Hur slutar man vara svartsjuk?

[goody]

Använder mitt anonyma nick. Ursäkta för väldigt rörigt och långt inlägg.

Jag är tillsammans med en kille sedan 6 månader tillbaka. Vi har ett distansförhållande. Allt har funkat bra hittills, vi ses varannan eller var tredje helg, och har det bra ihop. Men jag har problem med svartsjuka. Eller, jag tror att jag har problem med svartsjuka. Är egentligen inte så ofta jag blir svartsjuk, men jag har vissa "problem" som sitter kvar sen gamla tider. Vi träffades för 2,5 år sedan, och i början när vi träffades så hade vi överenskommelsen att vi fick ligga med andra. Jag gjorde aldrig det, men han gjorde det. Och sättet jag fick reda på detta (utöver när han berättade det, vilket han brukade göra) var genom att se på Facebook vilka tjejer han la till, eftersom att det alltid ploppade upp på mitt flöde. Hade de inga andra gemensamma vänner så visste jag att det var något ragg. Detta fick mig att bryta vår relation, eftersom jag en bit in i "relationen" mådde så dåligt varje gång jag såg att han la till en ny tjej.

Efter det har mycket hänt, vi har varit mycket goda vänner, båda har haft andra (korta) förhållanden sen dess. Jag flyttade till en ny stad förra året, och då ville vi "lägligt nog" bli tillsammans. Jag älskar honom, han älskar mig och vi har det bra ihop. Men jag får fortfarande väldigt ont i magen varje gång jag ser att han lägger till en ny tjej på Facebook, vilket (tack och lov) inte händer så ofta.

Men t.ex. som nu i morse. Han var ute igår, vi snackade lite på fb under kvällen, allt kändes bra. När jag vaknar idag så ploppar det upp en bild på honom och tre andra tjejer på facebook, och han har lagt till alla tre som vänner. Direkt blir jag nojig, så jag kollar om tjejerna är vän med några andra av hans vänner, för i så fall hade jag tänkt att det är några festkompisar till dem eller något. Men de var inte vän med några av min pojkväns vänner, såvitt jag kunde se. Och då börjar mitt huvud direkt spinna in på farliga banor och tankar som jag egentligen inte är orolig för. Bara för att det sitter i sedan i början när vi träffades.

Pratade med en vän till mig om detta (har redan skrivit till min pojkvän då jag inte klarar av att hålla detta inom mig, men han lär inte vakna på några timmar), och hon tycker att han beter sig dåligt, att hans beteende inte är okej. Men jag vet inte. Innan jag pratade med henne kände jag till 100 % att det är hos mig problemet ligger, att det är jag som är orimligt svartsjuk. Vad tycker ni? Jag tycker att det är klart att min pojkvän ska kunna vara med på bilder med, för mig, random tjejer, och vill han bli vän med dem på facebook så får han väl bli det. Men efter att ha pratat med henne blev jag lite konfunderad, om det verkligen bara är mitt problem eller om min pojkvän går över någon gräns.

Kvällen innan hade han en tjejkompis hemma hos sig, de åt middag och tittade på serier. Det var jag helt okej med. Men min "gräns" nåddes när han skriver att ett av de två (dyra) champagneglas som han fick av mig i julklapp hade gått i golvet. Nu sa han att det bara var han som drack ur dem, och jag tror honom, men det kändes lite för intimt för att jag skulle vara okej med det + att jag blev ledsen över att ett glas gick i sönder (jag var väl orimligt hypad över de här glasen när jag gav dem till honom, tyckte det var en jättebra julklapp. Så de glasen är lite heliga för mig. Därför sved det lite när han satt och drack ur dem med en annan tjej). Jag pratade med honom samma kväll när tjejen hade gått hem, men bad sedan om ursäkt för att jag hade blivit svartsjuk. Är väl självklart att han får ha tjejkompisar över, och han gör vad han vill med sina glas. De är bara glas. Men här tycker också min kompis att han gick över en gräns.

