Hur vet man om man vill ha barn?

[Pontevecchio]

Jag har alltid velat ha barn, varit rätt barnkär och älskat bebisar. Jag fattade de negativa sidorna av småbarnsåren osv men ändå upptäckte jag en ...egoism i mig jag trodde skulle försvinna lite som poisonheart beskriver.
Älskar barnet och har en enorm beskyddarinstinkt för honom men kan tycka det är så galet tråkigt att gå hemma vi två.
Det är inte på några som helst sätt nog för mig. Jag vill inte jobba mindre, inte sälja hästen osv. Jag behöver egentid.

 

[SaraMara]

Det är ju just det där med att många så totalt blir personlighetsförändrade och vill offra allt som gör att jag absolut inte vill ha barn. Det skulle göra mig så olycklig och bitter om jag börjar välja bort sånt jag mår bra. Speciellt sen när barnet blir stort och skaffar ett eget liv och jag inser att jag tappat bort mig själv på vägen och inte hunnit med hälften av det jag velat med livet. Nej, här blir det inga barn alls utom en man som tar absolut minst 50% av ansvaret.

Precis sådär kände jag också. Jag såg rätt många bekanta gå från coola, självständiga, yrkesarbetande kvinnor med lovande karriärer och duktiga ryttare med fina hästar till att dras ner i ett (för mig som utomstående) helt ointressant liv med deltidsjobb på mindre krävande jobb, sålda hästar, ointressanta samtalsämnen eftersom de aldrig lämnade sin barnbubbla och bara framstod som mer och mer trista att hänga med. Var det något jag visste så var det att det där vill jag inte!

När så en dag maken och jag kände att "vad fan, vi kanske ska låta ödet avgöra" så lovade jag mig själv att göra mitt yttersta för att stå emot den där mammanormen. Det har gått... sådär. Jag vill på inget sätt ha barnalstrandet ogjort men jag avskydde den första bebistiden. Den var givetvis härlig och hormonfylld också - men också till stor del bestående av oro, amning, uppbundenhet och märkliga sociala sammanhang som mammagrupper (där jag var ett ufo typ) och BVC-häng typ. Så fort jag gick tillbaks och började jobba igen efter sex månader så började jag digga livet som mamma mycket mer och nu älskar jag det! Ungen är kvicktänkt, smart och rolig och jag kan skratta mig andfådd över hennes monologer och jag har lyckats stå emot många normer än så länge. Jag fortsätter springa som en tok på jobbet och göra "karriär" (vad det nu är), jag har höjt min lön väsentligt sedan innan jag fick barn, jag jobbar massor och har kvar en av hästarna (den gamle dog tyvärr, annars hade han också varit kvar). Det är dock slitsamt att både orka med att behålla en stor del av "gamla livet" och att samtidigt stå pall för alla "men oj, när hinner du träffa baaaaarnet" och andra mer eller mindre subtila försök att skamma lite. Min make är dock grym på så sätt och peppar mig och hejar på - ju mer normbrytande jag är i dessa delar desto mer stöd får jag från honom och han tar verkligen sitt ansvar minst lika mycket som jag i ungens liv.

Men, det är inte lätt och det krävs ibland att jag sparkar ut mig själv i sociala sammanhang med vänner för att inte bara falla ihop som en hög hemma och vi har också fattat beslut om att det bara blir ett barn. Det är svårt nog att behålla viss normalitet med ett barn, med ett till så är jag rädd att jag inte längre står pall och får vika ner mig, sälja hästen, börja jobba deltid och sedan vakna upp om femton år och tänka "vad fan hände och hur blev jag sådan här".

Det har i ärlighetens namn varit ganska chockartat hur hårt det sociala trycket är på mammor att rätta in sig i normen, den delen är nästan mest slitsam att hantera. Ungen är tack och lov lättsam och hänger med på det mesta vi hittar på, det som är tärande är att samtidigt försöka stå emot det dåliga samvetet över att jag upplever mig inte vara lika mycket hemma som många av hennes jämnåriga vänners mammor och att sedan dessutom hantera delar av omgivningens stundtals närmast elaka approach till mitt sätt att vara mamma.

