Hur vanligt är det med inavel inom rasavel?

[Rosett]

Kom att tänka på detta när jag kollade en bekants fd hund på skk hunddata. Den har fått en kull med ett halvsyskon. Det kan väl inte vara så bra?
Båda är/var utställningschampions. Jag antar att de testades för ärftliga sjukdomar innan parningen.
Är det vanligt med inavel inom ”utställningsraser”?

 

[dobbis]

Kom att tänka på detta när jag kollade en bekants fd hund på skk hunddata. Den har fått en kull med ett halvsyskon. Det kan väl inte vara så bra?
Båda är/var utställningschampions. Jag antar att de testades för ärftliga sjukdomar innan parningen.
Är det vanligt med inavel inom ”utställningsraser”?

Det är vanligt med linjeavel,dock tycker jag halvsyskonparning är lite sisådär.

 

[Myrten]

Håller med @dobbis . I min rasklubb är det numera 6,25 % på fem generationer som är max för att få tillgång till klubbens valphänvisning. Genomsnittet inom rasen är betydligt lägre och ligger vanligen under 2 % per år. Historiskt sett var inavelsgradsökningen högre och täta kombinationer inte ovanliga, men då är vi tillbaka på 1900-talet.

När det gäller rasens hemland har jag däremot noterat en del barockt höga inavelsgrader. Då gäller det enskilda hundar som jag har kollat upp av någon anledning. Jag har ingen aning om något genomsnitt.

 

[inverterad]

Sen är problemet att inavelsgraden på 5 generationer inte säger något om den verkliga inavelsgraden som är chockerande hög för alla renraser som ju alla kommer ur en liten och sluten population, vilket betyder att den genetiska variationen är oerhört liten.

 

[Myrten]

Sen är problemet att inavelsgraden på 5 generationer inte säger något om den verkliga inavelsgraden som är chockerande hög för alla renraser som ju alla kommer ur en liten och sluten population, vilket betyder att den genetiska variationen är oerhört liten.

Nä, det är ju egentligen inte inavelsgraden utan inavelsgradsökningen som beräknas. Det skulle vara intressant att veta hur många unika individer som ligger till grund raserna som vi ser dem idag. Naturligtvis skiljer det mellan raser, men jag tror att det i många fall kan vara ytterst få.

 

[Huggorm]

Nä, det är ju egentligen inte inavelsgraden utan inavelsgradsökningen som beräknas. Det skulle vara intressant att veta hur många unika individer som ligger till grund raserna som vi ser dem idag. Naturligtvis skiljer det mellan raser, men jag tror att det i många fall kan vara ytterst få.

Går man ännu längre tillbaka så var det nog inte något enormt antal vargar som tämjdes och som nu ligger till grund för alla världens bortåt 1 miljard hundar

 

[Red_Chili]

Sen är problemet att inavelsgraden på 5 generationer inte säger något om den verkliga inavelsgraden som är chockerande hög för alla renraser som ju alla kommer ur en liten och sluten population, vilket betyder att den genetiska variationen är oerhört liten.

På "The breed archive" som finns på nätet kan man (för de raser som finns med där) lätt se inavelsprocenten på 10 generationer istället. Man kan också se hur många procent av potentiella förfäder som ramlat bort pga det. För att det ska fungera krävs såklart att alla hundar finns med i databasen, men iaf salukifolket är extremt snabba med att lägga upp info där, sidan används flitigt. Det är enkelt att leta fram en stamtavla och sedan klicka på analys av den.

Den sidan visar bland annat att av 2046 potentiella förfäder har min Aysu bara 463st... Nu fungerar inte den här sidan för hundar som tex importerats från ursprungsländerna, deras hundar läggs i princip aldrig upp på den hemsidan. Kollar man på vissa led bak i Aysus stamtavla kommer man dock så långt tillbaka som år 1920. Totalt just nu finns 57649 salukis med i databasen, vilket är mycket eftersom det i Sverige reggas lite drygt 100 salukis per år, det är alltså inte bara en svensk sida.

Skulle det skapas liknande möjligheter för så många raser som möjligt tror jag att läget hade kunnat bli väldigt intressant.

 

[Tiger tok]

Nä, det är ju egentligen inte inavelsgraden utan inavelsgradsökningen som beräknas. Det skulle vara intressant att veta hur många unika individer som ligger till grund raserna som vi ser dem idag. Naturligtvis skiljer det mellan raser, men jag tror att det i många fall kan vara ytterst få.

På västgötaspetsar är det inte många, fyra tikar och en hane, eftersom att det var vad som fanns kvar när räddningsarbetet för rasen började, de var nästan utdöda.

Detta skapar ju såklart en liten genpool i rasen och det går dessutom knappt att importera nytt blod, eftersom att de västgötaspetsarna som finns i andra länder är importerade från Sverige..

 

[LaMagia]

Idag är nära släktskapsavel inte alls lika vanligt som det var förr. Min första chow chow var född på 80-talet och även om hon var resultatet av en tjuvparning, så gjordes hennes kombination sedan om av uppfödaren. Hon hade en inavelsgrad på 18,75%, vilket är precis mitt emellan hel- och halvsyskonparning (föräldrarna hade samma pappa och deras mammor var kullsystrar). Då jag letade hane till min tik så letade jag medvetet bland obesläktade hanar, men jag fick nej flera gånger med hänvisning till att hanhundsägarna inte ville låna ut sin hane till en obesläktad tik. Det var det tänket som rådde på den tiden. Idag skulle knappast någon säga nej med den hänvisningen.

Jag tror att man kan avla mot en bestämd typ utan släktskapsavel. Istället väljer man avelsdjur som är av den typ man är ute efter och där stamtavlan innehåller hundar av önskad typ. Det kräver naturligtvis att man är lite mer insatt i härstamningen än att bara titta på inavelsgrad. Man bör alltså ta reda på mer om hundarna som finns med i stamtavlan, något som nog många idag tyvärr inte är så duktiga på eller intresserade av.

Gamla tiders uppfödare inavlade mycket, men de hade också en stor kunskap om rasen och de hundar som fanns i stamtavlorna. Dagens uppfödare inavlar inte alls, men saknar också tyvärr ofta kunskap om de hundar som finns i stamtavlorna och något speciellt intresse för detta finns inte heller, då man tycker att det räcker med att man vet vad de egna hundarna heter. Jag skulle tro att detta hänger ihop med det faktum att många uppfödare av idag aldrig har haft en riktig mentor, dels för att det kanske inte finns någon gammal och erfaren kvar inom rasen och kanske framför allt för att mentaliteten bland många av dagens uppfödare är att man inte tycker att man har något att lära av de som har kunskap och erfarenhet.

Personligen känner jag mig lyckligt lottad att uppfödaren till min första chow chow var en uppfödare av den gamla skolan och att jag fick lära mig jättemycket om hur hon tänkte i sin avel. det finns bra saker som de gamla har att lära ut och det finns bra saker som vi idag vet mer om, så tänk om man kunde få kombinera gammal kunskap med modern kunskap.