Om det bara är hos mig felet ligger, hur slutar man känna såhär? Jag älskar min pojkvän och är inte orolig över att han ska vara otrogen. Men just nu är inte mitt självförtroende tillräckligt bra för att hantera en bild från en utekväll på honom och tre skitsnygga tjejer, och jag får som sagt väldigt ont i magen av att se att han är vän med samtliga tjejer på facebook. Vill dock förtydliga att han är en bra kille, fastän han hade lite tvivelaktig moral för några år sedan. Jag skulle aldrig ha litat på honom för 2 år sedan, men idag gör jag det.

Vet så klart att detta inte betyder någonting. Detta tyder inte på att han har gjort något dumt. Men är hans beteende okej, och är det bara hos mig problemen ligger? Hur blir jag av med dessa problem?

 

[Modest]

@goody
Alltså du säger att du litar på honom men det låter verkligen inte som att du gör det.
Om tilliten inte finns där så förstår jag att sakerna du berättar om gör dig osäker MEN jag tror inte problemen ligger i vad han gör utan att du inte har kontroll.
Ang. glasen så tycker jag att han får göra precis vad han vill med dem faktiskt - självklart tråkigt att ett gått i kras men kontexten tycker jag inte spelar någon roll.

Jag tror att den enda lösningen är att prata med honom om hur lite tillit du faktiskt har till er relation (eller, så verkar det i alla fall). Det låter jättejobbigt att känna sådär, jag skulle inte orka med det i längden.

 

[Andromedae]

Jag ser inget konstigt med hans beteende, faktiskt. Nej alltså ärligt, utifrån vad du skrivit här låter det som att problemet är ditt (och du visar dessutom kontrollerande tendenser). Jag ser faktiskt inte alls vad det är din pojkvän gör som är så hemskt. Att han har vänner?

Du får väl helt enkelt bena ut med dig själv varför du känner så här. Dålig självkänsla? Jobba på den. Bakgrundstrauman? Jobba på det. Ditt problem, ditt ansvar.

 

[Andromedae]

Och förresten: du skriver att han hade "lite tvivelaktig moral" för några år sedan, men i början skriver du att ni hade en överenskommelse att ni fick ligga med andra?

 

[goody]

Och förresten: du skriver att han hade "lite tvivelaktig moral" för några år sedan, men i början skriver du att ni hade en överenskommelse att ni fick ligga med andra?

halvt kl

Jag har inte berättat hela historien om hur vi hade det innan, och ja, han hade lite tvivelaktig moral på den tiden. Det var lögner hit och dit o.s.v. Men den biten har vi kommit över, det har ingen betydelse längre. Det enda jag vill ha sagt med det är att jag litar på honom i dagsläget.

Jag håller med er, att det är mitt problem och mitt ansvar. Jag blev bara förvirrad av att andra säger till mig att hans beteende inte är okej. Jag har pratat med honom nu, och han förstår varför jag känner som jag gör. Men jag har förklarat för honom att detta är mitt problem, han har inte gjort något fel, att jag inte sätter några begränsningar på honom och att han ska fortsätta göra precis vad han vill. Så det är lugnt mellan oss.

Men hur jobbar man bort sånt här? Alltså rent praktiskt, hur gör man? Ignorerar känslorna när de kommer? Går och pratar med någon? Jag vill verkligen lösa det.

 

[Kiwifrukt]

Hur gammal är du? Jag har alltid haft problem med svartsjuka, men det var fruktansvärt mycket värre när jag var yngre. Fyller 27 senare i år. Har rätt taskig självbild/självkänsla när det kommer till varför andra vill vara med mig, som grundar sig i att jag var utanför på högstadiet. Tack och lov har det blivit bättre av att jag har fått möjligheten att umgås med normala människor som jag VILL umgås med och tvärtom, istället för att bli ihopparade för att man har föräldrar som valt att bosätta sig på samma lilla ort.

Jag har försökt tänka att om den här personen säger att hen vill vara med mig, så vill väl hen det, varför skulle vederbörande ljuga? Eller vara med någon hen inte vill vara med?