 

[BernT]

@SaraMara
Men hur mkt hemma är de andras föräldrar (mammor) då? Här där vi bor jobbar nog alla heltid. Vi är bland de första som hämtar (bortsett från de barn som har fått småsyskon och går 15 timmar såklart men räknar inte med de) och då hämtar vi 15 eller 1530. De flesta verkar hämtas runt 16-1630 och det är väl rätt normalt. Jag hämtade 1730 en gång och då var dottern enda barnet kvar.

 

[SaraMara]

@SaraMara
Men hur mkt hemma är de andras föräldrar (mammor) då? Här där vi bor jobbar nog alla heltid. Vi är bland de första som hämtar (bortsett från de barn som har fått småsyskon och går 15 timmar såklart men räknar inte med de) och då hämtar vi 15 eller 1530. De flesta verkar hämtas runt 16-1630 och det är väl rätt normalt. Jag hämtade 1730 en gång och då var dottern enda barnet kvar.

Jag tror - ironiskt nog - att vi hamnat i någon slags "hemmafrumecka" där vi bor. Läste nyligen om Halland som en av Sveriges mest (kanske den mest) ojämställda regionen där problematiken med deltidsarbetande mammor som väljer lägre kvalificerade jobb nära hemmet och pappor som väljer högavlönade yrken på långt pendlingsavstånd för att få ihop vardagen specifikt nämndes. Det bidrar nog till min bild. Vi lämnar tveklöst först (6.30) och ska jag hämta efter en "vanlig" arbetsdag (där jag inte tvingats sitta kvar aslänge eller kunnat gå tidigt) så blir det 17. Nu blir det sällan så, eftersom vi har snälla mor- och farföräldrar som hämtar flera gånger i veckan så att jag kan hämta de dagar jag kan gå från jobbet tidigt, liksom min man (som dock lämnar de flesta dagar).

 

[Poison-heart]

Fast alla ändrar inte inställning totalt. Jag behöver fortfarande få göra mina grejer, och de har blivit ännu viktigare för mig. Jag behöver det där utanför hemmet också, för att vara en bra förälder. Jag vill gå ut och äta på finkrog ibland, gå på teater, läsa böcker och bokcirkla. Min partner har samma behov.

Fast jag menade mer att jag spenderar inte längre all min lediga tid i stallet längre, utan snarare mellan 1-2 timmar om dagen. Allt är ju inte svart eller vitt, det finns ett mellanting också. Jag behöver också få göra mina egna grejer för att orka. Förr kunde jag t ex spendera en hel helg på hundutställningar och resa flera timmar i bil för det samt sova borta. Just det stora engagemanget har jag fått lägga på hyllan just nu, men intresset för djuren finns fortfarande kvar givetvis.

 

[Poison-heart]

Jag har alltid velat ha barn, varit rätt barnkär och älskat bebisar. Jag fattade de negativa sidorna av småbarnsåren osv men ändå upptäckte jag en ...egoism i mig jag trodde skulle försvinna lite som poisonheart beskriver.
Älskar barnet och har en enorm beskyddarinstinkt för honom men kan tycka det är så galet tråkigt att gå hemma vi två.
Det är inte på några som helst sätt nog för mig. Jag vill inte jobba mindre, inte sälja hästen osv. Jag behöver egentid.

Jag förstår precis vad du menar. Nu är min son bara 6 månader och jag har helammat fram tills nu så jag har ju varit ganska ”låst” i och med det och tex bara gjort det mest basala i stallet. Jag var inte beredd på den starka känslostorm jag kände när han föddes, att ingenting längre är viktigt förutom min son. Men samtidigt känner jag verkligen att jag behöver min egentid. Sen är det så många faktorer som spelar in tex hur väl vardagen flyter på när man har hästar. För mig som just nu måste åka till stallet varje kväll en viss tid (får inte lov att vara i stallet för sent pga dom som bor på gården) så är det inte helt lätt med småbarn. Har man hästarna hemma är situationen helt annan. Då kan man gå ut när man lagt barnen och har en helt annan frihet.

