Hur tar jag mig vidare?

[Magiana]

Julens besök av mina syskon och mamma slutade med att de åkte härifrån utan att säga att de tänkte åka och utan att säga hej då. De passade på att försvinna härifrån när jag var i stallet. Jag kan inte annat än tolka det som att de har sagt upp bekantskapen med mig.

Tydligen är jag ganska klen och jag har inte riktigt orkat med påfrestningarna som varit under vår, sommar och höst, så jag har minst sagt haft en ganska kort stubin och varit allmänt lättstörd. Sömnproblem har jag också haft i åratal och det har eskalerat under hösten.

Inget av det jag har sagt eller gjort förtjänar att straffas med uteslutning ur familjen.

Jag klarade inte av att hålla uppe fasaden av en trevlig och harmonisk individ. Ingen frågade om hur jag egentligen mår eller om de kunde göra något för att underlätta för mig. De måste ju för farao ha noterat att jag inte var som vanligt. När jag vid ett tillfälle var upprörd så sa mamma med en bestämd ton att jag skulle krascha om några år. Jag har svårt att tolka det som något annat än "håll käften så vi andra får lugn och ro".

Det här känns väldigt hårt och väldigt orättvis. Jag kan inte släppa det och går konstant och känner mig ledsen. För några dagar sedan upptäckte jag att jag numera är helt öm i muskulaturen över bröstkorgen, p.g.a. detta, för att jag spänner mig när jag håller inne med gråten. (Och jag kan inte släppa ut det heller.)

Jag har tänkt tanken att skriva ett brev till dem men känt att det nog inte är någon idé. Idag fick jag det förslaget från annat håll. Men vad ska jag skriva och varför? Jag vet inte vad jag skulle kunna skriva som inte blir anklagande. Och då triggas väl deras försvar och sen kommer man ingen vart ändå. Jag vet inte ens om jag orkar med att kommunicera med dem längre. Ska jag vinkla ett brev som att "jag känner si eller så" så måste man ju ändå förklara varför och då blir det ju anklagande. Jag känner mig så fruktansvärt ledsen, besviken och trött att jag nog inte pallar en diskussion på någon nivå alls.

Så hur gör jag för att komma vidare? I höstas siktade jag in mig på att bara få vila över jul och nyår och sedan komma igen med ny energi och sen sket sig allt totalt och jag kånkar omkring på den här bördan i stället. Några av de sista lediga dagarna hade jag lite energi, men nu när jag jobbar igen så är det borta. Jag känner mig kvävd och orkeslös. Lusten att göra saker finns inte riktigt. Jag gör det jag måste men inte mer (förutom ridningen som jag ändå försöker orka med för att inte bli helt försoffad.) Och så är jag ju fruktansvärt avig och vill knappt se en människa.

 

[EmmaBovary]

Julens besök av mina syskon och mamma slutade med att de åkte härifrån utan att säga att de tänkte åka och utan att säga hej då. De passade på att försvinna härifrån när jag var i stallet. Jag kan inte annat än tolka det som att de har sagt upp bekantskapen med mig.

Jag läste när du skrev om det i en annan tråd, men svarade nog inte. Där framkom det väl att de ändå hade skickat ett sms, och att det är du som tagit bort någon av dem (systern?) på FB? Jag tror inte att de tolkar det som att de sagt upp bekantskapen med dig, de räknade nog med att du skulle se smset, även om man kan tycka att de borde gjort annorlunda så verkar det under omständigheterna förståeligt. Det är även förståeligt hur du själv reagerar när du är slutkörd - men det betyder inte att det är rationellt. Det här kan nog blåsa över bara ni för ett samtal.

 

[mandalaki]

Jag tror inte att din familj sa upp bekantskapen. Du berättade ju om ett sms där din syster skrev att de åkt.
De kanske snarare kände hur dåligt du mådde, och isåfall därför blev osäkra och bar sig klumpigt åt när de åkte.

