Hur ska man hinna med allt?

[Lovisaleonora]

Ja, dom har inte heller presterat "sitt" barn.

Min poäng är inte blodsbandet utan arten.

 

[HannaZ]

Min poäng är inte blodsbandet utan arten.

Jag förstår, men du använde ordet "presterat" vilket i så fall är irrelevant.

 

[Lovisaleonora]

Jag förstår, men du använde ordet "presterat" vilket i så fall är irrelevant.

Jag syftar på att en människa inte gärna kan prestera en hund/häst/katt/whatever.

 

[mandalaki]

Ja, dom har inte heller presterat "sitt" barn.

Men seriöst? Snacka om sidospår.

Men eftersom det dök upp: jo, det har de verkligen. De har lagt år av väntan, utredningar, känslor och pengar på att få sitt barn. Det är inte en mindre prestation än någon annan.

 

[Flixies]

Jag har faktiskt bara läst första och sista sidan i denna tråd (som inte riktigt verkar höra ihop med varandra?), så någon annan kanske redan har skrivit något liknande det jag ska skriva eller så är du TS redan nöjd med svaren du har fått.

Men, jag vill hur som helst gå lite emot de svar du fick på första sidan. När jag arbetade heltid så hade jag mycket tydliga rutiner i mitt liv, jag kunde absolut känna mig "helt slut" när jag kom hem från jobbet men eftersom hästarna är det viktigaste i mitt liv så masade jag mig dit varje kväll och blommade verkligen upp i stallet och fick ny energi. Varje vardag såg likadan ut: hem från jobbet, trött, åt lite, stallet, blev pigg, red, pysslade med hästarna, hem, lagade mat ihop med sambon och umgicks med honom innan läggdags. Kanske låter tråkigt men det var det inte, bara behagligt och stressfritt. Jag visste vad jag hann med varje dag, skulle något "utöver det vanliga" göras en dag så fick jag hoppa över ridningen den dagen. Annars gjordes det där andra på helgerna. Väldigt låga krav på matlagningen på vardagarna, ingen städning på vardagarna, och min sambo och jag var och är väldigt nöjda med att "bara vara" med varandra. Behöver inte hitta på något speciellt varje kväll liksom, utan bara följa en serie tillsammans eller prata om dagen över maten räcker gott.

Nu när jag pluggar däremot, så är det lite halvt kaos och betydligt högre stressnivå i mitt liv. Jag blir aldrig riktigt nöjd utan kan alltid plugga lite mer, bli lite bättre. Och vissa kurser är väldigt krävande medan andra är mindre krävande, så det går väldigt upp och ned. Nu jobbar jag halvtid samtidigt, vilket gör det hela ännu mer kaosartat vissa dagar, men även utan halvtidsjobbet så tror jag att det hade känts stressigare att plugga än vad det gjorde när jag jobbade heltid. Visst, man behöver kanske vara fysiskt på plats längre tid och mer fasta tider på ett jobb än på skolan. Men det är inte det som gör mig stressad - utan kaoset som blir i huvudet när jag INTE har fasta tider, när jag aldrig blir klar med mina uppgifter utan hela tiden kan göra mer o.s.v. Det är mina höga krav och mina egna tankar som jag kan må dåligt av, inte ett fullbokat schema. Missförstå mig inte nu, för ett överfullt schema och alldeles för mycket att göra varje dag är förstås inte bra - men jag menar att ett väl avvägt schema där man faktiskt hinner med det man har tänkt, varken mer eller mindre, fungerar i alla fall för mig som en väldig trygghet.

Jag känner inte alls till din situation och kanske är det så som många av svaren på första sidan antyder - att du har tagit på dig för många saker och helt enkelt inte hinner med. Men du svarar förtvivlat att tävla på hobbynivå, jobba heltid och ha en relation måste man väl kunna? JA, jag känner så oerhört många som har allt det där och ännu mer. Många av dem har en rätt så avslappnad syn på livet, inte så höga krav på allt de gör. Jag menar att det inte behöver vara tidsbrist/för mycket saker att göra som skapar stressrelaterade problem, utan att man sätter för höga krav på hur det ska utföras och hur resultaten ska bli. Jag tror att det är jätteviktigt att träna på att vara lite slapp ibland, och känna att man är lika bra ändå. Bultar huvudet efter en hård dag på jobbet så måste det vara okej att låta hästen rasa av sig lös på ridbanan den dagen istället för att rida ett dressyrpass som man hade tänkt. Inga skuldkänslor, ingen panik över det man inte tränar på. Har man en dålig dag så måste det vara okej att inte ge 100 procent på jobbet den dagen. Förmodligen kommer ingen ens märka om man bara ger 60 procent istället. Jag vet inte hur det är att ha en partner som vill hitta på saker "hela tiden" (säger inte att det är så med din partner, menar bara allmänt nu) men om det är så kanske man försiktigt kan föreslå att ens partner skaffar en hobby? När jag är i stallet så är min sambo på gymmet, i skogen eller i verkstaden så vi kommer innanför dörren lika sent båda två... Alla är ju olika men vi skulle nog aldrig be varandra att dra ned på våra fritidsintressen för att... vadå, laga mer avancerad mat på vardagarna? Städa på vardagarna?

