Alexandra_W
Trådstartare
Jag har två hundar, båda pensionerade kappisgreyhound. Dvs hundar som vuxit upp med sällskap, och hela livet haft andra hundar omkring sig.
Tyvärr är det dags för hanen att vandra vidare
Och jag har ärligt talat ingen aning om hur tiken som blir ensam kvar kommer att reagera.
Hon har varit själv kortare perioder (dagar), och har då varit lite 'vankig' i början, men snabbt kommit till ro, men man har märkt att hon (fullt förståeligt) kikat efter kompisen. Och när han kommit hem igen har hon i princip tjutit rakt ut och slagit knut på sig själv av glädje, och efter 20 minuter har allt återgått till den normala lunken.
Jag har ju ingen aning om hur hon på sikt kommer reagera på att bli 'ensamhund'. Skulle det visa sig att hon absolut inte trivs med det så får jag ju naturligtvis lösa det och se till att hon får en hundkompis. Men det skulle vara väldigt bra om hon kunde tycka livet som ensamhund var helt okej, så därför vill jag gärna göra vad jag kan för att underlätta för henne.
Att jag är lite 'nojig' (?) att hon inet ska acceptera det är just för att hona ldrig varit det, och jag vet hur hanen var. Han hade hundkompis (liten hund, dvärgras) under de första åren hos mig. Sen kom tiken, och över en natt försvann vissa beteenden som jag inte kopplat ihop med 'har ingen kompis' (eftersom han ju HADE kompis), t ex att pinka inne när han blev lämnad ensam. Men helt uppenbart var lilal lurvtussen han hade som sällskap inte 'hund nog', men med en greyhoundkompis var han nöjd. Så det var tydligen skilland på olika i hans värld.. Sen omd et berodde på honom som individ, eller det att han hela livet hade haft just greyhoundkompisar är ju svårt att säga.
Tiken är för övrigt 8 år i år om det spelar in.
Men, hur gör jag för att underlätta för henne så mycket som möjligt? Jag har planerat det så att jag samma dag som hanen somnar går på två veckor semester, och alltså är hemma mer än vanligt i början. Sen så är det sedan lääänge (långt innan beslutet om hanen) bestämt att jag ska vara hundvakt i två veckor, from dagene fter hanen tas bort. Sällskapet och tiken känner varandra sen tidigare, och har en hel del kul ihop, även om tiken kan tycka att sällskapet (en unghund) blir lite väl mycket ibland. Det är ju inte (tycker jag iaf?) helt idealiskt med att unghunden kommer i 'samma veva', men inget jag kan påverka nu tyvärr, det är som det är.
Sen funderar jag lite på om jag ska låta tiken få följa med hanen till veterinären när det är dags? När jag tog bort deras lilla lurvtusskompis så tog jag med kroppen hem, och passade då på att låta greyisarna få se den döda kroppen och nosa på henne. Hanen sniffade, puttade, puffade och la sig sen tätt intill kroppen (hon kändes väl kall, lurvtussan..), men efter någon timme verkade han inse, och puttade på henne en sista gång och gick sen och la sig. Tiken å sin sida gick fram till kroppen, sniffade och drog sen som en avlöning in i sovrummet och klämde in sig under soffan..
Tiden efteråt så hanen letade ingenting efter lillhunden, medan tiken väldigt ofta var i lillhundens korg etc och kollade, och vid ett par tillfällen till och med lyckades klämma ner sig i den.. Dvs hanen verkade förstått och accepterat, medan tiken inte greppat.
Jag vet inte om hennes reaktion då var på att det var en 'död kropp', eller på att kroppen förmodligen för en hundnos STANK veterinär och djursjukhus. Tiken är tämligen livrädd för veterinärkliniker sen en incident för flera år sedan. Jag och min hemmavet (som kommer avliva hanen) har jobbat massor med klinik/veterinärrädslan, och hon är mycket bättre (i början fick tiken 200 i puls bara av att vara i väntrummet..), men hon tycker fortfarande INTE om kliniken (däremot gillar hon veterinären, kommer han hem till oss är hon helt orädd och jätteglad). Så ska jag ta med henne när hanen tas bort blir det tille n miljö som hon inte känner sig helt trygg i.. Samtidigt får hon då 'se och lukta' att hanen inte längre är med oss. Alt är ju att lämna henne hemma, åka med hanen och sen komma hem utan honom. Jag vet inte vilket som är bäst?
Så, tips, råd och erfarenheter hitåt helt enkelt? Jag har aldrig varit i situationen förr, då jag både för min och hundarnas skull haft förmånen att kunna skaffa det nya sällskapet en tid innan gamla kompisen vandrat vidare. Nu är dock det önskvärda scenariot att det inte blir någon till hund, dvs något nytt sällskap. Så, situationen 'en blir ensam kvar' är helt ny för mig.