 

[Lillgrådis]

Jag tycker börja med att skriva ett brev ändå, ibland funkar det för att få ordning på sina egna tankar och känslor. Om du sedan känner att du inte vill skicka det av någon anledning, så kan det ändå ha en poäng för dig själv att bearbeta var du står och vad du vill ha sagt. Och för att ha sorterat saker till den dag ni förhoppningsvis ses.

Nu vet jag inte hur joxigt det är att ordna att ses på riktigt men annars vore det ju ett bättre alternativ, det blir lätt övertolkningar av skrivna saker och försvarstal för sin egen sak och uppfattning. Kanske du känner att det skulle vara lättare att reda ut saker med en av dem och inte alla på en gång? En fika eller promenad på någon neutral plats bara för att bryta den ev is som finns, och få lätta lite på trycket för din del.

 

[Masse]

Jag tror också att det är så att ni från bägge håll tolkar varandra lite fel. Så att skriva till dom kan vara bra och behöver inte vara konstigare än vad du har skrivit här. Skulle tro att ditt inlägg här som en isbrytare skulle förklara hur du uppfattar det. Det skulle också ge de andra en möjlighet att förklara hur dom ser det.

 

[mandalaki]

Jag har tänkt tanken att skriva ett brev till dem men känt att det nog inte är någon idé. Idag fick jag det förslaget från annat håll. Men vad ska jag skriva och varför? Jag vet inte vad jag skulle kunna skriva som inte blir anklagande.

Hur skulle något på det här temat kännas?

"Det kändes lite abrupt när ni åkte i julas. Jag har varit stressad ett tag och inte mått bra, men jag hoppas att vi kan höras igen när jag mår lite bättre".

Det skulle kunna vara ett sätt att skjuta upp ett avgörande eller jobbigare samtal och beslut utan att stöta bort dem.

 

[bettysmatte]

Hur skulle något på det här temat kännas?

"Det kändes lite abrupt när ni åkte i julas. Jag har varit stressad ett tag och inte mått bra, men jag hoppas att vi kan höras igen när jag mår lite bättre".

Det skulle kunna vara ett sätt att skjuta upp ett avgörande eller jobbigare samtal och beslut utan att stöta bort dem.

Verkligen bra formulerat. Inte det minsta anklagande, samt att det förklarar tillräckligt mycket.

 

[Magiana]

Om jag skulle skriva något så vill jag att det går fram hur ont det gjorde när de åkte utan att säga något och hur besviken jag blev. Jag skulle inte klara av att släta över det som om inget allvarligt hade hänt.

Vi bor ju också väldigt långt ifrån varandra så att ses är inte heller någon enkel lösning, även om jag är i Stockholmstrakten där mamma och ena systern bor, cirka en gång i månaden. Andra systern bor i Skåne.

Jag tror nog att jag på något sätt förväntar mig ett gottgörande från dem men det är nog inte rimligt.

 

[EmmaBovary]

Om jag skulle skriva något så vill jag att det går fram hur ont det gjorde när de åkte utan att säga något och hur besviken jag blev. Jag skulle inte klara av att släta över det som om inget allvarligt hade hänt.

Vi bor ju också väldigt långt ifrån varandra så att ses är inte heller någon enkel lösning, även om jag är i Stockholmstrakten där mamma och ena systern bor, cirka en gång i månaden. Andra systern bor i Skåne.

Jag tror nog att jag på något sätt förväntar mig ett gottgörande från dem men det är nog inte rimligt.

Jag tycker absolut att du kan berätta hur besviken du blev, men isf understryka hur du mådde vid tidpunkten och att du förstår att de kanske inte menade att såra dig - men att du uppfattade det så. Då inbjuder det inte till mothugg. Och jag tror nog inte heller att det är rimligt att du förväntar dig ett gottgörande från dem, när de kanske inte alls uppfattar det på samma vis. De kanske ser det som att de faktiskt skickade ett sms, och att du tog bort någon från Facebook och de kanske förväntar si ett gottgörande från dig. Det känns ju som ett stort missförstånd. Hoppas att det reder ut sig, så du slipper ha det här som tynger dig!

