Hur vet man om man vill ha barn?

[nejlica]

Men tänk om man ångrar sig när man får barn? Det är ju sånt man aldrig hört någon prata om... jag ångrar ju hellre att jag INTE skaffat barn än att ångra ett liv jag satt till världen.

Jag kan tänka mig att om man tänkt igenom det så många gånger som du verkar gjort, och sedan ändå kommit fram till att man vill testa, så är det mindre risk att man ångrar sig än om det är ett förhastat beslut som kanske mest är pushat av någon annan? Men det är bara en teori!

Sen kan jag känna med många saker, och gjorde nog så även med barn innan paniken över att inte kunna få några slog till, att valet ligger mellan två saker jag skulle kunna tänka mig att de blir bra båda två. Och då är jag nog mindre benägen att ångra mig i efterhand. Såklart kan jag ibland känna att tänk vad livet hade varit smidigt utan hästen, om vi köpt den där fina nybyggda lägenheten utan renoveringsbehov eller vad tryggt det varit om jag valt att gå den där andra utbildningen som lett till en helt annan yrkesbana. Och så antar jag faktiskt att det kommer kännas även med barnet, men man kan ju sakna saker med sitt barnfria liv utan att nödvändigtvis ångra barnet.

 

[Aliide]

För mig var det en specifik händelse med ett okänt barn i tvåårsåldern som gjorde att jag plötsligt visste att jag ville. Mitt bästa tips är nog att spana in barn i lite olika åldrar och sätta sig in i hur det skulle kunna vara att ha en bebis - ettåring - treåring - sexåring - osv. Om tillräckligt många av scenarierna känns lockande så skulle jag luta åt ett ”vill”.

Jag har jobbat 3 år inom barnomsorgen. Med alla åldrar, och jag gillar sällan andras barn Likadant när jag jobbade på hunddagis, hade stor lust att avliva 95% av djuren. Mina egna älskar jag däremot :P

 

[SiZo]

Men tänk om man ångrar sig när man får barn? Det är ju sånt man aldrig hört någon prata om... jag ångrar ju hellre att jag INTE skaffat barn än att ångra ett liv jag satt till världen.

Det finns ett avsnitt i podden barnfrihet som handlar om en mamma som ångrar sig. Det kanske kan vara något? Så får du något av den sidan med.

 

[lil-sis]

Men tänk om man ångrar sig när man får barn? Det är ju sånt man aldrig hört någon prata om... jag ångrar ju hellre att jag INTE skaffat barn än att ångra ett liv jag satt till världen.

Ja det är nig många fler som ångrar sig än vad man kan ana. Och definitivt bättre att ångra att man inte valde till barn.

Jag kan också tänka att man kan ångra valet men älska barnet och vara en bra förälder ändå.

Man måste verkligen inte ha barn Och vill man ändå vara delaktig i en människas utveckling från hjälplös till självständig så finns det ju andra sätt som kontaktperson, stödfamilj osv (självklart inte samma sak som 24/7 men kanske good enough och dessutom till fördel för en familj som behöver hjälp).

 

[lil-sis]

Jag kan tänka mig att om man tänkt igenom det så många gånger som du verkar gjort, och sedan ändå kommit fram till att man vill testa, så är det mindre risk att man ångrar sig än om det är ett förhastat beslut som kanske mest är pushat av någon annan? Men det är bara en teori!

Sen kan jag känna med många saker, och gjorde nog så även med barn innan paniken över att inte kunna få några slog till, att valet ligger mellan två saker jag skulle kunna tänka mig att de blir bra båda två. Och då är jag nog mindre benägen att ångra mig i efterhand. Såklart kan jag ibland känna att tänk vad livet hade varit smidigt utan hästen, om vi köpt den där fina nybyggda lägenheten utan renoveringsbehov eller vad tryggt det varit om jag valt att gå den där andra utbildningen som lett till en helt annan yrkesbana. Och så antar jag faktiskt att det kommer kännas även med barnet, men man kan ju sakna saker med sitt barnfria liv utan att nödvändigtvis ångra barnet.

Men precis så!
Jag ångrar inte min unge det minsta men livet var ju enklare utan, jag kunde vara mer ego Slapp ha dåligt samvete för ditten och datten osv. Men samtidigt är det oerhört roligt att följa och vara med i hans utveckling osv.

 

[Nomovement]

Halvt rån och lite återväckning av tråden.

Jag har tänkt som Ts, jag vill inte ha barn.