 

[Pontevecchio]

Jag tror - ironiskt nog - att vi hamnat i någon slags "hemmafrumecka" där vi bor. Läste nyligen om Halland som en av Sveriges mest (kanske den mest) ojämställda regionen där problematiken med deltidsarbetande mammor som väljer lägre kvalificerade jobb nära hemmet och pappor som väljer högavlönade yrken på långt pendlingsavstånd för att få ihop vardagen specifikt nämndes. Det bidrar nog till min bild. Vi lämnar tveklöst först (6.30) och ska jag hämta efter en "vanlig" arbetsdag (där jag inte tvingats sitta kvar aslänge eller kunnat gå tidigt) så blir det 17. Nu blir det sällan så, eftersom vi har snälla mor- och farföräldrar som hämtar flera gånger i veckan så att jag kan hämta de dagar jag kan gå från jobbet tidigt, liksom min man (som dock lämnar de flesta dagar).

Ja ni verkar ha hamnat i en konservativ grop. Tänker på det du fått möta från dagis osv. Jag har förvånande nog inte fått höra några negativa kommentarer om mitt föräldrarskap även om jag uppfattar oss som rätt lika? Du jobbar visserligen mer. Det jag får höra är "men akta så du inte missar småbarnsåren". man ba' .. dosen jag får är enough även om barnet är superkul som du beskriver.

Jag tror även det är viktigt att ha vänner som lever liknande liv, som fattar kaoset att få ihop det ibland men ändå att det inte finns nåt alternativ som heter "sälj hästen, jobba deltid". Man får vara normal i sin grupp iaf.

 

[Pontevecchio]

Jag förstår precis vad du menar. Nu är min son bara 6 månader och jag har helammat fram tills nu så jag har ju varit ganska ”låst” i och med det och tex bara gjort det mest basala i stallet. Jag var inte beredd på den starka känslostorm jag kände när han föddes, att ingenting längre är viktigt förutom min son. Men samtidigt känner jag verkligen att jag behöver min egentid. Sen är det så många faktorer som spelar in tex hur väl vardagen flyter på när man har hästar. För mig som just nu måste åka till stallet varje kväll en viss tid (får inte lov att vara i stallet för sent pga dom som bor på gården) så är det inte helt lätt med småbarn. Har man hästarna hemma är situationen helt annan. Då kan man gå ut när man lagt barnen och har en helt annan frihet.

Alla har olika förutsättningar, olika jobb och olika pendlingstider. För mig var aldrig alternativet minska ned på hästeriet eller jobbet, jag fick ändra andra bitar för att få ihop det. Tex minska pendlingen och minska kollektiva sysslorna i stallet. Barn nr 2 får troligen amningen stryka på foten för att kunna dela jämnare med pappan.

 

[Sofie_B]

Det är ju just det där med att många så totalt blir personlighetsförändrade och vill offra allt som gör att jag absolut inte vill ha barn. Det skulle göra mig så olycklig och bitter om jag börjar välja bort sånt jag mår bra. Speciellt sen när barnet blir stort och skaffar ett eget liv och jag inser att jag tappat bort mig själv på vägen och inte hunnit med hälften av det jag velat med livet. Nej, här blir det inga barn alls utom en man som tar absolut minst 50% av ansvaret.

Jag tror helt ärligt att man aldrig kan veta innan hur man kommer känna när man har fått barn. För en del (däribland jag själv) blir det verkligen det där "livet har fått en helt ny mening"-ögonblicket och allt som var livsviktigt innan tappar markant sin vikt och för en del blir det ingen stor förändring prioritetsmässigt alls utan allt det som var viktigt innan är precis lika viktigt (eller viktigare efter).

Jag tror att det viktigaste är att vara öppen för att man kan känna hur som helst och ta det därifrån. Inte bestämma sig innan och absolut inte sätta någon värdering i hur man känner. Man är inte en bättre eller sämre förälder eller människa för att man prioriterar om eller inte alls prioriterar om.