Jag tror faktiskt att det kommer att kännas lättare när du börjar jobba. Men kom ihåg att 60 procent av din tänkta ambitionsnivå förmodligen räcker väldigt gott, och kanske landar på vad "de flesta" har som högsta ambitionsnivå. Både på jobbet, i stallet, ridningen, hemmet, relationen... Det sistnämnda får man väl prata ihop sig med sin partner om ifall man har olika bilder av hur man vill ha det gissar jag. Det är SÅ okej att inte ge järnet, lyssna på din kropp istället, den måste du vårda för att ha glädje av i många år till.

 

[Tassetass]

Men seriöst? Snacka om sidospår.

Men eftersom det dök upp: jo, det har de verkligen. De har lagt år av väntan, utredningar, känslor och pengar på att få sitt barn. Det är inte en mindre prestation än någon annan.

I många fall har de som adopterat rent av presterat betydligt mer än de som fått biologiska barn. Merparten av de biologiska barnen blir ju till rätt så enkelt, rätt så gratis och förhoppningsvis under rätt så trevliga former. Själv är jag mamma till ett "Oj då"-barn. Ungefär noll prestation där.

 

[Lovisaleonora]

Innan någon kommer farande vill jag göra ett inlägg: jag har aldrig på något sätt nedvärderat eller ifrågasatt i fråga om biologiska/adopterade barn. Det är mig helt egalt, barn är barn och har föräldrar.

Det jag däremot finner en smula... underligt... är att man som människa vill hävda att man blivit mamma till en annan art. Mamma är ju av tradition benämningen på den vars livmoder man vuxit i. Och utvidgat till förälder av kvinnligt kön.

 

[Raderad medlem 6459]

Det jag däremot finner en smula... underligt... är att man som människa vill hävda att man blivit mamma till en annan art.

Alltså jag skulle aldrig seriöst kalla mig för mamma till mitt djur och jag HATAR när folk pratar så (inklusive bebisspråk med sina djur ) men ääändå kunde jag säga "är du mammas lilla gryn?" till min häst. Väldigt ofta. (han svarade aldrig)

Urtöntigt och allt det där och givetvis var han inte min lilla bebis även om det ibland kändes så i hjärtat .

 

[mandalaki]

Innan någon kommer farande vill jag göra ett inlägg: jag har aldrig på något sätt nedvärderat eller ifrågasatt i fråga om biologiska/adopterade barn. Det är mig helt egalt, barn är barn och har föräldrar.

Det jag däremot finner en smula... underligt... är att man som människa vill hävda att man blivit mamma till en annan art. Mamma är ju av tradition benämningen på den vars livmoder man vuxit i. Och utvidgat till förälder av kvinnligt kön.

Nej gud, du har inte gjort det. Det var @HannaZ som jag tyckte var snett ute där.

Jag hoppas verkligen att det inte finns någon som seriöst kallar sig mamma till sina djur. Jag kallar mig gärna det - men som självironi, för att driva med min egen kärlek till dem.

 

[Dentaku]

Jag är matte, definitivt inte mamma till mina djur. Min mamma i sin tur har däremot håriga, fyrbenta barnbarn. Jag tror att hon vill vara "mormor" just för att det innebär något slags frikort till att skämma bort.

 

[Lovisaleonora]

Jag hoppas verkligen att det inte finns någon som seriöst kallar sig mamma till sina djur.

Jag känner dessvärre till en hel hög som på fullt allvar kallar sig mamma istället för matte och som till och med kan rätta folk som säger "fel". "Ja, fast jag är ju mamma till lille Snutte, inte matte".

Jag brukar vanligen lämna konversationen vid den punkts i samtalet.

 

[HannaZ]

Men seriöst? Snacka om sidospår.

Men eftersom det dök upp: jo, det har de verkligen. De har lagt år av väntan, utredningar, känslor och pengar på att få sitt barn. Det är inte en mindre prestation än någon annan.

Och nån kan ha kämpat i flera år för att kunna skaffa häst, det var ordet "presterat" som i "inte fött" som var poängen.

