Hur ska man hinna med allt?

[Bison]

måste bara skriva att det låter som min man du beskriver. Så gnällig när det kommer till hästen och absolut inte att han kan dra ett stå extra för att avlasta. Har 2 hästar varav en som jag rider (hobby) och eget stall en bit ifrån mitt hem, dock med snäll mamma som löser vissa fodringar. Har även barn och det var väl då hela attityden började, sålänge jag kunde fixa i stallet så kunde jag minsann göra annat oxå. innan dess va det inga problem, han godkände tom köpet. Nu funkar min häst med att gå 5dar i v ibland 4 men helst inte så lite men ibland går det ju inte. Skaffa medryttare, livet blir lättare då Rider oftast när han är på jobbet så det påverkar ändå inte honom så mycket men är ett irritationsobjekt ändå.. jag lever med det och vet att han innerst inne vet att han har det sjukt bra. Jag är oftast på bra humör och har massor av energi över till både barn, honom o andra intressen

Hur och varför står du ut med det?

Jag hade aldrig i hela mitt liv gjort det. I ett förhållande hjälper man och stöttar varandra, det är en självklarhet för mig.

 

[Bison]

För att avhjälpa ev. missförstånd så tror jag inte att min sambo känner sig bortprioriterad för att vi inte gör saker tillsammans, för det gör vi mycket på helger och ibland även vardagskvällar. En positiv aspekt i vår relation är att vi i alla fall diskuterar sånna här saker och inte går och surar ihop allt för mycket på varsin kant. MEN, han tycker att hästarna är en hobby, som jag väljer, och då ska inte han behöva göra mer hemma bara för att jag har valt att vara i stallet. Vilket jag kan köpa. Men eftersom jag har varit sjuk så mycket så har det ju naturligtvis blivit så att han fått laga mer mat och sköta lite sånt de dagar jag har orkat ta mig till stallet för att mocka och fixa foder och inte så mycket mer. Och det är väl den prioriteringen han har svårt för - och det är här konflikten ligger för jag kan ju inte strunta i att mocka och ge hästen mat hur sjuk jag än är, men om jag vore ensamstående skulle jag kunna strunta i att laga mat (äta mackor eller köpa färdigmat). Men han tycker att det blir hans ansvar att "mata mig" när jag "väljer bort" att laga mat för att orka hästen, och det tär ju förstås. Hm.

Har för övrigt en medryttare på gång som ska prova ett par gånger till och går det bra kommer jag vara stallledig två dagar i veckan, vilket känns sorgligt! Men som en rimlig kompromiss. Jag vill ju trots allt leva med min hästallergiske man. (Som trots allt delar min framtidsvision om att köpa en mindre hästgård)

För mig och många andra är hästlivet en livsstil, det är precis som du skriver ingenting som går att välja bort bara för att man är sjuk.

Däremot förstår jag inte alls varför han gnäller. Man måste inte städa varje dag, som jag skrev innan, gör det tillsammans när ni är lediga. Laga mat tillsammans när ni är lediga så finns det matlådor så det räcker för veckan. Alternativt, köp färdigmat eller ät mackor ibland, det är liksom inte hela världen. Passar det inte honom får han väl laga sin egen mat, han är väl vuxen.
Vi åt ofta olika mat och vid olika tider just för att vi var sugna på olika saker och hemma lite olika tider.
Man måste inte leva så himla inrutat för att kunna ha ett bra liv.

