Hur vet man om man vill ha barn?

[Return_to_the_moon]

Jag har inte själv känt starkt för barn eller inte barn utan mer befunnit mig i gråzonen. Fram tills att jag träffade min man. För en hel del av oss tror jag faktiskt att valet beror på ens partner, var man är i livet osv. Jag är inte en barnmänniska övht. Har oerhört svårt för andras barn och vill absolut inte hålla någons bebis eller liknande. Mina egna barn är en annan sak men jag tänker att vi fostrar ju dem lite till att bli de individer vi tycker är vettiga. (vilket såklart alla gör - jag kanske bara inte håller med den stora massan om hur en vettig unge är )

Ett sätt att fundera på istället för listor kan vara att försöka tänka på hur man skulle reagera om man blev gravid av misstag. Vad skulle första känslan vara? Jag tror att det blir ett mer korrekt svar än att lista fördelar och nackdelar.

Har funderat på detta. Hur skulle jag reagera om jag mot förmodan skulle bli gravid? Jag tror att det skulle vara en blandning av både positiva och negativa känslor. Men så svårt att veta på förhand. Jag tror också det skulle påverkas av att min partner inte är så pepp på barn. Hade han verkligen velat ha barn så hade det nog känts mer positivt.

 

[Sel]

Jag har inte själv känt starkt för barn eller inte barn utan mer befunnit mig i gråzonen. Fram tills att jag träffade min man. För en hel del av oss tror jag faktiskt att valet beror på ens partner, var man är i livet osv. Jag är inte en barnmänniska övht. Har oerhört svårt för andras barn och vill absolut inte hålla någons bebis eller liknande. Mina egna barn är en annan sak men jag tänker att vi fostrar ju dem lite till att bli de individer vi tycker är vettiga. (vilket såklart alla gör - jag kanske bara inte håller med den stora massan om hur en vettig unge är )

Ett sätt att fundera på istället för listor kan vara att försöka tänka på hur man skulle reagera om man blev gravid av misstag. Vad skulle första känslan vara? Jag tror att det blir ett mer korrekt svar än att lista fördelar och nackdelar.

Det sista stycket lät som en jättebra funderingspunkt tycker jag!

 

[Lingon]

Ja kanske är det bara gnäll. Hursomhelst tycker jag inte det låter som ett liv jag vill leva. Jag tycker om att kunna göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Jag som har barn känner att det där med att ha egen häst eller hund verkar vara nåt som förändrar ens liv enormt och tar bort det mesta av friheten! Barn låter mycket mindre energikrävande och mindre låst tycker jag.

 

[_Taggis_]

Jag som har barn känner att det där med att ha egen häst eller hund verkar vara nåt som förändrar ens liv enormt och tar bort det mesta av friheten! Barn låter mycket mindre energikrävande och mindre låst tycker jag.

...med den skillnaden att det faktiskt går att ångra sig. Det går att sälja, omplacera, eller rentav ta bort, ett djur. Det finns betydligt mer utrymme för trial and error. Även om jag själv inte hittills kunnat tänka tanken att göra mig av med nåt jag skaffat, så är det en avgörande skillnad rent känslomässigt i beslutet att skaffa. Barn är liksom helt oåterkalleligt.

 

[Lingon]

...med den skillnaden att det faktiskt går att ångra sig. Det går att sälja, omplacera, eller rentav ta bort, ett djur. Det finns betydligt mer utrymme för trial and error. Även om jag själv inte hittills kunnat tänka tanken att göra mig av med nåt jag skaffat, så är det en avgörande skillnad rent känslomässigt i beslutet att skaffa. Barn är liksom helt oåterkalleligt.

Nu menar jag ju perioden man faktiskt har häst/hund. Det tycker jag verkar mycket jobbigare och framför allt känns det för mig som att det ger mindre i förhållande till vad man lägger ner i det.

Och det är ju inte så bara att sälja en häst/hund. Det kräver ju att någon man litar på att hen skulle ta hand om djuret på ett bra sätt vill ha djuret i fråga. Jag skulle iaf ha svårt att avliva ett friskt och fungerande djur bara för att jag tröttnat på det.

