit ut från akutpsyk. Men för några år sedan bestämde jag mig plötsligt för att söka hjälp. Och det fick jag.
Någon diagnos har inte kunnat ställas, men jag har fått prova fler läkemedelssorter än jag trodde fanns och flera olika psykologer och terapeuter med olika inriktning. Jag är tacksam för alla resurser, men jag känner mig inte bättre än när jag sökte.
Jag har den senaste tiden bestämt sagt till min spegelbild att jag ska försöka en liten stund till. En stund till. Till på fredag. Till på lördag. När jag inför vårdpersonalen uttrycker frustration för att jag upplever att jag inte kommer någonstans så är svaret att de bara kan hjälpa mig om jag vill bli hjälpt. Jag förstår vad de menar, men kan inte applicera på mig själv. Jag gör och försöker så gott jag kan, men det är då inte tillräckligt. Vill jag inte tillräckligt? Vad vill jag inte tillräckligt? Må bra?
Vad är det jag behöver göra för att vilja få hjälp tillräckligt mycket för att komma närmare att må bra? Finns det någon här som varit där, eller sett det hela utifrån, som vet vad det egentligen handlar om? Är det min attityd som är fel? Finns det annat jag ska tänka på i arbetet mot att kunna arbeta med måendet. Eller finns det ett forumtroll i skuggorna som kan uttala sig på ett kärnfullt sätt? Båda varianterna av hjälp till självhjälp mottages tacksamt.
Någon diagnos har inte kunnat ställas, men jag har fått prova fler läkemedelssorter än jag trodde fanns och flera olika psykologer och terapeuter med olika inriktning. Jag är tacksam för alla resurser, men jag känner mig inte bättre än när jag sökte.
Jag har den senaste tiden bestämt sagt till min spegelbild att jag ska försöka en liten stund till. En stund till. Till på fredag. Till på lördag. När jag inför vårdpersonalen uttrycker frustration för att jag upplever att jag inte kommer någonstans så är svaret att de bara kan hjälpa mig om jag vill bli hjälpt. Jag förstår vad de menar, men kan inte applicera på mig själv. Jag gör och försöker så gott jag kan, men det är då inte tillräckligt. Vill jag inte tillräckligt? Vad vill jag inte tillräckligt? Må bra?
Vad är det jag behöver göra för att vilja få hjälp tillräckligt mycket för att komma närmare att må bra? Finns det någon här som varit där, eller sett det hela utifrån, som vet vad det egentligen handlar om? Är det min attityd som är fel? Finns det annat jag ska tänka på i arbetet mot att kunna arbeta med måendet. Eller finns det ett forumtroll i skuggorna som kan uttala sig på ett kärnfullt sätt? Båda varianterna av hjälp till självhjälp mottages tacksamt.