 

[stjarnhimmel]

För att avhjälpa ev. missförstånd så tror jag inte att min sambo känner sig bortprioriterad för att vi inte gör saker tillsammans, för det gör vi mycket på helger och ibland även vardagskvällar. En positiv aspekt i vår relation är att vi i alla fall diskuterar sånna här saker och inte går och surar ihop allt för mycket på varsin kant. MEN, han tycker att hästarna är en hobby, som jag väljer, och då ska inte han behöva göra mer hemma bara för att jag har valt att vara i stallet. Vilket jag kan köpa. Men eftersom jag har varit sjuk så mycket så har det ju naturligtvis blivit så att han fått laga mer mat och sköta lite sånt de dagar jag har orkat ta mig till stallet för att mocka och fixa foder och inte så mycket mer. Och det är väl den prioriteringen han har svårt för - och det är här konflikten ligger för jag kan ju inte strunta i att mocka och ge hästen mat hur sjuk jag än är, men om jag vore ensamstående skulle jag kunna strunta i att laga mat (äta mackor eller köpa färdigmat). Men han tycker att det blir hans ansvar att "mata mig" när jag "väljer bort" att laga mat för att orka hästen, och det tär ju förstås. Hm.

Har för övrigt en medryttare på gång som ska prova ett par gånger till och går det bra kommer jag vara stallledig två dagar i veckan, vilket känns sorgligt! Men som en rimlig kompromiss. Jag vill ju trots allt leva med min hästallergiske man. (Som trots allt delar min framtidsvision om att köpa en mindre hästgård)

Angående maten tänker jag att det är väl inte självklart att det alltid måste bli som han vill? Om du kan tänka dig mackor och färdigmat och matlådor så kan ni väl köra på det ibland också.

 

[Fiorano]

@Nevercruelorcowardly Alltså jag blir lite ledsen över din (och än mer @kolen) situation. Varför finner ni er i att leva med män som inte stöttar er? Jag har så himla svårt att förstå detta. Om jag ta mitt liv som exempel så har jag de senaste veckorna mått riktigt dåligt och varit helt utan energi. Då är det inte ens en fråga om att min man gör mer-för precis samma hade det varit om min man mått dåligt-då hade jag gjort mer. Om min man hade tyckt det varit jobbigt att ge mig lite mat när han fixar åt sig själv om jag mår dåligt och annars inte ätit, ja då hade han inte varit min partner särskilt länge till kan jag säga.

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker det finns två problem här.
1) Du mår dåligt över att jonglera runt skola, jobb, häst och förhållande samtidigt som du inte mått bra.
2) Din sambos attityd.

När det gäller det första kan man på olika sätt försöka underlätta vardagen (att exempelvis förbereda allt foder på söndagen, ha medryttare någon gång i veckan, ställa in hästen i ett stall med fullservice eller åtminstone väldigt nära hemmet, ha färdiga matlådor för att slippa matlagning varje dag, städa på helgen och så vidare).

Men när det gäller det andra, så är det faktiskt din sambos attityd som är problemet. Måste ni äta samma sak? Om han nu tycker att mackor inte är mat, kan han väl äta något annat? Eller tjurar han för att du äter mackor, och han då har att välja på att 1) äta mackor han också eller 2) laga mat själv? Man dör inte av att äta mackor till middag någon gång ibland, man dör inte av färdigmat eller ens hämtmat heller, om det inte är varje dag. Jag är riktigt usel på matlagning. Riktigt, riktigt usel. Nu bor jag fortfarande hemma, men skulle jag bo själv skulle jag leva på mackor och snabbmakaroner, typ (eller åka hem och äta hos föräldrarna ändå, mest troligt...). Jag är singel, och visst, det är ingen annan som har synpunkter på min kosthållning, men skulle jag ha ett förhållande skulle han få leva med att antingen äta det jag äter/kan laga, eller så får han laga sin egen mat. Punkt. Jag är dessutom sällan hemma från jobbet förrän vid sju, och är fullt införstådd med att någon som har kontorstider inte skulle vilja vänta så länge med att äta middag (då är jag ändå för det mesta hyfsat klar i stallet på kvällen, behöver bara ta in hästarna), men slutar inte jobbet förrän kvart över sex och har en halvtimme hem i bilen.

