TS, jag vill ge dig lite input i ditt beslut från en som faktiskt suttit i liknande sits och bott kvar hemma länge. Jag trivdes bra hemma, jag har en bra, vuxen och jämlik relation till mina föräldrar och jag träffar fortfarande mina föräldrar varje dag. Men det blev ändå annorlunda när jag flyttade hemifrån. Då har jag något som är mitt, något där jag får bestämma (hur eller hur så har man sällan samma smak i precis allting som föräldrarna, som givetvis tillhör en helt annan generation) och det är mitt hus, mina regler.
Jag har exempelvis återknutit kontakten med en barndomskompis efter att jag flyttade hemifrån. Hon och hennes sambo bor i ett renoveringskaos, så det har varit svårt att träffas hos dem, och hemma hos mina föräldrar har det inte heller känts helt okej, trots att hon sprungit som barn i huset där under hela sin uppväxt. Det känns förmodligen konstigt för henne att träffa mig i mitt föräldrahem, och jag har "skämts" för att dra hem folk när jag har bott så osjälvständigt. Nu kan vi träffas hos mig.
För mig har det varit små, små grejer, men ändå grejer till det positiva. Jag säger inget om du av ekonomiska skäl bor kvar hemma de åren du fortsätter plugga, men att fortsätta bo hemma när du väl börjat jobba känns ju helt galet. Det kommer ge dig så otroligt mycket om du skaffar något eget. Jag är också väldigt glad att jag har fått den här möjligheten att flytta till något som är helt mitt. Den där kompisen jag skriver om längre upp flyttade direkt från sina föräldrar till sin killes hus, och även om de efter det flyttat till sitt nuvarande gemensamma har hon aldrig haft något som är helt och hållet hennes. Och hon är långt ifrån ensam om det. Jag har fått ha något som är mitt, och jag har fått stå på egna ben och klara mig själv. Jag har liksom fått se att det går att bo själv (i hus!) utan man, och skulle inte få råpanik om jag blev ensam. Jag tror faktiskt att många som först bodde med mamma/pappa och sen flyttade direkt ihop med en partner (vanligt här) får någon slags identitetskris om det förhållandet tar slut, för de har liksom aldrig behövt vara vuxna och självständiga på egen hand, utan antingen som ett barn eller som en del av ett par.