För mig personligen kan jag såhär i efterhand se att det var sunt att få lite andra prioriteringar i livet. Jag mår oerhört mycket bättre i vardagen och "jagar" inte lika mycket som jag gjorde innan. Jag är mer nöjd med det lilla. Jag ser dock inte att jag har tappat bort mig själv eller hinner med hälften. Just nu är det här hur jag vill leva och prioritera. Om det ändras imorgon, om en månad, om ett år, om fem år eller om 10 år så gör jag dom förändringarna då. Så länge man vågar lyssna på sitt hjärta och vara det troget (och har en livssituation med människor runt omkring som tillåter det) tror jag aldrig att man kommer ångra något i livet!

 

[Angel]

Jag tror helt ärligt att man aldrig kan veta innan hur man kommer känna när man har fått barn. För en del (däribland jag själv) blir det verkligen det där "livet har fått en helt ny mening"-ögonblicket och allt som var livsviktigt innan tappar markant sin vikt och för en del blir det ingen stor förändring prioritetsmässigt alls utan allt det som var viktigt innan är precis lika viktigt (eller viktigare efter).

Jag tror att det viktigaste är att vara öppen för att man kan känna hur som helst och ta det därifrån. Inte bestämma sig innan och absolut inte sätta någon värdering i hur man känner. Man är inte en bättre eller sämre förälder eller människa för att man prioriterar om eller inte alls prioriterar om.

För mig personligen kan jag såhär i efterhand se att det var sunt att få lite andra prioriteringar i livet. Jag mår oerhört mycket bättre i vardagen och "jagar" inte lika mycket som jag gjorde innan. Jag är mer nöjd med det lilla. Jag ser dock inte att jag har tappat bort mig själv eller hinner med hälften. Just nu är det här hur jag vill leva och prioritera. Om det ändras imorgon, om en månad, om ett år, om fem år eller om 10 år så gör jag dom förändringarna då. Så länge man vågar lyssna på sitt hjärta och vara det troget (och har en livssituation med människor runt omkring som tillåter det) tror jag aldrig att man kommer ångra något i livet!

Självklart får du tycka vad du vill men att kunna förutsäga hur man reagerar på en situation (vilket vi som är lite äldre ofta är rätt bra på vid det här laget) är inte det samma som att bestämma sig för hur man ska känna. Ångra saker är helt poänglöst men att ta väl genomtänkta beslut underlättar helt klart om man vill bli lycklig.

 

[Sofie_B]

Självklart får du tycka vad du vill men att kunna förutsäga hur man reagerar på en situation (vilket vi som är lite äldre ofta är rätt bra på vid det här laget) är inte det samma som att bestämma sig för hur man ska känna. Ångra saker är helt poänglöst men att ta väl genomtänkta beslut underlättar helt klart om man vill bli lycklig.

På ditt svar får jag känslan av att det här är känsligt. Äldre eller inte (jag är inte purung själv), det är mycket som händer i kroppen när man får barn och det KAN ge upphov till känslor man aldrig föreställt sig innan. Positiva som negativa. Jag försöker bara säga att båda varianterna finns och att man på förväg nog faktiskt inte kan veta. Jag själv hörde till den kategorin du hör till - jag trodde absolut inte att mina prioriteringar skulle förändras, men det gjorde dom.

Självklart ska man verkligen tänka igenom ett så stort beslut och jag säger varken bu eller bä om åt vilket håll man "ska" luta.

 

[Angel]

På ditt svar får jag känslan av att det här är känsligt. Äldre eller inte (jag är inte purung själv), det är mycket som händer i kroppen när man får barn och det KAN ge upphov till känslor man aldrig föreställt sig innan. Positiva som negativa. Jag försöker bara säga att båda varianterna finns och att man på förväg nog faktiskt inte kan veta. Jag själv hörde till den kategorin du hör till - jag trodde absolut inte att mina prioriteringar skulle förändras, men det gjorde dom.