Sen har jag för första gången i mitt liv träffat någon som är mer än ett tillfälligt tidsfördriv.
Jag är snart 30, lever för mina hundar och är nöjd med allt just nu.
Och tänket har gått från att jag gillar barn på avstånd, till att dom är ganska söta nära också, inte heller fullt så läskiga som innan heller.
Sen har jag läst alla dessa barn/icke barn trådarna här på sistone, men inget har riktigt fastnat förrän @Hyacinth skrev om att det var en erfarenhet hon velat vara utan, nu har den meningen snurrat hos mig i ett par veckor.

Hela detta tänk om jag vaknar upp om 10 år och inser allt jag missat?

Samtidigt, jag är ju nöjd, jag har mina hundar, har någon som älskar mig.
Men blir detta ett halvt liv?
Min pojkvän är drygt 10 år äldre och klar med barn, han har sina. Sen är han fortfarande bunden till ena som kommer bo hemma i många år till. Så jag kommer inte få hela det här bo tillsammans heller.
Ska jag vara krass så är det inget för alltid förhållande, för mycket hinder och olikheter ger mycket stormar, men vi älskar varandra och är nöjda med hur det är nu.
Jag kan inte avsluta det för att jag kanske träffar någon annan som jag gillar om 5 år för att eventuellt ändå inte skaffa barn.

Äsch blev nog bara väldigt långt svammel, men ni får gärna bidra med tankar!

 

[Hyacinth]

Halvt rån och lite återväckning av tråden.

Jag har tänkt som Ts, jag vill inte ha barn.

Sen har jag för första gången i mitt liv träffat någon som är mer än ett tillfälligt tidsfördriv.
Jag är snart 30, lever för mina hundar och är nöjd med allt just nu.
Och tänket har gått från att jag gillar barn på avstånd, till att dom är ganska söta nära också, inte heller fullt så läskiga som innan heller.
Sen har jag läst alla dessa barn/icke barn trådarna här på sistone, men inget har riktigt fastnat förrän @Hyacinth skrev om att det var en erfarenhet hon velat vara utan, nu har den meningen snurrat hos mig i ett par veckor.

Hela detta tänk om jag vaknar upp om 10 år och inser allt jag missat?

Samtidigt, jag är ju nöjd, jag har mina hundar, har någon som älskar mig.
Men blir detta ett halvt liv?
Min pojkvän är drygt 10 år äldre och klar med barn, han har sina. Sen är han fortfarande bunden till ena som kommer bo hemma i många år till. Så jag kommer inte få hela det här bo tillsammans heller.
Ska jag vara krass så är det inget för alltid förhållande, för mycket hinder och olikheter ger mycket stormar, men vi älskar varandra och är nöjda med hur det är nu.
Jag kan inte avsluta det för att jag kanske träffar någon annan som jag gillar om 5 år för att eventuellt ändå inte skaffa barn.

Äsch blev nog bara väldigt långt svammel, men ni får gärna bidra med tankar!

Fast jag hade haft ett bra liv utan barn också.
Bara inte samma. Jag hade hunnit mycket jag inte hinner nu. Jag hade aldrig aktivt skaffat första barnet, men blev ju oplanerat gravid på minipiller.

 

[Nomovement]

Fast jag hade haft ett bra liv utan barn också.
Bara inte samma. Jag hade hunnit mycket jag inte hinner nu. Jag hade aldrig aktivt skaffat första barnet, men blev ju oplanerat gravid på minipiller.

Ja det förstår jag, det skulle/har jag också, ett bra liv alltså.
Var mer en vidare spinn på det hela, lite rädsla för att missa något, meningen har ju ändå fastnat så då kanske det finns något där?
Om jag inte sätter ett mål, strävar efter något kommer det inte bli av, är otroligt bra på att isolera mig och ha strutsbeteende.

 

[Hyacinth]

Ja det förstår jag, det skulle/har jag också, ett bra liv alltså.
Var mer en vidare spinn på det hela, lite rädsla för att missa något, meningen har ju ändå fastnat så då kanske det finns något där?
Om jag inte sätter ett mål, strävar efter något kommer det inte bli av, är otroligt bra på att isolera mig och ha strutsbeteende.

Man missar ju nåt, men det gör man även med barn. Jag har gått från att vara totalt ointresserad till ha riktigt kul med med mina barn, men ibland vill jag ju dumpa dem på Ica.
Avgörande för mig i valet att behålla var att jag kände att även om det inte skulle hålla mellan mig och partner skulle han ändå vara en bra förälder. Vi sätter båda barnen främst. Sen kan det ju skita sig totalt, men det är fortfarande en viktig parameter för mig att känna att han också har ett stort intresse i våra barn, att det är nåt vi båda har lika ansvar för och nöje av. Svårt att formulera på rätt sätt, men att vi i alla fall försöker vara två jämbördiga föräldrar.