Jag är uppväxt med hundar och har ridit halva livet. Men aldrig någonsin har jag velat ha egen häst/hund pga jobbet det innebär. Iaf inte sen jag var 8 år och drömde om en egen ponny.

 

[Roheryn]

Nu menar jag ju perioden man faktiskt har häst/hund. Det tycker jag verkar mycket jobbigare och framför allt känns det för mig som att det ger mindre i förhållande till vad man lägger ner i det.

Och det är ju inte så bara att sälja en häst/hund. Det kräver ju att någon man litar på att hen skulle ta hand om djuret på ett bra sätt vill ha djuret i fråga. Jag skulle iaf ha svårt att avliva ett friskt och fungerande djur bara för att jag tröttnat på det.

Jag är uppväxt med hundar och har ridit halva livet. Men aldrig någonsin har jag velat ha egen häst/hund pga jobbet det innebär. Iaf inte sen jag var 8 år och drömde om en egen ponny.

Då tror jag att du faktiskt vet precis hur de personer känner, som inte vill ha barn. De känner så som du gör inför att ha egen häst eller hund!

Jag hade för övrigt barn, häst och hund samtidigt i ungefär tio år av mitt liv. En på det hela taget bra och trevlig period i livet som jag trivdes med, men om jag skall jämföra vilket som var jobbigast och mest inskränkande på mitt eget liv och frihet så var det med bred marginal barn! Min dotter var verkligen inget problembarn på något vis, utan tvärtom ganska "lätt" och det mesta funkade bra, men det är ändå, tycker jag, milsvid skillnad på hur jag anpassade mitt liv när hon kom jämfört när jag skaffade hund eller häst. Jag har nog helt ärligt aldrig någonsin känt mig så låst som första tiden med en nyfödd bebis (och hur mycket jag än älskar min dotter är jag inte alls sugen på att uppleva något sådant någonsin igen).

Så jag tror att barnalstrande eller inte beror väldigt mycket mer på personliga preferenser, vad man "vill" eller "inte vill" än på vad som rent objektivt skulle vara jobbigast eller inte. För vi upplever saker som så olika jobbiga.

 

[Milosari]

Jag var helt säker på att jag INTE skulle ha barn. Det kände jag tidigt, från tidiga tonår. Känslan var väldigt intensiv tills jag blev 34, då började jag vela. Det var tanken på att ha ett tonårigt/vuxet barn som lockade. Jag hade mycket starka tvivel på min förmåga som kärleksfull förälder till ett litet barn men den tilltänkte fadern kunde kompensera. Jag visste också att vi skulle separera och det var viktigt att pappan var ett bra ex också.

Själva valet kom alltså inte ur någon stark övertygelse. Jag hade lika gärna kunnat fortsätta vara barnfri.

Jag blev gravid direkt och sonen föddes när jag var 35. Jag var olycklig större delen av graviditeten men hormonpåslaget när han var ute var så häftigt. Jag blev en tiger och allt ungen gjorde var helt fantastiskt. Sen slutade jag amma och blev normal igen . Men kärleken består. Även om det är pissjobbigt ibland så är kärleken till barnet så annorlunda den kärlek jag normalt känner för andra människor. Det är SÅ lätt värt alla jobbiga stunder.

Åren 1,5-3,5 var jobbigast. Min unge är mycket rörlig, gick vid 8 månadader vill klättra på allt utan insikt om farorna som det medför. Han är faktiskt ett av de "jobbigaste" barnen jag har träffat på det planet (det många refererar till som brötig och högljudd). Men han är också smart, vetgirig och uthållig, vilket man som utomstående nog missar. Barnen blir ofta lika sina föräldrar och man gillar ju ofta det som är bekant. Så därför tycker jag att det är roligare med mitt "motoriskt oroliga barn" som orkar vandra i flera timmar, än försiktiga barn med mindre intresse för omgivningen.