När jag träffade mitt ex tog vi båda två upp det redan på första dejten. Att vi levde aktiva liv, jag med häst och han med bilar som sitt stora intresse, och att vi aldrig skulle kunna leva med någon som inte har förståelse för den andras intresse. Jag vill absolut inte ha en kille som sitter som ett plåster på mig, och han behöver inte hänga med mig i stallet heller. Men han måste ha förståelse för att det är mitt liv. Lika mycket som jag behöver ha förståelse för om han gillar fotboll eller något annat som jag inte är intresserad av. Jag slipper gärna följa med dit också, men tycker självklart bara det är bra att han skulle ha något att göra medan jag är i stallet. Jag är nog ganska osocial, och möter extremt mycket folk i jobbet, så mitt sociala behov fylls mer än väl upp där.

 

[kolen]

@Nevercruelorcowardly Alltså jag blir lite ledsen över din (och än mer @kolen) situation. Varför finner ni er i att leva med män som inte stöttar er? Jag har så himla svårt att förstå detta. Om jag ta mitt liv som exempel så har jag de senaste veckorna mått riktigt dåligt och varit helt utan energi. Då är det inte ens en fråga om att min man gör mer-för precis samma hade det varit om min man mått dåligt-då hade jag gjort mer. Om min man hade tyckt det varit jobbigt att ge mig lite mat när han fixar åt sig själv om jag mår dåligt och annars inte ätit, ja då hade han inte varit min partner särskilt länge till kan jag säga.

Jag kan ju bara svara för mig själv men min man stöttar mej i allt annat och jag har väl inte behovet av att han måste stötta mitt intresse också.. Men om man tycker att det är jobbigt så funkar det ju inte. Missförstå mig rätt men om hästen går före min man så har jag nog inte hittat rätt man, stöd i min hobby, javisst men den är ju hemskt tidskrävande den här älskade hobbyn så viss förståelse finns. Medryttare är guld värt!

 

[kolen]

Hur och varför står du ut med det?

Jag hade aldrig i hela mitt liv gjort det. I ett förhållande hjälper man och stöttar varandra, det är en självklarhet för mig.

För att jag vill.. Det är ju inte så att vi bråkar om hästen men jag vet om hans inställning och som jag skrev innan så har jag tydligen inte det behovet då jag får stöd i allt annat vi/jag gör i livet

 

[Bison]

För att jag vill.. Det är ju inte så att vi bråkar om hästen men jag vet om hans inställning och som jag skrev innan så har jag tydligen inte det behovet då jag får stöd i allt annat vi/jag gör i livet

För mig låter det dom mardrömmen men är du nöjd med att ha det på det viset så är det ju jättebra.
Ts verkar uppenbarligen inte lika nöjd.

 

[KBM]

Oj vilken tråd! Läste med stor fascination - många med samma problem, uppenbart många hästmänniskor med erfarenhet av utbrändhet. Jag har väl egentligen inte så mycket att tillföra men jag har en lite annan vinkling; Min häst betyder allt för mig. Jag vet att det inte går att jämföra relationer mellan människor med de man har med hästar, men relationen med min häst är den längsta jag haft (utom infödd familj då) och han har varit med mig genom alla de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är kanske annorlunda men jag skulle aldrig kunna ge upp min häst och resten av livet undra hur han har det.

Det har slitit på mig. Jag valde bort en långvarig relation som ville att jag skulle vara hemma mer, det har varit mycket pusslande med jobb och ekonomi och ett ständigt ursäktande för vänner och familj för att man inte hinner med.

Nu har det gått ett antal år och jag har insett att det är det här jag vill göra, hobbytävla och hitta på kul saker med min häst. Det är ok om alla mina pengar och all min tid går dit. Jag drog ned lite på jobbet (vet att det är en lyx som inte alla kan unna sig), försökte hinna med mer saker i stallet/hästvärlden än bara det som måste göras för dagen och vips fick jag lite nya bekanta som förstår det här med hästar och kan umgås på lika villkor. Träffade en man, talade om för honom att "mitt monster och jag kommer i paketlösning, svarta hår på soffan ingår" och han köpte det (förstår att en allergiker inte gör det dock...). Jag kan inte säga att jag får supermycket arbetshjälp i stallet kanske men han tycker att det är kul att vara med på tävling (lagar bästa matsäcken!) och även om jag kan bli galen på att han är så o-ambitiös och att det tog honom hundra år att lära sig rida lätt så är numer söndagsförmiddagarna vigda åt att vi rider ut tillsammans. Och vårt sociala liv består mest av bekanta som jag/vi träffat genom hästarna.