I ditt fall känns det som att det är hos dig problemet ligger, men om det grundar sig i att du inte riktigt litar på din pojkvän på grund av saker han gjort förut kan ju inte vi svara på. Jag vet att jag inte skulle fixa ett distansförhållande med min bakgrund, men det är jag det. Hur länge måste ni bo långt ifrån varandra? Finns det möjlighet att ni kan slippa distansförhållandet längre fram? Vad säger din pojkvän? Har du pratat med honom om hur du känner? Även om han inte gjort något fel, så kanske det kan kännas bättre för er båda två om ni pratar om det? Istället för att du ska gå runt med de tankarna själv och förstora upp hans "svek" så det får oanade proportioner?

 

[Lovisaleonora]

Det verkar inte som ni är riktigt kompatibla. Det blir svårt tt bygga en stabil relation om man inte har liknande grundvärderingar, det blir - i mitt tycke - onödigt jobbigt.

Han har tidigare ljugit för dig och du har uppenbarligen svårt med tilliten. Han värderar inte samma saker som du (gåvor som glasen t ex) och jag hade nog också funderat i banorna vad alla dessa tjejer fyller för behov hos honom. Och sättet han umgås. Det verkar inte som det är en gemensam umgängesform för er, umgås du på samma sätt med din killkompis och sedan ut på krogen och fotar dig med en hög nya bekantskaper, samtliga killar?

Jag säger inte att någon av er har rätt eller fel, jag menar att det känns onödigt jobbigt och slitsamt att försöka passa ihop.

 

[goody]

Hur gammal är du? Jag har alltid haft problem med svartsjuka, men det var fruktansvärt mycket värre när jag var yngre. Fyller 27 senare i år. Har rätt taskig självbild/självkänsla när det kommer till varför andra vill vara med mig, som grundar sig i att jag var utanför på högstadiet. Tack och lov har det blivit bättre av att jag har fått möjligheten att umgås med normala människor som jag VILL umgås med och tvärtom, istället för att bli ihopparade för att man har föräldrar som valt att bosätta sig på samma lilla ort.

Jag har försökt tänka att om den här personen säger att hen vill vara med mig, så vill väl hen det, varför skulle vederbörande ljuga? Eller vara med någon hen inte vill vara med?

I ditt fall känns det som att det är hos dig problemet ligger, men om det grundar sig i att du inte riktigt litar på din pojkvän på grund av saker han gjort förut kan ju inte vi svara på. Jag vet att jag inte skulle fixa ett distansförhållande med min bakgrund, men det är jag det. Hur länge måste ni bo långt ifrån varandra? Finns det möjlighet att ni kan slippa distansförhållandet längre fram? Vad säger din pojkvän? Har du pratat med honom om hur du känner? Även om han inte gjort något fel, så kanske det kan kännas bättre för er båda två om ni pratar om det? Istället för att du ska gå runt med de tankarna själv och förstora upp hans "svek" så det får oanade proportioner?

Jag är 22. Jag vet faktiskt inte vad min osäkerhet grundar sig i. Normalt har vi det jättebra - båda kan festa och ha sig utan några bekymmer. Men varje gång han lägger till nya tjejer på Facebook så får jag ont i magen direkt. Just det där vet jag beror på hans gamla beteende, och det är något jag måste sluta med om vårt förhållande ska hålla.

Vi har, som det ser ut nu, ingen möjlighet att bo i samma stad förrän om 3,5 år. Det är lång tid, och det kanske inte håller tills dess. Men jag har hittills inte känt att distansförhållandet är jobbigt. Visst saknar jag honom ibland, men jag trivs rätt bra med att ha ett lite mer "självständigt" liv som man får med distansförhållanden. Och de få gånger jag har mått dåligt p.g.a. förhållandet, typ som idag, så har det varit över grejer som inte hade varit annorlunda om vi hade bott ihop.

Jag har pratat med min pojkvän, och han förstår varför jag känner så starkt för det här med Facebook och hanterar det ganska bra. Jag har varit väldigt tydlig med att han inte har gjort något fel, utan att felet ligger hos mig, men jag klarar inte av att hålla tyst om det. Utan jag vill att han ska veta när jag tycker att det är jobbigt.