Jag tycker fortfarande inte om andras barn, men det är mycket mycket bättre än tidigare. Värre med deras föräldrar i så fall. Men det finns ett och annat guldkorn.

Om jag skulle fundera igen så skulle jag titta på mina möjligheter till avlastning. Jag kan lita på mina föräldrar och min väninna, och pappan tar sitt ansvar. Jag är alltså väldigt fri att göra saker utan barn. De som inte har det så får ju leva ett helt annat liv under ganska många år.

 

[Roheryn]

Intressant att läsa tråden och alla era tankar . Den har väckt väldigt blandade känslor till om jag vill ha barn eller inte.

Jag funderade på det där med barnlängtan när jag såg hundar idag och fick värsta hundabstinensen (vill verkligen ha hund men det passar inte i mitt liv just nu). Är det så man känner fast om man ser ett gulligt barn?
Äsh kanske är knäpp liknelse

Jag känner precis som du beträffande hundar - jag vill verkligen, verkligen ha hund igen men det funkar inte just nu.

Och trots att jag har barn själv, så har jag aldrig känt så för barn, och tänker också att "jag vill ha en gullig bebis" faktiskt är en ganska usel anledning till att vilja ha barn (om det är enda anledningen). Barn växer upp och blir trotsiga treåringar, krävande skolbarn, stökiga tonåringar... Och det är ju minst sagt en fördel om man som blivande förälder vill ta sig an HELA det paketet. Ungefär som att man inte skaffar hund för att "jag vill ha en gullig valp" utan att också kunna tänka sig tidiga morgonpromenader i regn, diverse akutbesök hos veterinär, hund med aktivitetsbehov när man helst vill ligga i soffan osv.

 

[lil-sis]

Ville inte ha barn länge, har gjort abort (och då var blivande pappa väldigt på att få barn så jag verkligen väldigt jättesäker på att jag inte ville). Sen runt trettio så tänkte jag att det ändå kan vara något, sedan kom han när jag var 36 och det var lite bökigt att få till så jag hann ju tänka över det flera gånger.

 

[FengurLaugar]

...och jag kände snarast efter barn nummer ett (och mitt enda barn) att "jäklar vilken tur jag hade, att allt blev såhär bra! Aldrig att jag riskerar allt det för att sätta ännu ett barn till världen, allt kan ju hända!" Och så var det därtill ett väldigt medvetet beslut för att kunna fortsätta med hästar - och DET har ju ifrågasatts en del kan jag ju säga!

Jag har två barn, tre hästar, en hund och diverse mindre smådjur. Det funkar bra och jag har kunnat rida och hålla på med hästar under hela småbarnstiden (ungarna är 5,5 år och 8,5 år nu)! Men jag brukar säga att jag aldrig skulle skaffa ett till barn för jag vill inte behöva minska på mitt hästeri. Det är en sån stor del av mig och mitt liv att det inte finns på kartan. Tänker även som dig med att vi nu har två friska och "lätta" barn och tänker inte riskera att få ett som inte är det.
Trots att vi har två barn så får vi ändå höra "Ni ska inte skaffa en till då?" osv.....tröttsamt.

 

[Viva]

Det blir ofta lite damned if you do, damned if you don't när en är barnfri. Oftast räcker det inte att säga; Jag vill inte ha barn. Men försöker en förklara några av nackdelarna en ser får man genast höra att de inte är giltiga skäl för deras barn, deras liv och så vidare. Vilket får en att känna att den acceptans de uttrycker för ens val kanske inte är helt genuin.

 

[Snurrfian]

Jag har två barn, tre hästar, en hund och diverse mindre smådjur. Det funkar bra och jag har kunnat rida och hålla på med hästar under hela småbarnstiden (ungarna är 5,5 år och 8,5 år nu)! Men jag brukar säga att jag aldrig skulle skaffa ett till barn för jag vill inte behöva minska på mitt hästeri. Det är en sån stor del av mig och mitt liv att det inte finns på kartan. Tänker även som dig med att vi nu har två friska och "lätta" barn och tänker inte riskera att få ett som inte är det.
Trots att vi har två barn så får vi ändå höra "Ni ska inte skaffa en till då?" osv.....tröttsamt.