 

[Kiwifrukt]

Jag har faktiskt bara läst första och sista sidan i denna tråd (som inte riktigt verkar höra ihop med varandra?), så någon annan kanske redan har skrivit något liknande det jag ska skriva eller så är du TS redan nöjd med svaren du har fått.

Men, jag vill hur som helst gå lite emot de svar du fick på första sidan. När jag arbetade heltid så hade jag mycket tydliga rutiner i mitt liv, jag kunde absolut känna mig "helt slut" när jag kom hem från jobbet men eftersom hästarna är det viktigaste i mitt liv så masade jag mig dit varje kväll och blommade verkligen upp i stallet och fick ny energi. Varje vardag såg likadan ut: hem från jobbet, trött, åt lite, stallet, blev pigg, red, pysslade med hästarna, hem, lagade mat ihop med sambon och umgicks med honom innan läggdags. Kanske låter tråkigt men det var det inte, bara behagligt och stressfritt. Jag visste vad jag hann med varje dag, skulle något "utöver det vanliga" göras en dag så fick jag hoppa över ridningen den dagen. Annars gjordes det där andra på helgerna. Väldigt låga krav på matlagningen på vardagarna, ingen städning på vardagarna, och min sambo och jag var och är väldigt nöjda med att "bara vara" med varandra. Behöver inte hitta på något speciellt varje kväll liksom, utan bara följa en serie tillsammans eller prata om dagen över maten räcker gott.

Nu när jag pluggar däremot, så är det lite halvt kaos och betydligt högre stressnivå i mitt liv. Jag blir aldrig riktigt nöjd utan kan alltid plugga lite mer, bli lite bättre. Och vissa kurser är väldigt krävande medan andra är mindre krävande, så det går väldigt upp och ned. Nu jobbar jag halvtid samtidigt, vilket gör det hela ännu mer kaosartat vissa dagar, men även utan halvtidsjobbet så tror jag att det hade känts stressigare att plugga än vad det gjorde när jag jobbade heltid. Visst, man behöver kanske vara fysiskt på plats längre tid och mer fasta tider på ett jobb än på skolan. Men det är inte det som gör mig stressad - utan kaoset som blir i huvudet när jag INTE har fasta tider, när jag aldrig blir klar med mina uppgifter utan hela tiden kan göra mer o.s.v. Det är mina höga krav och mina egna tankar som jag kan må dåligt av, inte ett fullbokat schema. Missförstå mig inte nu, för ett överfullt schema och alldeles för mycket att göra varje dag är förstås inte bra - men jag menar att ett väl avvägt schema där man faktiskt hinner med det man har tänkt, varken mer eller mindre, fungerar i alla fall för mig som en väldig trygghet.

Jag känner inte alls till din situation och kanske är det så som många av svaren på första sidan antyder - att du har tagit på dig för många saker och helt enkelt inte hinner med. Men du svarar förtvivlat att tävla på hobbynivå, jobba heltid och ha en relation måste man väl kunna? JA, jag känner så oerhört många som har allt det där och ännu mer. Många av dem har en rätt så avslappnad syn på livet, inte så höga krav på allt de gör. Jag menar att det inte behöver vara tidsbrist/för mycket saker att göra som skapar stressrelaterade problem, utan att man sätter för höga krav på hur det ska utföras och hur resultaten ska bli. Jag tror att det är jätteviktigt att träna på att vara lite slapp ibland, och känna att man är lika bra ändå. Bultar huvudet efter en hård dag på jobbet så måste det vara okej att låta hästen rasa av sig lös på ridbanan den dagen istället för att rida ett dressyrpass som man hade tänkt. Inga skuldkänslor, ingen panik över det man inte tränar på. Har man en dålig dag så måste det vara okej att inte ge 100 procent på jobbet den dagen. Förmodligen kommer ingen ens märka om man bara ger 60 procent istället. Jag vet inte hur det är att ha en partner som vill hitta på saker "hela tiden" (säger inte att det är så med din partner, menar bara allmänt nu) men om det är så kanske man försiktigt kan föreslå att ens partner skaffar en hobby? När jag är i stallet så är min sambo på gymmet, i skogen eller i verkstaden så vi kommer innanför dörren lika sent båda två... Alla är ju olika men vi skulle nog aldrig be varandra att dra ned på våra fritidsintressen för att... vadå, laga mer avancerad mat på vardagarna? Städa på vardagarna?