 

[goody]

Det verkar inte som ni är riktigt kompatibla. Det blir svårt tt bygga en stabil relation om man inte har liknande grundvärderingar, det blir - i mitt tycke - onödigt jobbigt.

Han har tidigare ljugit för dig och du har uppenbarligen svårt med tilliten. Han värderar inte samma saker som du (gåvor som glasen t ex) och jag hade nog också funderat i banorna vad alla dessa tjejer fyller för behov hos honom. Och sättet han umgås. Det verkar inte som det är en gemensam umgängesform för er, umgås du på samma sätt med din killkompis och sedan ut på krogen och fotar dig med en hög nya bekantskaper, samtliga killar?

Jag säger inte att någon av er har rätt eller fel, jag menar att det känns onödigt jobbigt och slitsamt att försöka passa ihop.

Jag tycker ju egentligen att han ska kunna göra allt det där utan problem, fastän jag tycker det är jobbigt. Han ska kunna ha tjejkompisar över, och han ska kunna festa med vem han vill. Nej, jag skulle inte ha umgåtts med killar på det sättet, men inte för att jag känner att det vore dåligt beteende för min sida. Jag känner att jag kan om jag vill. Men jag vill inte. För även om jag rent principiellt har rätt i att göra det, så känns det fel.

Så därför känner jag att istället för att göra slut så vill jag bli av med mina problem så att vi kan hamna på samma nivå. Vi har det annars bra ihop. De enda gångerna som krånglar är just när mina bekymmer kommer fram, när jag blir krävande på ett sätt som inte är okej. Att göra slut känns lite om att fly från problemet. Absolut, får jag inte rätt på det så kommer jag göra slut, för såhär kan jag inte ha det. Men då kommer det säkert bli samma historia med nästa kille. Jag har bara verkligen ingen aning om hur man jobbar bort något sånt här.

 

[Aionee]

Kort svar; Jag slutade vara svartsjuk när jag tog beslutet att lita på min partner.

Men då gäller det ju såklart att partnern gör sig förtjänt av tilliten. (fast det brukar räcka med att "hey, du ligger väl inte med någon annan va?" "nä, skulle inte göra så" "ok" och ta-da en överenskommelse) Visst riskerar man att bli sårad men svartsjuka förstör bara så jag litar hellre på min partner en gång för mycket än låter omogen svartsjuka komma i vägen.

 

[Pegasus63]

Jag är 22. Jag vet faktiskt inte vad min osäkerhet grundar sig i. Normalt har vi det jättebra - båda kan festa och ha sig utan några bekymmer. Men varje gång han lägger till nya tjejer på Facebook så får jag ont i magen direkt. Just det där vet jag beror på hans gamla beteende, och det är något jag måste sluta med om vårt förhållande ska hålla.

Vi har, som det ser ut nu, ingen möjlighet att bo i samma stad förrän om 3,5 år. Det är lång tid, och det kanske inte håller tills dess. Men jag har hittills inte känt att distansförhållandet är jobbigt. Visst saknar jag honom ibland, men jag trivs rätt bra med att ha ett lite mer "självständigt" liv som man får med distansförhållanden. Och de få gånger jag har mått dåligt p.g.a. förhållandet, typ som idag, så har det varit över grejer som inte hade varit annorlunda om vi hade bott ihop.

Jag har pratat med min pojkvän, och han förstår varför jag känner så starkt för det här med Facebook och hanterar det ganska bra. Jag har varit väldigt tydlig med att han inte har gjort något fel, utan att felet ligger hos mig, men jag klarar inte av att hålla tyst om det. Utan jag vill att han ska veta när jag tycker att det är jobbigt.

Ni har en överenskommelse om att det är ok att ligga med andra, deal with it

 

[goody]

Ni har en överenskommelse om att det är ok att ligga med andra, deal with it

Nej. Vi hade en överenskommelse om att det var okej att ligga med andra för två år sen. Och jag klagade inte en enda gång. Valde att avsluta det när det blev jobbigt. Läs ordentligt.

