Hur tänker ni om pengar/att köpa saker?

[mino]

Jag känner som de flesta föräldrar gissar jag, att man inte vill köpa precis allt barnen vill ha för att de ska lära sig något om hur man förhåller sig till pengar och konsumtion. Samtidigt har jag börjat tänka allt mer på att jag antyder till dem att anledningen till att vi inte alltid köper en tidning eller leksak i affären är att vi inte har pengar till såna saker. Och barnen kan också prata om saker och ting i termer av att vi inte har råd. Men det har vi ju, vi har råd att köpa tidningar varje dag om vi vill och det går verkligen inte det minsta ekonomisk nöd på oss. Så egentligen känns det fel att prata om shoppande som en fråga om pengar, jag vill absolut inte att barnen ska ha bilden av att det är synd om oss för att vi inte har så mycket pengar. Men det känns också ganska godtyckligt att prata om det som en fråga om "att lära sig att man inte kan få allt" eller nån annan klyscha. Och att inte köpa en tidning av miljöskäl, när vi vuxna har dagstidning och diverse andra tidningar känns också falskt.

Hur tänker ni om det här? Hur motiverar ni att barnen inte får småprylar lite när som? Eller ger ni dem grejer?

 

[Lamborghini]

Knepigt det där. Här accepteras ett "nej inte idag" utan vidare förklaring. Han får saker lite då o då (typ lego) utan anledning men när han nämner nåt han vill ha (större sak) bara sådär så säger jag att det får han önska sig till jul eller födelsedag.

Man kan ju säga att även om man har pengar kan man inte köpa småsaker varje dag för då tar pengarna slut så småningom?

 

[Blueberry]

Hur gamla är barnen?
Om de är så gamla att de får veckopeng så borde de ju ganska snabbt lära sig att det finns mer pengar om de inte köper något, till exempel. Jag tror verkligen inte att barnen ser den egna familjen som fattig bara för att de inte får allt de pekar på och frågar om.

Och förklara att mammas eller pappas månadspeng måste räcka till jättemånga saker, som makaroner och lördagsgodis och nya byxor till lillebror och bensin till bilen och toalettpapper först och främst. Så att prioriteringsprincipen finns med där som argument.

När det gäller större inköp har mina föräldrar alltid haft den smarta dealen att de betalar hälften, men då har jag och mina syskon vackert fått spara/jobba ihop hälften av pengarna också. Vi har till exempel städat och klippt gräs och plockat äpplen och sånt för att få extra pengar av mamma och pappa, det lärde oss tidigt att pengar sällan är "gratis pengar".

 

[Petruska]

Jag tänker så här: vilket (eller vilka) är ditt uppriktigt kända skäl för att inte ge dem den där tidningen eller prylen? Formulera det och använd det som argument sedan. Bara så kan dina barn lära känna dig och dina värderingar.

Ser vi då till å ena sidan dagstidningen och å andra sidan tidningar som barnen vill ha (som består av mindre mängd papper och dessutom ges ut mer sällan än dagligen), så ställer jag samma fråga: Vilken är din uppriktiga mening om skillnaden mellan de två sakerna? Använd den meningen som argument.

Om, jag säger om, din uppriktiga mening är att "barn inte behöver ha så mycket" och om, jag säger om, ni vuxna inte lägger sådana begränsningar på er konsumtion, så är det min personliga uppfattning att du har lite att fundera igenom där.

 

[Badger]

Jag känner som de flesta föräldrar gissar jag, att man inte vill köpa precis allt barnen vill ha för att de ska lära sig något om hur man förhåller sig till pengar och konsumtion. Samtidigt har jag börjat tänka allt mer på att jag antyder till dem att anledningen till att vi inte alltid köper en tidning eller leksak i affären är att vi inte har pengar till såna saker. Och barnen kan också prata om saker och ting i termer av att vi inte har råd. Men det har vi ju, vi har råd att köpa tidningar varje dag om vi vill och det går verkligen inte det minsta ekonomisk nöd på oss. Så egentligen känns det fel att prata om shoppande som en fråga om pengar, jag vill absolut inte att barnen ska ha bilden av att det är synd om oss för att vi inte har så mycket pengar. Men det känns också ganska godtyckligt att prata om det som en fråga om "att lära sig att man inte kan få allt" eller nån annan klyscha. Och att inte köpa en tidning av miljöskäl, när vi vuxna har dagstidning och diverse andra tidningar känns också falskt.