Jag tror faktiskt att det kommer att kännas lättare när du börjar jobba. Men kom ihåg att 60 procent av din tänkta ambitionsnivå förmodligen räcker väldigt gott, och kanske landar på vad "de flesta" har som högsta ambitionsnivå. Både på jobbet, i stallet, ridningen, hemmet, relationen... Det sistnämnda får man väl prata ihop sig med sin partner om ifall man har olika bilder av hur man vill ha det gissar jag. Det är SÅ okej att inte ge järnet, lyssna på din kropp istället, den måste du vårda för att ha glädje av i många år till.

Det där håller jag faktiskt med om. Jag kände mig mer bunden när jag pluggade än när jag har jobbat, både nu när jag jobbar "på riktigt" och när jag har sommarjobbat under studietiden. När man slutar jobbet går man hem, och sen är man fri tills man ska gå dit nästa dag. Skolan kände jag mig aldrig ledig från. Särskilt inte när man kanske gick schemalagt mellan 9-16, sen skulle man (jag) åka hem en halvtimme i bil, äta, åka till stallet och mocka (ridning var det inte att tänka på) och sen åka hem och kanske plugga 2-3 timmar till på kvällen. Plus alla grupparbeten och skit där man var tvungen att anpassa sig efter alla andra hela tiden. Och hela tiden känner man att man kunde gjort mer.

Nej. Det kändes fritt då. Men ju mer man vänjer sig vid att jobba sina timmar/dag, och sen gå hem och vara ledig, så känns studietiden allt mindre som en frihet utan mer som ett ständigt stressmoment.

 

[Nevercruelorcowardly]

Får lite hopp av det ni på slutet sagt om plugga vs. jobba stressmässigt. Men en sak som skrämmer mig är stressen av att behöva befinna sig på en arbetsplats och prestera 8h per dag? När man pluggar kan man göra mycket hemma, och har man sovit dåligt kan man oftast sova på dagen istället och plugga på natten tex för att hinna rida på acceptabla timmar. Med ett jobb går ju inte det, sover man dåligt är hela dagen förstörd.

 

[Frankie]

Får lite hopp av det ni på slutet sagt om plugga vs. jobba stressmässigt. Men en sak som skrämmer mig är stressen av att behöva befinna sig på en arbetsplats och prestera 8h per dag? När man pluggar kan man göra mycket hemma, och har man sovit dåligt kan man oftast sova på dagen istället och plugga på natten tex för att hinna rida på acceptabla timmar. Med ett jobb går ju inte det, sover man dåligt är hela dagen förstörd.

Fast du, jag känner ingen som presterar på MAX dagarna i ända, och det är ok. Man är ju bara människa.
Tänker att fasta rutiner skulla kunna påverka dig positivt, för de flesta rättar sömnen in sig skapligt (även om vissa av oss får uthärda med kass sömn). Stressnivåerna sänks oftast när man vet att dagarna ser ut på ett visst sätt, för mycket flexibla dagar är svårt för många med stressproblematik eftersom det blir oöverskådligt.
Om det ändå efter en tid skulle visa sig att du verkligen inte trivs med normala kontorstider är det inom många yrken inte omöjligt att justera och lägga upp sin arbetstid på ett sätt som passar en bättre. Det här beror ju såklart på vad ditt blivande yrke är, MEN försök inte rusa iväg för långt i framtiden nu. Utgå ifrån där du är idag och vad du kan förändra nu. Det blir så lätt att man oroar sig och bygger upp hinder för sig själv om man tillåter det, som (förmodligen) kanske inte ens existerar när man väl är där. Ta en dag i taget, så gott det går.

 

[Kiwifrukt]

Får lite hopp av det ni på slutet sagt om plugga vs. jobba stressmässigt. Men en sak som skrämmer mig är stressen av att behöva befinna sig på en arbetsplats och prestera 8h per dag? När man pluggar kan man göra mycket hemma, och har man sovit dåligt kan man oftast sova på dagen istället och plugga på natten tex för att hinna rida på acceptabla timmar. Med ett jobb går ju inte det, sover man dåligt är hela dagen förstörd.

Ingen är på topp alla dagar. Jag vet ju inte vad du pluggar och hur mycket du går i skolan nu, men visst jobbade du samtidigt? Att jobba åtta timmar/dag på samma jobb kommer aldrig vara lika jobbigt som att både plugga OCH jobba. Dina dagar kommer bli mycket mer rutinartade på ett jobb, jag tycker rutiner är det absolut bästa för att minska stress. Man vet hur dagarna på ett ungefär kommer se ut!

 

[Nevercruelorcowardly]

Jag jobbar men jag jobbar som forskningsassistent så det är mycket hemifrån och kanske ett-två möten i veckan på ett par timmar. Perfekt jobb om man nu ska jobba tycker jag