Tyvärr är det dags för hanen att vandra vidare
Hon har varit själv kortare perioder (dagar), och har då varit lite 'vankig' i början, men snabbt kommit till ro, men man har märkt att hon (fullt förståeligt) kikat efter kompisen. Och när han kommit hem igen har hon i princip tjutit rakt ut och slagit knut på sig själv av glädje, och efter 20 minuter har allt återgått till den normala lunken.
Jag har ju ingen aning om hur hon på sikt kommer reagera på att bli 'ensamhund'. Skulle det visa sig att hon absolut inte trivs med det så får jag ju naturligtvis lösa det och se till att hon får en hundkompis. Men det skulle vara väldigt bra om hon kunde tycka livet som ensamhund var helt okej, så därför vill jag gärna göra vad jag kan för att underlätta för henne.
Att jag är lite 'nojig' (?) att hon inet ska acceptera det är just för att hona ldrig varit det, och jag vet hur hanen var. Han hade hundkompis (liten hund, dvärgras) under de första åren hos mig. Sen kom tiken, och över en natt försvann vissa beteenden som jag inte kopplat ihop med 'har ingen kompis' (eftersom han ju HADE kompis), t ex att pinka inne när han blev lämnad ensam. Men helt uppenbart var lilal lurvtussen han hade som sällskap inte 'hund nog', men med en greyhoundkompis var han nöjd. Så det var tydligen skilland på olika i hans värld.. Sen omd et berodde på honom som individ, eller det att han hela livet hade haft just greyhoundkompisar är ju svårt att säga.
Tiken är för övrigt 8 år i år om det spelar in.
Men, hur gör jag för att underlätta för henne så mycket som möjligt? Jag har planerat det så att jag samma dag som hanen somnar går på två veckor semester, och alltså är hemma mer än vanligt i början. Sen så är det sedan lääänge (långt innan beslutet om hanen) bestämt att jag ska vara hundvakt i två veckor, from dagene fter hanen tas bort. Sällskapet och tiken känner varandra sen tidigare, och har en hel del kul ihop, även om tiken kan tycka att sällskapet (en unghund) blir lite väl mycket ibland. Det är ju inte (tycker jag iaf?) helt idealiskt med att unghunden kommer i 'samma veva', men inget jag kan påverka nu tyvärr, det är som det är.
Sen funderar jag lite på om jag ska låta tiken få följa med hanen till veterinären när det är dags? När jag tog bort deras lilla lurvtusskompis så tog jag med kroppen hem, och passade då på att låta greyisarna få se den döda kroppen och nosa på henne. Hanen sniffade, puttade, puffade och la sig sen tätt intill kroppen (hon kändes väl kall, lurvtussan..), men efter någon timme verkade han inse, och puttade på henne en sista gång och gick sen och la sig. Tiken å sin sida gick fram till kroppen, sniffade och drog sen som en avlöning in i sovrummet och klämde in sig under soffan..
Tiden efteråt så hanen letade ingenting efter lillhunden, medan tiken väldigt ofta var i lillhundens korg etc och kollade, och vid ett par tillfällen till och med lyckades klämma ner sig i den.. Dvs hanen verkade förstått och accepterat, medan tiken inte greppat.
Jag vet inte om hennes reaktion då var på att det var en 'död kropp', eller på att kroppen förmodligen för en hundnos STANK veterinär och djursjukhus. Tiken är tämligen livrädd för veterinärkliniker sen en incident för flera år sedan. Jag och min hemmavet (som kommer avliva hanen) har jobbat massor med klinik/veterinärrädslan, och hon är mycket bättre (i början fick tiken 200 i puls bara av att vara i väntrummet..), men hon tycker fortfarande INTE om kliniken (däremot gillar hon veterinären, kommer han hem till oss är hon helt orädd och jätteglad). Så ska jag ta med henne när hanen tas bort blir det tille n miljö som hon inte känner sig helt trygg i.. Samtidigt får hon då 'se och lukta' att hanen inte längre är med oss. Alt är ju att lämna henne hemma, åka med hanen och sen komma hem utan honom. Jag vet inte vilket som är bäst?
Så, tips, råd och erfarenheter hitåt helt enkelt? Jag har aldrig varit i situationen förr, då jag både för min och hundarnas skull haft förmånen att kunna skaffa det nya sällskapet en tid innan gamla kompisen vandrat vidare. Nu är dock det önskvärda scenariot att det inte blir någon till hund, dvs något nytt sällskap. Så, situationen 'en blir ensam kvar' är helt ny för mig.