 

[Elisha]

Om problemet främst uppkommer på fb skulle jag fixa så du inte ser när han få nya vänner ärligt talat. De man inte vet lider man inte av, passar bra in här.

 

[mandalaki]

Om jag var i ett förhållande och låg med andra skulle jag INTE ha dem på fb. Så att han har det betyder kanske att mjölet i hans påse är fullständigt rent.

 

[Pegasus63]

Nej. Vi hade en överenskommelse om att det var okej att ligga med andra för två år sen. Och jag klagade inte en enda gång. Valde att avsluta det när det blev jobbigt. Läs ordentligt.

Och du skriver att ni gör "nystart" med i princip samma förutsättningar, fast nu på distans...

 

[Aionee]

Om jag var i ett förhållande och låg med andra skulle jag INTE ha dem på fb. Så att han har det betyder kanske att mjölet i hans påse är fullständigt rent.

Och jag lägger till massor av killar som jag aldrig skulle ens skulle röra så jag tycker inte heller det är ett säkert sätt att veta att han har legat med andra.

 

[Aionee]

Men TS, jag tycker du verkar ha ett väldigt kontrollbehov över din pojkvän. Tillit och kommunikation är superviktiga i relationer, speciellt när det är distans.

Lätta på kontrollbehovet, prata med honom om vad du sagt här och beroende på hans svar får du välja om du kan lita på han eller inte.

 

[goody]

Och du skriver att ni gör "nystart" med i princip samma förutsättningar, fast nu på distans...

Jaså, gör jag? Okej, jag skrev inlägget när jag var upprörd och det blev rörigt, så jag förklarar gärna om någon har missuppfattat mig. Men visa gärna för mig var jag skriver att min pojkvän ligger med andra.

 

[goody]

Men TS, jag tycker du verkar ha ett väldigt kontrollbehov över din pojkvän. Tillit och kommunikation är superviktiga i relationer, speciellt när det är distans.

Lätta på kontrollbehovet, prata med honom om vad du sagt här och beroende på hans svar får du välja om du kan lita på han eller inte.

Jag har pratat med honom, och det känns bra mellan oss. Mitt problem återstår, men han är medveten om det och stöttar mig. Men jag vet inte hur man rent praktiskt jobbar bort problemet.

 

[Pegasus63]

Använder mitt anonyma nick. Ursäkta för väldigt rörigt och långt inlägg.

Jag är tillsammans med en kille sedan 6 månader tillbaka. Vi har ett distansförhållande. Allt har funkat bra hittills, vi ses varannan eller var tredje helg, och har det bra ihop. Men jag har problem med svartsjuka. Eller, jag tror att jag har problem med svartsjuka. Är egentligen inte så ofta jag blir svartsjuk, men jag har vissa "problem" som sitter kvar sen gamla tider. Vi träffades för 2,5 år sedan, och i början när vi träffades så hade vi överenskommelsen att vi fick ligga med andra. Jag gjorde aldrig det, men han gjorde det. Och sättet jag fick reda på detta (utöver när han berättade det, vilket han brukade göra) var genom att se på Facebook vilka tjejer han la till, eftersom att det alltid ploppade upp på mitt flöde. Hade de inga andra gemensamma vänner så visste jag att det var något ragg. Detta fick mig att bryta vår relation, eftersom jag en bit in i "relationen" mådde så dåligt varje gång jag såg att han la till en ny tjej.

Efter det har mycket hänt, vi har varit mycket goda vänner, båda har haft andra (korta) förhållanden sen dess. Jag flyttade till en ny stad förra året, och då ville vi "lägligt nog" bli tillsammans. Jag älskar honom, han älskar mig och vi har det bra ihop. Men jag får fortfarande väldigt ont i magen varje gång jag ser att han lägger till en ny tjej på Facebook, vilket (tack och lov) inte händer så ofta.