 

[Hyacinth]

Om jag skulle skriva något så vill jag att det går fram hur ont det gjorde när de åkte utan att säga något och hur besviken jag blev. Jag skulle inte klara av att släta över det som om inget allvarligt hade hänt.

Vi bor ju också väldigt långt ifrån varandra så att ses är inte heller någon enkel lösning, även om jag är i Stockholmstrakten där mamma och ena systern bor, cirka en gång i månaden. Andra systern bor i Skåne.

Jag tror nog att jag på något sätt förväntar mig ett gottgörande från dem men det är nog inte rimligt.

Jag skulle försöka släppa det inledningsvis och bara ta kontakt med nåt liknande det @mandalaki skrev.
De kanske förväntar dog samma från dig?
Börja med att återupprätta kontakten. Ni kan kanske ses och fika eller luncha når du är i Stockholm nästa gång.

 

[As_Vegas]

[...]
Inget av det jag har sagt eller gjort förtjänar att straffas med uteslutning ur familjen.
[...]

För det första är det inte upp till dig att avgöra om någon annan har skäl nog att säga upp kontakten med dig. Du har ingen rätt att bestämma vad någon annan ska acceptera att du gör eller säger.
För det andra så tror jag inte att någon säger upp kontakten med en familjemedlem för att straffa denne. Det är inget lätt beslut att välja att bryta med någon, och jag tror att det i de flesta fall helt enkelt har med självbevarelsedrift att göra. Man kommer till en punkt där man inte orkar längre och situationen blir ohållbar och att bryta kontakten är det minst onda man kan göra.

Om jag skulle skriva något så vill jag att det går fram hur ont det gjorde när de åkte utan att säga något och hur besviken jag blev. Jag skulle inte klara av att släta över det som om inget allvarligt hade hänt.

Du uppmärksammar själv i första inlägget att du har haft kort stubin, varit allmänt lättstörd och inte varit trevlig under lång tid. Ändå så är det viktigaste för dig att påpeka att när de åkte så gjorde det dig ont och du blev besviken?

 

[Magiana]

Hur orkar man ens ta kontakt med någon som har sårat en så hårt?

Jag har ju en ganska tråkig historik med en massa elände (vilket ju fick mig att krascha vid 13 års ålder), så min tilltro till människor har alltid varit väldigt låg. Jag tror per automatik att om folk får chansen så kör de över mig, pratar illa om mig eller skadar mig på något sätt. Många gånger känns det som om det skulle stå "idiot" i pannan på mig när folk beter sig respektlöst. Så det tar emot att ta kontakt. Har det här hänt en gång kan det hända fler gånger. Så det känns tryggare att inte ha kontakt.

 

[Magiana]

För det första är det inte upp till dig att avgöra om någon annan har skäl nog att säga upp kontakten med dig. Du har ingen rätt att bestämma vad någon annan ska acceptera att du gör eller säger.
För det andra så tror jag inte att någon säger upp kontakten med en familjemedlem för att straffa denne. Det är inget lätt beslut att välja att bryta med någon, och jag tror att det i de flesta fall helt enkelt har med självbevarelsedrift att göra. Man kommer till en punkt där man inte orkar längre och situationen blir ohållbar och att bryta kontakten är det minst onda man kan göra.



Du uppmärksammar själv i första inlägget att du har haft kort stubin, varit allmänt lättstörd och inte varit trevlig under lång tid. Ändå så är det viktigaste för dig att påpeka att när de åkte så gjorde det dig ont och du blev besviken?

Snacka om att sparka hårt. Fy fan.

Det var för helvete bara här i några dagar. Och innan dess har det fungerat i flera år. Det är för fanns sjukt att tro att några dagars gnissel är befogat för att bryta kontakten.