Självklart ska man verkligen tänka igenom ett så stort beslut och jag säger varken bu eller bä om åt vilket håll man "ska" luta.

Jag tog det snarare som att du tyckte det var en kritik mot ditt livsval och känsligt för dig. Det är det inte utan det är jättebra att du är nöjd med ditt liv.

Det är rätt farligt att förutsätta att någon som är barnlös/fri aldrig har fött ett barn. Så är inte fallet med mig men skulle aldrig säga någonting om hur vida en annan människa är kapabel att föreställa sig hur saker känns eftersom man aldrig har en aning om vilka erfarenheter personen har. Själv är jag övertygad om att det viktigaste för att älska ett liv med barn eller barnet själv inte har något som helst samband med att barnet är biologiskt.

 

[Sofie_B]

Jag tog det snarare som att du tyckte det var en kritik mot ditt livsval och känsligt för dig.

Det är också rätt farligt att förutsätta att någon som är barnlös aldrig har fött ett barn. Så är inte fallet med mig men skulle aldrig säga någonting om hur vida en annan människa är kapabel att föreställa sig hur saker känns eftersom man aldrig har en aning om vilka erfarenheter personen har.

Ah, nej, verkligen inte! Då har jag uttryckt mig väldigt klumpigt. Det är inte alls känsligt, jag ville bara ge lite perspektiv till hela debatten och framförallt försöka förmedla att hur man än känner eller tycker så ska man aldrig låta någon (inte heller en själv) döma en eller ha åsikter om det. Allt är okej att känna och gör en inte till varken en bättre eller sämre människa eller förälder. Tycker att både mammor själva är så hårda på sig själva och att omgivningen kommer med så mycket pekpinnar och åsikter om allt mellan himmel och jord, vilket jag tycker är så dumt.


Nej.. det är ju just det jag försöker säga, att man aldrig kan säga något om hur en annan människa kommer att känna, men även ge lite insikt till att man inte alltid kan förutspå hur man själv kommer känna heller, hur väl man än tror sig känna sig själv innan. För en del blir det nog precis så som man trott och för en del blir det helt annorlunda.

 

[BernT]

Jag tror - ironiskt nog - att vi hamnat i någon slags "hemmafrumecka" där vi bor. Läste nyligen om Halland som en av Sveriges mest (kanske den mest) ojämställda regionen där problematiken med deltidsarbetande mammor som väljer lägre kvalificerade jobb nära hemmet och pappor som väljer högavlönade yrken på långt pendlingsavstånd för att få ihop vardagen specifikt nämndes. Det bidrar nog till min bild. Vi lämnar tveklöst först (6.30) och ska jag hämta efter en "vanlig" arbetsdag (där jag inte tvingats sitta kvar aslänge eller kunnat gå tidigt) så blir det 17. Nu blir det sällan så, eftersom vi har snälla mor- och farföräldrar som hämtar flera gånger i veckan så att jag kan hämta de dagar jag kan gå från jobbet tidigt, liksom min man (som dock lämnar de flesta dagar).

Oj, vad trist, jobbigt när man blir den som ”sticker ut”. Men väljer kvinnorna alltså inte bara att gå ner i tid på befintlig arbetsplats utan man väljer helt enkelt ett helt annat/nytt jobb och jobbar deltid där? Det var news to me, trodde man iaf stannade på sitt vanliga jobb men gick ner i tid.

 

[Hyacinth]

Oj, vad trist, jobbigt när man blir den som ”sticker ut”. Men väljer kvinnorna alltså inte bara att gå ner i tid på befintlig arbetsplats utan man väljer helt enkelt ett helt annat/nytt jobb och jobbar deltid där? Det var news to me, trodde man iaf stannade på sitt vanliga jobb men gick ner i tid.

Det beror ju på vad man jobbar med. På mitt jobb försvinner många kvinnor till mindre ansvarsfulla poster efter föräldraledighet. Det tar för mycket tid och energi att rodda barn och jobb om man inte har en partner som backar upp.