Men t.ex. som nu i morse. Han var ute igår, vi snackade lite på fb under kvällen, allt kändes bra. När jag vaknar idag så ploppar det upp en bild på honom och tre andra tjejer på facebook, och han har lagt till alla tre som vänner. Direkt blir jag nojig, så jag kollar om tjejerna är vän med några andra av hans vänner, för i så fall hade jag tänkt att det är några festkompisar till dem eller något. Men de var inte vän med några av min pojkväns vänner, såvitt jag kunde se. Och då börjar mitt huvud direkt spinna in på farliga banor och tankar som jag egentligen inte är orolig för. Bara för att det sitter i sedan i början när vi träffades.

Pratade med en vän till mig om detta (har redan skrivit till min pojkvän då jag inte klarar av att hålla detta inom mig, men han lär inte vakna på några timmar), och hon tycker att han beter sig dåligt, att hans beteende inte är okej. Men jag vet inte. Innan jag pratade med henne kände jag till 100 % att det är hos mig problemet ligger, att det är jag som är orimligt svartsjuk. Vad tycker ni? Jag tycker att det är klart att min pojkvän ska kunna vara med på bilder med, för mig, random tjejer, och vill han bli vän med dem på facebook så får han väl bli det. Men efter att ha pratat med henne blev jag lite konfunderad, om det verkligen bara är mitt problem eller om min pojkvän går över någon gräns.

Kvällen innan hade han en tjejkompis hemma hos sig, de åt middag och tittade på serier. Det var jag helt okej med. Men min "gräns" nåddes när han skriver att ett av de två (dyra) champagneglas som han fick av mig i julklapp hade gått i golvet. Nu sa han att det bara var han som drack ur dem, och jag tror honom, men det kändes lite för intimt för att jag skulle vara okej med det + att jag blev ledsen över att ett glas gick i sönder (jag var väl orimligt hypad över de här glasen när jag gav dem till honom, tyckte det var en jättebra julklapp. Så de glasen är lite heliga för mig. Därför sved det lite när han satt och drack ur dem med en annan tjej). Jag pratade med honom samma kväll när tjejen hade gått hem, men bad sedan om ursäkt för att jag hade blivit svartsjuk. Är väl självklart att han får ha tjejkompisar över, och han gör vad han vill med sina glas. De är bara glas. Men här tycker också min kompis att han gick över en gräns.

Om det bara är hos mig felet ligger, hur slutar man känna såhär? Jag älskar min pojkvän och är inte orolig över att han ska vara otrogen. Men just nu är inte mitt självförtroende tillräckligt bra för att hantera en bild från en utekväll på honom och tre skitsnygga tjejer, och jag får som sagt väldigt ont i magen av att se att han är vän med samtliga tjejer på facebook. Vill dock förtydliga att han är en bra kille, fastän han hade lite tvivelaktig moral för några år sedan. Jag skulle aldrig ha litat på honom för 2 år sedan, men idag gör jag det.

Vet så klart att detta inte betyder någonting. Detta tyder inte på att han har gjort något dumt. Men är hans beteende okej, och är det bara hos mig problemen ligger? Hur blir jag av med dessa problem?

halvt kl

Jag har inte berättat hela historien om hur vi hade det innan, och ja, han hade lite tvivelaktig moral på den tiden. Det var lögner hit och dit o.s.v. Men den biten har vi kommit över, det har ingen betydelse längre. Det enda jag vill ha sagt med det är att jag litar på honom i dagsläget.

Jag håller med er, att det är mitt problem och mitt ansvar. Jag blev bara förvirrad av att andra säger till mig att hans beteende inte är okej. Jag har pratat med honom nu, och han förstår varför jag känner som jag gör. Men jag har förklarat för honom att detta är mitt problem, han har inte gjort något fel, att jag inte sätter några begränsningar på honom och att han ska fortsätta göra precis vad han vill. Så det är lugnt mellan oss.

Men hur jobbar man bort sånt här? Alltså rent praktiskt, hur gör man? Ignorerar känslorna när de kommer? Går och pratar med någon? Jag vill verkligen lösa det.

Jaså, gör jag? Okej, jag skrev inlägget när jag var upprörd och det blev rörigt, så jag förklarar gärna om någon har missuppfattat mig. Men visa gärna för mig var jag skriver att min pojkvän ligger med andra.

Det som är fetat och understruket visar med all tydlighet vad du tror