Hur tänker ni om det här? Hur motiverar ni att barnen inte får småprylar lite när som? Eller ger ni dem grejer?

Idag var det inte en glassdag. Vi skulle inte ha leksaker idag. Man kan önska sig till jul. Man kan inte få allt.
(Har inte råd brukar jag inte köra med om det inte handlar om att köpa ny bil eller ersätta glaset i vitrinskåpet. Och så kan man väl säga att saker var för dyra om de var det såklart. Tex gigantiska legoskeppet är för dyrt, saker kan ju vara för dyra även om man teoretiskt sett har råd.)

Gillade den där biten från Lamborghini om att pengarna tar slut så småningom om man köper alla småprylar.

Dessutom om de får småprylar titt som tätt är det ju svårt att skilja vad de verkligen vill ha från det som bara kommer att öka leksakslagret på golvet (o miljöförstöringen).

 

[Badger]

Om, jag säger om, din uppriktiga mening är att "barn inte behöver ha så mycket" och om, jag säger om, ni vuxna inte lägger sådana begränsningar på er konsumtion, så är det min personliga uppfattning att du har lite att fundera igenom där.

Jag har ungefär samma principer när det gäller mig och barn, jag köper inte heller tidningar bara för att jag nästan vill ha dem och vi får båda köpa böcker ganska fritt, men inte leksaker (porslin/krukväxter o leksakståg respektive). Riktigt fina saker och dyra kläder önskar jag mig i julklapp (av min man, så får han något fint han önskat sig av mig). Nya kläder får man när man behöver kläder att ha på sig.

 

[aprilmaj]

Vet inte hur gamla dina barn är, men vi pratade om "Vad är det för skillnad på saker man behöver och saker man vill ha?". Inte i skarpt läge så att säga, utan mer som ett vanligt samtal.

Det blev jätteintressant, för det var inte alltid vi hade samma syn på vad man behöver/inte. Jag fick revidera en del av mina åsikter.

Sedan blev det en naturlig följd att vi pratade vidare om varför det är bra att spara.

 

[Rumpnissen]

Jag känner som de flesta föräldrar gissar jag, att man inte vill köpa precis allt barnen vill ha för att de ska lära sig något om hur man förhåller sig till pengar och konsumtion. Samtidigt har jag börjat tänka allt mer på att jag antyder till dem att anledningen till att vi inte alltid köper en tidning eller leksak i affären är att vi inte har pengar till såna saker. Och barnen kan också prata om saker och ting i termer av att vi inte har råd. Men det har vi ju, vi har råd att köpa tidningar varje dag om vi vill och det går verkligen inte det minsta ekonomisk nöd på oss. Så egentligen känns det fel att prata om shoppande som en fråga om pengar, jag vill absolut inte att barnen ska ha bilden av att det är synd om oss för att vi inte har så mycket pengar. Men det känns också ganska godtyckligt att prata om det som en fråga om "att lära sig att man inte kan få allt" eller nån annan klyscha. Och att inte köpa en tidning av miljöskäl, när vi vuxna har dagstidning och diverse andra tidningar känns också falskt.

Hur tänker ni om det här? Hur motiverar ni att barnen inte får småprylar lite när som? Eller ger ni dem grejer?

Men alltså, handlar det inte om pengar ändå? Jag köper ju inte ALLT jag vill ha, för det har ju ju inte råd med, men jag unnar mig själv ganska mycket ändå. Samma med barnen.

Jag förstår inte problemet faktiskt. Eller har ni faktiskt råd med precis allt barnen frågar efter? Och i såfall, har de nytta/nöje av allt de frågar efter?

 

[Sol]

Oj, vi brukar nog försöka lägga upp det som att glädjen är kortvarig. Småprylar leks i princip inte med här hemma, de ligger till slut bara och skräpar. Leksakerna som följer med en tidning (som exempel) ser roligare ut än vad de är. Vi brukar försöka prata om att det är bättre att spara pengarna till någonting som man verkligen vill ha och kommer använda. I min sons fall LEGO.

Och faktiskt, plånboken är begränsad. Om vi hela tiden skulle köpa saker som vi vill ha skulle vi faktiskt inte ha pengar kvar i slutet av månaden.

Till syvende och sist försöker vi väl lära ut prioriteringar.

