Sv: Hur ska man säga till 1,5 åringen vid rengöring.
Jag skulle ta ena bak då kickade han åt mig. Då sparkade jag tillbaka. Jag kunde då ta bakhoven och tvätta av den.
Andra sidan då började han krongla mera. Jag skulle gå på den sidan. Då gick han på mig med bogen före. Jag sa i från och visade vart han skulle stå. Jag fortsatte lirka med honom.
Han skulle stegra lite bråka mm
Jag blev förbannad och sa till på samma sätt. Lika grinigt och sparkade.
En liten stund senare fick jag tvätta sista hoven utan bekymmer.
Vad ska man göra ??
Det som krävs.
Jag gör tre saker:
1. Säger till med ett 'NEJ!' (mina hästar vet precis vad nej betyder)
2. Snabbfunderar på VARFÖR hästen gjorde så. Har den ont, testar den etc?
3. Fortsätter utefter vad jag kom fram till för svar på punkt två.
Är det bara 'testning' så fortsätter jag precis som innan, och om hästen då bråkar så säger jag tills å skarpt som det krävs. Det kan vara en harkling, ett NEJ eller en dask, det beror helt på hur mkt som krävs.
Misstänker jag att hästen har ont/obehag så funderar jag på om jag kan göra det behagligare. SMärta är INTE en anledning att bära sig illa åt så, dvs även om det gör ont MÅSTE jag få göra det jag ska. Samtidigt FÅR mina hästar tala om att det gör ont/är obehagligt, och jag försöker ta hänsyn till det. Så om jag tror hästen vevar med bak för det gör ont så försöker jag göra det lite snällare, kanske lyfta lägre, ha hoven upp en kortare stund, snabba mig på eller vad det är. Men jag struntar inte i det. Jag bannar dock inte när de talar om att dte gör ont ( t ex genom att grina illa), men jag bannar sparkande/viftande med benen t ex. Handlar om en balansgång.
Jag orkade inte stå och jansa med honom.
Är det viktigt att man vinner i dessa lägen??
Det är viktigt att du kan göra det du föresatt dig att göra. (Enligt mig). Sen 'vinner' är inte alltid rätt ord. Du har vunnit när du har svampat av hovarna på ett sätt som är gångbart och säkert. Däremot behöver en 'vinst' inte innebära att du gjort det på exakt det sätt du föresatt dig.
För att ta ett exempel från verkligheten så min dam (samma ålder som din herre) fck ju en muskelskada. Och det gjorde ju ONT när jag var där och klämde och kände. Hon visade det genom att som en kobra hugga mot mig, men utan att hugga mig. Dvs hon hugger i luften men riktat mot mig. Det är ett beteende jag egentligen tycker VANSINNIGT illa om och som snabbt som ögat skulle generera en rejäl smäll om det var på rent trots.
Men det gör ont, och hon måste få TALA OM att det gör ont. Så jag försökte göra det behagligare för henne, och bannade inte varningshuggandet i luften. Hon märker att jag lyssnar och FÖRSÖKER ta hänsyn till henne, och så svarar hon med att FÖRSÖKA stå ut lite mer. Vilket gör att jag kan genomföra det jag ska och båda (jag och hästen) känner att det är okej. Inte perfekt, hon tycker inte det är perfekt för det gör fortfarande ont, jag tycker inte det är perfekt eftersom hon fortfarande hugger i luften mot mig. Men hon står still, hon hugger inte mig (fast hon når) och hon inser att jag försöker göra så det ska göra så lite ont som möjligt. Alla 'vann'.
Nu har hon blivit tvärgrinig och kan göra de där huggutfallen när jag borstar. Och det finns två tänkbara anledningar:
Hon har fortfarande ont.
Hon insåg när hon HADE ont att man kan påverka matte med hugga i luften beteendet.
Beroende på vilket av anledningarna som är korrekt så är det HELT olika lösningar. Är det ett beteende hon använder för hon vet att det påverkar matte så ska hon sättas på plats med besked, för så gör man bara inte. Är det smärta ska jag lyssna på henne.
Jag är INTE säker på vilket det är, och därför bannar jag henne inte så länge hon inte skapar tandkontakt. För OM det är smärta och jag bannar henne med besked, hur fint förtroende har vi då framöver.
Så, just nu löser jag det genom att erbjuda henne något TILLÅTET att avreagera sig på. En stackars rotborste. Och den där stackars borsten får ta rejält med stryk. Hon HUGGER vildsint i den och den har knappt strån kvar och tandmärken i träet. Detta stöder min teori att det är smärta/obehag även nu. För hon SKULLE kunna hugga sådär våldsamt i mig om hon ville, men hon gör det inte. Men i den tillåtna borsten gör hon det.
Hon har aldrig varit bitig ens som föl, och hon har INGET intresse av att tugga på borstar annars.
Men det där med att ge henne något tillåtet att ta ut det hela på är ett exempel på hur jag löser det när svaret på punkt två ovan inte är utan tvekan är att det är trots.
Dock är huggandet i luften mot mig ett beteende jag INTE vill se hur jäkla ont något än vill göra och jag skulel ALDRIG acceptera det från valacken (som är mycket äldre). Men Kele är fortfarande barn, och hon visar att hon ändå vet och försöker, just genom att inte hugga mig utan bara åt mitt håll. Och jag anser inte att jag i det här läget kan begära perfektion av henne utan att förstöra det förtroende och den respekt hon ändå har för mig, som är grundad på konsekvens och förståelse. Hon VET att jag lyssnar på vad hon säger och tar det i beaktande, jag har så gjort sen första dagen hon levde. Och att nu plötsligt sluta med det för att hon valt ett olyckligt 'språk' för att uttrycka sina åsikter skulle rasera det. För HON förstår ju inte i nuläget att lägga öronen bakåt och hugga framåt rakt ut i luften är okej, men inte att hugga i luften i närheten av matte (det hon hugger mot är ju mot punkten där dte gör ont, och där står ju jag för det är ju jag som skapar det onda)