Det där med att få frågor även om man har barn, mina är tonåringarna idag, jag är relativt barnkär såtillvida att jag gärna bär runt på andra småbarn när vi träffas. Men det finns inte en chans att jag tänker föda några fler barn, jag är supernöjd med att ha tonåringar som är självgående och ha möjligheten att snosa bebis då och då och sen lämna över till föräldern. Ändå är det många som har uttryckt att de tycker synd om mig som inte skaffar fler? Varför? Jag är supernöjd? Så jag antar att det är samma personer som inte har vett att lägga ner när någon har sagt att de inte vill skaffa barn alls.

 

[FengurLaugar]

Det där med att få frågor även om man har barn, mina är tonåringarna idag, jag är relativt barnkär såtillvida att jag gärna bär runt på andra småbarn när vi träffas. Men det finns inte en chans att jag tänker föda några fler barn, jag är supernöjd med att ha tonåringar som är självgående och ha möjligheten att snosa bebis då och då och sen lämna över till föräldern. Ändå är det många som har uttryckt att de tycker synd om mig som inte skaffar fler? Varför? Jag är supernöjd? Så jag antar att det är samma personer som inte har vett att lägga ner när någon har sagt att de inte vill skaffa barn alls.

Ja vi har två flickor och då har ju självklart frågor som "Ska ni fortsätta tills ni får en pojke nu då?" kommit....öööhmmm, sen när kunde man välja det? Och det var två BARN vi ville ha, skitsamma vad dom har mellan benen.

Frågor om man inte ska skaffa fler verkar komma oavsett vad många man och vad gamla dom är

 

[Snurrfian]

Ja vi har två flickor och då har ju självklart frågor som "Ska ni fortsätta tills ni får en pojke nu då?" kommit....öööhmmm, sen när kunde man välja det? Och det var två BARN vi ville ha, skitsamma vad dom har mellan benen.

Frågor om man inte ska skaffa fler verkar komma oavsett vad många man och vad gamla dom är

Nåja jag hade en bekant som skaffade 6 barn, sjätte barnet var en flicka och bekantingen bara "ja nu har jag äntligen fått en tjej så nu är jag nöjd" Jag blev rätt matt, fast vi har visst haft tur för vi fick en av varje, annars hade vi visst varit tvingade att skaffa fler. Jag konstaterar att det hade ingen betydelse vilket kön barnen hade.

 

[sjoberga]

Det blir ofta lite damned if you do, damned if you don't när en är barnfri. Oftast räcker det inte att säga; Jag vill inte ha barn. Men försöker en förklara några av nackdelarna en ser får man genast höra att de inte är giltiga skäl för deras barn, deras liv och så vidare. Vilket får en att känna att den acceptans de uttrycker för ens val kanske inte är helt genuin.

Fast är det inte uppenbart att det inte är giltiga skäl för dem, eftersom de valde att skaffa barn? Jag menar att om de hade gjort samma värdering så hade de inte blivit föräldrar.

Men det har väldigt lite med någon annans val att göra. Jag förstår inte varför man ska behöva tänka att man själv skulle gjort samma val för att visa acceptans för att andra gör sina val. Är det provocerande för en förälder att veta att en annan människa, trots exakt samma förutsättningar (vilket i sig är en omöjlighet) skulle gjort ett annat val? Som ett slags underkännande av deras egna val?

Jag förstår inte heller varför normen fortfarande ska vara så stark att man måste förklara sig, i en tid när vi samtidigt säger att jorden inte klarar en växande befolkning. Men det är nog på samma sätt som jag inte förstår varför massor med skattemiljarder ska satsas på flygbolag, när de nu äntligen flyger mindre - som vi pratat om i tjugo år att vi ska försöka genomföra.

 

[Roheryn]

Fast är det inte uppenbart att det inte är giltiga skäl för dem, eftersom de valde att skaffa barn? Jag menar att om de hade gjort samma värdering så hade de inte blivit föräldrar.