 

[Sporthorse]

Kanske en konstig fråga; men hur fasiken vet man?!

Jag fyller i år 35 år och har aldrig någonsin velat haft barn. Levde tillsammans med en man i 10 år och inga som helst ”ryckningar i livmodern”. Har alltid känt att barn varit en belastning och upptagit onödig tid från mitt liv...

Nu har jag sedan ett år tillbaka träffat en fantastisk man. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit så kär. Och med det känns längre inte barn lika främmande. Mina tidigare män har inte varit ”pappa-typer” och alltså aldrig dragit fram någon naturlig längtan.

Måste man längta efter barn? Är det något man ska drömma och tråna om för att sen börja avla? Kan man skaffa barn fast man inte ens vet om man vill ha barn? Hur ska det kännas?

Personligen så har jag ifrån att ha en inställning ”aldrig ha barn” till ”blir det så blir det”... men det blir inte riktigt bara huxflux då jag äter p-piller, dessutom lider av PCO. Dvs svårt att bli gravid, samt en trasig äggstock pga cystor.

Hur har ni känt? Har längtan alltid funnits? Eller kan man tänka som jag börjat fundera: ”vill jag verkligen dö utan att ha fått testa på barn?”.

Att skaffa barn och sen ångra sig känns inte direkt aktuellt...

Jag ville aldrig ha barn, hade från början bestämt att inte ha barn- sen blev jag gravid och nu har halva graviditeten gått.
Tror inte att jag kommer ångra barnet, även om jag aldrig l'ngtat efter barn.

 

[Nomovement]

Man missar ju nåt, men det gör man även med barn. Jag har gått från att vara totalt ointresserad till ha riktigt kul med med mina barn, men ibland vill jag ju dumpa dem på Ica.
Avgörande för mig i valet att behålla var att jag kände att även om det inte skulle hålla mellan mig och partner skulle han ändå vara en bra förälder. Vi sätter båda barnen främst. Sen kan det ju skita sig totalt, men det är fortfarande en viktig parameter för mig att känna att han också har ett stort intresse i våra barn, att det är nåt vi båda har lika ansvar för och nöje av. Svårt att formulera på rätt sätt, men att vi i alla fall försöker vara två jämbördiga föräldrar.

Vilket bra inlägg, du skriver så lugnt.
Nu har jag mer än känsla av "blir det så blir det", ska nog sluta stressa över detta. Jag trivs ju i mitt liv nu, dax att sluta ha ångest över vad som eventuellt händer i framtiden.

 

[Nomovement]

Jag ville aldrig ha barn, hade från början bestämt att inte ha barn- sen blev jag gravid och nu har halva graviditeten gått.
Tror inte att jag kommer ångra barnet, även om jag aldrig l'ngtat efter barn.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle ångra att få barn, men rädsla för att skaffa med fel man och behöva ta hela lasset själv. Den jag har och älskar är dessutom klar och vill inte ha fler.
Och mer rädsla för att missa ett barn som borde ha blivit "mitt". Samtidigt rädd för att ge upp allt jag har nu.

 

[Sporthorse]

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle ångra att få barn, men rädsla för att skaffa med fel man och behöva ta hela lasset själv. Den jag har och älskar är dessutom klar och vill inte ha fler.
Och mer rädsla för att missa ett barn som borde ha blivit "mitt". Samtidigt rädd för att ge upp allt jag har nu.

Den rädslan känner jag igen, och känner den dessvärre även nu. Är lite i samma sits, pappan har barn sedan innan men för mig är det här en helt främmande värld full av ansvar och allt vad det innebär.
Är lite orolig för allt man SKA göra som förälder enligt andra, har hört mycket negativt och själva graviditeten i sig har påverkat min kropp och livsstil negativt redan nu.
Så rekommenderar inte någon att skaffa barn innan man verkligen känner sig trygg och säker på att det är värt all möda och det livslånga ansvaret.

Sen är jag ganska ängslig av mig generellt vad gäller förlossningen, om barnet är fullt friskt (skulle aldrig orka med ett barn med någon knepig diagnos tex). Mycket oro eftersom jag från början inställd på att barn gör livet svårare.
Men nu är det som det är, och jag tror att det blir bra oavsett oron jag känner idag.