Jag får för mig att du är yngre än jag och har haft hästen kortare tid. Jag har absolut ingen patentlösning åt dig och du kan mycket väl prioritera annorlunda än jag, men jag vill säga att du ska vara rädd om dig och att man inte måste hinna med allt. Var sak har sin tid. Även det här kommer att lösa sig till det bättre.

Vill avsluta med att säga att min häst är precis som din, superkänslig för minsta ändring och det är många gånger som jag åkt i panik för att reda ut någon situation i både kollektivstall och proffsstall för att min häst är "gaaaalen". Självklart ska du ordna så mycket du kan runt omkring dig för att underlätta men ta en sak i sänder, det som passar andra kanske inte passar din häst så gör inget förhastat. Medryttare låter toppen, om du hittar någon som verkligen avlastar dig och inte orsakar dig och hästen problem. Ta tid på dig. Det finns guldklimpar till medryttare, med eller utan sadel. Min räddning när det var som värst var att jag lånade ut hästen till en kompetent person som tävlade men jag kunde vara med på håll och hästen fick utlopp för sin arbetsvilja och stimulering genom träningar och tävlingar. Kan vara en lösning för att få en paus och känna efter, även om du också där måste hitta någon som matchar din häst.

Stor kram, det ordnar sig!

 

[Ridinglady]

Med risk för att föra tråden i fel riktning - vad är det som leder till stress och utmattning? Är det att ha fullt upp, dvs att hålla ett högt tempo genom dagen eller är det att ha känslan av att inte räcka till och inte kunna påverka? Givetvis kan detta gå ihop men jag är benägen att det luta åt senare som den största boven ...Jag är själv en person som gillar att ha mycket att göra och håller ett hårt tempo genom dagen - men jag styr själv i hög utsträckning. Jag kan kollapsa i soffan kl 10 på kvällen men med känslan av att ha fått mycket gjort och jag känner mig nöjd med dagen! Däremot upplever jag hur stressen stiger när jag hamnar i situationer där jag inte själv 'bestämmer' eller tvingas in i situationer som jag är obekväm med. I mitt jobb måste jag t ex under perioder ibland ägna mycket tid åt att prata med människor jag inte skulle umgås med om jag själv valde ...För mig är jobbet i stallet och ridningen då räddningen. Jag rensar hjärnan och får energi att 'stå ut' tills jag inte längre behöver träffa 'energitjuvarna' på jobbet ( 'klienter' - mina arbetskamrater är toppen!). Vad jag vill säga är att nog att det ofta inte 'tempot' som är boven, utan innehållet i det man gör som tär ...Om man sedan gör bara tärande saker i högt tempo blir det givetvis inte bra alls ...När jag har haft chansen att göra karriär som inneburit att jag inte skulle ha kunnat ha mina hästar kvar ( hade krävt pendling och 10-12 timmars arbete om dagen periodvis) har jag sagt nej. Hästarna är min friskfaktorer och motpolen mot ett i vissa delar tufft arbete fast det innebär 7-22 dagar året om i princip ...