 

[mino]

@Petruska Mina uppriktiga skäl är att jag inte vill att de ska ta prylar och shopping för givna. Att det inte ska vara normalläget att man bara tar/får det man vill ha. Och att man ska få längta lite och tycka att det är speciellt när man väl får nåt. I botten ligger nog en (ofärdig) tanke kring om man får ta för sig för fritt av saker och ting så kanske det kommer att odla en roffarmentalitet hos barnen som ska sträcka sig bortom prylar. Men samtidigt handlar det nog om grejerna de vill ha, skulle de vilja ha böcker så skulle jag nog köpa dem för att jag vill stötta deras läsande.

Men jag känner att detta är inte helt enkelt att motivera på ett vettigt sätt till en 6-åring och en 8-åring...

 

[mino]

Man kan inte få allt.

Men de ber ju inte om allt, de ber om en grej... Det är nog detta jag försöker uttrycka att jag tycker är svårt, att det egentligen handlar om värderingar, snarare än praktiska omständigheter som gör att jag inte tycker att barnen ska få saker hur som helst. Jag kan ju som vuxen också se att saker sällan gör dem särskilt lyckliga annat än precis i stunden. Det har tom hänt att barnen har fått varsin sak som de har glömt bort när vi kommit hem från utflykten.
Men jag hittar inget bra sätt att uttrycka de här värderingarna som blir begripliga för barn.

 

[mino]

Men alltså, handlar det inte om pengar ändå? Jag köper ju inte ALLT jag vill ha, för det har ju ju inte råd med, men jag unnar mig själv ganska mycket ändå. Samma med barnen.

Jag förstår inte problemet faktiskt. Eller har ni faktiskt råd med precis allt barnen frågar efter? Och i såfall, har de nytta/nöje av allt de frågar efter?

Ja ärligt talat skulle vi nog ha råd med i stort sett allt de frågar efter, varje gång det sker. De frågar väldigt sällan om saker som kostar mer än ett par hundralappar. DE tycker ju att de har nytta/nöje av sakerna så det skulle bli en rätt konstig diskussion om jag talar om för dem att de inte har det.

 

[Hiddeous]

Ja ärligt talat skulle vi nog ha råd med i stort sett allt de frågar efter, varje gång det sker. De frågar väldigt sällan om saker som kostar mer än ett par hundralappar. DE tycker ju att de har nytta/nöje av sakerna så det skulle bli en rätt konstig diskussion om jag talar om för dem att de inte har det.

Jag låter ibland sonen (3,5 år) "tjäna ihop" en ny leksak genom att städa sitt rum. Det gör han med största glädje. Jag brukar sedan låta honom gå på loppis och välja en något som belöning. Jag vet inte om det är rätt väg att gå, men han gillar det och är väldigt stolt när han har städat klart. Å andra sidan vill jag ju förstås att han ska kunna hjälpa till även utan betalning, så det gäller bara städningen på hans domäner, sas. Det funkar bra så här långt!

 

[Mirre]

Jag känner som de flesta föräldrar gissar jag, att man inte vill köpa precis allt barnen vill ha för att de ska lära sig något om hur man förhåller sig till pengar och konsumtion. Samtidigt har jag börjat tänka allt mer på att jag antyder till dem att anledningen till att vi inte alltid köper en tidning eller leksak i affären är att vi inte har pengar till såna saker. Och barnen kan också prata om saker och ting i termer av att vi inte har råd. Men det har vi ju, vi har råd att köpa tidningar varje dag om vi vill och det går verkligen inte det minsta ekonomisk nöd på oss. Så egentligen känns det fel att prata om shoppande som en fråga om pengar, jag vill absolut inte att barnen ska ha bilden av att det är synd om oss för att vi inte har så mycket pengar. Men det känns också ganska godtyckligt att prata om det som en fråga om "att lära sig att man inte kan få allt" eller nån annan klyscha. Och att inte köpa en tidning av miljöskäl, när vi vuxna har dagstidning och diverse andra tidningar känns också falskt.

Hur tänker ni om det här? Hur motiverar ni att barnen inte får småprylar lite när som? Eller ger ni dem grejer?

Min äldsta är 6 nu och tanken är att han ska börja få vecko eller månadspeng (vilket är eg bäst?) snart. Saker som han behöver köper jag såklart, likaså lördagsgodis betalar jag eftersom jag köper till båda barnen då. Men vill han ha något utöver det så kommer han få ta sin vecko/månadspeng och köpa det för. Finns det pant hemma så får barnen ta det och dela på.