 

[Hyacinth]

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle ångra att få barn, men rädsla för att skaffa med fel man och behöva ta hela lasset själv. Den jag har och älskar är dessutom klar och vill inte ha fler.
Och mer rädsla för att missa ett barn som borde ha blivit "mitt". Samtidigt rädd för att ge upp allt jag har nu.

Mitt liv fick ju ändras rätt mycket. Eftersom vi ofta var ute på galej, mycket sena kvällar osv. Du måste nog ta ställning till om ert liv tillsammans är bra och om du skulle bli bitter om det tar slut och du då är för gammal för att få barn. Hur viktigt känns det? Är hans barn känslomässigt dina, eller är de snart vuxna och förbi barn-stadiet? Jag vet inte hur gammal du är, du får fundera lite helt enkelt.

 

[Undeniable]

Halvt rån och lite återväckning av tråden.

Jag har tänkt som Ts, jag vill inte ha barn.

Sen har jag för första gången i mitt liv träffat någon som är mer än ett tillfälligt tidsfördriv.
Jag är snart 30, lever för mina hundar och är nöjd med allt just nu.
Och tänket har gått från att jag gillar barn på avstånd, till att dom är ganska söta nära också, inte heller fullt så läskiga som innan heller.
Sen har jag läst alla dessa barn/icke barn trådarna här på sistone, men inget har riktigt fastnat förrän @Hyacinth skrev om att det var en erfarenhet hon velat vara utan, nu har den meningen snurrat hos mig i ett par veckor.

Hela detta tänk om jag vaknar upp om 10 år och inser allt jag missat?

Samtidigt, jag är ju nöjd, jag har mina hundar, har någon som älskar mig.
Men blir detta ett halvt liv?
Min pojkvän är drygt 10 år äldre och klar med barn, han har sina. Sen är han fortfarande bunden till ena som kommer bo hemma i många år till. Så jag kommer inte få hela det här bo tillsammans heller.
Ska jag vara krass så är det inget för alltid förhållande, för mycket hinder och olikheter ger mycket stormar, men vi älskar varandra och är nöjda med hur det är nu.
Jag kan inte avsluta det för att jag kanske träffar någon annan som jag gillar om 5 år för att eventuellt ändå inte skaffa barn.

Äsch blev nog bara väldigt långt svammel, men ni får gärna bidra med tankar!

Jag tänkte nog lite som du. Har aldrig längtat efter barn, alltid sett ett liv framför mig utan. Träffade maken som tänkte typ samma. Men så gick åren, och började tänka att, jaha, jag är sjukt nöjd med mitt liv nu, men om 5-10-20 år? Kommer jag ångra att jag inte skaffade barn då? Kommer jag sakna att inte ha ett vuxet barn som 60-ngnting?
Sen vet jag inte vad som hände, biologisk klocka eller ngt liknande, nu har jag ett pyre i magen som kommer om ngr veckor, och är mkt efterlängtad!
(Och jag tror det var först efter MF x2 som jag insåg hur mkt jag faktiskt ville ha barn.. när jag fick svart på vitt att det kanske skulle bli ett liv utan barn, då blev jag så fruktansvärt ledsen och uppgiven, och allt kändes tomt.. så ngnstans inom mig kanske jag ville ha barn hela tiden? Eller är det den jäkla biologiska klockan och hormoner som styr en mer än vad man tror..)

 

[Poison-heart]

Jag har alltid vetat att jag en dag vill ha barn. Men inte förrän jag träffade min nuvarande sambo (som dessutom hade två barn sen innan) som jag verkligen kände att nu är det dags. Eftersom jag lever med en man som redan var totalt inne i familjelivet så kändes plötsligt inte steget lika stort längre för oss att skaffa ett gemensamt barn. Eftersom jag hade tidskrävande hobbys sen innan (hästar,hund) så var jag mest fundersam över om hur mycket av den tiden jag skulle behöva ”offra”. Men alltså, nu när jag har min son här, så är jag beredd att lägga mina intressen åt sidan helt för att kunna vara med honom. Man ändrar inställning totalt när man väl blir mamma För det är verkligen det finaste man kan vara med om i livet men med det sagt så respekterar jag och förstår dom som väljer att inte skaffa barn med såklart.

 

[Hyacinth]

Jag har alltid vetat att jag en dag vill ha barn. Men inte förrän jag träffade min nuvarande sambo (som dessutom hade två barn sen innan) som jag verkligen kände att nu är det dags. Eftersom jag lever med en man som redan var totalt inne i familjelivet så kändes plötsligt inte steget lika stort längre för oss att skaffa ett gemensamt barn. Eftersom jag hade tidskrävande hobbys sen innan (hästar,hund) så var jag mest fundersam över om hur mycket av den tiden jag skulle behöva ”offra”. Men alltså, nu när jag har min son här, så är jag beredd att lägga mina intressen åt sidan helt för att kunna vara med honom. Man ändrar inställning totalt när man väl blir mamma För det är verkligen det finaste man kan vara med om i livet men med det sagt så respekterar jag och förstår dom som väljer att inte skaffa barn med såklart.