 

[Sonic76]

förstår så väl hur du känner.
Har en liknande situation med mina systrar.
Många gånger har det rört sig om att vi tolkar saker totalt olika och värderar saker totalt annorlunda.
Nu har jag haft så mycket kring mig och min lilla familj så jag har inte orkat ta den kontakt som behövs.
Men jag kommer att göra det i framtiden när jag orkar. Ibland får man ta det lite som det är idag.

 

[Monstermom]

Hur orkar man ens ta kontakt med någon som har sårat en så hårt?

Jag har ju en ganska tråkig historik med en massa elände (vilket ju fick mig att krascha vid 13 års ålder), så min tilltro till människor har alltid varit väldigt låg. Jag tror per automatik att om folk får chansen så kör de över mig, pratar illa om mig eller skadar mig på något sätt. Många gånger känns det som om det skulle stå "idiot" i pannan på mig när folk beter sig respektlöst. Så det tar emot att ta kontakt. Har det här hänt en gång kan det hända fler gånger. Så det känns tryggare att inte ha kontakt.

Samtidigt lär det vara en inställning som är väldigt jobbig att hantera från "andra sidan", från den lilla beskrivning jag läser här ser det för mig ut som att du överreagerar... Därmed inte sagt att din familj är helt klanderfri, men ändå. Du säger att du mått dåligt, har kort stubin och är stressad, men du verkar inte riktigt fundera på om det kan ha någon inverkan på din upplevelse av vad som hänt? Kanske är det inte fullt så dramatiskt som du känner att det är, jag vet själv vad sömnbrist kan ställa till med...

Du vill, efter vad jag läser, att de andra ska ta på sig hela felet, gottgöra dig på något sätt, och du är ändå inte säker på att det räcker eftersom du inte litar på folk. Något fog för sina val lär de ha haft också, de for knappast för att såra dig för nöjes skull (och som sagt, du har själv insikt i att du inte mår bra och att det påverkar din omgivning), men du verkar inte ha något utrymme för deras sida av saken i ditt resonemang?

 

[mandalaki]

Om de brutit med dig hade de väl inte sms-at om att de åkte?

 

[Koltrast]

Jag tror per automatik att om folk får chansen så kör de över mig, pratar illa om mig eller skadar mig på något sätt.

Jag kan inte bedöma vem som gjort rätt eller fel eller vem som är berättigad en ursäkt, men det du skriver här ovan är nog något du kan ha nytta av att komma ihåg när du känner dig sårad av någon. Du vet att du till följd av sådant som hänt när du var liten är en person som lätt känner dig överkörd och som har lätt att tro att folk vill dig illa. Ibland är det säkert så(att någon handlar orätt mot dig), men ibland kanske du har hjälp av att tänka ett varv till och vara medveten om att du har en benägenhet att misstolka situationer.

 

[Squie]

Ts, jag tänker att du visst kan skriva ett brev MEN sänd inte iväg det! Skriv det för din egen skull, en hjälp till självhjälp. Form av egenterapi.

 

[As_Vegas]

Snacka om att sparka hårt. Fy fan.

Det var för helvete bara här i några dagar. Och innan dess har det fungerat i flera år. Det är för fanns sjukt att tro att några dagars gnissel är befogat för att bryta kontakten.

Det är inte min mening att sparka på dig, alls. Däremot så är det du skriver väldigt centrerat runt dig, dina känslor och vad andra människor gör för dig.
Du tycker att det har fungerat i flera år. Du tycker inte att det finns fog för att bryta kontakten. Din familj kanske har en helt annan syn på saken.

 

[Magiana]

Det är inte min mening att sparka på dig, alls. Däremot så är det du skriver väldigt centrerat runt dig, dina känslor och vad andra människor gör för dig.
Du tycker att det har fungerat i flera år. Du tycker inte att det finns fog för att bryta kontakten. Din familj kanske har en helt annan syn på saken.

Jag har inte ens fått den minsta lilla hint om att det skulle vara på gång. Snarare tvärt om. Det här kom verkligen som en total överraskning.