Sedan funderar jag på om man ska ge extra om de hjälper till med saker hemma.
Fast helst vill man ju såklart att de hjälper till för att de vill bidra till att vi har fint och trivsamt hemma. Samtidigt är det väl inte fel att lära sig att pengar inte fås hur som bara, utan att man kan behöva jobba för det sas.

I nuläget är det oftast inga problem om barnen får ett nej i affären, de vet varför jag säger nej och oftast accepterar de direkt. Sedan kan vi prata om vilken tidning som är roligast, vilken glass de gillar mest osv. Men det är högst sällan det är något tjat eller så i affären. Vi har inte ekonomin för att köpa saker titt som tätt och de förstår det.

Men visst har det varit tillfällen som vi egentligen har haft råd, men jag har tyckt att jag inte vill lägga pengar på en sak som är trasig på 5 min. Då har jag sagt det, jag vill inte lägga mina pengar på det just nu, jag vill hellre kunna köpa andra saker som jag anser att vi behöver.
Och barnen förstår det mycket väl och accepterar det.

 

[Petruska]

@Petruska Mina uppriktiga skäl är att jag inte vill att de ska ta prylar och shopping för givna. Att det inte ska vara normalläget att man bara tar/får det man vill ha.

Men jag känner att detta är inte helt enkelt att motivera på ett vettigt sätt till en 6-åring och en 8-åring...

Men jag hittar inget bra sätt att uttrycka de här värderingarna som blir begripliga för barn.

Jag tänker nog att alla förklaringar av allting inte alltid kan vara helt begripliga för barn. De har rätt att få goda argument, de har rätt att bli så pass tagna på allvar att man verkligen försöker förklara för dem, det handlar inte om att det är viktigt att lära dem att "nej betyder nej" eller något annat auktoritärt och osofistikerat. MEN det är ju helt enkelt så att en del av de värderingar man försöker förmedla faktiskt inte är verbalt begripliga för barnen i de lägre åldrarna.

Jag har nog sagt saker i stil med att det alltid kommer att finnas mer och mer som man vill ha, och att man helt enkelt måste lära sig att vilja ha något och ändå avstå från det, på sikt utan att må dåligt av det. Det gäller ju även sötsaker och annat gott, man måste kunna säga nej till sig själv, annars är man illa ute.

Och så har jag pratat lite om miljöaspekten av överdrivet mycket prylar.

I båda dessa fall anser jag att det är av yttersta vikt att även föräldrarna ålägger sig för barnen synliga begränsningar på samma vis, annars är man inte trovärdig. Det är inte bara barn som ska begränsas.

Och så kommer vi då till böckerna - där har jag också sagt ja. Min pojke var inte många år gammal när vi började prata om bildning och allmänbildning. Och då finns det "bildningssaker", såsom böcker. En del musik, en del filmer, och faktiskt även en del resor, nöjen och utflykter (utifrån vad man har råd med och orkar med), kanske en sten med en fossil i från en museumsshop. Bildningssakerna har redan ett starkt argument för sig, nämligen just bildningen. Därför får man oftare de sakerna när man ber om dem. Ibland måste man resonera tillsammans om huruvida något är en bildningssak eller inte.

 

[mino]

Jag låter ibland sonen (3,5 år) "tjäna ihop" en ny leksak genom att städa sitt rum. Det gör han med största glädje. Jag brukar sedan låta honom gå på loppis och välja en något som belöning. Jag vet inte om det är rätt väg att gå, men han gillar det och är väldigt stolt när han har städat klart. Å andra sidan vill jag ju förstås att han ska kunna hjälpa till även utan betalning, så det gäller bara städningen på hans domäner, sas. Det funkar bra så här långt!

Vi gör också så, fast vi använder matlagning i stället eftersom det är ett ofrånkomligt behov. Skulle jag kräva att barnen ska städa så måste jag ju själv städa... Men jag tycker också att det är en balansgång att kunna hjälpas åt utan att man för den skull ska få en belöning och att belöna hushållsarbete. Dessutom tycker jag inte att barnen är så där värst bra med pengar ännu och behöver mycket hjälp för att hantera detta. Hörde om en familj där de lägger pengar i en burk med sikte på en utflykt de bestämt tillsammans varje gång någon gjort något bra. Det är ju också en variant, även om det känns som de småsummor barnen får inte räcker särskilt långt.