 

[kryddelydd]

Med risk för att föra tråden i fel riktning - vad är det som leder till stress och utmattning? Är det att ha fullt upp, dvs att hålla ett högt tempo genom dagen eller är det att ha känslan av att inte räcka till och inte kunna påverka? Givetvis kan detta gå ihop men jag är benägen att det luta åt senare som den största boven ...Jag är själv en person som gillar att ha mycket att göra och håller ett hårt tempo genom dagen - men jag styr själv i hög utsträckning. Jag kan kollapsa i soffan kl 10 på kvällen men med känslan av att ha fått mycket gjort och jag känner mig nöjd med dagen! Däremot upplever jag hur stressen stiger när jag hamnar i situationer där jag inte själv 'bestämmer' eller tvingas in i situationer som jag är obekväm med. I mitt jobb måste jag t ex under perioder ibland ägna mycket tid åt att prata med människor jag inte skulle umgås med om jag själv valde ...För mig är jobbet i stallet och ridningen då räddningen. Jag rensar hjärnan och får energi att 'stå ut' tills jag inte längre behöver träffa 'energitjuvarna' på jobbet ( 'klienter' - mina arbetskamrater är toppen!). Vad jag vill säga är att nog att det ofta inte 'tempot' som är boven, utan innehållet i det man gör som tär ...Om man sedan gör bara tärande saker i högt tempo blir det givetvis inte bra alls ...När jag har haft chansen att göra karriär som inneburit att jag inte skulle ha kunnat ha mina hästar kvar ( hade krävt pendling och 10-12 timmars arbete om dagen periodvis) har jag sagt nej. Hästarna är min friskfaktorer och motpolen mot ett i vissa delar tufft arbete fast det innebär 7-22 dagar året om i princip ...

Väldigt bra poäng det där med känslan av att inte ha kontroll.
Men i TS fall kan det ju också handla om de facto för mycket att göra. Högt studietempo, jobb dessutom, tidskrävande hobby, sambo.
Och en historia av stressymtom.
I ett sådant fall är det absolut en väldigt viktigt "friskfaktor" att själv återta kontrollen över livet men det verkar i ärlighetens namn tufft utan att ändra någon av de andra faktorerna. Exempelvis ha sammanlagd "arbetstid" på max 100% dvs sammanlagda jobb och plugg på normal heltid, när man har en stresskänslighet.

 

[Fiorano]

. Missförstå mig rätt men om hästen går före min man så har jag nog inte hittat rätt man, stöd i min hobby, javisst men den är ju hemskt tidskrävande den här älskade hobbyn så viss förståelse finns. Medryttare är guld värt!

Vi tänker uppenbarligen helt olika kring detta. Att hästarna går före min man är för att hästarna är en förlängning av mig och mitt jag. Och jag kommer alltid sätta mig själv och mitt mående framför någon annas preferenser hur livet "ska" vara.

 

[Kiwifrukt]

Vi tänker uppenbarligen helt olika kring detta. Att hästarna går före min man är för att hästarna är en förlängning av mig och mitt jag. Och jag kommer alltid sätta mig själv och mitt mående framför någon annas preferenser hur livet "ska" vara.

Håller med dig. Hästarna är allt för mig. Jag är inte jag om jag inte har hästarna. Och skulle jag sluta med det på grund av en man, så är det ju inte längre den person han blev kär i som han är tillsammans med heller? Hästen fanns först. Det får en eventuell pojkvän inse, något man hållit på med sen -92 skapar en viss identitet.

 

[FengurLaugar]

Håller med dig. Hästarna är allt för mig. Jag är inte jag om jag inte har hästarna. Och skulle jag sluta med det på grund av en man, så är det ju inte längre den person han blev kär i som han är tillsammans med heller? Hästen fanns först. Det får en eventuell pojkvän inse, något man hållit på med sen -92 skapar en viss identitet.

Min man skulle nog ta ut skilsmässa om jag slutade med hästar. Skulle antagligen inte bli någon trevlig person att leva med

 

[Kiwifrukt]

Min man skulle nog ta ut skilsmässa om jag slutade med hästar. Skulle antagligen inte bli någon trevlig person att leva med

Och vad gör man om man inte håller på med hästar? Alltså seriöst menat, jag fattar inte hur man får sina dagar att gå? Jag har precis bytt från krångligt kollektivstall långt borta till eget stall precis vid hemmet, och även om jag har gått från en häst till två har jag ändå sjukt mycket mer tid än innan. Och då har jag ändå två hästar som tar tid. Skulle man inte haft någon häst alls hade jag bara suttit hemma och glott på datorn.