 

[Ainon]

Problemet med att bli förälder är att man blir kritiserad oavsett val.
Fortsätter man satsa på karriären som förälder blir man kritiserad av vissa.
Avstår man karriär pga barnen och sätter föräldralivet i fokus i livet så blir man kritiserad av vissa.

Sålänge barnen mår bra kan väll alla föräldrar bara få välja själva utan att folk ska komma med åsikter och pekpinnar oavsett från vilket håll de kommer ifrån.
Vet både mammor och pappor som avstått från vidare karriär i yrkeslivet på grund av barnen som fått mycket skit om hur de "slänger bort sitt liv" (inte ordagrant men i den andemeningen) och är dåliga förebilder (det senare faktiskt bara till mammorna )

 

[SaraMara]

Oj, vad trist, jobbigt när man blir den som ”sticker ut”. Men väljer kvinnorna alltså inte bara att gå ner i tid på befintlig arbetsplats utan man väljer helt enkelt ett helt annat/nytt jobb och jobbar deltid där? Det var news to me, trodde man iaf stannade på sitt vanliga jobb men gick ner i tid.

Tydligen. Inte helt ovanligt i min bransch heller, många väljer att "växla ned" till visserligen kanske ett yrke inom samma utbildning men med helt annan inriktning och andra krav.

2016 låg tydligen Halland (där jag bor) i botten vad avser kvinnors andel av mäns medelinkomster över ett rikssnitt (74 %).

Så här skriver t.ex. regionen när de presenterade sin studie "Från Vaggan till Graven":

1. Könsskillnaderna när det gäller ekonomi och arbetsliv, är generellt något större i Halland än i riket. Inkomstskillnaderna är större, arbeten som kvinnor ofta arbetar inom är färre, uttaget av föräldraledighet är ojämställt liksom fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnors ekonomiska situation är inte sämre i Halland än i riket, men männens är bättre vilket bidrar till ojämställdheten. Om man ser till de som lever i heterosexuella parrelationer bidrar kvinnors underordnade position till att kvinnan i högre grad blir ekonomiskt beroende av mannens inkomst.

https://rapport.vaggantillgraven.regionhalland.se/


Ska dock inte skylla endast min region för det bemötande jag upplever, det kommer nog nästan oftare från personer jag möter i mitt yrke i olika roller.

 

[Hyacinth]

Problemet med att bli förälder är att man blir kritiserad oavsett val.
Fortsätter man satsa på karriären som förälder blir man kritiserad av vissa.
Avstår man karriär pga barnen och sätter föräldralivet i fokus i livet så blir man kritiserad av vissa.

Sålänge barnen mår bra kan väll alla föräldrar bara få välja själva utan att folk ska komma med åsikter och pekpinnar oavsett från vilket håll de kommer ifrån.
Vet både mammor och pappor som avstått från vidare karriär i yrkeslivet på grund av barnen som fått mycket skit om hur de "slänger bort sitt liv" (inte ordagrant men i den andemeningen) och är dåliga förebilder (det senare faktiskt bara till mammorna )

...och skaffar man inte barn får man frågor på det.

 

[BernT]

Det beror ju på vad man jobbar med. På mitt jobb försvinner många kvinnor till mindre ansvarsfulla poster efter föräldraledighet. Det tar för mycket tid och energi att rodda barn och jobb om man inte har en partner som backar upp.

Gud va sugigt och tråkigt. Tänker jag aldrig göra. Nu har jag förvisso en partner som tar stoooor del av sitt ansvar plus att han jobbar hemifrån underlättar så mkt.

 

[Hyacinth]

Gud va sugigt och tråkigt. Tänker jag aldrig göra. Nu har jag förvisso en partner som tar stoooor del av sitt ansvar plus att han jobbar hemifrån underlättar så mkt.

Det tänkte nog inte de heller.
Men jag fattar inte hur en del av männen orkar ha sina jobb och småbarn heller. Nån annan tar ett stort lass hemma. Det är ofta resor som är största problemet, eller att man förväntas jobba hela jul och nyår.