 

[mino]

@Petruska Det där är en jättebra idé, att dela upp det mer tydligt i bildningssaker och underhållningssaker. Då kan man göra det tydligare att underhållningssaker får man köpa själv eller önska sig. Det är ju egentligen där det landar, det känns helt okej att betala en prenumeration på KP till dottern men det känns inte lika intressant att köpa en Monsters High-tidning till henne. Även om jag samtidigt anser att barnen måste ha rätten att få välja underhållning i viss mån själva, men då är det väldigt bra att ha den där gränsen kring vad vi betalar för och vad de själva kan spara ihop till.

 

[Blueberry]

Jag har förresten en kompis som kör stenhårt på 1 in - 1 ut.
Det gäller både kläder och saker, och barnet är med och rensar bland sina egna grejer för att sälja eller skänka – för att sedan kunna fylla på med nytt.

Jag är mycket imponerad, men vette tusan om jag skulle kunna hålla samma system hemma...

 

[Badger]

Men de ber ju inte om allt, de ber om en grej... Det är nog detta jag försöker uttrycka att jag tycker är svårt, att det egentligen handlar om värderingar, snarare än praktiska omständigheter som gör att jag inte tycker att barnen ska få saker hur som helst. Jag kan ju som vuxen också se att saker sällan gör dem särskilt lyckliga annat än precis i stunden. Det har tom hänt att barnen har fått varsin sak som de har glömt bort när vi kommit hem från utflykten.
Men jag hittar inget bra sätt att uttrycka de här värderingarna som blir begripliga för barn.

Tja, jag menar samma sak som du men tänker väl annorlunda. Mitt barn ber såklart också bara om en grej och svaret är - vi skulle inte ha några leksaker idag och ev förklaring -man kan inte få allt.

Tror vi tänker lite olika inför hela projektet, min spontanreaktion är

-varför skulle barnet få den prylen nu när vi inte skulle köpa leksaker och barnet inte behöver leksaker och antagligen inte kommer att leka tio minuter med den ens och det faktiskt inte finns hur mycket plats som helst. Ska ha bara för ska ha.

inte
-varför skulle barnet inte få grejen när jag ändå har råd.

(Så tänker jag ju när jag står inför en topp på HM eller Filippa K också, behöver jag den här? Kommer jag att använda den? Jag kanske tänker lite mer inför 400 kr toppen än inför 50 kr toppen, men jag köper ju fortfarande inte någonting för 50 kr som jag inte behöver, om inte annat tar det plats och man får dåligt samvete om man slänger den.)

Så jag kommer nog aldrig till din fundering eftersom min grundförutsättning är -att inte köpa saker som man inte behöver (De tar onödig plats, är jobbiga att städa, det är onödigt att köpa krafs man inte vill ha bara för att köpa någonting. Jag stör mig redan lite på alla prylar han har som han inte leker med )

Sedan är jag ju lite mer lättövertalad på reellt användbara saker som kan behövas som böcker och ritblock och färger, såpbubblor, men nu har vi ganska mycket sådant redan, än när det gäller ytterligare ett plastlok.

Å andra sidan är mitt barn fyra år och jag skulle bli lite irriterad om jag inte kunde gå in i en leksaksaffär för att handla present till en baby eller förbi godishyllan med honom utan att han bad att få allting och tjatade och i 60% av fallen tar vi oss igenom utan tjat (äpplen och gurkor och paprikor och sådant får han välja utan tjat i affären). Ibland förhandlar vi om någonting om det verkar viktigare, Ibland blir det mentalt uppskrivet till jul. Å tredje sidan är han också ganska dålig på att längta jättemycket efter en viss leksak, vet inte varför, vi kunde inte muta med saker när han var 3 tex om du slutar med napp så får du X. Självklart kommer det att ändras och jag kommer kanske också få svårt med svar.

 

[Badger]

Jag har förresten en kompis som kör stenhårt på 1 in - 1 ut.
Det gäller både kläder och saker, och barnet är med och rensar bland sina egna grejer för att sälja eller skänka – för att sedan kunna fylla på med nytt.

Jag är mycket imponerad, men vette tusan om jag skulle kunna hålla samma system hemma...

Joo, det är ju säkert praktiskt. Men jag skulle inte vilja använda det, skulle kännas som att fostra slit och släng mentalitet. Även om det såklart inte är så.