 

[Efwa]

Och vad gör man om man inte håller på med hästar? Alltså seriöst menat, jag fattar inte hur man får sina dagar att gå? Jag har precis bytt från krångligt kollektivstall långt borta till eget stall precis vid hemmet, och även om jag har gått från en häst till två har jag ändå sjukt mycket mer tid än innan. Och då har jag ändå två hästar som tar tid. Skulle man inte haft någon häst alls hade jag bara suttit hemma och glott på datorn.

Jag har flyttat hem hästarna och har betydligt mindre tid över nu. I och för sig hade jag inte hästen i ett krångligt kollektiv utan ett där jag lockade själv bara, förutom red.

 

[Bison]

Vi tänker uppenbarligen helt olika kring detta. Att hästarna går före min man är för att hästarna är en förlängning av mig och mitt jag. Och jag kommer alltid sätta mig själv och mitt mående framför någon annas preferenser hur livet "ska" vara.

Precis!
Det skulle vara som att säga till någon att prioritera bort sina barn.
Hästarna är en del av mig, de tillhör mitt liv och gör mig till den jag är.

 

[Efwa]

Precis!
Det skulle vara som att säga till någon att prioritera bort sina barn.
Hästarna är en del av mig, de tillhör mitt liv och gör mig till den jag är.

Jag förstår att hästarna betyder massor för de flesta och att välja bort sitt liv med hästar för att ens partner vill det av en anledning där han ska stå i centrum känns inte aktuellt om det inte finns andra skäl.

Men att jämföra sin häst med barn har jag väldigt liten förståelse för trots att jag vet att det t.ex är föräldrar på lyxfällan som prioriterat bort sina barn till förmån för hästarna.

Det är verkligen inte samma sak. Verkligen inte!

Jag skulle kunna göra valet att prioritera bort hästarna om det fanns en tillräckligt stor anledning. Men, barnen......när då får ni ta livet av min först!

 

[Kiwifrukt]

Jag har flyttat hem hästarna och har betydligt mindre tid över nu. I och för sig hade jag inte hästen i ett krångligt kollektiv utan ett där jag lockade själv bara, förutom red.

Det var just kollektivt som absolut inte funkade för mig, och tog enormt mycket tid. Särskilt i kombination med lång resväg. Jag har alltid fått höra hur låst man blir av eget stall, men nu tar det en timme att släppa ut/mocka/fixa allt på morgonen och fem minuter vardera att luncha och släppa in, jämfört med 45 minuter i bilen varje resa tidigare. Hade jag otur kunde jag behöva åka tre gånger/dag. Plus allt merarbete med alla andras hästar och tider som ska anpassas efter andra. Nej, jag är hundra gånger mer fri nu.

Men jag har inget intresse av att resa och liknande. Skulle jag behöva åka iväg med jobbet är det lättare att be någon ta hand om mina hästar än om samma person skulle behöva ta kollektiva pass och hantera andras (ouppfostrade) hästar.

 

[Bison]

Jag förstår att hästarna betyder massor för de flesta och att välja bort sitt liv med hästar för att ens partner vill det av en anledning där han ska stå i centrum känns inte aktuellt om det inte finns andra skäl.

Men att jämföra sin häst med barn har jag väldigt liten förståelse för trots att jag vet att det t.ex är föräldrar på lyxfällan som prioriterat bort sina barn till förmån för hästarna.

Det är verkligen inte samma sak. Verkligen inte!

Jag skulle kunna göra valet att prioritera bort hästarna om det fanns en tillräckligt stor anledning. Men, barnen......när då får ni ta livet av min först!

Jag skrev för mig, vilket just betyder, för mig.
Då förstår du kanske hur viktiga hästarna är för mig och mitt välmående.