Fast alla ändrar inte inställning totalt. Jag behöver fortfarande få göra mina grejer, och de har blivit ännu viktigare för mig. Jag behöver det där utanför hemmet också, för att vara en bra förälder. Jag vill gå ut och äta på finkrog ibland, gå på teater, läsa böcker och bokcirkla. Min partner har samma behov.

 

[Lizans]

Kanske en konstig fråga; men hur fasiken vet man?!

Jag fyller i år 35 år och har aldrig någonsin velat haft barn. Levde tillsammans med en man i 10 år och inga som helst ”ryckningar i livmodern”. Har alltid känt att barn varit en belastning och upptagit onödig tid från mitt liv...

Nu har jag sedan ett år tillbaka träffat en fantastisk man. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit så kär. Och med det känns längre inte barn lika främmande. Mina tidigare män har inte varit ”pappa-typer” och alltså aldrig dragit fram någon naturlig längtan.

Måste man längta efter barn? Är det något man ska drömma och tråna om för att sen börja avla? Kan man skaffa barn fast man inte ens vet om man vill ha barn? Hur ska det kännas?

Personligen så har jag ifrån att ha en inställning ”aldrig ha barn” till ”blir det så blir det”... men det blir inte riktigt bara huxflux då jag äter p-piller, dessutom lider av PCO. Dvs svårt att bli gravid, samt en trasig äggstock pga cystor.

Hur har ni känt? Har längtan alltid funnits? Eller kan man tänka som jag börjat fundera: ”vill jag verkligen dö utan att ha fått testa på barn?”.

Att skaffa barn och sen ångra sig känns inte direkt aktuellt...

 

[Angel]

Jag har alltid vetat att jag en dag vill ha barn. Men inte förrän jag träffade min nuvarande sambo (som dessutom hade två barn sen innan) som jag verkligen kände att nu är det dags. Eftersom jag lever med en man som redan var totalt inne i familjelivet så kändes plötsligt inte steget lika stort längre för oss att skaffa ett gemensamt barn. Eftersom jag hade tidskrävande hobbys sen innan (hästar,hund) så var jag mest fundersam över om hur mycket av den tiden jag skulle behöva ”offra”. Men alltså, nu när jag har min son här, så är jag beredd att lägga mina intressen åt sidan helt för att kunna vara med honom. Man ändrar inställning totalt när man väl blir mamma För det är verkligen det finaste man kan vara med om i livet men med det sagt så respekterar jag och förstår dom som väljer att inte skaffa barn med såklart.

Det är ju just det där med att många så totalt blir personlighetsförändrade och vill offra allt som gör att jag absolut inte vill ha barn. Det skulle göra mig så olycklig och bitter om jag börjar välja bort sånt jag mår bra. Speciellt sen när barnet blir stort och skaffar ett eget liv och jag inser att jag tappat bort mig själv på vägen och inte hunnit med hälften av det jag velat med livet. Nej, här blir det inga barn alls utom en man som tar absolut minst 50% av ansvaret.

 

[Lizans]

Jag har aldrig längtat. Aldrig heller tvärsäkert sagt att jag inte kommer att skaffa barn. Men varit säker på att det inte varit då viktigt att det hade varit ett problem om ”mannen i mitt liv” varit steril.

Efter fem år som gift med sonens far kändes det naturligt (dock inte helt lätt) att sluta skydda mig och se vad som hände (jag har haft en hel del bekymmer med äggstockar mm). Blev gravid utan att vi aktivt försökte efter något år.

Älskat sonen som nu är 11 sedan den dag jag förstod att han fanns i min mage. Han är det värdefullaste i mitt liv, och jag har lyckats behålla så väl häst som hund som jobb i kombination med att vara mamma.

Dock lever jag inte längre med hans far. Det enda jag möjligen önskat hade varit annorlunda hade varit att han haft ett syskon (kanske tvilling?) för hans skull. Jag bestämde mig direkt när jag separerade för att aldrig försöka skaffa fler barn. Lever idag med en man som steriliserat sig.

Är fortfarande inte intresserad av bäbisar eller barn i största allmänhet bara för att de är barn/bäbisar.