Men det har väldigt lite med någon annans val att göra. Jag förstår inte varför man ska behöva tänka att man själv skulle gjort samma val för att visa acceptans för att andra gör sina val. Är det provocerande för en förälder att veta att en annan människa, trots exakt samma förutsättningar (vilket i sig är en omöjlighet) skulle gjort ett annat val? Som ett slags underkännande av deras egna val?

Jag förstår inte heller varför normen fortfarande ska vara så stark att man måste förklara sig, i en tid när vi samtidigt säger att jorden inte klarar en växande befolkning. Men det är nog på samma sätt som jag inte förstår varför massor med skattemiljarder ska satsas på flygbolag, när de nu äntligen flyger mindre - som vi pratat om i tjugo år att vi ska försöka genomföra.

Jag håller med dig, man borde kunna förstå och acceptera någon annans val utan att man själv skulle gjort samma val givet samma förutsättningar. Men jag tror att det ligger mycket i det du säger att man vill ha ett slags godkännande av sitt eget val och därför helst vill att andra väljer likadant - det är ju (tyvärr) så normer fungerar. De som följer normen kämpar ofta med näbbar och klor för att få andra att följa samma norm och den som avviker blir inte så lite ifrågasatt.

Håller för övrigt också med dig angående flyget - här minskar i ett slag världens utsläpp av växthusgaser från flyget i en omfattning man aldrig kunnat drömma om och då är det inte heller bra? Liksom inte ens en bra bieffekt av något som i övrigt bara är dåligt?

 

[Viva]

Fast är det inte uppenbart att det inte är giltiga skäl för dem, eftersom de valde att skaffa barn? Jag menar att om de hade gjort samma värdering så hade de inte blivit föräldrar.

Men det har väldigt lite med någon annans val att göra. Jag förstår inte varför man ska behöva tänka att man själv skulle gjort samma val för att visa acceptans för att andra gör sina val. Är det provocerande för en förälder att veta att en annan människa, trots exakt samma förutsättningar (vilket i sig är en omöjlighet) skulle gjort ett annat val? Som ett slags underkännande av deras egna val?

Jag förstår inte heller varför normen fortfarande ska vara så stark att man måste förklara sig, i en tid när vi samtidigt säger att jorden inte klarar en växande befolkning. Men det är nog på samma sätt som jag inte förstår varför massor med skattemiljarder ska satsas på flygbolag, när de nu äntligen flyger mindre - som vi pratat om i tjugo år att vi ska försöka genomföra.

Jag har aldrig pratat om giltiga skäl för dem utan giltiga skäl för mig. Alltså är deras känslor och perspektiv helt orelevanta, även om vi levt samma liv hade vi inte varit samma människor.

 

[Lovisaleonora]

Jag har aldrig pratat om giltiga skäl för dem utan giltiga skäl för mig. Alltså är deras känslor och perspektiv helt orelevanta, även om vi levt samma liv hade vi inte varit samma människor.

Ja, men precis.

Om jag berättar varför jag inte vill skaffa orm är det ju självklart inte något ormägare ser som ett hinder att inneha orm. Det förändrar inte min inställning, jag har mina skäl att inte skaffa orm - även om ormägaren har 10 st slinger.

 

[sjoberga]

Jag har aldrig pratat om giltiga skäl för dem utan giltiga skäl för mig. Alltså är deras känslor och perspektiv helt orelevanta, även om vi levt samma liv hade vi inte varit samma människor.

Ja, det var vad jag menade.

 

[Jenka]

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Har för den delen alltid gillat barn också. Saker som talar mot som lyfts i tråden, som tex att man inte vet hur barnet blir, har jag inte sett som något hinder. Visst blir man på ett sätt låst, men familjeliv med barn har samtidigt alltid tilltalat mig, liksom att upptäcka världen tillsammans med mina barn.

Sen är det tufft, ja. På ett sätt jobbigare än jag väntat mig. Men absolut värt det- för mig. Säkert inte för alla.